Amerikanska skoldebattören Diane Ravitch bloggar om ”Sveriges skolvalskatastrof”…

24 juli, 2014 § 1 kommentar

GreiderFör det första, skolforskaren och professor emeritus Sven Hartman skriver i ”Utbildning har gjorts till privat konsumtionsvara”:

”Är det någon som i dag kommer ihåg vad Carl Bildt lovade i sin regeringsförklaring 1991? Så här sa han:

• Under 1990-talet skall vi skapa Europas bästa skola.
• Alla ges rätt att fritt välja skola.
• De offentliga bidragen skall i princip följa eleven.

Skolfolk och andra sak-kunniga blev lite konfunderade över löftet om Europas bästa skola. Det var nämligen så att den internationella forskningen visade att Sverige redan hade ett av Europas starkaste skolsystem.

Kunskapsnivån var god i de skolämnen man utvärderat, särskilt när det gällde läskunnighet och läsförståelse. Framför allt visade resultaten, att vi hade ett skolsystem som var likvärdigt. Alla skolor låg på ungefär samma kvalitetsnivå. Och den var hög.

Detta var frukten av den stora satsningen på utbildning som hade skett i Sverige efter andra världskriget. Bakom de stora skolreformerna låg en vilja att stärka bildningsnivån i landet och ge alla barn samma möjligheter till en bra skolgång.

Den svenska skolans främsta uppgift blev att fostra demokratiska människor för att på så sätt utveckla ett demokratiskt samhälle. Det skulle finnas plats för alla, också barn som kom från icke studievana miljöer eller från glesbygd. Integration blev ett kvalitetsmärke. Målmedvetet arbetade man för att bygga en skola för alla.

Det var alltså detta långsiktiga uppbyggnadsarbete som ledde till att Sverige i början på 1990-talet låg i den internationella skoltoppen. Vad menade då Carl Bildt, eller om det nu var utbildningsministern Per Unckel, med utspelet om Europas bästa skola? 

Allt beror naturligtvis på vad man menar med en bra skola. Ska skolan arbeta för det gemensamma bästa eller för privata intressen?

Bildts regeringsförklaring markerade övergången från en utbildningspolitik till en helt annan.

Tidigare betraktades skolan som en gemensam angelägenhet, ett instrument att stärka demokratin och samhällsutvecklingen.

I dag har utbildning gjorts till en privat konsumtionsvara, visserligen skattefinansierad, men ändå styrd av privata intressen och av marknaden.”

I Ravitch bloggpostning ”Sweden’s School Choice Disaster” eller ”Sveriges skolvalskatastrof” kan man läsa att det inte finns någon patentmedicin för att enkelt göra undervisning bättre, med åtföljande förbättrade skolresultat. Detta alltså om förhållandena i USA:

‘Det finns ingen mirakelmedicin’ i offentlig utbildning.

Vi tenderar att söka efter en universallösning [som löser alla problem en gång för alla] – vare sig det handlar om glansen från [den fantastiska] marknaden [som genom tävling löser allt] eller de teknisk-utopiska aspirationerna i utbildningsteknologin – när det handlar om utbildningsutfall så är det faktiskt fråga om en hård, rörig, komplicerad process.

En lektion som svenska föräldrar och elever alltför väl har [borde ha] lärt sig.

[det är inte så] att helt enkelt öppna dammluckan för fler utbildningsentreprenörer inte spränger sönder utbildning. Det är bara helt enkelt nedbrytande [för hela skolan].”

En kommentator påpekar angående Milton Friedmans idéer om skolpeng:

… kom ihåg att dessa metoder förmodades ‘förbättra’ saker. Men ingenstans finns det bevis för detta [att så skett].”

Och kommentator till denna kommentar skriver:

De lyckades med att återställa rassegregation, till synes en inte-så-dold agenda.”

Här i Sverige håller systemet med skolpeng också på att skapa skolsegregation, men delvis med andra förtecken. 

Göran Greider skriver så bra i ledaren ”Förstelärare skapar andralärare”:

”Och det är fascinerande att se vilken lukrativ marknad det genast alstras kring dessa idéer. ‘Skolcoacherna har fått uppdraget att i höst utbilda 50 förstelärare i Huddinge kommun’ kan man exempelvis läsa på Skolcoachernas hemsida.

På hemsidans meny finns vinjetten ‘kunder’ där man kan gå in och se vilka skolor och institutioner som Skolcoacherna jobbar med. Skolcoacherna har en vd, Helena Isacsson, som ‘utbildar i kommunikation, coachning, ledarskap och affärsutveckling/entreprenörskap. Hon har arbetat länge i olika ledande befattningar samt som konsult och affärsutvecklare, både nationellt och internationellt.’

Det cv:t är en rätt talande bild av hur skolvärlden nu organiskt växer samman med en värld av företag och vinstintressen. Fritt skolval, friskolor och vinstintressen skapar i alla skolans dimensioner ett nytt kommersiellt klimat.

Jag vet inte hur många nya företag som vuxit fram i kölvattnet på de nya skolreformerna men det verkar finnas åtskilliga. Här har vi till exempel ‘meriterings­företaget’ Arete Meritering, med Per Reinolf i ledningen. På deras hemsida kan man läsa: ”I Förstelärarmeritering Arete erbjuds lärare att med hjälp av beprövade verktyg arbeta fram en meritmapp som tydligt visar lärarens förstelärarkvalifikationer. Tidsplan: sex veckor. Löpande uppstarter.’

Vad är det här? Det här är den speciella typ av marknad som uppstår när det är skattebetalarna och inga andra som står för den ursprungliga kapitalackumulationen: Det utgår nämligen statsbidrag för detta. Staten står för förstelärarnas lönelyft.

Och inte bara det. I alla fall när reformen lanserades hördes en del kritik mot att de lärare som ansökte om att bli förstelärare själva fick stå för en del av kostnaderna för meriteringen. Kritiken gick ut på att de lärare som har råd mer eller mindre kan köpa sig en bättre lön./…/

Varje förstelärare skapar också ännu fler andra- och kanske tredjelärare, när alla börjar snegla på varandra. Och en ny hierarki är född.

Hierarkier skapar alltid statusångest. Och inte bara det: Hierarkier tenderar att gömma undan och låsa in kunskaper. Om någon som för närvarande bara är andralärare men satsar på att bli förstelärare – varför skulle hen med glädje berätta om sina pedagogiska insikter i lärarrummet?

Någon annan kan ju exploatera hens kunskaper. När hierarkierna stärks bland lärarna är det troligt att det får effekter på alla skolans nivåer. Varför ska en förälder som engagerat slåss för sin unge nöja sig med att ungen bara har en andralärare och ingen förstelärare? Vad känner de motiverade eleverna när de märker att de fått en tredjelärare på halsen?”

Läs också ”Privata aktörer hjälper lärare att göra karriär” och ”Det skapar splittring i stället för samarbete.”

Kommer detta verkligen att göra vår skola bättre och våra elever högre presterande eller är det bara så att privata aktörer tjänar en massa pengar på våra skattemedel? 😦

Annonser

Om ”fri” marknads dubbelmoral och mer om objektivitet i politik och ekonomi…

27 november, 2011 § 3 kommentarer

I bloggpostningen “‘Fri marknads’ dubbelmoral” kan man läsa i min snabba amatöröversättning från engelskan (nej, som sagt; jag är inte ekonom, men min översättning kanske ändå kan ge en idé om vad bloggskribenten försökte förmedla; om bristen på logik och konsekvens i många resonemang. Kanske ett hälsosamt sätt att ta ner vissa politiker, ekonomer och debattörer från sina höga hästar?):

Frimarknadsekonomer/libertarianer ägnar en stor del av sin tid åt att reagera mot förslag, där de ofta rör samman/förväxlar teknokratiska diskussioner med ideologi (något vi kan tacka Milton Friedman för).

Resultatet är att de ofta motsäger sig själva någonstans på vägen.

Här är några exempel:

1. Frivilligt samarbete är rättfärdigat och producerar överlägsna resultat/utfall, utom om människor går med i fackföreningar [den sortens samarbete/samgående är inte bra].

2. Människor maximerar nytta och borde vara fria att göra det de vill utom när de röstar.

3. Rationellt självintresse är att bli hyllad och uppmuntrad [se inledande video,] men bör bli förlöjligat när det rör sig om avund [men kanske borde vi önska mer avund åt folket; dvs att fler ifrågasätter och reagerar och gör uppror. Inte av skam tiger?]

4. Rationellt självintresse är optimalt för samhället, utom när det handlar om politiska rörelser.

5. Lokalt kunnande är det sätt vi borde bearbeta information på, utom  när vi talar om ojämlikhet.

6. Överdrivna/omåttliga löner är dåliga och orsakar arbetslöshet, men VD- betalningar är alltid berättigade.

7. Frivilligt utbyte är alltid berättigat/riktigt och rätt, men inte när det gäller fractional reserve banking. *

8. Att skydda människor från risker som kommer med bidrag, insättningsgarantier och konsumentskydd är dåligt – men lagar rörande begränsat ansvar då [för företag? Är skydd av företag bra i alla lägen?]?

9. Statligt finansierat jobbskapande är onaturligt och inflationsdrivande, men att kasta pengar på banker är det inte.

10. Utverka frihet åt bankerna, men varje efterföljande krav på åtstramning eller reglering [motkrav i form av krav på större reglering] är en kränkning av den fria marknaden.”

Man får inte reglera bankerna eller den fria marknaden, den är självreglerande och förtroendet är maximalt för denna, däremot ska man ha största misstro mot enskilda medborgare. Hur får man ihop detta? Är inte den ’fria marknaden’ styrd av delvis samma individer/medborgare?

Är de mer att lita på i ena sammanhanget än i andra? Är självintresset (eller altruism) större i ena än i andra sammanhanget? Och hur är det med makt och inflytande i de olika roller man spelar i samhället? Har vi alla samma? Hur hanterar man detta?

Se vad Andrew Haldane skriver om när bankerna blir alltför stora: ‘Big is not better when it comes to banks’.

Uppräkningen fortsätter:

”11. The broken window fallacy är alltid ett felslut, men kreativ förstörelse är en vital del av kapitalism(en). (denna speciella bok länkas därför att den ställer Schumpeter och Hazlit sida vid sida, uppenbarligen utan att man ens inser ironin i det).

12. Uppifrån-och-ner-planerande [staten som talar om för oss?] är dåligt, men vi får aldrig ifrågasätta företagens agerande.

13. Offentlig skuld behöver attackeras, men privat skuld har ingen betydelse – låt oss öka den [istället, något som visst också håller på att ske i Sverige; vi skuldsätter oss allt mer].

14. Obama är socialist! Men att få bort oljeföretags subventioner/statsbidrag är ickeamerikanskt [i ena fallet är det okej med subventioner, eller bidrag som det nedsättande kallats av debattörer, i andra inte. Kan subventioner, eller bidrag, ifrågasättas när det gäller företag också? Hur får man en balans här?].

15. Vänsterregeringar gör människor beroende av röstning för välfärd [???], men läkemedelsföretag som gör något liknande ska ignoreras [i ena fallet är beroendeskapande okej, i andra inte. I ena fallet är påverkan okej, i andra inte. Har vissa betydligt större resurser till påverkan än andra? Dessutom].   

16. Offentligt-val-teorin betyder att staten inte kan göra något rätt, men detta gäller inte ekonomerna själva [de är fullkomliga?].

17. Kapitalismen är stabil. Men när staten [då] inte griper in kan vi klandra den för den Stora Depressionen (och även den Stora Recessionen) [Nej, marknaden är fullkomlig till skillnad från staten!? Har båda brister?].

18. Statens inblandning är dålig, men staten bör öka räntesatsen för att stoppa löneinflation [så DÄR bör den gripa in, i ena fallet är intervention bra, i andra inte. Det beror på vem den gäller och hur röststark man är?].

19. Pusha folk är fel, men vi bör inte reglera reklam eller emballering [i detta fall att varna människor för rökningens konsekvenser genom att ha varningstext på cigarettpaket, precis som vi har i Sverige]. (OK, den här är troligen baserad på faktumet att de flesta inte har läst eller  förstått vad pushande eller daltande är)”

Har de haft liknande debatt i USA om ’trygghetsnarkomani’!? Bloggen Do nothing Day skriver så bra om detta, vill gärna påminna om denna debatt. Ju fler gånger jag läser det ju bättre tycker jag att det är:

”Trygghetsnarkomani. Okej, heroin, amfetamin, kokain, det är tunga droger – men ändå inte alls lika farligt som… TRYGGHET!!!

Smaka på ordet, visst blir man RÄDD!!!

Men smaka inte för mycket!

Tryggheten blir lätt ett gift menar denna… ja, vad är mannen egentligen, vad får honom att tro att han besitter så speciella expertkunskaper att han kan skriva en bok som ger en långtgående politisk samhällsanalys vilken pekar på att vi måste bli mer elaka mot varandra, att samhället är för SNÄLLT!

Det är inte bra för oss, för lite skit rensar faktiskt magen!

Vad är denna så fantastiskt intellektuella man?

Jo, psykiater.

Det finns en ingrodd myt om att psykiater är galnare, eller åtminstone lika galna, som sina patienter, och jag måste säga att David Eberhard gör sitt bästa för att leva upp till den myten./…/

I tider där Socialstyrelsen kritiserar psykiatrin för att vara för slö, slapp och allmänt ointresserad av sina patienter så tycker David Eberhard – chef för psykakuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm – att psykiatrin inte i tillräcklig omfattning avvisar patienter!!!

Han menar nämligen att många söker psykiatrin i onödan bara för att ‘flickvännen gjort slut’ eller nåt annat totalt irrelevant.”

Så himla bra skrivet!

Nu tillbaka till de dubbelmoralistiska punkterna:

”20. Investerare behöver vara trygga vad gäller framtiden. Nej, vi borde inte stötta upp deras trygghet genom att spruta in pengar i ekonomin! Hur i Herrans namn… [förstår inte riktigt det här 😉 ]

21. Om staten spenderar pengar kommer detta att tränga ut privat investerande, om den privata sektorn spenderar pengar kommer det inte att tränga ut annat investerande som andra i den privata sektorn gör.

22. Kommittétänkande [tillsättande av kommittéer och utredningar?] är ett hemskt sätt att göra saker. Men akrieägare uppskattar att kapitalism är det bästa system som någonsin skapats.

23. Samlade/kollektiva krav är meningslösa, men Say’s Law håller fortfarande [om Says lag].

24. Och naturligtvis, det klassiska: staten borde inte lägga sig i människors liv, utom när den säger åt dem exakt hur de ska bete sig.”

Kommer att uppdatera denna postning med länkar till artiklar och kanske andra blogginlägg.

Uppdatering 27 november: Erik Hegelund skriver på bloggen Vänsterekonomer om ekonomers användning av begreppet ”rationalitet” i ”Sluta prata om rationalitet?” och menar att det är ganska harmlöst. Jag vet inte, för ekonomer kanske i deras samtal sinsemellan, men vi vanliga medel-Svensson; vad lägger vi in i detta?

Svante Säwén skriver intressant i ”Vidgad vinstvarning”:

Allt tal om att privatiseringar i vård, skola och omsorg ska ge effektivitetsvinster är nu borta i riksdebatten.

Nu motiveras konkurrensutsättning med valfrihetens värde.

Att multisjuka hamnar längre bak i kön än tidigare bortser man ifrån. Liksom att segregationen i skolorna ökar.

Valfrihet även för den som inte kan välja är att välja företag. Som om inte innehållet i vården är det viktiga.

Debatten har ändå gått in i ett nytt skede nu när ett vårdföretag som Carema avslöjats med brallorna nere.

Nu när privatiseringen inte längre är teori, vet medborgarna mer om vilka konsekvenser vinsten som drivkraft kan ge. När det står klart för de flesta att de riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar dessutom ser till att ingen skatt betalas på vinsterna, så ser de flesta att det har gått för långt.”

Gör ”alla” det? Tyvärr, jag tvivlar jag på att alla gör det.

Säwén fortsätter:

”Ingen kommer /…/ att ställa de frågor sossarna får om vinstgränser och regelsystem till Moderaterna [(M) står över allt, men (S) pressar man. Borde man inte pressa båda?].

Så mycket tydligare skillnaden skulle bli om sossarna i stället sa att vinsterna i vården ska stanna i vården. Punkt.

De gränsdragningsproblem som kan uppstå får lösas allt eftersom.

Går det inte så får väl det hela återtas i offentlig regi.

Skattebetalarna står ändå för notan.”

En kommentator svarar så bra att jag citerar hela dennes kommentar:

”Detta handlar om att en gång för alla rasera 1900 talets (s) samhällsbygge. Argument som kvalitet, samhällsnytta, lägra kostnader etc vet nog egentligen alla att de för eller senare visar sig falska. Men när jobbet en gång är gjort så blir det oerhört tungt att backa tillbaka. Vi vågar inte riktigt tro att vår modell är så bra, eftersom största delen av världen hamnat i en annan modell, och den går inte att ändra.

När alla andra argument uppenbarligen nu visar sig felaktiga, så håller man fast vi det som inte går att mäta; valfrihetens värde. Så länge man kan hävda det så fortsätter raserandet.

Sverige och den regering vi har accepterar tydligen vilka kostnader som helst för detta, 20 miljarder är ingenting, bara det finns två vårdcentraler. Att farmor ligg i sin egen avföring är hennes tappra offer för att vi gör upp med (s) ide om allas lika möjligheter.

Sverige är ett av världens rikaste länder, med relativt god trygghet. Icke desto mindre så är det så att farmor ligger i sin avföring och ropar, och skattemiljonerna är på Jersey.

Det finns lösningar, privat vårt får bara bedrivas av personalkooperativ och ekonomiskt överskott återinvesteras till 100%. Vill man sälja/lägga ned, så är det kommunen som köper tillbaka, till förutbestämt pris.

Helt enig i att vårdskandaler dyker upp överallt, vi måste hålla oss för goda för att dra poäng på det. Läste i veckan om att en våldtäkt begåtts på ett Carema boende. Det är illa och skall rapporteras, men inte som slagträ i denna debatt.

Men om farmor ligger i skiten beroende på misstag, oskicklighet, slarv…må vara. Men när det sker för att man drar in på blöjor får att nå resultatmål – då drar jag ut i krig. Att det sker, kommer att ske i privat verksamhet med vinstmål är ofrånkomligt. Ingen politiker, journalist, förbannad anhörig skrämmer en vd med siktet inställt.”

Och nu Thanksgiving tider så kunde man läsa en bloggpost på bloggen anti-Mankiw med titeln ”Tacka kaptalismen”:

“Medan vi aldrig kan vara säkra på författarens intentioner [till artikel som det refereras till i postningen], låt oss erbjuda ett svar: kanske element av planerad ekonomi tricklar ner i författarens historia på sätt som är förbisedda eller helt enkelt ignorerade av honom.

Med andra ord, det verkar för oss som om det taktiska användandet av att attackera ’centralt-planerande’-argument finns där för att avleda uppmärksamheten från viktigare och mer relevanta saker, sådana som följande:

Vem bestämmer priset på bensin som används av lastbilarna som levererar kalkonerna till affären?  

Oljekarteller spelar en betydande roll när det gäller att bestämma priset vid pumpen [på bensinstationen].

Vem koordinerade arbetet på fabrikerna som producerar födan och föder upp kalkonerna?

Mest troligt utfördes dessa uppgifter av en driftsledare och andra centraliserade myndighetsfigurer.

Vem reglerade kvaliteten på kalkonerna eller underlättade/befordrade deras transport? [Jo] statliga lagar och författningar var nödvändiga för dessa saker.

Vid närmare tanke, det verkar som om det finns ett nödvändigt ekonomiskt planeringselement för att vi ska få vår Thanksgiving-middag.

Ofullkomliga/bristfälliga marknader och organisationen av ekonomisk aktivitet som äger rum I firman är viktiga exempel på fall I vilka ekonomiska representanter kollektivt planerar och ändrar ekonomiska utfall/resultat.

Så detta år får vi tacka kapitalistiska sociala relationer för måltiden på vår tallrik.

Medan Mankiw upprepade gånger har försökt att bedyra allmängiltigheten av den ’fria marknadens’ modell och  dess förhållande/samband med Thanksgiving, så vittnar en enkel titt runtomkring, på hur ekonomier faktiskt fungerar, på något annat.”  

En kommentator blir påmind om postningen ”I Pencil: A product of the mixed economy (updated)” där Hazlitt som nämndes ovan också nämns.

*I Wikipedia står det om fractional reserve banking:

”Inom ekonomi innebär fractional-reserve banking (förkortat FRB) att banker kan låna ut insatta medel, alltså att de bara behöver behålla en bråkdel (fraction) i reserv (reserve), som kontanter eller andra likvida medel, samtidigt som man vid behov är skyldig att betala tillbaka inlåningar. Då någon tar ett lån skapar banken en kredit (vilken ingår i penningmåttet M1).[1][2][3]

Detta är idag standard inom bankväsendet världen över och har praktiserats länge. Hur stor del, eller fraktion, som bankerna måste behålla bestäms av centralbanker genom reservkravet. En liten andel leder till ökad penningmängd medan en större fraktion leder till lägre.

Systemet har under lång tid varit kontroversiellt. Under medeltiden var FRB förbjudet i Europa och betraktades som ocker. Idag kritiseras systemet av vissa ekonomer som bland annat menar att det leder till konjunktursvängningar, risker för uttagsanstormning och inflation.”

Var befinner jag mig?

Du bläddrar för närvarande i kategorin Milton Friedmanreflektioner och speglingar II....