Vi har visst råd, om myten om finansieringsproblemet…

19 maj, 2012 § 1 kommentar

Jag försökte påpeka i en kommentar till debattartikeln ”Alla goda krafter behövs” i DD (dock inte på nätet så vitt jag sett), som också finns i form av bloggpostning, att det finns de (i detta fall forskare och inte bara politiker, som Lena Reyier, C) som anser att vi visst har råd med vår gemensamt finansierade vård, skola och omsorg.

Min kommentar har inte blivit godkänd än – och det förtjänar att påpekas! Mitt förtroende för (C) sjunker än mer. Över deras okunnighet och ovilja att medge det.

Jag hänvisade till artikel Daniel Suhonen skrivit i Tiden i vilken han i sin tur hänvisade till forskaren Daniel Ankarloo. Som apropå myten om finansieringsproblemet skriver:

”[Det påstådda] finansieringsproblemet har medfört en avpolitisering av välfärdsfrågan. De senaste 20 årens nedskärningar i den offentliga välfärden framstår inte längre som nyliberal politik utan som ‘nödvändiga’ anpassningar till en ‘ofrånkomlig’ verklighet.”

Daniel Suhonen i ”Vi har faktiskt råd”:

”Sverige är i praktiken skuldfritt. Den svenska offentliga sektorns gemensamma tillgångar är större än skulderna.

Men idén om den jättelika statsskulden är en utmärkt fond för den som vill ingjuta krismedvetande i ett folk och få dem att sluta drömma om kortare arbetstid, mer personal i vården eller högre tak i socialförsäkringarna – ‘för vi har ju inte råd’.

Överskotten i statens budget väntas växa de kommande decennierna, det finns med andra ord ett reformutrymme på hundratals miljarder som borde användas. I stället skär vi ner i den offentliga sektorn – vilket skapar problem får kommande generationer./…/

… dramaturgiskt öppnar myterna om statsskuld och äldrevåg upp för mer högerpolitik. Gör skattesänkningen och privatiseringen till naturlag! Det enda vi har råd med är att sänka skatterna./…/

Problemet är att även vänstern tror att vi är satta i skuld och icke fria, när det i själva verket finns förutsättningar för gyllene tider./…/

Det krävs kanske inte ens höjda skatter – bara att våga kasta skygglapparna och se att Sverige har gigantiska överskott att göra reformer av.

För Stefan Löfven borde slagordet för 2014 års val redan vara klart: Vi har råd. För det har vi faktiskt.”

Detta verkar förtjäna att upprepas!

Vad tjänar C-politiker som Lena Reyier på mer av denna nyliberala högerpolitik?

Jan Guillou fattar inte hur …

”… ett helt gigantiskt torskstim på uppåt – eller över – en fjärdedel av befolkningen simmar in i moderat ­ryssjan är däremot obegripligt. Den överväldigande majoriteten av dessa moderatröstare har ju ingen som helst miljardärstillvaro att se fram emot utan får snarare betala med kissblöjor i slutet av sin levnad, till tack för visad generositet. Det är en egenartad form av politisk idealism.

Dessvärre tycks en så stor del av befolkningen anse att privatiseringspolitiken är god och rättvis att ­ytterst få politiker vågar säga emot. Att vara emot ett system där väl­färden raseras till förmån för skattesmitande riskkapitalister har alltså blivit en politiskt extremistisk ståndpunkt. Att vara för ökad arbetslöshet och ökande klassklyftor har blivit en mittenståndpunkt.

Att återuppväcka den solidaritetstanke på vilken vänstern grundade det svenska välfärdssamhället måste därför vara tidens största politiska uppgift.”

Så bra uttryckt!

Annonser

Krugman: Rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet…

2 maj, 2012 § 16 kommentarer

Paul Krugman skriver något i stil med att ”rik snubbe säger att vi borde vara tacksamma över hans förmögenhet” och referar till en artikel i New York Times som säger något i stil med ”Meningen med spektakulärt välstånd, enligt en spektakulärt välbeställd snubbe”. Där kan man läsa:

Romneys före detta partner från Bains propagerar för ojämlikhet.”

Artikeln Krugman referera till börjar som följer:

Ända sen den finansiella krisen startade har de 1% i toppen höjt sina röster ganska mycket.”

Han skriver ganska sarkastiskt något i stil med att:

Vi har hört deras vittnesbörd till försvar för allt det [fantastiska] de kan göra [för mänskligheten, rättfärdiganden till varför de ska ha så enormt mycket mer pengar än de andra 99% av befolkningen].

För du förstår, alla spenderar inte sin förmögenhet på att bygga hem som är lika stora som Taj Mahal; en del av sin förmögenhet investerar de i innovationer.”

Tänka sig! 😉 Är alla de där superrika såna änglar eller idealister? Finns det inte en massa olika sorters människor bland de där superrika?

Tillägg 3 maj: och hur var det nu med altrusim, egoism, Ayn Rand? Är inte många av de här superrika Ayn Rand-anhängare och Ayn Rand hyllade egoismen. Hur går allt detta ihop? Nu ska vi fås att tro att dessa gör saker av omsorg om oss gräsrötter. En av alla dessa motsägelser!? Och vadå särintressen? Personer som en Edward Conard har pengar som gräs vilka han kan använda för att hjärntvätta människor att tro att Conards och hans gelikars enorma förmåner är förmånliga för oss också.

Ungefär som när man försöker rättfärdiga att vissa tjänar enorma summor med att de rika tenderar att ha högre IQ än befolkningen i övrigt (ganska ironiskt)? Hur kan det komma sig att ekonomer verkar så fascinerade av IQ?

En som kommenterar en av dessa artiklar ifrågasätter att de förtjänar så otroligt mycket mer än andra människor. Denna person ifrågasätter inte att det finns skillnader, utan att de är så STORA. 

Men detta representerar faktiskt en brytning med de tidigare försvaren från de rika. Till nu så har den officiella linjen varit att vad vi behöver är incitament – att jobbskapare inte kommer att göra sitt jobb om man inte hänger en morot [egentligen ‘dinglar med en morot] med löfte om storartat välstånd framför dem.”

Ja, de som är välbeställda ska motiveras att göra ett bra jobb med höjd lön, medan de med väldigt litet pengar ska motiveras med låg lön eller hur någon uttryckte det så bra?

NU ska vi tänka att det inte är utsikterna om framtida välstånd, utan faktiskt existerande välstånd, som är det som är så otroligt underbart.

Det finns mycket man kan säga om detta, men utan tvekan så står den historiska okunskapen högt på listan över vad som krävs för att kunna göra denna helomvändning./…/

Om högern fortsätter att få fortsatta politiska framgångar så är återförsäkran om arvsprincipen det som kommer sen.”

En verklig backlash, ja, är vad vi kommer att fortsatt få se. Dvs om högern fortsätter att ha framgångar så hittar man något ytterligare som späder på och rättfärdigar den enorma ojämlikheten och de enorma klyftorna mellan människorna och då kommer nog detta som rättfärdigar principen om arv tillbaka (läs länkad artikel, där Krugman också skriver om ‘the heriditary principle’ och att det är konstigt att den nu kommer tillbaka, ja, motsägelsefullt att den kommer tillbaka)?

I artikeln Krugman refererar till kan man läsa att den rikaste 1%

… avgett vittnesmål till försvar för sitt enormt mycket högre välstånd eller så har de avgett urvattnade påståenden på båda sidor omgivna av advokater och imagekonsulter [de har all uppbackning i världen, medan de allra längst ner i samhället står där ensamma och får höra att de är utsugare och utnyttjare av systemen].

Typiskt nog repeterar de plattityderna [de banala yttrandena] om investeringar, risktagande och jobbskapande med det beslöjade föraktet att nationen inte förstår deras [fantastiska] bidrag [att det inte uppskattar dem efter deras förtjänst; vadå, den offermentralitet vanligt folk inte får hänge sig åt?].

Man får känslan av att de är rädda att säga vad de faktiskt tror. Vad säger de superrika när kamerorna inte är på?”

Den rika snubbe som det refereras till och som artkelförfattaren träffat är en man som heter Edward Conard och han tillhör inte bara den rikaste 1%, utan den rikaste 0,1% i USA tydligen. Man kan vidare läsa:

Till skillnad från sina forna kolleger så vill Conard ha en öppen diskussion om välstånd. Han har tillbringat de senaste fyra åren med att skriva en bok [‘Ej åsyftade konsekvenser: varför allt du har hört om ekonomi är fel’] vilken han hoppas för alltid ska förändra sättet vi ser på de superrikas roll i samhället.”

Och det är detta både Krugman och den andre artikelförfattarna, Adam Davidson, ironiserar över.  

Läs också Gymnasielärare: Nu räcker det! – ett upprop mot de ökande klyftorna” där man bland annat kan läsa:

”Wilkinson och Pickett framhåller Sverige som ett historiskt osedvanligt jämlikt land men där de ekonomiska klyftorna nu ökar dramatiskt. På frågan vad de skulle vilja säga till svenskarna svarar författarna:

Jag vet inte hur lång tid det tar innan ni märker det. Det finns två steg, det första är när ungdomarna inte får jobb, det blir mer våld och mer problem.

Det andra är att de vuxnas statustävling förs över på barnen, inte helt medvetet utan oftast genom konflikter hemma eller genom att man helt enkelt inte har tid för sina barn.

Människor anpassar sig till den sociala omgivningen, om barn växer upp som antisociala varelser, eller om de blir empatiska, beror på hur de vuxna lever.

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom eftersom hennes föräldrar är unga och har löner på en nivå som inte räcker för att försörja den egna familjen.

Nu räcker det!

Vad kan alla vi som känner en stark frustration, men inte känner tillräcklig motivation för att engagera oss på traditionella vis bidra med? Att lägga sin röst var fjärde år räcker inte långt! Jag har ingen lösning, ingen given väg ut ur denna misär. Därför skriver jag och försöker sprida denna text. Det finns tusen små motståndshandlingar som tillsammans kan göra skillnad.

Starta diskussioner, bojkotta storbankerna och alla företag som bidrar till ojämlikhet, sätta press på politiker. Lägga ned lite tid, på att kartlägga och uppmärksamma orättvisor, förkovra sig, skapa opinion, delta i ideellt arbeta eller skapa manifestationer av tusen olika slag! Vägra bli ett offer, gå till motattack! Våga säga ifrån!

Vad sägs om att ägna åtminstone en kvart om dagen åt någon form av motstånd mot de ökande klyftorna, för att förändra våra gemensamma förutsättningar till att leva ett värdigt liv? Vägra fastna i hopplöshet och bitterhet, sök motståndshandlingar! Låt oss inspirera varandra till att våga säg ifrån. Med början nu, 1:a maj!

Gå med i Facebookgruppen.- ‘Det räcker nu!’

 Läs också Liten katekes för de ännu vanmäktiga”:

”Del 1: Samhället

Liten katekes för underklassen, August Strindbergs försök att avslöja den härskande maktens lögner och språkbruk, skrevs 1884–1885. På grund av otaliga refuseringar publicerades den först efter folktribunens död 1912.

115 år senare går Göran Greider på samma rövarstråt i den borgerliga lögnapparaten. Vad är samhället? Vad är ekonomi? Vad är kultur? I dag publicerar vi den första delen av sju. 

Varför är det så svårt att förändra samhället så att det blir bättre för majoriteten?

Svar: För att minoriteten, det vill säga överklassen, vill ha det så.

Men bekänner sig inte alla till demokrati?

Svar: Jo, i teorin. I praktiken – nej. Makthavarna och deras mediala hantlangare hyllar ledarskap mer än demokrati. ‘Förtroendet’ för Ledaren är viktigare än vad han eller hon i själva verket gör eller inte gör./…/

Men är det inte medelklassen som utgör majoriteten?

Svar: Ordet medelklass är en av maktens främsta uppfinningar för att hålla majoriteten i schack. När makten och maktens mediala hantlangare – det vi kallar det politiska kommentariatet – säger medelklass så menar de den översta tredje-, fjärde- eller femtedelen av samhället. Det vill säga minoriteten.

Medelklassen är vår tids Allmänna och heliga överhetskyrka: Bekänn dig till den och du har din biljett till himmelriket.

 Och slutligen ”Klassföraktets lömska uttryck”:

 ”Språket utgår alltså konsekvent från arbetslinjens starka, friska människa. Utifrån denna definieras de svaga, utslitna, gamla. En tilltagande fixering vid individen reproduceras i uttryck som ‘vårdval’ och ‘pensionssparande’ – ord som betonar det individuella ansvaret, men som skyler över ett samhälle som i grunden är ojämlikt. Om fattigdom liksom framgång enbart förklaras bero på individen och hens ‘arbets­villighet’ och förmåga att ta ‘ansvar’ eskalerar klandret, och föraktet blir legitimt.

När Marianne Ohrlander, M, ordförande i Trelleborgs socialnämnd, i Kristianstadsbladet nyligen förklarade att barn­fattigdom inte finns i Sverige, utan att det handlar om vad föräldrarna prioriterar, var det ett uttryck för en syn på arbetarklassen som ansvarslös – olydiga, omyndiga ­människor som inte kan ta ansvar för sina egna liv.

Denna infantilisering eller demonisering syns förstås också rent konkret i politiken: genom Fas 3 ska människor disciplineras, genom att utförsäkras ska de sluta fuska.

Förlängningen av maktens nyspråk är medelklassens distansering. Parallellt med ”arbetslinjen” cirkulerar andra ord: white trash, fas 3:are, svennebanan. Detta klassförakt kanaliseras genom en medievärld som har goda skäl att vilja positionera sig, kanske för att osäkra anställningsvillkor och dålig ekonomi numera också är den kulturella medel­klassens problem.

Uppdelningen av männi­skor blir en försvarsmekanism: vi må vara fattiga, men åtminstone är vi inte osunda och obildade. ‘De som inte arbetar’ har sig själva att skylla, och därmed kan vi ironisera över deras kostvanor och prioriteringar, och läxa upp dem i program som ‘Du är vad du äter’ och ‘Lyxfällan’.

Särskiljandet i Vi och Dom, hierarkiseringen som säger att Vi är bättre än Dom, och den slutgiltiga demoniseringen, eller svartmålningen, är en mekanism som förekommer hos ”nyliberalerna” likväl som hos ”kulturvänstern”.

Men mest omoralisk är denna mekanism när den riktas mot sociala grupper utan ­ politiskt och offentligt tolkningsföreträde.”

(S) är också blekt, men hyllas naturligtvis av den borgerliga pressen.

Om privatiseringsförespråkande hos (M), men också hos (S), med personligt intresse av att verksamheter privatiseras (sånt vi gemensamt bekostat, men som nu säljs och reas ut)…

31 mars, 2012 § 6 kommentarer

 Göran Greider i ledaren ”Kanske finns det ett annat berg att bestiga”:

”…de rödgröna partierna erövrar tillsammans hela 50,6 procent – medan Alliansens fyra partier segnar till 44,1. Än värre för Alliansen är att kd idag skulle åka ur riksdagen.

Mest glädjande är att Sverigedemokraterna går tillbaka och att en eventuell rödgrön regering inte skulle vara beroende av dessa högerextrema röster, vilket Alliansregeringen är idag.

Vad är det då som händer? Antagligen äger två saker rum samtidigt: Granskningen av regeringen i medierna har tilltagit på ett hälsosamt sätt och denna regering har inte bara problem med vapenexporten utan också med idéexporten. De har inte mycket att komma med helt enkelt.

Det är det ena.

Det andra är att det blivit stabilitet i det socialdemokratiska partiet och att Stefan Löfven har en sympatisk karisma. Så är det: man gillar den där mannen när man ser och hör honom.

Allt bra alltså – ur de rödgrönas synvinkel? Hm. Inte så säkert. Socialdemokraternas framgångar bygger mycket på att partiet har sagt ganska litet och undvikit att ta klar ställning i avgörande frågor kring välfärd och skatter.

Istället har partiet i hög grad förhållit sig med samtycke till den borgerliga dagordning som sedan ett bra tag gäller i svensk politik. Nya moderater och Löfvensocialdemokrater försöker således bestiga samma berg från två håll.

Men det är ett borgerligt berg. Och man fruktar att när de möts på toppen så har de picnic. Och sitter där och ser ut över det vidsträckta gemensamma landskapet.

Hur ska berget förflyttas? Ja, vad är det för mening med att socialdemokratin vinner nästa val om inga större förändringar i välfärd och ekonomi egentligas följer av det?

Kanske finns det en annan bergshöjd att bestiga.”

Ja precis! men det är inte BARA borgerliga politiker som personligen tjänar på privatiseringar, utan också S-politiker!  I ”Politiker tjänar på privatisering” kan man läsa:

Riksdagsstödet för vinstdrivande företag i välfärdssektorn tycks orubbat, trots den senaste tidens skandaler. Arbetarens sammanställning visar på många ledande S- och M-politiker med kopplingar till branschen.

Vanvårdsrapporter från företaget Carema, skandal kring utförsäljningen av vårdcentralen Serafen, uppmärksamhet kring vinster som göms i skatteparadis, allehanda skildringar av betygsfusk och andra missförhållanden i friskolor.

Trots detta verkar riksdagsstödet för vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg vara orubbat.

Detta i motsats till exempelvis likaledes högerstyrda Storbritannien, där regeringen nyligen förklarade att vinstutdelningar inom vården ‘inte är aktuellt under den här mandatperioden’.

I Sverige finns stödet både till höger och vänster, och många politiker har själva intressen i branschen.

Detta även hos Socialdemokraterna./…/

Han säger också att ju fler kopplingar politikerna har till enskilda näringsidkare desto högre blir risken för jäv.

Det skulle kunna bli en orimligt gynnande av en viss näringsidkare, vilket inte är i samklang med något som demokratin i Sverige ska handla om. Det är ju i högsta grad olämpligt om man är med och fattar beslut om något man sedan själv gagnas av.

Ägaren till en av Sveriges största friskolekoncerner, Kunskapsskolan, heter Peje Emilsson och förtjänar troligen titeln som landets främsta privatiseringslobbyist – han var aktiv redan under de första stegen åt det hållet som togs under 1980-talet.

Emilsson har också intressen inom vård och omsorg; bland annat lanserade han 2008 företaget Silver Life som utvecklat modeller för en (än så länge inte laglig) ‘premium-äldreomsorg’, där det allmänna ska finansiera en grundstandard och de gamla sedan med egna pengar kunna köpa fler eller färre ‘tilläggstjänster’, så som olika antal duschar i månaden beroende på hur mycket man betalar.

[Det som Maria Larsson, KD, kallar att köpa tilläggstjänster som ger en guldkant för de som bor på serviceboenden, ingick tidigare i de tjänster som erbjöds i offentligt driven verksamhet, men den smygtasbort på detta sätt, genom att man förspeglar äldre personer och deras anhöriga att man erbjuder något extra som inte fanns förr.

Är detta uttryck för brist på kunnande eller? Och vilket det är så är det skrämmande när det handlar om en minister som är ansvarig för dessa saker.

Och det kommer inte att finnas någon ålderschock i framtiden, den idé vilken alla nedskärningar bygger på!].

Emilssons mest kända företag är dock pr-byrån Kreab (numera Kreab Gavin Andersson), som under många år hade Moderaterna som en av sina viktigaste kunder./…/

Men även socialdemokrater återfinns i den privata välfärdssektorn. Widar Andersson har gjort sig känd som högerprofilerad ledarskribent och chefredaktör för socialdemokratiska Folkbladet.

Men han har också haft uppdrag som ‘rådgivare’ för Carema (tillsammans med Axén Olin) och sitter i dag som ordförande för utbildningsföretaget Academedias ‘advisory board’.

Academedia äger bland annat Eductus, som anordnar åtgärder för arbetslösa och sjukskrivna. Årsarvodet från har varit 25 000 kronor från respektive företag, enligt Norrköpings Tidningar, NT.

Widar Andersson har sagt till NT att han alltid varit öppen med uppdragen och att rollen som ‘rådgivare’ inte krockar med hans journalistiska uppgift – däremot skulle han inte kunna sitta i en styrelse.

NT avslöjade dock att han också är styrelseordförande i företaget Familjeläkare i Dalarna AB.

Ja, men det är ju i Borlänge. Jag menade att det vore omöjligt att sitta med i styrelser inom företag som är verksamma här (i Norrköping, reds. anm.), försvarade han sidouppdraget i NT. 

I februari lämnade Stefan Stern, tidigare biträdande partisekreterare och Mona Sahlins närmaste medarbetare, partiet och gick över till Peje Emilssons bolag Magnora, som äger friskole- och omsorgsföretag. Bara två veckor tidigare hade han publicerat en debattartikel i DN som var starkt positiv till vinstdrivande välfärdsföretag./…/

Även om Ylva Johansson är kritisk till Moderaternas täta koppling till Carema, ser hon inte något problem i att socialdemokrater engagerar sig i vinstdrivande privata välfärdsföretag.

Att socialdemokrater i roller som medborgare eller företagare finns på många olika ställen i samhället tycker jag inte är ett problem. Jag tror heller inte att det är någon stor sak.”

Jo, jag tror att det visst har betydelse. Bara misstanken är inte bra? Jag tycker att Greider har i högsta grad rätt! Sverige är i (ny)liberal världselit!

Göran Greider vidare i ledaren ”Tolgfors avgång är bara början”:

”Presskonferensen när Tolgfors och Reinfeldt gemensamt meddelade hans avgång kändes som en rätt genomskinlig uppvisning i så kallad krishantering.

Tolgfors ville ge ett intryck av att det egentligen inte alls var av politiska eller moraliska skäl han avgick utan snarare av personliga skäl.

Och Reinfeldt spädde med några inkännande ord på den bilden.

Men bakom denna akt av politisk krishantering dolde sig en ganska skamlös flykt från ansvaret.

I själva verket har denna krishantering nu sparkat den stora frågan om vapenexportskandalen ett avgörande snäpp upp i den politiska ansvarshierarkin: Nu vilar den ju än tydligare hos statsministern själv.

Vad visste egentligen regeringen om hela denna process? Vad visste försvarsministern? Båda frågorna landar i slutändan i en undran över i vilken mån det är statsministern som styr landet eller inte?

En statsminister som är ovetande om att så märkliga saker pågår i Försvarsdepartementet och i olika myndigheter är ingen trovärdig statsminister.

Och en statsminister som å andra sidan skulle känna till vad som pågår är ju heller inte trovärdig – i så fall skulle han igår ha behövat sparka sig själv och inte sin minister.”

Politiker avsäger sig ansvaret, som statsvetaren Patrik Hall påpekar.

Och vad innebär privatisering av skola, sjukvård och omsorg? Att dessa verksamheter slås sönder? Med vilka konsekvenser som följd?

Dessutom så är inte privat skola i USA bättre än offentlig… Istället leds blickarna bort från de verkliga problemen.

Se tidigare inlägg under kategorin Diane Ravitch.

Och att avundsjuka bara skulle vara svensk är fel. Jag hör ju hur människor i USA reagerar över bland annat tandläkare som skär guld och som tar obegripligt höga arvoden för det de gör. Som bara behöver jobba tre dagar i veckan för att kunna vara hemma med sina barn, men som ändå har råd att ha en SUV (och troligen är det inte enda bilen), ett stort hus, råd att åka på semestrar som en väldig massa andra inte har råd med osv.

Ungefär som det var på 50-talet i Sverige? Och vi är på väg tillbaka dit?

Och även vi i medelklassen har anledning att ifrågasätta det som sker. Jag tror att det som sker inte gynnar den största delen av oss heller! Det är bara de med de allra högsta lönerna och de största tillgångarna som gynnas. Fast gynnas egentligen de heller? I det slags samhälle som skapas.

Högern tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i TV som på 70- och 80-talen…

3 mars, 2011 § Lämna en kommentar

 

  Robert Sundberg skriver i ledaren ”Fem Palme är fler än fyra Fälldin”:

”Sedan Palmes tid har tv-mediet förändrats. Samma år som Palme mördades kom medievetaren Neil Postman och påtalade att tv som medium lämpar sig bäst för underhållning. I dag förstår man vad det innebär. 

Med program innehållandes underhållning lockas tittare till kanaler för att exponeras för reklam eller för att ge legitimitet till den avgift som måste betalas. Postman menar att även andra ämnen, som politik, blir till underhållning i tv. 

På Palmes tid kunde tv-mediet i nyhets- och serieprogram förmedla politik och samhällsfrågor. Det gör inte tv-mediet på samma sätt i dag, i alla fall inte till de stora tittargrupperna.

Dagens statsminister är ganska frånvarande i tv- och medieutbudet, i alla fall när det inte är valkampanj. Rådgivare instruerar honom att inte figurera i negativa sammanhang, som om nedskärningar på en överansträngd försäkringskassa där det enligt en nyhet i går ska dras ned 300 miljoner kronor eller 600 anställda. 

Gångna veckorna har fiaskot med de av regeringen införda jobbcoacherna och utnyttjandet av de arbetslösa som placeras i den av regeringen införda FAS 3 figurerat. Vad säger statsministern om detta? 

Landstingen i de flesta län har problem. En sjättedel av resurserna kommer från statsanslag. Ändå övertrumfar regeringspartierna varann med förslag om sänkta skatter. 

Reinfeldt flyter ovanför det här på ett sätt som Palme inte kunde på sin tid. Palme var tvungen att svara på de frågor som ställdes i de tv-program som i hög grad innehöll frågor rörande politik och samhälle. 

På Sveriges televisions Text-TV försvann nyheten om neddragningar på försäkringskassan på eftermiddagen medan en nyhet fanns kvar om att Sverige fått betala den före detta socialdemokratiska politikern Margot Wallströms lön och medarbetare på cirka sju miljoner kronor på hennes nya jobb i (fattiga) FN. 

Att politik och samhällsfrågor nuförtiden finns i en mindre del av tv-utbudet som färre tar del av en mindre tid per vecka är till nackdel för partier och politiker till vänster om Folkpartiet.

För borgerliga partier och politiker spelar förändringen i det av underhållning dominerade tv-utbudet mindre roll. De tjänar på att frågor om orättvisor i samhället inte exponeras så mycket och så brett i tv som på 70- och 80-talen. 
Fem i tv mellan valen osynliga Reinfeldt är fler än fyra synliga Sahlin med låg trovärdighet.”

Om behovet av en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden…

25 juni, 2010 § Lämna en kommentar

Mats Björnsson om skolan och test i ”Bedömning och prov enligt Cambridgerapporten” (annan artikel av Mats Björnsson)

”Rapporten gör en viktig distinktion mellan elevbedömning för att stödja lärande (formativ) och elevbedömning för att konstatera vad som har lärts (summativ). Det handlar om olika sätt att använda den information som bedömningen genererar.

Att blanda dessa syften som ofta görs, är ett allvarligt fel och är till skada för lärandet och undervisningen. Detta är en av de poänger som Granskningen tydligt lyfter fram och redovisar för.

Vikten av en formativ bedömning för att stödja lärande har alla som Granskningen haft kontakt med strukit under, och en sådan bedömning har både teoretiskt och empiriskt stöd. Den är även inbyggd i läroplan och bedömningssystem i England såväl som i många andra länder.

Det som i stället ofta sker är att barnen etiketteras – istället för att föräldrar och berörda lärare får kunskaper som de kan använda. Enligt Granskningens möten önskade föräldrar veta inte bara om barnen gjorde tillräckliga framsteg utan om det fanns problem, och om barnen tyckte om att vara i skolan.

Kvaliteten i bedömningar i centrum

Kvalitet är avgörande även vad gäller elevbedömning. Rapporten menar att man måste fråga sig, och svara på, om elevbedömningen verkligen bedömer det den säger sig göra, d.v.s. om den äger validitet.

Och om resultaten av bedömningen är korrekta, om man kan lita på dem, d.v.s. om de äger reliabilitet. Även huruvida effekten av bedömningen är den som man syftat till är viktigt att hålla koll på och dessutom om det finns oavsedda effekter.

En mängd forskning visar att de svar som ges av standardiserade tester varken är valida eller reliabla, de svarar inte på de frågor de säger sig svara på, och de svar de ger är inte tillförlitliga. Och det går inte utifrån de studier som Granskningen ställt samman att säga att de haft en positiv inverkan på elever, lärare eller undervisning./…/

En slutsats som dras vad gäller nationella bedömningar, som syftar till att bestämma den allmänna kunskapsnivån hos landets elever, är att detta görs bättre med stickprovsundersökningar än med sådana tester som alla ska utsättas för. De blir av bättre kvalitet, är mindre kostsamma och har inte den negativa inverkan som allomfattande nationella tester har.

Rapporten dömer på det hela ut det system för bedömning och utvärdering som vuxit fram i England och menar att en grundlig reformering här behövs./…/

Den obehagliga tanke jag får ibland vid läsningen är att hur mycket tunga, goda argument som än visas fram så finns en rad starka intressen som faktiskt inte bryr sig.

Debatten i Sverige – och jag kan ärligen inte säga om det är bättre i många andra länder – känns ömsom ankdammsmässig ömsom helt irrelevant. Den har politiserats på ett ofta fördummande sätt och allt förvandlas till åsikter.

Jag kan bli litet konfunderad över karaktären på Granskningen och det kanske är ett tecken just på vad vi är vana vid för debatt.

Genom att sätta en stämpel på en rapport (evidensköret, ekonomistträsket, vänsterpedagogerna) vill vi kanske gärna slippa försöka föra en seriös debatt./…/

Det är dock bara att glädja sig åt att rapporter som Cambridge-rapporten sätts i sjön och genomförs. Sådana kan ändå bilda något att kollektivt suga tag i i blåsten.

Om det så småningom sker en kantring i engelsk skolpolitik på grundval av rätt många år av erfarenheter av en viss typ av insatser (om än en from förhoppning), så kan vi vara ganska säkra på att det efterhand ger ett visst eko även här hemma.

Om så bara en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden – som i och för sig också styrs av jetvindar högre upp – så är det något att välkomna.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin ignorancereflektioner och speglingar II....