Nyliberalismen gör oss asociala…
februari 29th, 2012 § 2 kommentarer
Se Wendy Brown “Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln “Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.
Kommer att uppdatera denna postning, förmodligen med kommentarer de kommande dagarna.
Ni måste lyssna på ekonomerna? De (nyliberala) som försäkrat att det är jättebra att låna, att spekulera på börsen och det där med skatter, det är bara skit! Vi har gått på falska löften om chansen att bli rika bara vi väljer politiker som släpper fram Mammon, men vad har det lett till?
februari 25th, 2012 § 11 kommentarer
[Kolla kommentarer nedan].
Så bra skrivet! Vilka vinner på den nyliberala politik vi har över hela västvärlden? Vi har förespeglats att skattesänkningar är den rätta (och enda) vägen, men de som vinner på denna politik vill inte låta oss veta vad vi förlorar på den. Jo, jag tror vi förlorar på den på flera olika sätt, ekonomiskt och samhälleligt.
Behöver inte rikingarna solidaritet tillbaka? Kan de köpa sig fria från allt sånt? Behöver de inga människor omkring sig? Som verkligen bryr sig och inte bara ser till status… Som inte väljer ens umgänge bara för att man har en position och pengar? Högt tänkande här.
Börjar högerledarna känna att det bränner under fötterna? David Cameron, premiärminister i Storbritannien, ser ut att ha väldigt bråttom att privatisera den nationella sjukvården där (NHS Care se också här).
Det är litet intressant att läsa om Cameron i wikipedia:
”Den, med hans egna ord, ‘skamligt privilegierade’ David Cameron är uppvuxen i Peasemore nära Newbury i Berkshire och har studerat vid elitskolan Eton och vid Oxfords universitet, där han tog examen i filosofi, politik och nationalekonomi 1988.
Han är därmed den förste brittiske premiärminister som utbildats vid Eton sedan sir Alec Douglas-Home, som var Storbritanniens premiärminister från 1963 till 1964.”
Kommer att tänka på det britten George Monbiot skriver om sina egna erfarenheter av att gå i finare privatskola:
“Storbritanniens konstiga privatskolesystem orsakar omätbar skada.”
Se också amerikanen William Deresiewicz om “Avigsidorna med en elitutbildning – våra bästa universitet har glömt bort att anledningen till att de existerar är för att skapa själar, inte karriärer”, en elitutbildning där man görs till ett “excellent får” och tas ifrån förmågan att tänka (i alltför många fall). Denna text rekommenderas varmt.
Ja, det är som Maria-Pia Boëthius så tankeväckande skriver om i “Befolkning i PR-byråernas knä”: 
Läs också Johan Ehrenberg i “Något är fel”:
“Jag läser att svenska folket äter mer hamburgare än någonsin. I den fina morgontidningen tror man det beror på ‘nyttighetstrenden’. Eftersom kedjorna börjat lansera lite grönare produkter så går människor dit men väljer sedan ofta den vanliga menyn när det väl ska ätas.
Jag tycker detta är en rätt märklig teori.
Något är fel i grundtänket.
Hamburgare ökar nämligen bland alla bolagen, oberoende om de skriker ut minimorötter och klimatsmarthet eller inte. Så vad kan då vara orsaken? Om vi letar oss lite från profiler och varumärken så kanske verkligheten de senaste åren kan väcka en tanke.
Fattigdom innebär nämligen mera snabbmat.
När människor är oroliga för sina inkomster så försöker man spara in där det går, och även om hamburgaren är snabba kolhydrater så är det också snabba cash för ägarna när många snålar med lunch och annan utemat.”
Vi, gräsrötterna, ska dock tänka positivt. Friheten sträcker sig inte längre än så? Så att vi får tänka och känna som vi faktiskt tänker och känner? Eller som vi “vill” tänka eller känna?
Eliten får dock vara sur!? Har Reinfeldt tappat sugen?
“Fredrik Reinfeldt ser inte ut att ha särskilt roligt längre. Han är sur och stingslig. Det blev övertydligt när han i veckan besökte Dalarnas högskola för att, som det heter, ‘lyssna’ på människor.
De lokala S-studenterna hade skrivit ett protestbrev mot nedskärningarna på skolan. Statsministern tog inte ens i hand.
Fredrik Reinfeldts dåliga humör har sina förklaringar.
I går föll Moderaterna 3,6 procentenheter i Ipsos – tidigare Synovate – i Dagens Nyheter. Socialdemokraterna gick framåt 5,6 procentenheter och flera andra mätningar visar samma trend./…/
Moderaterna försöker framställa sin politik som opolitisk. De vill ju bara alla väl.
Carl Bildt kallade det ‘Den enda vägens politik’ i början av 1990-talet. Nu kallas det ‘Allmänintresset’. Men det är samma högerpolitik, förklädd i opolitisk förpackning.
Det är möjligt att Moderaterna vill väl. Men välvilja skapar inga jobb.
I veckan rapporterade Dagens Nyheter att bara en tredjedel av alla arbetslösa har a-kassa i dag. Resten får gå till socialkontoret eller bli försörjda av sin familj. Samtidigt biter sig massarbetslösheten fast kring åtta procent enligt SCB.
Ökad otrygghet och sänkt skatt gav bevisligen inte fler jobb.
Trist, eftersom det är grundbulten i hela Moderaternas arbetsmarknadspolitik. Sen är energin slut./…/
Nu ska detta trötta gäng argumentera i två år till för att de skattesänkningar som hittills inte gett några jobb nu ska börja göra det.
Och Fredrik Reinfeldt ska fortsätta åka runt i landet och ‘lyssna’ på människor.
S-studenternas protestbrev då?
På direkt fråga på om statsministern tänkte läsa brevet svarade han:
– Ja, det kommer väl diarieföras som alla brev vi får.”
Det finns världar som osynliggörs dock…
Se om hotande bostadsbubbla. Och också kommentarer längst ner om “Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?” och från bloggen Bobubbla?
Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?
februari 18th, 2012 § 9 kommentarer
Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.
[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].
När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.
Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?
[om boken "Falling Behind - How Rising Inequality Harms the Middle Class" eller "Att halka efter - hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen" kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:
"Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.
I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat 'kaskader av utgiftskostnader' som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.
[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.
Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.
Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår - FAST det inte finns någon enda vägens politik.
Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”
Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?
“Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.
‘Att halka efter’ tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]
Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man “inte har världens flottaste hus”? Och om “alla” människor i ens omgivning är “fattiga”, så är det lättare att acceptera “fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.
[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning "För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen...", om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som "är" fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].
Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.
Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt “fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.
Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler “entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.
Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.
Se ”Skattjakten - Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:
“De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.
Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ‘lata greker’ och för stor offentlig sektor.
Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.
Greklands problem visade sig istället bero på att den ‘skatterevolt’ som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.
Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.
Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.
S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.
En katastrof för USA.
S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.
Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.
Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.
Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.
Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.
Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/
… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”
Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!
Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister!
”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…
Dan Josefsson fortsätter:
“Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ‘sköt upp’ det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ‘En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information’ förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”
Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.
“För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.
Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”
Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?
Göran Greider skriver så bra i “Vi lever i ett räntesamhälle”:
“De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.
Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig.
All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd.
Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.
Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.
Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren:
Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.
För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg.
Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret.
Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.
Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”
Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.
Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om “avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?
Och slutligen Lena Andersson.
Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?
Om A-kassa och att ”det ska löna sig att arbeta,” samt om att sitta på höga hästar…
februari 13th, 2012 § 4 kommentarer
Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.
Se ledaren “Benny slåss mot makten.”
Litet högt tänkande.
Av någon anledning kom jag att prata om detta med att det inte är kul att vara arbetslös på jobbet apropå utspelet om att jobba till vi är 75 år.
Jag hävdade att jag tror att ingen vill vara arbetslös, men hur många kan och vill job ba till de är 75 år? Och vilka kommer att ha råd att sluta tidigare? Kommer det att vara de grupper som bäst skulle orka jobba längre som har råd att sluta tidigare?
Och ja, redan nu existerar ju Veterankraft och Pensionärspolen och kanske andra liknande bemanningsföretag. Så helt okänt eller ickeexisterande är ju detta med att jobba efter pensioneringen inte, kanske också ganska länge (men i den omfattning man vill).
Min chef (som jag inte tror är jättehögt betald) sa under denna diskussion att hon har folk i sin närhet som hellre lever på A-kassa än att jobba för de tjänar mer på att vara arbetslösa och hon tyckte att det måste löna sig att jobba.
Tack och lov har jag aldrig varit arbetslös hittills, men jag tror ju inte att det hade lönat sig att vara arbetslös framför att jobba, såvida jag inte var tvungen att ta ett MYCKET lägre betalt jobb än jag har nu. Och jag har en “rejäl yrkesutbildning.”
Denna diskussion fick mig att börja fundera.
Kan det finnas tendenser hos arbetslösa att försköna sin tillvaro? Göra den bättre än den är? De vill se bättre ut i andras ögon än de känner sig? Och avundas (med viss rätt!) dem som inte har jobb? En psykologisk försvarsmekanism. För jag undrar hur många arbetslösa som verkligen har det bättre (ekonomiskt) som arbetslösa än om de arbetade?
Skulle man kanske också kunna förbättra arbetslivet, så att människor vill stanna där? Finnas där?
Och hur många är det som slutar i förtid eller byter ner sig i jobb, till ett jobb med lägre betalt, för att slippa en dålig arbetsplats – om de kan? Kan det möjligen vara de som är den allra bästa arbetskraften som gör detta, om de kan? Något de nordamerikanska forskarna på utmattning Christina Maslach och Michael P. Leiter spekulerar i i en gemensam bok och i sin forskning. Arbetsplatser tenderar att dräneras på sitt bästa folk, för antingen går de i väggen eller så söker de sig bort – om de bara kan.
En kollega lämnade rummet under denna diskussion, hon ville bara inte fortsätta argumentera.
Vadå tillit till människor? Vadå sprida misstro mot människor från höjdarhåll? Varför gör de detta? Medvetet och kanske omedvetet? Speglar de andra i sig själva?
Vi har spelats ut (och låtit oss spelas ut) mot varandra med söndra-och-härska-metoden och de som ägnar sig åt detta är inte de ”friskaste” ledarna, om man ska låna John Cleeses och hans terapeuts terminologi. Jag tror de har rätt där. Om Robin Skynner se här.
Att ha sådana ledare skapar inget bra eller friskt samhälle heller.
Eliterna (i Sverige och Europa) skor sig och seglar långt över alla oss vanliga människor.
Jag skulle vilja påstå att medelklassen är lurad. Den kommer också att förlora på den politik som förs (inte bara all dem längst ner i botten), även ekonomiskt och det finns inget ofrånkomligt hos detta. Vilket det finns debattörer som påstår, men de hörs knappt alls därför att det de säger inte stämmer med det media vill förmedla. Av förmodligen idag ganska välbetalda journalister, som bara är rädda om sitt eget hus, sina RUT-avdrag osv.
Det skulle verkligen behövas en gräsrotsrörelse. En rörelse underifrån.
Även mina medelklassvänner och (välutbildade) medelklassläktingar resonerar i dessa banor.
Jag blir helt matt och förskräckt och rädd.
Och jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!
Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven. Vad är så fantastiskt mycket bättre med (träiga) Knutsson än Löfven?
Kostnaderna för eventuellt överutnyttjande av A-kassan, hur stora är de – egentligen? Och hur stora i förhållande till annat misshushållande av vår nuvarande regering?
Men det finns de som står på de “svagas” sida.
Och jo, (s) måste också skärpa sig!
”Illa far landet för bråda olyckors värv, till penningens fromma och människans fördärv.” Var är det kritiska samtalet?
februari 11th, 2012 § 5 kommentarer
Artikeln kan också läsas här.
Klicka på bilden för att göra den lättare läsbar. Jo, Greider har rätt. Existensen av sådana som Ander Breivik…
“…definierar vår tid. En otrygghetens, antipolitikens och resignationens tid, en tid som nu i grunden definieras av högern, där fanatiska sekter övertagit den roll som reformistisk och systemkritisk idépolitik borde ha.”
Jo:
“Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare.”
Se artikeln “Ut ur hatet: Väck det civila motståndet!”:
“Det är ett hat som produceras av en väldigt liten klick människor i samhället men som gör sig alltmer hört, och som politikerna blir allt räddare för.
Uppsättningen ‘Skärpning gubbar’ på Teater Galeasen var en iscensättning av detta hat, en fyra timmar lång uppläsning av en hatisk Flashback-tråd, där hobbyskribenterna är ‘ariska’ nationalister som vill ta tillbaka sitt land från ‘negrerna’ som stjäl deras kvinnor, här kallade ‘sliddjur’.
Hat, klyftor och avstånd gör människor rädda och avstånden skarpare [och gör inte minst de som inte blivit respektfullt bemötta av de vuxna de hade närmast tidigt i livet, något som förekommer både i botten OCH toppen av samhället. Något som är oerhört tragiskt och som inte skulle behöva vara så].
Maria Lind, chef för Tensta Konsthall, berättade att det inom konsten pågår en mängd kritiska samtal och gestaltningar av motstånd, men att platsen för det samtalet har krympt, och nu rör sig inom en intern miniklick som också är väldigt internationell. Det uppstår olika kretsar inom konsten – liksom i samhället – som blir alltmer avskärmade från varandra. Samtalet når inte ut.
Det har talats mycket om hat den senaste tiden. En sak är säker: När kulturen marginaliseras, skärs ner, specialiseras och görs svårtillgänglig kan vad som helst hända. Vad som helst. Men vi viker oss inte. Vi kallar till motstånd.”
Skadade människor behöver syndabockar. 
Och idag ger också människor i makten sitt godkännande till detta (societal approval) genom hur de uttrycker sig om människor… Och hela idén om att vi ska se om vårt hus – bara.
Om samhälleligt bifall se ur “Diverse texter” om den amerikanske neurobiologen Jonathan Pincus som skriver i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok “Base Instinct” om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs:
“What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.
What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.
What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?
That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?
Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.
Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/
Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.
He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”
Ja, “Väck det kritiska samtalet!”
Kommer vi att få se mer och mer av uppror? Hur kommer då de i härskarställning att reagera?
Vad för slags samhälle vill vi ha?
Vad innebär sönderslagningen av sjukvården? Vilka tjänar på den? Och vilka tjänar förmodligen INTE på den?
Parasiter och parasiter? Är det verkligen de längst ner i botten av samhället som är parasiter?
Och apropå Rot-avdragen:
Och ger städning mer till samhällsekonomin än medicinsk forskning (folk i Sverige får inte bli för välutbildade, bildade eller kunniga eller därmed mer kritiska och med mer på fötterna? Se om skolpolitiken och tendenserna till ensidighet där, liksom kulturpolitiken)?
Symtomen på sjukdomen blir botemedel skriver Göran Greider om. Vilket leder till att vi får “mer av samma” och risken är att problemen snarare förvärras. Och så är vi inne i en riktigt ond spiral…
Den stora gruppen människor i USA som lever på marginalen har inga pengar att konsumera för, så de handlar inte, de anlitar inte hantverkare osv.
Jo, om människor i ens omgivning har det GANSKA lika en själv så är kärvare förhållanden mer uthärdliga – apropå det med absolut eller relativ fattigdom.
Detta beskriver amerikanen Robert H. Frank bland annat i sina böcker “Luxury Fever” eller “Lyxfeber” samt “Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller “Hamna på efterkälken – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” samt i en mängd artiklar som man kan hitta länkar till här.
Se också Per Wirtén i “På dödens fält. Frihetstiden 2010, del 3″:
“Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – som i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.
På internationell nivå gör ekonomen Branko Milanovic, vid Världsbanken, liknande iaktagelser. Människor mäter sitt välstånd i relation till andra. Globaliseringen har gjort ojämlikhet till globalpolitisk konflikt. Även de fattigaste afrikaner vet hur superrika lever liv i Mumbai, Tokyo och Los Angeles. Ekonomen Stefan de Vylder drar i sin nya bok om finanskrisen, Världens springnota, slutsatsen att minskade skillnader mellan världens rika och fattiga är förutsättning för att lösa kommande globala kriser: ekonomin, maten, oljan och klimatet. Global ojämlikhet bidrog till att klimatmötet i Köpenhamn havererade. Den indiska professorn Abhijet Sen, knuten till landets regering, konstaterar i en intervju att de superrika är ett stort problem: deras pengar korrumperar politiken och urholkar demokratin.
Ojämlikhet måste minskas både inom länder, mellan länder och mellan enskilda världsmedborgare.”
Ja, detta tror jag är sant!
Se också Peter Karlberg i “Ibland är det bara för dumt”:
“På dödens fält: ‘I ett mejl som anländer från Australiens varma eukalyptusdjungler ställer en svensk forskare rätt fråga om Calton: ‘Beror den låga livslängden i de fattiga kvarteren på deras låga inkomster eller på de stora skillnaderna? Dvs är det fattigdomen eller ojämlikheten som ska bekämpas?’/…/
En av förra årets mest uppmärksammade böcker var The spirit level, skriven av två brittiska hälsoforskare, Kate Pickett och Richard Wilkinson (nyligen på svenska med titeln Jämlikhetsanden, Karneval förlag). Deras svar på mejl-frågan är otvetydigt: i rika länder som Europas är det ojämlikheten som är problemet. Högre medelinkomster gör inte längre livsvillkoren bättre, men mindre skillnader gör alla lyckligare.
Med större jämlikhet minskar psykisk ohälsa och sjukdom, medellivslängden höjs, barndödligheten sjunker, skolresultaten förbättras, kriminaliteten sjunker och kvinnors rättigheter stärks. Det finns direkta statistiska samband mellan hjärtsjukdom och ojämlikhet.
Författarna påpekar noga att jämlikhet inte bara förlänger livet för fattiga utan även för medelklassen. Mer jämlika länder presterar helt enkelt bättre.
Stora inkomstskillnader framkallar konsumtionsideal, lyxfeber och livsmönster som urholkar själen – vilket i förlängningen skapar olycka, sjukdom och så småningom förkortar människors liv. Diskussionerna om livspusslet har växt i takt med inkomstskillnaderna. Missnöje är en kostnad som rika lägger på resten av samhället, skriver Pickett och Wilkinson.’”
Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ”Miljardärernas pojkklubb” – om välgörenhet i skola och utbildning…
februari 5th, 2012 § 9 kommentarer
Börjar publicera denna bloggning redan nu.
Diane Ravitch skriver i kapitlet ”Miljardärernas pojkklubb” i “The Death and Life of the Great American School System” s. 197-198 (hela denna postning i min fria och snabba översättning från engelskan):
”Stiftelser finns för att möjliggöra för väldigt rika människor att skydda en del av sitt kapital från att beskattas genom att pengarna används till socialt välgörande ändamål [i filantropi eller välgörenhet].
Stiftelser stöttar sjukhus, konst, vetenskaplig forskning, offentlig hälsovård, universitet och en mängd andra värdiga filantropiska aktiviteter.
Stiftelser kanske inte deltar i försvar av [viss sorts] politik, men de kan lagligt finansiera organisationer som gör det.
De kan också stötta forskningsprojekt som sannolikt befrämjar stiftelsens mål.
Utbildning har alltid stått högt på agendan.
Stålmagnaten och filantropen Andrew Carnegie skapade mer än 2 500 fria offentliga bibliotek i USA och andra länder [se om denna stiftelse här].
Julius Rosenwald, som tjänade sin förmögenhet på Sears Roebuck, helgade [som Ravitch uttrycker det] en stor del av den på att bygga tusentals skolor för afroamerikanska barn i södern.”
I not om den senares insatser kan man läsa (se “Riskfyllda donationer: filantroper från Nord och utbildning av svarta i Syd”):
”Historiker fortsätter att debattera om ansträngningar från filantroperna i Nord å afroamerikanska barns i Syds vägnar [verkligen] var till hjälp.”
Ravitch skriver om Fordstiftelsens erfarenheter i en decentraliseringskontrovers i skolan (i slutet av 1960-talet) där rika donatorer var inblandade, som
”… var en hård lektion i farorna med att [enskilda filantroper/'välgörare'] försöka leda social förändring.
I en artikel med titeln ‘McGeorge Bundys väldigt dyra utbildning[lektion]‘, så tillskriver David Halberstam katastroferna i både kriget i Vietnam och i New Yorks stads skolor arrogansen och elitismen hos patriciern Bundy.“
Om denna artikel kan man läsa:
”Halberstam’s work is a brutal deconstruction of the Vietnam War era—and the engrossing biographical sketches that carried attention from page to page were, on deeper reflection, the least of it.
With the eye of a sociologist, Halberstam presented the networks that existed underneath the surface—how breeding, background and education had defined the new elite and its rules of interaction.
And how this elite had avoided basic requirements of democratic accountability.”
Ravitch skriver också senare om att det är svårt att utkräva ansvar av dessa donatorer, om deras satsningar misslyckas. Även i de fall man nu ser där donatorerna går in och styr på ett sätt som de inte gjort tidigare tydligen.
Detta är ganska ironiskt, när man utkräver ansvar av de i skolan verksamma, dvs av lärare och rektorer t.ex., som riskerar att förl0ra jobbet om de inte får sina elever att klara testen i matte, samt att läsa och skriva. Något hon också poängterar!
Och det alldeles oavsett vad eleverna har för bakgrund. Något Ravitch faktiskt säger rakt ut! Om fattigdom och ras, som viktiga orsaker till skolmisslyckanden. Hon menar att man borde ta itu med dessa saker först, dvs åtgärda ojämliket (istället?).
Vilket inte alls innebär att alla måste ha det EXAKT lika! Eller (ironiskt)? Och alla i skolan är verkligen långt ifrån fullkomliga.
Däremot står man närmast i givakt för de närmast obegripligt rika som donerar pengar och också nu vill styra dess användning och också, om jag förstått det rätt, hur man arbetar (och med vad?), men dessa är man, av förståeliga skäl, rädda att utkräva ansvar av om satsningar skulle misslyckas eller vara felaktiga!
Något Ravitch också frankt påpekar i sin bok!
I en ny era där donatorer vill styra mycket mer än donatorer tidigare har gjort, ja!
Jag återkommer till allt detta när jag läser vidare.
Hon fortsätter:
“Inte förrän ett kvarts sekel senare, 1993, gjorde en annan filantrop/välgörare ett [nytt] oförskräckt åtagande rörande skolreform.
Vid en Vitahusetceremoni stod förlagsmagnaten Walter H.Annenberg tillsammans med president Bill Clinton och annonserade en femårsplan för att ge 500 miljoner dollar för att förbättra offentlig utbildning.”
Detta låter som vad även svenska socialdemokrater av de senaste decenniernas snitt skulle kunna gör. Vad en Tony Blair hade kunnat göra (kanske han faktiskt gjort det?).
”Annenberg Challenge-anslaget /…/ beviljade fonder/grundplåtar till lokala icke vinstdrivna grupper i arton städer, däribland Boston, Detroit, Houston, Los Angeles, New York stad och Philadelphia, liksom till områden på landet och avsatte miljoner dollar som öronmärkts för konstutbildning.
Annenberg Challenge, det största anslaget som nånsin gjorts till amerikanska skolor vid den tidpunkten, genererade enorm uppståndelse bland skolreformatörer./…/
I New York blev Annenberggåvan en katalysator för att utveckla ett nätverk av progressiva små skolor, andra städer stöttade ‘skolor i skolor,’ små lärandegemenskaper, ledarskapsutveckling, social service för studenter/elever och ett antal andra strategier.
När Annenbergfinansierandet upphörde 2001 stod det klart att det inte hade transformerat offentlig utbildning.
Vissa förortsdistrikt förbättrades, men det var så många andra reformer som ägde rum samtidigt att det var svårt att tillskriva förbättringarna Annenberg Challenge.”
Men…
”Michael Casserly, arbetande styrelsemedlem för the Council [styrelsen] of the Great City Schools anmärkte att Annenbergprogrammet var ‘ett fruktansvårt dåligt exempel. Anslagen var dåligt genomtänkta, dåligt skötta och … avskilda från varje förmåga [möjlighet] att driva någon bredare policyförändring [om man hade velat göra detta].
Lektionen är: Gör det inte igen.’”
Ravitch fortsätter på s. 199:
”Annenberg Challenge satte inte eld på explosiva sociala och politiska konflikter vilket Fordstiftelsens inblandning i New Yorks offentliga skolor hade gjort [i slutet av 1960-talet?]. Inte heller skrämde den bort andra stiftelser från skolreform.
Tvärtom så följdes Annenberg Challenge snabbt av den största expansionen i historien av välgörenhetsansträngningar som fokuserade på offentlig utbildning.
Nya stiftelser, skapade av enastående framgångsrika entreprenörer, tog på sig uppgiften/kallet att reformera amerikansk utbildning.
Men till skillnad från Fordstiftelsen, som hade svarat på en specifik kris, eller Annenberg Challenge, som höll händerna borta från sina förmånstagare, så hade de nya stiftelserna en plan.
De ville inget mindre än att transformera amerikansk utbildning.
De skulle inte komma att lämna lokala samhällen fria att skapa sina egna reformer [frihet vadå? Och vadå förtroende för de i skolan verksamma på alla nivåer?] och ville inte riskera att få sina pengar bortkastade [Villkorade gåvor!? Ville ha god avkastning på dem och en avkastning som de bestämde?]
Deras dristighet var aldrig tidigare skådad.
Aldrig hade privata stiftelser i amerikansk historia tilldelat sig själva uppgiften att [själva] omstrukturera nationens utbildningssystem.”
Var/är de kunniga nog att göra detta? Kunnigare än de i skolan verksamma? Har de gripits av storhetsvansinne?
Jag kommer att fortsätta skriva om skola och välgörenhet. Ravitch nämner bland annat andra filantroper som Bill och Melinda Gates samt Waltonfamiljen (de som har Walmart). Detta är väldigt intressant! Fortsättning följer alltså.
Related articles
- Diane Ravitch on Charter Schools (seattleducation2010.wordpress.com)
(S), Stefan Stern och privatiserad välfärd …
februari 5th, 2012 § Kommentera
Jo, (s) har försummat politiken.
Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara.
Se Daniel Suhonen i “Sälj inte vår (s)jäl till riskkapitalister”:
“I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå. S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden.“
Håller med!
“I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå rörande nästan allt som har med välfärden att göra.
Förmågan att sätta upp tydliga skiljelinjer är avgörande för S överlevnad.
Gör välfärden till en stridsfråga.
Men ett återvändande till positionen som garanten för en generell välfärdspolitik av högsta kvalitet kommer att kräva förnyelse och minst fem smärtsamma uppgörelser med de senaste tjugofem årens förda S-politik:
TYDLIGHET: S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden med ett förslag om förbud mot vinstuttag i alla delar av välfärden som handlar om vård, skola, omsorg. I skattefinansierad verksamhet som riktas mot människor direkt får inte finnas incitament att dra ner på kvalitet eller service för att öka vinsten.
MAKTANALYS: S måste sluta låta som om man levde på 1980-talet. Det är inte små kooperativ eller ens aktiebolag som dominerar den privata välfärden utan stora koncerner som snart utgör privata välfärdsmonopol.
FRAMTIDEN: Den diskussion som bubblar under ytan är berättelsen om att vi inte kommer att ha råd med framtidens välfärd gemensamt. Detta paketeras av myndigheter och privata aktörer som en sanning när det i själva verket är ett ideologiskt vägval.”
Nej, det är inget ofrånkomligt! Inget måste, men det framställs så. Se t.ex. Daniel Ankarloo om välfärdsmyter här, här, här, här, samt här finns fler länkar.
Jag kommer också att blogga om skolan, samt referera till Diane Ravitch bok “The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” och inte minst om kapitlet “The Billionaires Boys’ Club” eller “Miljardärernas pojkklubb”, i vilken hon skriver om filantrokapitalismen och vad den innebär för demokratin enligt henne (hon är inte ensam i dessa farhågor, undringar, kritik verkar det dock!).
Ravitch påpekar OCKSÅ att de fattiga missgynnas i detta alltmer privatiserade system, men tydligen håller saker sakta på att ändras bort från det som var dåligt, bland annat tack vare outtröttliga debattörer som Ravitch.
I bloggen som Ravitch har tillsammans med en Deborah Meier kan man läsa i “Reminders About What’s Possible” eller “Påminnelser om vad som är möjligt”:
“Jag blir uppmuntrad av dina positiva erfarenheter och att du kan hålla uppe takten så.
Jag uppmuntras också av skiftet i det politiska språket den senaste tiden, absolut inspirerat av Occupy-rörelsen. Ojämlikhet står nu högst på agendan. Kanske kommer det alltid att finnas öppningar för att pusha en agenda som är för demokrati, håll tummarna för det.
Under tiden så har jag varit här och där och träffat såna underbara, om dock demoraliserade kolleger: Baltimore är en intressant plats (alla friskolor är nu byggda på fackföreningsrörelse och antalet intressanta [exempel på friskolor där de anställda är fackanslutna?] är uppmuntrande). Och Rochester, New York, där jag träffade fackordförande/president och skolinspektören. Det är en icke typisk stad också, full av tecken på hopp.
Vi kommer inte alltid att vinna och demokratin är långt ifrån ett säkert vad, men drivkraften för personlig frihet och den envishet vi besitter att vi faktiskt är våra ‘bröders’ väktare är svår att döda.”
Ravitch är väldigt kritisk till att man inte bara anställer outbildade lärare, utan också rektorer och skolinspektörer som inte har erfarenhet av skola, utbildning eller undervisning (mer än från sin egen skolgång/utbildning). Hon är väldigt kritisk till drivandet av skolor som företag och har blivit alltmer kritisk till detta ju mer hon sett av den skolpolitik som härskat de senaste årtiondena, men mer om detta i senare postning.
Suhonen fortsätter:
“Äldrevågen utmålas av dem som vill sänka skatter och privatisera finansieringen som ett hot.”
Men det är den inte, se nedan om vad bland annat Daniel Ankarloo har skrivit.
“S måste rusta till strid med förslag om ett bättre pensionssystem och gemensamma lösningar av framtidens äldreomsorg.“
Precis! En bra äldrevård – för ALLA!
“BUDBÄRARNA: Sedan en följd av år lejs tidigare S-toppolitiker som konsulter av privata företag. Inget ont i att söka sig till näringslivet.
Men de som hyrs in för att agera som S-debattörer inom S skapar demokratiska problem.”
Exakt!
“I fjol avslöjades att Borg-kommissionen mellan Arena och Timbro var betald av Magnora som tjänar pengar på välfärdsmarknaden och i veckan meddelades att S-strategen Stefan Stern också rekryterats av Magnora.
För bara ett par veckor sedan gav han privatiseringsvänliga råd till S-ledningen i egenskap av partimedlem. Vad man får göra med sin partibok?“
Här kan man läsa Sterns debattartikel “S är på väg att spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna.” Är det inte Stern som håller på att spela bort dem? Var det efter denna debattartikel som det kom ut att han rekryterats av Magnora?
“VALFRIHETEN: Är det verkligen det vi vill ha? Det som i dag beskrivs som positivt laddad valfrihet är i själva verket en organiserad flykt från ett delvis sönderslaget välfärdssamhälle.
Genom skolpengar och vårdval skapas bakdörrar för de som orkar och förmår välja något lite bättre. De flesta skulle vilja ha en bra skola för alla. Men när den solidariska lösningen inte längre erbjuds måste var och en se om sitt hus.”
Precis! Det är de starkaste som gynnas. Dvs. de som skulle ha klarat sig i alla fall. Men det finns ju inga garantier ens för oss i medelklassen. Vad slags samhälle vill vi ha för våra barn? Och barnbarn?
“Det är det vi ser nu. Frågan är om socialdemokratin ska se klart och våga axla sin historiska uppgift.”
Där är (v) tydligare…
Se tidigare inlägg “Mer om privatisering och kultur – var finns det kritiska samtalet? Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle?” med bland annat två ledare av Göran Greider som spinner på samma tema, bland annat om debatten om riskkapital i vården, ”Häpnadsväckande svagt och fegt av socialdemokraterna!”:
”Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.
Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).
Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten./…/
Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.
Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet.
Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse./…/
Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge/…/
Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte.”
Sant!!!
“Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn?
Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.
Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.
Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.
Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.
Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.
I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.
Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ‘Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav’ [se också 'Vinstkrav försämrar vården, samt också debattartikeln 'Vinstkrav försämrar och fördyrar vården' i Läkartidningen].
Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.
Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.
Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.
Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.”
Mer om privatisering och kultur – var finns det kritiska samtalet? Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle?
februari 4th, 2012 § 2 kommentarer
”En riktig sosse – Jonas Gardell om Juholt, bråken och socialdemokraternas framtid”:
“I dag möter vi Jonas Gardell och pratar privatisering och kultur.
Jonas Gardell är den tvivlande socialdemokraten som är livrädd för att Sverige ska gå sönder./…/
Jonas Gardell är orolig för Sverige. Han börjar med att backa till 1970-talet. Då växte han upp med en ‘vi-känsla’. Han kunde höra på nyheterna att LKAB eller LM Ericsson tagit hem en order och stolt tänka:
– Heja oss!
I dag har Sverige förändrats. Fabriker har flyttats ut. Elbolag och apotek har avreglerats och skolor och sjukhus privatiserats.
Skatten har sänkts, medan sjuka och arbetslösa har fått det sämre. Lägger man ihop förändringarna blir de enorma, anser Gardell.
– Det finns en gräns för hur långt det kan gå innan överenskommelsen, att samhället är vi alla, upphör att gälla.
– Nu måste vi fråga oss: ville vi ha kissblöjor och äldre som dör av svält? Cancersjuka som förnedras av det samhälle de i hela sitt liv betalat skatt till? Vill vi det? Vi är skyldiga att svara.
Under hösten har skandalerna i den privata äldrevården avlöst varandra. Här borde Socialdemokraterna ha sin chans, kunde man tro.
Men det vill sig inte.
Är det för att Socialdemokraterna själva ligger bakom av en del av utförsäljningarna? Att frågan splittrar partiet?
– Juholt försökte nog, men ingen lyssnade längre på honom, han stod ju hela tiden i vägen för sig själv./…/
Jonas Gardell har inga snabba svar på hur de ska återerövras. Men i ett land där statsministern hyllar Eric Saade och där ‘experimentteater’ enligt Gardell är ett skällsord bland politiker, tror han på kulturen och ett rikt utbud.
– Det talas om mångfald och valfrihet, men våra städer liknar allt mer varandra, gallerior med extremt likformat utbud tar över.
SF är enda filmdistributören och att välja mellan H&M och H&M och H&M blir rätt torftigt i längden. Var det verkligen det vi menade med mångfald?/…/
Men jag tror det blir Miljöpartiet som tar den storstadsmedelklass som lutar åt vänster.
Socialdemokrater borde våga bråka öppet, enligt Gardell. Sluta att lycksaligt applådera nya ledare på kongressen.
– Alla vet att det inte är sant, det skickar bara obehagliga Sovjet-vibbar.
Jonas Gardell har alltid skildrat de utsatta och marginaliserade. Hur ser han på att partiledningen domineras av medelålders män?
– Kanske är Löfven ett genidrag. Han kan på allvar utmana Reinfeldt i trovärdighet om jobben. Han borde kunna mobilisera de som gått till V och SD. Och han hade i alla fall förstånd att åtminstone nämna feminism och sexuell läggning i sitt jungfrutal, till skillnad från Juholt. Vi får ge honom en chans.”
Göran Greider skriver så bra i ledaren “Klassafari från solsidan till Malmö”:
“Sverige fläks upp. I ena änden – riskkapitalister på fina gatuadresser i Saltsjöbaden. I den andra: gängstrider i Malmö. Och ytterst hänger det där ihop.
De högsta inkomstskikten i Sverige är i ganska snabb takt på väg att kapa sina band till övriga befolkningen. Det har blivit möjligt genom en rad kraftiga skattesänkningar och inte minst genom en mer överklassvänlig kultur- och samhällsdebatt under det senaste årtiondet.
De odrägliga överklassungdomar som nyligen blev synliga i TV-rutan när TV-kamerorna följde med på en klassafari i buss betraktar jag som motsvarigheterna till de gängmedlemmar som återfinns i många eftersatta förorter i Sverige.
Kriminella på botten av samhällsstegen tar lagen i egna händer. Det behöver inte de som är överst i samhället – de är med och formar lagarna, exempelvis skattelagarna. Allra underst och allra överst i samhället härskar statusjakten, som just är en funktion av ökande ojämlikhet.
Så skulle man kunna spetsa till analysen av det som ägt rum i Malmö under en längre tid; brottslighet, skjutningar, mord, en vanmäktig polismakt. Okej – det är viktigt att skynda på med skärpa vapenlagar och det är ännu viktigare att satsa på olika former av socialt förebyggande åtgärder i utsatta områden.
Men frågan är större än så. Och det måste oavbrutet påpekas av de radikala, progressiva rösterna – för sker inte det kommer våldsvågen i Malmö ofelbart att späda på de enklaste tolkningarna av problemen, nämligen att det handlar om invandringen. Men det gör det inte.
Problemen är sociala. De handlar om klassproblem och om ett samhälle som nu klyvs i dom däruppe och dom längst därnere: Spegelbilder av varandra.
Runtom i Europa onödiggörs nu människor i stor skala i spåren av finans- och eurokris. En ny generation står där med dörrarna stängda till arbetsmarknaden.
Samtidigt frigör sig välmående eliter och skaffar sig nya rikedomar och vad de då meddelar resten av samhället är: ta vad du vill ha.”
Se också ledaren “Häpnadsväckande svat och fegt av socialdemokraterna!”:
“Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.
Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).
Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten./…/
Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.
Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet.
Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse./…/
Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge/…/
Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte./…/
Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn? Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.
Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.
Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.
Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.
Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.
I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.
Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ‘Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav’ [se också 'Vinstkrav försämrar vården, samt också debattartikeln 'Vinstkrav försämrar och fördyrar vården' i Läkartidningen].
Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.
Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.
Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.
Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.”
Robert Sundberg påpekari ledare att “Regeringen rår för det dåliga,” de kan inte skylla ifrån sig:
“Det är dags att ministrarna tar ansvar för sin politik och samhällsutveckling, även dålig.”
Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…
januari 29th, 2012 § 11 kommentarer
[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.
Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.
Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.
Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).
Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.
Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.
Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.
Som min pojkvän i USA sa nyligen att
“… många nog visar mer än de egentligen har.”
Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, “Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.
När jag sökte på “Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:
“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.
Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.
Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.
Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.
Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med 'positivt tänkande' missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel 'Kvinnor med stil' från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].
Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.
I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”
Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett “självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.
För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:
“Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.
Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.”
Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).
“Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.
Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.
Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok 'Bait and Switch'], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”
Frank skriver:
”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.
Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.
Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.
Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.
I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.
Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”
Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.
Och som Frank fortsätter:
”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.
Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.
På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”
Och han tillägger:
”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”
Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de “kan vara med barnen”?
“Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.
Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.
Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”
Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på både varor och tjänster, men delvis av annat slag.
Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.
från chatt med Göran Greider.
Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?
Se “Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:
Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:
”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”
Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:
”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/
Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.
Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.
Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.
Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.
Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.
När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.
Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.
Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.
En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:
Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.
Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:
”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.
En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”
