Skattesänkningar och dess effekter – samt lite mer om stress …

19 september, 2015 § 3 kommentarer

skattesänkarna

”Skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag.”

Jag kollade över mitt och sambons försäkringsskydd via mitt fackförbund igår inför köp av ny bostad.

I detta förbund kan man teckna sjukvårdsförsäkring, vilket jag återigen blev varse. Ett fenomen som jag ganska starkt ogillar. Och jag har ingen sån försäkring själv.

Undrar hur många som är medvetna hur mycket en sån privat försäkring kostar. Från man är 52 år kostar den över 260 kr per månad. Från man är 62 över 320 kr per månad. Detta blir faktiskt en hel del pengar.

Jag tycker det är bedrövligt att inte alla har samma möjlighet till bra sjukvård, utan vissa av oss kan köpa oss förbi kön. Troligtvis är det inte de sjukaste som har råd med en sån här försäkring, utan de friskaste.

Daniel Swedin skriver faktiskt om just detta, med vad skattesänkningarna har gjort, i ledaren ”Skattesänkarna som plundrade vården”:

– Vi kan inte garantera en patientsäker vård, säger Ann Charlotte Jansson som är vårdplatskoordinator på Karolinska sjukhusets akutmottagning i Solna till Svenska Dagbladet.

Trots att septemberregnet faller över riket så råder det sommarstämning på sjukhus och akutmottagningar. För det är ju på somrarna vi vant oss vid att det saknas personal, det är ju på somrarna vi får läsa om att vårdplatserna får stänga.

Lider av nedskärningar.

På Karolinska sjukhuset var i tisdags 20 procent av de 1348 vårdplatserna stängda. Varje natt tvingas i snitt tio patienter ligga kvar på akuten i väntan på vård eftersom systemet kört ihop.

Men det är inte bara i Stockholmsområdet vården går på knäna. Dagens Nyheter har tidigare berättat hur mängder av vårdplatser över hela Sverige tvingats stänga. Planerade operationer ställs in och personaler uppmanas att ställa in eller skjuta upp sina semestrar.

– Om vi hade haft det här läget för tio år sedan hade det klassats som samhällsfarligt, säger skånska Vårdförbundets ordförande Mats Runsten till SvD.

Vad är det som hänt med svensk vård?

Allt och ingenting, kanske man kan säga.

Trots att landets befolkning vuxit så har antalet anställda i de svenska landstingen varit konstant i snart 20 år. Efter kriserna på 90-talet tvingades den offentliga sektorn till stora nedskärningar, bland annat på personalsidan. Man har inte kommit ifatt.

Samtidigt slutade resurserna öka i förhållande till vårdbehoven, och skulle andelen kommun- och landstingsanställda vara som vid 90-talets början så skulle cirka 100 000 fler ha jobb i välfärden i dag./…/

Vinst istället för vård.

Under samma tid har andra dramatiska skeenden inträffat.

Sedan ­millennieskiftet har skatterna sänkts med svindlande 248 miljarder kronor, en förmögenhetsomfördelning som slagit hårt mot välfärden. Samtidigt har vård privatiserats och vi har fått se hur skattepengar som ska gå till omsorg om våra medmänniskor blir privata vinster eller slussas till skatteparadis.”

Och samtidigt ser vi också alla stressade barn och vuxna omkring oss, inne i världens statusjakt.

Föräldrar stressar runt för att finansiera kanske lite för dyra boenden, de senaste elektronikprylarna, totalrenoverade kök och badrum, lite för dyra bilar osv. Och i skola, vård och omsorg skär man ner och den personal som barnen möter där är också stressad. Är det undra på om barnen i sin tur blir påverkade av detta och reagerar på olika sätt: i form av överaktivitet eller med andra symtom – psykologiska?

Vi har så nog med vårt egna, så vi har ingen energi över till andra. Vinner någon på ett sånt samhälle? Vi har, skulle jag vilja påstå, ett empatiunderskott människor emellan.

Nu i flyktingtider skriver Roya Hakimnia, som varit med om att söka asyl, om det som kan ses som empati, i ledaren ”Vi måste ur välgörenhetsträsket”:

Som i en helt annan värld samlar entreprenören Gunilla von Platen och hennes nätverk ihop fyra miljoner kronor på Grand Hotel på bara en kväll till ett barnhem i Syrien, och blir därpå hyllad som en mycket bra människa på SvD:s ledarsida. Några riskkapitalister chartrar ett plan till Syrien där folk ska väljas ut för att få komma hit. Petter Stordalen, hotellmiljardären, erbjuder 19 flyktingar boende på hotell ett år. De skänker pengar som skatten borde tagit. Och vad mycket extra prylar folk har i sina garderober!

Vi andra, som försöker bygga en rörelse och inte filantropi, kanske har skänkt klart nu och borde rikta energin mot politiken. Varför inte en ny flyktingamnesti? För t-shirtarna säger Refugees Welcome. Men något mer ovälkommnande än asylprocessen är svårt att komma på.”

Någon har undrat hur länge människor orkar känna empati i all denna nöd.

Och dem med högst inkomster och förmögenheter har tjänat mest på alla skattesänkningar de senaste åren. Det har gett dem och skikten under dem ännu större möjligheter än tidigare att betala för t.ex. sjukvårdsförsäkringar, något som inte bara de med lägst inkomster utan också dem i mellanskiktet knappast har råd med. Och de senare lär ha större behov av dylika, för hälsan hos dem är troligen sämre.

Nog är det något snett här.

Ett antal skribenter skriver angående de ökade samhällsklyftorna om vikten av att ”Ta ett samlat grepp kring jämlikhetsfrågan” idag:

”Den växande ojämlikheten har starkt dragit isär inkomstfördelningen med allt större skillnader mellan låg- och höginkomsttagare. Höginkomsttagare har fått kraftiga inkomstförstärkningar och sprungit ifrån såväl låginkomsttagare som de grupper som finns i de mittersta inkomstlägena./…/

Andelen fattiga i befolkningen (inkomst under 60 procent av medianinkomsten) har i det närmaste fördubblats på drygt 20 år; från cirka 7 procent under 1991 till omkring 14 procent under 2013.

Denna ökning har inte bara varit långsiktig utan har också förstärkts under den senaste perioden med borgerlig regering som, över allt annat, prioriterade gigantiska skattesänkningar som betalades med betydande nedskärningar i välfärden.

Vi vill i detta sammanhang lyfta några mer allvarliga inslag i denna utveckling med växande fattigdom: nedrustningen av socialförsäkringarna. Under perioden 2006-2014 har det skapats ett relativt nytt, socialt fenomen i vårt land som manifesteras av den kraftigt växande andelen fattiga bland sjuka, arbetslösa och förtidspensionärer./…/

Socialförsäkringarna och arbetslöshetsförsäkringen ger därför inte längre en tillräcklig inkomsttrygghet när man är arbetslös eller sjuk.”

Annonser

Skattesänkarpolitiken och ekonomiska problem i vård, omsorg och skola …

18 mars, 2015 § 20 kommentarer

980

I lokaltidning har det varit en massa skriverier om landstinget och vårdpersonal som går på knäna och man har hängt ut landstingsrådet, kvinna och socialdemokrat. Om kritiken är berättigad eller inte handlar inte denna postning om.

Människor upprörs över att vård, skola och omsorg har ekonomiska problem – och samtidigt har de röstat för just skattesänkningar. Den övergripande problematiseringen lyser med sin frånvaro.

Man upprörs när servicen inte är sådan den varit, men man vill helst inte betala för den?

En debattör, som jobbat inom landstinget, påstod i kommentar att resurserna inte har minskat, men var går då pengarna? Inte till personal verkar det?

I bildtexten till bilden ovan kan man läsa:

”Sverige har en sjukvårdskris. Inte bara Dalarna. Ryt uppåt!”

Göran Greider skriver i ledaren ”Skärpning i landstingsdebatten” som illustrerats med ovanstående bild:

”Samtidigt måste vi göra klart för oss att hela denna bedrövliga konflikt ett tecken på att något i själva debatten är snedvridet. Bråket har andra, långt viktigare dimensioner. I sista hand handlar den inflammerade debatten om den ohållbara situationen för många av Sveriges landsting. Vi är nu inne på det nionde året av borgerliga statsbudgetar (ja, Löfvenregeringen förvaltar ju tyvärr Alliansens budget).

Under dessa nio år har enorma skattesänkningar genomförts och det borde stå klart för de flesta att det är grundorsaken till att den offentliga vården på så många håll i det här landet går på knäna: Vårdbehoven ökar konstant, men vården får inte mer pengar. Till slut tar resursbristen ut sin rätt./…/

Läget är likartat över hela landet, i landsting efter landsting, oavsett färgen på styret: Detta är priset för alla dessa år av borgerliga skattesänkningar. Men det är också priset för att tidigare socialdemokratiska regeringar inte heller gjort vad som behöver göras när det gäller satsningar./…/

De flesta uppger den nationella bristen som huvudskäl till rekryteringsproblemen. Och det är en ond spiral: Bristen på sjuksköterskor gör också arbetsmiljön sämre för dem som jobbar kvar, vilket leder till att fler slutar.
Men då uppstår ett lustigt fenomen. I varje län dominerar en borgerlig tidning som på debatt och opinionssidor och ofta även på nyhetssidor väljer att stenhårt angripa sina landsting för att vården har en massa problem.

Men aldrig knystas ett ord om att huvudorsaken till problemen är att anslagen till landsting och kommuner inte räcker.

Man angriper med full kraft konsekvenserna av, inte grundorsaken till, den generella politik som länge – och inte bara de senaste nio åren – förts i Sverige./…/

Landstingspolitiker, nyhetsreportrar och politiska kommentatorer har ett ansvar att få debatten att handla om det viktiga: Hur mycket mer resurser måste skjutas till landsting och kommuner för att arbetsvillkoren ska bli anständiga? På vilket sätt kan arbetsorganisationen förbättras? Hur skapas en anda där allt får sägas utan att det leder till samtalskollaps?

Men landstingspolitiker har också ett avgörande ansvar för att rasa över dessa frågor uppåt i sina egna partier – det borde Bo Brännström göra men det vågar han inte och det borde Inga-Lill Persson också göra. Det är däruppe striden måste ligga”

I slutänden kommer de som har råd att köpa sig till gräddfiler både när det gäller vård, skola och omsorg (så sker redan, men har mer resurser tillförts ”tack vare dessa”? Om så vore fallet borde det vara färre kriser i landstingen?). Samhället dras isär allt mer och blir allt mer segregerat. Detta vinner egentligen ingen på. Inte minst vad gäller samhällsklimatet.

Problemen är troligen akuta (och skulle verkligen behöva lösas), men det borde föras en övergripande debatt – också – och i all synnerhet. Så problemen också löses långsiktigt. En sån lyser dock med sin frånvaro. Jag tror Greider dock pekar på en grundliggande orsak, som det borde pratas mer om. Den grundläggande? Tror inte privat sjukvård är effektivare, så det är inte heller någon lösning.

Greider ställer bra frågor ovan. Om tillskjutande av resurser, hur arbetsorganisationen kan förbättras osv. Här borde krutet läggas.

Amerikanisering av sjukvården tror jag inte ett endaste dugg på. Det verkar allt fler också där ifrågasätta. Hur många skulle t.ex. vilja betala ca 12 000 kr i självrisk för sjukvård? Hur många KAN betala detta? Kan detta leda till att man i det längsta drar sig för att gå till doktorn och vad för detta i sin tur med sig?

Och hur många företagare har råd att erbjuda sina anställda privat sjukförsäkring? Inte småföretagaren skulle jag tro. Denna försäkring får nog den i småföretag anställde själv stå för (och på vad slags lön?).

Och det verkar också som allt fler börjar ifrågasätta de ekonomiska doktriner som politiker av alla kulörer i olika grader tror på och som lärs ut på universitet runt om i västvärlden. Väldigt intressant skulle jag vilja säga!

Igår svarade Greider en upprörd småföretagare som har fri-förskoleföretag, och som ansåg sig vara totalt kränkt och förtalad, i ledaren ”Replik: ‘Det du påstår om mig är förtal'” angående en tidigare ledare av Greider ”Kommersialiseringen av välfärden måste stoppas”:

”Fel. Jag angrep de riskkapitalister som lägger beslag på skattepengar i vinstsyfte. För det är det som inträffat nu, överallt i Sverige. Det var det jag skrev om och det tänker jag inte be om ursäkt för. Politikerna som införde friskolesystemet och gjorde Sverige till ett laboratorium för privatiseringsexperiment borde be om ursäkt./…/

… går man tillbaka till Friedmans ursprungliga text [i ‘Capitalism and Freedom] ser man att det utöver den marknadsliberala dogmen dessutom finns en kuslig elitism i konceptet: ‘Vårt nuvarande skolsystem’, skriver han, gör det svårt för ‘de lysande undantagen – och det är de som är framtidens hopp – att höja sig ovanför sin ursprungliga fattigdom.’

I Friedmans värld var det aldrig fråga om att höja standarden och förbättra skolan för alla, utan för några utvalda få. Och faktum är att det är exakt så som det fria skolvalet, i kombination med friskolesystemet, idag fungerar i Sverige. *)

Jag är övertygad om att du drivs av idealism i det du gör. Men det är också varje medborgares förbannade skyldighet att försöka se sammanhangen och vilka konsekvenser ens handlande får för helheten.” 

Precis! Vilka konsekvenser får ens handlande? Och befolkningen har röstat för skattesänkningar. Får inte detta konsekvenser? Jo, man borde fråga sig: förbättras eller försämras saker för landet och befolkningen som helhet eller inte? Om jag röstar för en viss politik; vad innebär det?

Solidaritetsunderskott, ja! Landet dras isär allt mer. Vi fortsätter ha -söndra-och-härska-politiken.

Jo, i fallet med sjukhusdebatten så borde kanske landstingsrådet också reagera uppåt i partiet! Vet inte om hon gjort det.

Greider skriver vidare:

”Vi har inte skolor/förskolor för att det är bra för företagandet. Jag menar att friskolerevolutionen har spätt på segregationen och dessutom sett till att ett antal riskkapitalister, som är för lata för att ta verkliga risker, att berika sig på våra skattepengar.

Jag vet inte om du vågar ta den matchen med dig själv: att din äkta idealism kanaliseras så att den försämrar för landet i dess helhet.”

*) Bland annat kan man läsa om Friedmans idéer, vilket bekräftar det Greider påstår:

”Government intervention in schooling can be justified on ‘neighborhood effect’ grounds or on paternalistic concern for children and irresponsible individuals.

‘Schooling’ and ‘education’ are different things. The proper subject of concern is education, and the activities of government are mostly limited to schooling.

‘A stable and democratic society is impossible without a minimum degree of literacy and knowledge’ and an agreed upon set of values among most people. ‘It promotes stability and democracy, creating significant neighborhood effects.’

Government may require a minimum amount of schooling of a certain kind. If the costs can be met by most families in a community, they should pay directly, with subsidies for the needy. This would reduce government’s tax-collecting burden in many neighborhoods as well as equalize the social and private costs of having children. Subsidies would decline with rising income levels. Currently the government pays for schooling in areas where direct payment is both feasible and infeasible, and does so for schooling beyond a required minimum.

‘The gain from these measures must be balanced against the costs, and there can be much honest difference of judgement about how extensive a subsidy is justified.’

Only certain kinds of schooling are justified. Purely vocational schooling that adds to the student’s economic productivity, but not to his citizenship or leadership, should not be subsidized, though the line between the two types of schooling is difficult to draw.

What levels of schooling provide the most community benefits and where government money should be spent should be decided by the community through established political channels.”

Elitistiskt, jo! På ett ganska kusligt sätt…

Vad är att ”rusta våra elever för framtiden” egentligen?

3 januari, 2015 § 1 kommentar

A. våra elever rustas för framtidenDenna debattartikel triggade mig att skriva denna bloggpost.

Man kan läsa i artikeln ”We Must Out-Educate and Out-Innovate Other Nations” av den amerikanska skoldebattören Diane Ravitch i min översättning (både jag och min sambo, liksom en kommentator ifrågasätter dock om en nations skola ska måsta tävla med andra nationers, men det är delvis en annan bloggpostning):

Över de senaste fyra åren har jag lärt mig vad vi behöver göra. För det första så måste vi upphöra med pressen på lärarna att lära för tester. Jag har sagt det förr och jag kommer att säga det igen: vi vill ha lärare som lär ut på ett kreativt och passionerat sätt. Jag uppmanar stater att inte betala ut bonusar till lärare för att producera högre testpoäng och att sluta utvärdera lärare baserade på deras elevers testpoäng. Det måste upphöra nu. Naturligtvis ska lärare bli utvärderade av andra professionella, inte av sina elevers testpoäng.”

Jag tycker mig se tendenser i denna riktning här också! 😦

”För mycket testande dödar kreativitet och uppfinningsförmåga och det är därför vi måste sluta med detta – nu.

För det andra måste vi stärka och utveckla våra offentliga skolor. Vi måste upphöra med alla ansträngningar att privatisera dem. Jag är helt och hållet emot skolpeng. Jag vill att det statliga understödet till alla friskolor som inte söker upp och skriver in elever med funktionshinder eller elever som har hoppat av skolan upphör.

Jag uppmanar [de amerikanska] staterna att förbjuda vinstdrivna skolor och vinstdriven ledning av skolor. Varje dollar som tas från skattebetalare måste gå till klassrummen, inte till investerare.

Låt oss här och nu erkänna att offentlig utbildning är en oumbärlig institution i vårt demokratiska samhälle. Vi måste göra denna bättre, inte privatisera den.

Vi vill utveckla undervisning genom att förbättra livet för barn. USA har den största barnfattigdomen bland de utvecklade länderna. Detta är en skandal och vi måste djupt engagera oss i att reducera denna.”

Ja, fattigdom påverkar skolprestationerna! ”Fattigdom har betydelse”:

It is all the rage among the pseudo-reformers to dismiss the importance of poverty. Although most of the pseudo-reformers grew up in affluence, attended elite private school, and send their own children to equally splendid private schools, they feel certain in their hearts that poverty is a state of mind that can be easily overcome. All it takes is one great teacher. Or three effective teachers in a row. Or lots of grit. Or a no-excuses school where children dress for success, follow rules without questioning, and act like little test-taking machines. One by one, the pseudo-reformers insist, they will end poverty.

No one needs a higher minimum wage. No one needs a change in the tax structure. Nothing need be done except fire teachers who can’t raise test scores and hire lots of TFA, whose enthusiasm is sure to overcome their lack of training and experience.

The fact that social scientists have demonstrated the significance of poverty on one’s life chances never penetrates the discussion./…/

The fact is that poverty does matter. No matter what standardized test you look at, the results portray the influence of socioeconomic status on test scores . Despite outliers, the kids with the most advantages are at the top, the kids with the fewest advantages are at the bottom. This is true of international tests, state tests, federal tests, the ACT, the SAT.

Standardized tests are the means by which privilege is distributed. The outcomes are predictable.”

Stor ojämlikhet påverkar skolprestationerna på diverse olika sätt och det är många i debatten på andra sidan Atlanten medvetna om, dock långt ifrån alla, som fortfarande tror på ”den amerikanska drömmen.”

Vi är nummer 24 i världen som tillhandahåller undervisning tidigt [förskola/kindergarten]. Vi måste utvidga tidig undervisning för alla barn, särskilt för dem som är fattigast.”

De fattigaste får inte denna i mycket hög utsträckning, därför att dessa barns föräldrar inte har den drivkraften?

En studie som kom förra året från organisationen The March of Dimes* visade att vi är nummer 131 bland 184 nationer som tillhandahåller hälsovård för gravida kvinnor innan barnet är fött. Kvinnor som inte får denna vård riskerar att få barn som har utvecklingsstörningar. Detta är oacceptabelt.”

Man vill inte gemensamt betala för detta! Men förlorar inte hela samhället på detta? Ja, ”Våra barn får betala priset för den sänkta skatten”:

”… både starka och svaga elever har försämrat sina resultat. En ny rapport från OECD visar att bra skolresultat skapas genom en kombination av hög kvalitet och hög jämlikhet.

Enskilda plånböcker kan inte lösa de stora samhällsutmaningarna. Det kan däremot de gemensamma resurserna. 

Tillsammans är vi rikare. Det här har de rödgröna partierna chansen att åter få politiken att handla om.”

Ravitch fortsätter:

När alla våra barn börjar skolan friska och redo att lära sig kommer vi att vara ett bättre samhälle med bättre skolor. Låt oss börja nu.”

Detta alltså i ett av de rikaste länderna i världen! Och vi tar tyvärr efter dem. Vi borde kunna skapa ett samhälle som är bra för alla! Alla behöver inte nödvändigtvis ha det exakt lika bra, men jag tror att stor jämlikhet definitivt skapar problem på en massa olika sätt

Se också ”Vad amerikaner kan lära av Sveriges skolkatastrof.”

*The March for Dimes är en amerikansk icke vinstdriven organisation som arbetar för att förbättra hälsan hos mödrar och små barn. Den grundades av dåvarande presidenten Franklin D Roosevelt 1938 för att bekämpa polio. Sen dess verkar den för allmän hälsa hos gravida kvinnor och babyar.

Min sambo, som är amerikan och boende här sen snart 3 år, men har inte jobbat alls inom skolan, och jag har diskuterat detta med skolan och min kritik av den svenska skolan och nuvarande skolpolitik nu och då. Han förstår inte. Var är diskussionerna om pedagogik t.ex. undrar han med uppriktig förvåning? Och det pratas om ”eleven i centrum”, men om vi verkligen applicerade detta på allt vi gör kanske det funnes anledning att ifrågasätta både det ena och det andra av det vi gör: vad har egentligen en kurs i värdskap att göra med det vi gör med våra elever t.ex.? Vad tar sånt bort tid från? Kunde den tiden (och annan tid) kunna användas bättre och så att eleven verkligen sätts mer i centrum?

Och han förstår inte att datorprogrammering skulle framhållas framför andra skolämnen som ett sätt att rusta våra barn och ungdomar för framtiden! Vill man verkligen rusta eleverna för framtiden så ger man dem breda kunskaper, en bred allmänbildning. Och detta påpekar också Diane Ravitch! Se ”Take Action Now!”:

”What we need to improve education in this country is a strong, highly respected education profession; a rich curriculum in the arts and sciences, available in every school for every child; assessments that gauge what students know and can do, instead of mindless test prepping for bubble tests. And a government that is prepared to change the economic and social conditions that interfere with children’s readiness to learn.

We need high-quality early childhood education. We need parent education programs. We need social workers and guidance counselors in the school. Children need physical education every day. And schools should have classes small enough for students to get the attention they need when they need it.

We cannot improve education by quick fixes. We will not fix education by turning public schools over to entrepreneurs. We will not improve it by driving out experienced professionals and replacing them with enthusiastic amateurs.

We will not make our schools better by closing them and firing teachers and entire staffs. No high-performing nation in the world follows such strategies.”

Apropå ”Den svenska skolans kris” och f.d. chefredaktören på DN Hans Bergström och hans debatterande av skolan (det är värt att påpeka att hans fru startade engelska skolan:

”Samhället har förändrats rejält de senaste 50 åren och många gamla auktoriteter har ifrågasatts. Detta gäller inte bara för skolan utan även för politiker, pensionärer, företagsledare, med flera. Förändringarna är ett faktum och har inte bromsats av att borgerliga regeringar har avlöst regeringar på vänsterkanten [Hör och häpna!].

Begrepp som ‘valfrihet’ och ‘entreprenöriellt lärande’ [se artikeln ovan om att ‘Våra elever rustas för framtiden’] är högerns motsvarighet till det vänsterflum som Bergström kritiserar. Ej heller har lärare högre status och löner i borgerligt styrda kommuner, här satsar man istället på ökad valfrihet, större utbud av skolaktörer och ibland har man rentav helt retirerat från att själv driva skolor. Alla kommuner och landsting tjänar på att de offentligt anställda har låga löner – oavsett om de styrs av moderater eller socialdemokrater. Dessutom har friskolorna som regel en lägre lärartäthet och fler outbildade lärare, något som knappast bidrar till höjda löner och förbättrad status.

Själv är jag för ung för att ha någon särskild relation till 68-vänstern (till skillnad från Bergström som är född 1948), men arbetar sedan fem år som lärare i gymnasieskolan. Det som oroar mig mest är de korta planeringshorisonter och det kamrerstänkande som blivit en följd av skolans konkurrensutsättning.

Antalet elever som väljer den egna skolan blir helt avgörande för all verksamhet och dessa siffror är sällan helt fastställda förrän någon månad innan ett läsår börjar. Elevtapp – oavsett orsak – innebär mindre resurser och färre lärartjänster.

En organisation som endast planerar för ett läsår i taget har inte styrkan att ta itu med mer komplicerade utmaningar eller göra långsiktiga satsningar. Istället får vi en ängslig skola, som satsar på marknadsföring, saknar visioner och där eleverna är kunder och bara betydelsefulla fram till dess att de gjort sitt skolval.”

Väldigt bra fråga! En 14-årig Muf:are försöker att värva nya medlemmar med att fråga något i stil med ”visst vill du behålla rätten att välja skola?” Och en annan äldre tonåring är advokat för betyg tidigare i skolan, med argument i stil med ”hur ska man annars veta var man står?” Båda dessa tonåringar ståtar med egna hästar osv, så de kommer inte från familjer med färre resurser (själv kommer jag från liknande bakgrund, men min syn är annorlunda; med ponnyer och en massa utbildningar inom vitt skilda områden). När jag läste detta blir jag alldeles matt. Vilken värld lever dessa ungdomar i? Passar det inte så väljer jag bara en ny skola? Passar det inte så använder jag min makt för att sätta dit en lärare som inte stryker mig medhårs osv? Medan andra elever finner sig – och missgynnas, i alla fall kortsiktigt.

”Jag frågar mig även hur lärarens auktoritet och självständighet påverkas av hon dessutom är leverantör av en utbildningstjänst och att avhopp, byten och missnöje bland eleverna kan leda till att hon mister sitt eget arbete. Är detta förändringar som medför ökad självständighet, kunskapsfokus och höjd status? Är det verkligen så överraskande att vi får en ökad betygsinflation, sänkta kunskaper och minskad likvärdighet?

Nej, inte konstigt alls!

”Slutligen ifrågasätter jag Bergströms egen kritiska förmåga. Med tanke på att han är docent i statsvetenskap borde han vara mer självkritisk, nyanserad och balanserad i sin analys, i alla fall om han vill bli tagen på allvar och inte bara betraktad som en företrädare för friskolornas intressen. Kanske är han själv ett exempel på att det fanns brister i utbildningsväsendet även innan 68-vänstern förstörde hela samhället?”

Som sagt; hans fru Barbara Bergström startade friskolan Engelska skolan redan 1993:

”Internationella Engelska Skolan startades med ursprungligen en skola i Enskede 1993 av den i  USA födda läraren i naturorienterande ämnen (NO) Barbara Bergström. Detta efter att hon sedan sin flytt till Sverige 1968 (och giftermål med den svenske journalisten Hans Bergström) undervisat i svenska skolor och känt frustration över bristande ledarskap och studiedisciplin. I IES bedrivs uppåt hälften av undervisningen på engelska med många lärare från engelskspråkiga länder. Inriktningen är internationell med formell disciplin och lärarna tilltalas med efternamn, till exempel Mr/Ms Svensson.”

Mina elever kallar mig vid förnamn och jag tycker det är jättebra! Men, jo, elever i amerikansk skola säger Mr/Miss och så ens efternamn.

I en insändaren ”Naivt om engelska skolan” kan man läsa:

”Det enda som talar till Engelska skolans fördel är disciplinen och att man inte har några stökiga elever. Den som inte håller måttet slussas tillbaka till den kommunala skolan.”

Man plockar alltså russinen ur kakan. Och jag är inte säker på att jag tycker att detta talar till engelska skolans fördel!

”Engelska skolan har huvudsakligen etablerat sig på grundskole­nivån. På gymnasienivån är det svårare för eftersom barnen då har kommit upp i en ålder då de reagerar mot alltför mycket disciplin. Risken för stökiga klasskamrater är dessutom låg.”

Vad lär sig dessa elever? Hur behåller man disciplinen? Jag tror inte på det nyauktoritära i vare sig skola eller samhälle. Det skapar inte genuin respekt mellan människor.

”Väl där presterar barnen inte ett dugg bättre än om de skulle ha gått i den vanliga kommunala skolan tidigare, knappast ens i engelska.

Lärare är myndighetspersoner och i särskilt två avseendet är det viktigt – betygsättning och utvecklingssamtal. Samtalen med föräldrarna är de enligt lag skyldiga att föra på svenska om föräldrarna så kräver. Det är nog så svårt för en lärare som inte kan svenska mer än rudimentärt. För att sätta betyg krävs att man är behörig. Få eller inga andra skolor har så få behöriga lärare som Engelska skolan, ibland färre än hälften av dem.

Den skolpeng som följer varje enskild elev och som betalas ut av staten ligger på ett snitt av cirka 54 000 kronor, av dessa slussar Engelska skolan över 9 000 kronor till USA i vinst. Att man får så mycket pengar över beror på att man håller sig med genomgående stora klasser, att man lägger ganska små belopp på elever med särskilda behov och så vidare.

Så var det inte tänkt när staten bestämde sig för skolpengsystemet för 20 år sedan. Man uppträder extremt naivt. I inget annat europeiskt land är det möjligt för riskkapitalister att mjölka skolväsendet så flagrant som i Sverige. Utomlands har man förstått att sätta en broms för valfriheten ofta kopplad till en varierande hög egenavgift för föräldrarna. Det skulle behövas även i Sverige. I Norge och Danmark är det bara stiftelser och icke-vinstdrivande företag som får driva friskolor.

Engelska skolans affärsidé är genial – skumma av gräddan av Sveriges skol­elever, de som inte är så resurskrävande – skönmåla det hela som effektivisering som lätt kan åstadkommas under de förutsättningarna. Plocka sedan hem miljonvinsterna. Att svenska skolelevers kunskaper i det egna modersmålet och i andra skolämnen blir sämre på kuppen är inte så viktigt i det sammanhanget. Inte heller att deras kunskaper i engelska inte blir så särskilt mycket bättre.”

I ett starkt ojämlikt samhälle får fattigdom större konsekvenser, som sagt!

New Public Management – borde vara ute idag…

17 september, 2013 § Lämna en kommentar

a1Ett tag sen jag bloggat, men jag är lika engagerad fortfarande, även om det inte synts här på ett tag. Jag hoppas verkligen vi blir av med alla allianspartier i regeringen efter nästa val och jag är också benägen att fortsätta rösta på (v) därför att det är det enda riktiga partiet till vänster. (S) skulle behöva bli betydligt radikalare än de är.

Håller helt och fullt med skribenten i brevet till ledarsidan ovan. Precis det jag själv sett sen jag träffade min sambo 2008, han är från USA. Svenskar som åker över och t.ex. är utbytesstudenter hamnar troligen i medelklassfamiljer och i såna bostadsområden och de ser inte allt det jag sett (se tidigare postningar).

Vi borde inte följa dem i spåren ett enda steg mer. Jag tillskriver våldsdåd och skjutningar i USA dess enorma inkomstskillnader.

I den stad jag bor i i Sverige har dess första friskola efter mindre än 20 år köpts upp av Academedia och anställda där vittnar om att förhållandena försämrats efter detta övertagande. Lärare söker tjänsteldigt och vissa ser detta som ett tecken på att de inte trivs längre. Skolans lokaler behöver en rejäl upprustning.

Och jag hörde efter valet 2010 att lokalförhållandena var mycket bättre i friskolorna jämfört med de kommunala skolorna av pizzeriaägare, som sa sig vara kapitalist.

Lästips: ”Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden” av Maciej Zaremba, där docenten i statsvetenskap Shirin Ahlbäck Öberg och professorn i samma ämne Sten Widmalm i sista kapitlet ”NPM på svenska” skriver att det är hög tid att utveckla och konkretisera nya idéer som alternativ till NPM (New Public Management), men de konstaterar att tyvärr verkar varken politiker till höger (vilket inte är förvånande) eller till vänster vara särskilt mycket inne på att ifrågasätta de driftsformer som används i sjukvården över hela landet, dvs NPM-drift i form av t.ex. Lean Healthcare. I boken presenteras också DRG, ett fenomen som tydligen väldigt få känner tilol existerar. Något som f.d. överläkaren Magnus G. Lind beskriver kan leda till och leder till i kapitlet ”Lita på yrkesetiken”.

Se också artikeln ”Med mätbara mål ska landet styras” och ”Självständighet blev toppstyrning” där man bland annat kan läsa:

”Alliansens reformprojekt för de svenska universiteten och högskolorna, som skulle producera forskare i ‘världsklass’, är på väg att spåra ur. Det skriver Shirin Ahlbäck Öberg, Li Bennich-Björkman och Sten Widmalm.”

Läs också Agnes Hellströms bok ”Att vara utan att synas – om riksinternaten Lundsberg, Sigtuna och Grenna” av f.d. eleven vid Sigtuna riksinternat Agnes Hellström, väldigt intressant angående elitskolor.

Slutligen läs också om medelklassupproret i ”Vi har mer än bara kök i huvudet – Medelklassupproret: Sänk inte vår skatt – välfärden går före”:

”…  kära politiker, tack, men nej tack. Nu räcker det! Vi som har arbete, och bra lön har tjänat rejält på genomförda skatteavdrag. Vi behöver inte ett femte! Vi har råd att renovera våra kök utan fler avdrag och vi har råd att betala barnens läxhjälp – om vi nu skulle vilja anlita sådan. Däremot har ingen av oss råd med ett samhälle som inte inkluderar alla.

Solidaritet handlar om att se sig själv i andra. Det betyder att andras ofärd aldrig kan bli vår egen välfärd, och utifrån vår position som privilegierad medelklass är det nu dags för oss att sätta ner foten. Vi vill inte ha det så här.

 

Vi är de som dagligdags möter de grupper som försvagats, som utbildar de unga och som frustrerat ser hur dagens politik undergräver rimliga livsvillkor för allt fler. Vi vill ha en fungerande välfärd som bygger på tanken om solidaritet och jämlikhet.

Pengar finns, det är inte där problemet ligger. Det handlar i stället om hur vi väljer att fördela våra resurser och vilken typ av samhälle vi vill ha. Som välavlönad medelklass betalar vi redan mycket skatt och vi betalar gärna mer, men vi vill att våra skattepengar skall gå till en gemensam välfärd – inte till en ojämnt fördelad individuell välfärd och definitivt inte till privata vinstintressen inom vård och skola.

Vi vill bidra till ett välfärdssamhälle med lika rättigheter för alla oavsett inkomst, härkomst och social position. Vi vill vara medborgare i en demokrati, inte kunder på en marknad. Vi vill ta gemensamt ansvar för en välfärd för alla, inte individuellt ansvar för oss själva. Därför avstår vi gärna de fördelar vi aldrig bett om, till förmån för jämlik välfärd och ekonomisk och social trygghet för alla.

 Försvara den gemensamma välfärden!

 Nej till jobbskatteavdrag!”

Så bra skrivet!

Den amerikanska drömmen – rika barn presterar bättre i skolan i USA – och vi kommer att få se detta alltmer i Sverige också…

2 maj, 2013 § 1 kommentar

Men det beror ju inte på att de har högre IQ än barn från mindre välbeställda hem.

Välfärd – och eget företagande av de högt prisade s.k. entreprenörerna…

16 januari, 2013 § 5 kommentarer

[Har redigerat texten något; egentligen har jag inte tid att blogga, men anledningar att skriva saknas inte i det samhälle vi har och med den politik som förs!]

Min sambo som varit småföretagare i USA fick mig att fundera över detta med eget företagande igen och det ena gav det andra.

Alla de här glada, unga entreprenörerna, som troligen tror att de kommer att tjäna (en massa) pengar, tror jag är ganska lurade. Det är ganska få i förhållande till mängden entreprenörer som verkligen kommer att tjäna storkovan och göra det under ett långt vuxenliv.

Dessutom så tjänar de här småföretagarna/entreprenörerna på att sjukvård, skola osv bekostas gemensamt (och solidariskt) istället för med privata försäkringar. Jag har ju sett det med egna ögon, hur tufft det är.

Så anledningen att starta eget företag inom inte minst välfärdssektorn borde mest handla om att man att man verkligen är intresserad av det man gör och vill göra ett bra jobb. För tjäna en massa pengar kommer ganska få att verkligen göra.

Politiken i Sverige är på väg åt fel håll. Vi kopierar en massa av det dåliga i USA.

Och apropå det Warren säger i en av videorna och fler och fler trängselavgifter i Sverige så sa sambon (när han läste om detta i svensk tidning) om hur det är i USA, där trenden är densamma: för att kunna finansiera vägar där så inför man vägtullar. De sänkta skatterna räcker inte till att underhålla vägar, utan man måste avgiftsbelägga dem som utnyttjar vägarna. Sambon har sagt både förut och nu att detta kommer bara att gynna de rika. De kommer att ha råd att åka och dessutom kommer de att ha råd att åka i den yttersta filen där man kan åka snabbare (den filen ska kosta mer att åka i). Tala om att ha råd att glassa förbi andra!? 😉

Och även om jag hade råd att åka i den yttersta filen, så gillar jag inte detta ett enda dugg.

Ja, och se Warren i videon om varför medelklassmammor och -pappor i USA går i konkurs. Amerikanska Barbara Ehrenreich fick också läsarkommentar på boken Bait and Switch från medelklasskvinna, som uppskattade den bok hon just läst, men skrev och påpekade att bara för att man är medelklass och har en bra utbildning och/eller ett bra jobb så finns inga garantier. Denna kategori har det också alltmer osäkert. Ehrenreichs kommentar:

”Och hur är det för dem under medelklassen idag?”

Troligen ÄNNU värre än när Ehrenreich wallraffade där?

Och starka ekonomiska intressen försöker hjärntvätta hela befolkningen att välfärden ska privatiseras. Se Daniel Suhonen i ”Urban Bäckström är en extremist”:

”Avregleringen av den svenska välfärden är i grund och botten en maktkamp om kontrollen över välfärden och den gemensamma sektorn. Möjligheten att ta sig in i välfärden har fått Urban Bäckströms medlemsföretag och ideologiska vänner som Carema, Vårdföretagarna och Timbro att bedriva omfattande lobbying för att få fortsätta ha sugrör till statskassan. Man kan inte ta fel på den heliga vrede som väcks av möjligheten att folket skulle få sin vilja igenom. I ett slag skulle nämligen LO:s nya förslag göra det politiskt mycket svårt för fortsatt uttag av övervinster ur sjukvård, skola och omsorg.

Vi som är kritiker till vinstuttag är i dag de stora pragmatikerna. Vi ser konsekvenserna i rapporter om vanvård och felbehandlingar som orsakade av ett systemfel. Vissa verksamheter lämpar sig helt enkelt inte att drivas med syftet att framför allt annat dra ut en stor vinst och dela ut den till ägarna.

Svenskt Näringsliv talar om att LO:s förslag skulle hindra valfriheten trots att förslaget inte innebär någon annan begränsning än av riskkapitalbolagens frihet att kunna göra vad de vill med våra skattepengar.”

Valfrihet – för vem? Floskler! Sjukvårdsförsäkringar kostar skjortan. Vill man få ner premien blir självrisken så hög att man drar sig för att gå till doktorn, med t.ex. ett födelsemärke som ser misstänkt ut:

”Nej, då kommer de att vidta någon dyr åtgärd…”

så man måste betala en självrisk på kanske 2 000 dollar (knappt 14 000 kr). Inte konstigt att medellivslängden är kortare i USA än i andra delar av västvärlden! I ett land som egentligen är väldigt rikt (där pengarna finns hos en liten, liten klick i toppen).

Se den amerikanske ekonomen och nobelprisvinnaren Joseph Stiglitz om att inkomstojämlikheten i USA skadar USA:s ekonomi och som skrivit boken ”Ojämlikhetens pris”. Om denna kan man läsa:

”The Nobel economist savages the neoliberal ideology that has made society intolerably unfair.”

Fler och fler kritiserar och ifrågasätter nyliberalismen, och vad har den orsakat? Hur många har fått lida p.g.a. den? Och kommer att få lida? Vilka har klarat och klarar sig bäst? Kan undras.

Om att företagisera skolor; driva skolor som företag, med vinstkrav etc – om felriktad medicin för att lösa eventuella skolproblem…

13 oktober, 2012 § 3 kommentarer

Ja kolla inuti här

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Att göra skolor till företag” om…

En intressant artikel [‘Ska vi göra företag av offentlig utbildning också?’] hos open.salon.com funderar över den nuvarande trenden att privatisera amerikansk offentlig undervisning.”

Hon påpekar bland annat i sin bloggpostning att skillnaden mellan finsk och amerikansk skola (bland andra viktiga skillnader) är att…

”…väldigt få barn eller familjer är fattiga.”

Och detta menar hon är en ytterligt viktig faktor för skolframgång – eller skolmisslyckande.

En kommentator skriver:

När jag var rektor för en kämpande Title-1-skola brottades jag med orsakerna bakom mina barns svårigheter. Andras förslag [på orsaker till elevernas svårigheter] skulle ha varit – det är för att föräldrarna inte bryr sig, det är nånting med deras ras, det är för att de har haft dåliga rollmodeller osv.

Det föreföll uppenbart för mig att den underliggande orsaken till allt detta var enkel och ändå extraordinärt svår att komma tillrätta med. [Och] Den var fattigdom.

Inte förrän vi tar itu med den ökande vågen av fattigdom i vårt samhälle kommer alltför många av våra barn att svepas med denna våg in i liv som misslyckas med att ge dem förutsättningarna att bli effektiva, berikande medlemmar av vårt samhälle.

Om jordmånen är fattigdom så kommer inte plantan att växa sann och rak i en sån omgiving [annat än i extraordinära fall, den amerikanska drömmen är inte sann i USA sen länge].

Vissa skolor har haft stora framgångar i en fattig omgivning, men de är alltför få och vi verkar inte ha de resurserna för att kunna tillämpa de åtgärder som gjorde att de lyckades, på varje [annan] skola som behöver dem.”

I artikeln ”Ska vi företagisera offentlig utbildning också?” kan man läsa:

These six factors, Berliner [se hans ‘Poverty and Potential: Out-of-School Factors and School Success‘] concluded, ‘are related to a host of poverty- induced physical, sociological and psychological problems that children often bring to school, ranging from neurological damage and attention disorders to excessive absenteeism, linguistic under-development, and oppositional behavior.

Berliner further observed that, ‘Because America’s schools are so highly segregated by income, race, and ethnicity, problems related to poverty occur simultaneously, with greater frequency, and act cumulatively in schools serving disadvantaged communities. These schools therefore face significantly greater challenges than schools serving wealthier communities, and their limited resources are often overwhelmed.’

The data which Berliner cites showed that, in 2006-2007, the average white student attended a public school in which about 30 percent of the students were classified as low-income. By contrast, the average black or Hispanic student attended a school in which nearly 60 percent of the students were classified as low-income, while the average American Indian was enrolled in a school where more than half of the students were poor. ‘These schools,’ Berliner concluded, ‘are often dominated by the many dimensions of intense, concentrated, and isolated poverty that shape the lives of students and families.’

Horace Mann believed that education had the potential to become ‘the great equalizer in the conditions of men.’ For that reason, he became an early advocate of the importance of public education for all citizens. Later, John Dewey insisted that ‘Since a democratic society repudiates the principle of external authority, it must find a substitute in voluntary disposition and interest; these can be created only by education.’

The continued de-funding and fragmentation of American public education- as exemplified by the growth of charter school movement – coupled with the relentless, continuing assault upon teachers, the imposition of management models dawn from the private sector, the continued dumbing down of curricula, and proposals to turn public education over to entrepreneurs and for-profit business are precisely the wrong direction for American public education. Sadly also, these proposals show how far this country has strayed from the grand visions of Horace Mann and John Dewey.

In his important book, What Money Can’t Buy, Harvard University political philosopher Michael Sandel warns against the continued creep of the values of market economy into the public square,  the end result of which he fears will be the creation of a market society in which everyone and everything is for sale. Decades earlier, the Marxist philosopher and social critic, Herbert Marcuse argued that ‘An economic system that encourages its young men and women to tailor their educations to the needs of the marketplace, irrespective of their hopes and ambitions, is an economic system that should be roundly condemned. A nation that discourages the study of art, music and the Humanities is a nation that will inevitably find itself populated by unthinking dolts and automatons.’

Everyone who is concerned about the future of this fragile democracy and about the education of our children and grandchildren must hope that it is not too late to reverse the trend toward the continued corporatization of American public education.

Pretty soon we’re not going to have a choice. It’s true, everything you say here, but government revenues are so drained as it is, privatization is pretty much through the breach.”

En kommentator till denna artikel skriver:

”Det jag tycker är verkligen skrämmande är att Obama har flyttat fram skolor baserade på skolpeng och skolprivatisering mer än någon president de senaste 50 åren – inkluderande Reagan och George W.

Ja, nyliberalismen härjar även hos ”vänstern”, tyvärr! Se hur det är i Europa (Blair t.ex.) och här i Sverige (med s-politiker). Tror liberaler, (s) m.fl. att de ska vinna röstare genom detta? Förlorar de möjligen än mer på att de som troget röstat på dem ger upp helt om politik och blir soffliggare? Och vinner de ens heller medelklassröstare på denna högerpolitik? 

En annan skriver:

Presidenten vill inte ens låta sina egna barn gå i offentlig skola. Varför ska mina då göra det?”

Trist! vadå, solidaritet med varandra – och kanske också oss själva? För vad slags samhälle håller på att skapas?

Nej, de som driver igenom denna skolpolitik sätter sina egna barn i annan slags utbildning än de beslutar för andra barns ungar. Dem vars förtroende de fått som folkvalda. 😉

En tredje säger:

…offentlig utbildning reflekterar samhället runt den, endemisk arbetslöshet, grannskap vars enda synliga karriärväg är att handskas med droger, vapen eller kroppar och djup förståelse att spelet är riggat och detta kan inte kureras av något enda utbildningssystem.”

Så sant!

En fjärde skriver om:

…lamebrained legislators attempt to force education to conform to the business model — that has been an absolute disaster.

The solution proposed — uniformity and rigidity — leads only to teaching to tests, and that will never lead to education. The only skill that develops is memorization. What we desperately need to teach is critical thinking skills — and that is a much more difficult task.

And that task is made even more difficult because so many of our religious and business (but I repeat myself) institutions insist on conformity, not ingenuity.

The business model doesn’t work because the raw material sent to our ‘learning’ factories is all too often inferior, that is to say, it is utterly unprepared by parents. No business can survive that routinely accepts inferior materials from its suppliers./…/

Once again, we see the triumph of so-called conservatism over reality, and we see the travesty of ‘American Exceptionalism’ rear its ugly head. As long as we continue to believe in our superiority as a people, and more particularly as long as we continue to believe the myth of the superiority of private business over public business, we will continue slide down the path toward mediocrity.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin American dreamreflektioner och speglingar II....