Människovärde …

[bild]

Vem är det egentligen som inte tycker att att vara städerska eller stå i kiosk är något? Inte är hederliga jobb och så goda som några?

Är det de väl utbildade? Eller?

Är det de som bara har en 2- respektive 3-årig gymnasieutbildning?

Undras lite syrligt!

Fick nämligen höra att…

”X minsann sitter i bankstyrelse!”

… och ytterligare något. Till skillnad från en annan och en annans syskon som inte haft några framstående positioner sina utbildningar till trots.

Ja, vilka ser ner på städerskan? Är det städerskan själv och dennas barn? Inte minst? Och kanske framförallt? Inte gänget med en massa utbildningar?

Och varifrån kom detta?

En spekulation: kommer det från städerskans far, som var bonde själv ca 7 mil bort och ansåg sig lite fin och förnäm, med näsan i vädret?

Dottern gifte dessutom ner sig med en som bara blev verkmästare och vars far bara var chaufför. 😦 Inte mycket att hänga i julgranen?

Vrede i en tidsålder av berättigande: Jag har alltid känt att människor generellt inte förstår vad berättigande innebär. Det främsta exemplet är att kalla sociala program berättiganden. Intentionen hos dessa program är att rikta sig mot grundläggande behov som mat, tak över huvudet, tillgång till sjukvård och en möjlighet att tjäna sitt levebröd. Att kalla dem berättiganden vill göra gällande att dessa är privilegier som medelsvensson egentligen inte förtjänar. Detta verkar i synnerhet störa dem som jag verkligen skulle vilja kalla anser sig berättigade. Individer som, av vilken lyckoträff eller omständighet det än handlar om har det bättre ställt, och inte har några problem med att möta personliga önskningar eller behov, än medelsvensson …

”Anger in the Age of Entitlement – Entitlement and anger go together”eller ”Vrede i en tidsålder av berättigande – berättigande och vrede hör ihop”:

”Berättigande är en tro/övertygelse att du har rättigheten att göra eller få nånting. I sociala interaktioner är det att anse din rätt att göra eller få nånting är större än rättigheterna hos dem som kan vilja att du gör eller får nånting annat.”

Eller att ens rättigheter är större än den andras, andra människors.

”När människor känner sig berättigade blir de inte blott och bart besvikna när andra misslyckas med att anpassa sig till deras förutsatta rätt, de känner sig lurade och orättvist behandlade.

De blir arga, utstrålar fientlighet och antar en starkare känsla av berättigande som kompensation. Naturligtvis är det så att när vi är äldre än fem och inte gulliga längre, är det sannolikt att världen inte möter våra berättigandebehov.

Så det blir en nedåtgående spiral – ju mer de inte får vad de är säkra på att de förtjänar, ju mer rättfärdiggjorda känner de sig att kräva kompensation. Personen som tränger sig före dig i kön säger ofta: 

‘Med sättet som jag blivit behandlad skulle jag inte måsta behöva vänta på min tur, också!'”

I dagens värld och samhälle har detta blivit än mer uttalat? Men det är lite motsägelsefullt i samhället också (se kommentar nedan).

”Inte förvånande så har kriminella, familjevåldsförbrytare, aggressiva bilförare, och misshandlare av alla sorter, observerats ha överdrivna känslor av berättigande.  

Överdrivna känslor av berättigande är inte enbart område för dem som går emot lagens regler. Fångade i talk-showen, självhjälp, personlig-växt-mani som dominerar populärkultur, känner sig många berättigade inte bara till lyckojakt, inte bara till lycka, utan till att känna sig bra största delen av tiden.”

Vi har förletts att tro att livet aldrig innehåller svåra saker.

”Denna nivå av berättigande, denna känna-sig-bra-kult,’ är delvis ansvarig för den skarpa ökningen av vrede och stress. När den berättigade inte känner sig bra, vilket är största delen av tiden, känner de sig som offer.” 

Och här kommer narcissism in nånstans.

”Den förlorade dygden av ödmjukhet/anspråkslöshet [behöver dock inte leda till utplåning; det där med antingen/eller- igen, inte både/och-kulturen].

Berättigandekulturen har inte bara likställt ödmjukhetens dygd med symtom på självkänsla. Drabbad av den senare känner sig en person inte lika bra som andra. Berikad av den förra ser vi att, bortsett från ytliga talanger och förmågor, så är vi inte bättre än andra [hårt att inse? 😦 ], och vi fokuserar mer på vår grundläggande mänsklighet än berättiganden. 

Inget vredeshanteringsangreppssätt kan vara effektivt för människor som känner att deras rättigheter är överlägsna andras. 

Berättigande och ansvar

En katastrofal effekt av berättigandetidsåldern är separationen av rättigheter och ansvar. Inget fritt samhälle kan förbli stabilt utan att respektera att rättigheter och ansvar är oskiljaktiga. Vi är inte berättigade till medkänsla utan att agera på ansvaret att ge denna.”

Dvs vi kan inte kräva respekt, aktning och medkänsla om vi inte själva visar den tillbaka. Jo, vi KAN ”soar above.”

”En överdriven känsla av berättigande får oss att låta förstå inför andra: ‘Jag bryr mig inte om hur du känner, men du måste absolut bry dig om vad jag känner,’ en formel för olycka/katastrof i politik och relationer.  

Vårt största ansvar är att vara sanna mot våra djupaste värderingar, vilka, för de flesta människor, inkluderar medkänsla och grundläggande mänsklighet. Livskraftigt [och rättfärdigt] berättigande – det som inte kräver åtminstone låggradig vrede och förtrytelse/harm/förbittring – måste komma från vår grundläggande mänsklighet.”

Och här kommer också krav på perfektionism in. Se bland andra Kristin Neff i ”Self-Compassion as a Mediator of Maladaptive – Perfectionism and Depressive Symptoms in
College Students” och ”Investigating the Relationship Between Perfectionism and Self-Compassion: Research Protocol.”

Bra kommentar till Stosnys artikel:

“Jag har alltid känt att människor generellt inte förstår vad berättigande innebär/betyder. 

Det främsta exemplet är att kalla sociala program berättiganden. Intentionen hos dessa program är att rikta sig mot grundläggande behov som mat, tak över huvudet, tillgång till sjukvård och en möjlighet att tjäna sitt levebröd. 

Att kalla dem berättiganden vill göra gällande att dessa är privilegier som medelsvensson egentligen inte förtjänar.  

Detta verkar i synnerhet störa dem som jag verkligen skulle vilja kalla anser sig berättigade. Individer som, av vilken lyckoträff eller omständighet det än handlar om har det bättre ställt, och inte har några problem med att möta personliga önskningar eller behov, än medelsvensson.”

Ja, se en sån som “Leif -vad-fan-får-jag-för-pengarna-Östling.”

Själv anser man att man har rättigheter och behov av alla sorter, men man tillerkänner inte andra kanske några rättigheter eller behov. På det personliga planet, som på diverse nivåer i samhället?

 

Om småbarnskulturen: När en hel kultur befordrar att leva och älska i fel del av hjärnan, kan vi knappast undkomma småbarnsdialoger som ‘Min!’ och ‘Nej!’ eller ignorera politiker som låter som halsstarriga småbarn överstimulerade av 24-timmars nyhetscykler. Inte heller kan vi undkomma ständiga maktkamper, överreaktioner (temper tantrums) och harmset tjurande, vilka får oss att svara med maktlös frustration eller, än värre, med samma mynt …

Nu senast ett utslag av det nedan angående klimatmanifestation i Umeå.

Steve Stosny om ”Småbarnskulturen” s 79-80 i boken ”Soar Above,” den verklighet dagens barn och unga växt upp i:

”Småbarnskulturen lirkade sig in i vårt medvetande genom innovationens bakdörr:

• Mångfaldigandet av media genom ytterligare sändarnät, kabel-TV och flerfaldiga skådeplatser 
• Internet
• Reality-TV

De var de huvudsakliga gödningsmedlen för småbarnskulturen. Men den huvudsakliga näringen kom senare, från konstant mobil anknytning till Internet och relaterad media, inklusive social media.”

Ja, en väldig massa skräp och inte bara det, som väldigt många av oss har svårt att hantera.

”Inte konstigt att vi under stress har en tendens att vara/reagera som småbarn i supermarketen [få utbrott som småbarn bildligt och bokstavligt]. 

Småbarnshjärnekulturen

Fastän de flesta självförgörande/kontraproduktiva vanorna initialt formades i småbarnsåldern, skulle de troligen göra liten skada om de inte vore så kraftfullt förstärkta genom de allt präglande kulturella influenserna.”

Med praktexemplet Donald Trump idag och en massa skit på nätet, som inte bidrar till konstruktivt lösande av det de häcklar. Med rättigheter kommer ansvar. 

”När en hel kultur befordrar att leva och älska i fel del av hjärnan, kan vi knappast undkomma småbarnsdialoger som ‘Min!’ och ‘Nej!’ eller ignorera politiker som låter som halsstarriga småbarn överstimulerade av 24-timmars nyhetscykler.”

Nej, tyvärr väldigt svårt.

”Inte heller kan vi undkomma ständiga maktkamper, överreaktioner (temper tantrums) och harmset tjurande, vilka får oss att svara med maktlös frustration eller, än värre, med samma mynt.

Många faktorer bidrar till småbarnskulturen. Nedan är några av de huvudsakliga:

• Berättigande (evigt utbredd uppfattning om ‘rättigheter’ och krav [utan att balanseras med ansvar och skyldigheter] 
• Självupptagenhet (oförmåga att se perspektiv som går bortom personlig erfarenhet [inte lätt, men behöver man förstå allt in i detalj?]
• Klyvning (bra eller dålig, ängel eller djävul, allt eller inget)
• Intolerans för oenighet och osäkerhet [men livet är inte rätlinjigt säkert?]
• Att använda makt som substitut för värde (att reagera mot förminskat självvärde med att utöva makt [Stosny menar att för att motverka detta behöver vi återerövra vilka våra personliga grundvärden/grundvärderingar är och på det sättet kan vi hantera nedvärdering bättre. Inte lätt i dagens kultur; i samhället, på nätet osv, sorgligt nog. Man kan känna frustration och uppgivenhet för mindre).” 

 

Vreden hos den vita medelklassmannen är verklig: dess mål är dock felriktat, inte mot dem som är orsak till deras elände, utan mot dem som är precis under dem på den ekonomiska stegen…

Den amerikanske sociologen Michael Kimmel i ”Epilog” i boken ”Angry White Men” s 282-285:

”Vreden hos den vita medelklassamerikanen är verklig: dess mål är dock felriktat, inte mot dem som är orsak till deras elände, utan mot dem som är precis under dem på den ekonomiska stegen.”

Gäller även här: vreden riktas mot svagare grupper, invandrare, feminister, homosexuella osv.

”Ja, det är sant att deras känsla av berättigande kan vara illegitimt – om det berättigandet handlar om överlägsenhet över andra som är i samma position som de är. 

Men det är en helt annan sak att anse dig själv berättigad till ett anständigt jobb och ett socialt trygghetsnät, som gör det möjligt för dig att vakna på morgonen och gå till arbetet och känna att du bidrar till ett större gott – och för vilket du inte bara är beviljad inte bara en anständig lön, där du är kapabel att (tillsammans med din maka/make) försörja en familj [eller försörja dig själv om du inte har familj], med avsättningar för din pension, utan också förunnad respekt från dina medarbetare och en trygg plats där du bor. 

Vita män och kvinnor i medelklassen kanske inte är berättigade till ‘mer’ eller ens ‘mer än’ dem som ser annorlunda ut, kommer från en annan plats eller älskar på ett annat sätt än vi gör.

Men vi ÄR berättigade att känna värdighet över vårt arbete; respekt i våra familjer och där vi bor; trygghet när vi möter [ekonomisk] tillbakagång, sjukdom och död; och en känsla av heder över det vi åstadkommit i våra liv.

Till detta är vi helt säkert berättigade. Det är vår födslorätt som amerikaner [och som svenskar osv].”

Enligt den så kallade Grantstudien* så är inte rikedom, ära och berömmelse vägen till lycka. Däremot överskuggar anknytning och kärlek rikedom, pengar, positioner när det handlar om lycka.

”Om vi försöker hitta anledningar till att vi inte har det [vi som medborgare borde ha rätt till], kan vi inte titta på det gångna, utan mot framtiden och mot de länder som tillhandahåller dessa värden för sina medborgare.

Trots de åtstramningsåtgärder som krävts av den nuvarande ekonomiska recessionen, har länderna i den Europeiska unionen skyddat den politik som tillhandahåller det skyddsnätet.”

Men detta nät får allt större och större maskor även här. Liknande retorik som använts och fortfarande används där, används här för att montera ner trygghetssystemen än mer, sänka minimilöner, försämra sjukförsäkring osv.

Politiker här verkar snegla på USA, ser upp till USA och försöker ”implementera” liknande politik här och ojämlikheten växer med allt vad det innebär. Och det är tveksamt om vi blir lyckligare i ett sånt samhälle.

”När du har det skyddsnätet under dig, kan du både ta större risker, för du vet att du är skyddad om du gör ett misstag och du kan andas ut och slappna av och njuta av livet som du faktiskt lever. 

I USA så är den nuvarande vreden, pådriven av sårat berättigande, ett avgjort könsdrivet raseri. Det är vita medelklassmän som uttrycker sina kval, sin förvirring och rädsla genom detta politiserade raseri.

Om det fanns verkliga skyddsnät så skulle kanske män (och kvinnor) vara mindre rädda att misslyckas. Så att lindra denna rädsla att falla är del i en omdefiniering av maskulinitet som är den centrala komponenten för att adressera denna vrede [Kimmel skriver om män som hävdar sånt som ‘Den där svarta kvinnan stal mitt jobb!’ och Kimmel frågar ‘Vem har påstått att det var DITT jobb???’]./…/

Att adressera vreden hos Amerikas arga vita män är EN NATIONELL POLITISK FRÅGA, INTE EN TERAPEUTISK. I vissa fall, som jag har nämnt tidigare, är deras vrede atavistisk/primitiv, nostalgisk, reaktionär och i sista hand historiskt irrelevant. 

(Det gäller mansrättsaktivisterna likaväl som de som dundrar i ‘ourtrage radio’ [Rush Limbaugh m.fl.].)

Men i många fall – särskilt hos arbetar- och medelklasskillar, som känner sig oförmögna att försörja sina familjer längre, de yngre papporna som har avsatt en massa tid på att vara hängivna pappor, bara för att känna sig blåsta av ett system som ignorerar alla deras insatser [‘their input’ i allmänhet?] eller de hängivna arbetare som plötsligt förlorar sina sjukvårdsförmåner eller blivit oursourcade eller downsized av ett företag som bryr sig mycket mer om dess VD:s utlandsbaserade konton än det gör om dess arbetares liv – dessa killar har legitima klagomål. 

Vi behöver ett samlat politiskt agerande för att adressera deras vrede. Vi behöver en New Deal. 

I april 1932 [dvs något år efter den stora depressionen], strax innan man annonserade av the New Deal, höll Franklin D. Roosevelt ett tal i radio till nationen. Ämnet var ‘den glömda människan.’ 

Roosevelt talade med stor passion om den svåra belägenheten för den lilla människan och hävdade att vår nationella medkänsla kräver av oss att ta hela regeringen i anspråk för att lätta hans/hennes lidande. 

Det är dags, hävdade han, ‘att bygga från botten och upp, inte från toppen och ner’ och dags att vi sätter vår ‘tro en gång till till den glömda människan i botten av den ekonomiska pyramiden.’ 

Franklin D. Roosevelt lovade högtidligt att kasta om Hoovers [USA:s president 1929-1933*] trickle-down utbudsekonomipolitik genom att erbjuda ‘tillfällig lindring från toppen och ner snarare än permanent lindring från botten och upp.’

Istället förespråkade han massiva Keynesianska statliga ingripanden, för att sätta pengar i folkets händer, inte företagens, och därigenom ‘återställa köpkraften till den jordbrukande hälften av landet’ och hålla ‘farmaren och husägaren där han är, utan att bli bortdriven av utmätning av hans inteckningar.’

Det är den sortens politiska engagemang vi skulle förvänta oss av vår regering, den sorts medkänsla vi borde förvänta oss från de politiker som påstår att de bryr sig så mycket om den lilla människan.

För att verkligen bry oss om dem behöver vi ställa resurserna från regeringen/staten till deras förfogande – försäkra oss om att de har trygghetsnät som kan stötta och fånga dem, försäkra oss om att de har adekvata inkomster för att försörja sig och sina familjer både vid sjukdom och i friskhet, försäkra oss om att deras barn får gå i anständiga skolor och försäkra oss om att vid slutet av dagen [i slutet av ett arbetsliv] de kan se tillbaka på sina liv och le med stolthet över att deras hårda arbete, hängivenhet och uppoffringar kommer att ha gett dem den värdighet och respekt vilken de verkligen är förtjänta av.”

Så verkar inte arbetslivet vara alltid, tyvärr, varken här eller där.

Sen skriver han en massa intressant om att det behövs mer än ”anger-management program,” både för enskilda män som för män i allmänhet.

”Vi behöver skilja maskulinitet från känslan från ett icke undersökt och icke förtjänt berättigande [det sårade berättigandet som kan resultera i våldsdåd]. Och, dessutom, det är inte genom att kämpa mot nykomlingarna på den offentliga arenan – immigranter, kvinnor, minoriteter, homosexuella – som vita män kommer att hitta sätt att definiera maskulinitet/vad som är manligt.

Snarare handlar det om att förena oss över ras- och könsgränser och andra identiteter som vi tycker delar oss – både personligt och politiskt – som vi kan lindra vita mäns vrede.”

*”Good genes are nice, but joy is better – Harvard study, almost 80 years old, has proved that embracing community helps us live longer, and be happier”:

”Close relationships, more than money or fame, are what keep people happy throughout their lives, the study revealed.

Those ties protect people from life’s discontents, help to delay mental and physical decline, and are better predictors of long and happy lives than social class, IQ, or even genes.

That finding proved true across the board among both the Harvard men and the inner-city participants.”

Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen driver fram högre tillväxt…

Erik Sandberg skriver på s 154:

”I rapporter och uttalanden gör IMF nu upp med sin tidigare politik – kanske tydligast i rapporten Neoliberalism Oversold? Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar istället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen.”

Enligt valutafondens forskningschef Jonathan Ostry:

”- Jag tror att den globala finanskrisen har lett till ett nytänkande på många håll./…/

En av de främsta slutsatserna av de diskussionerna, förklarar Jonathan Ostry. är att politiker och stater både kan och bör påverka den ekonomiska utvecklingen och styra den i betydligt högre grad än vad den dominerande åsikten under den marknadsorienterade epoken före finanskrisen.”

Får en fundering: bekvämt för politiker att kunna skjuta ansvar från sig på marknaden och slippa fatta kontroversiella beslut för ALLAS bästa?

Forskarna runt Ostry visade att det var …

”… en helt annan faktor som var den stora gemensamma nämnaren. ‘Delvis till vår förvåning visade det sig att jämlikhet i inkomstfördelningen utmärkte sig som en nyckelförklaring bakom ‘tillväxtmiraklen’ varaktighet’, skriver de i artikeln Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth. 

Ekonomisk jämlikhet verkar vara något som verkligen drev fram högre tillväxt.

-Ojämlika samhällen tenderar att ha en mer långsam tillväxt. Men vad som är ännu viktigare är att de tenderar att ha en skörare ekonomisk utveckling, alltså att deras tillväxtperioder tar slut fortare, förklarar Jonathan Ostry./…/

-Fradvis har bevisen vuxit sig starkare för att det är jämlikhet, snarare än ojämlikhet, som skyddar tillväxten./…/

Ett allt större överskott av pengar hos de allra rikaste [efter den globala finanskrisen 2008] hade under lång tid lett till en svällande finanssektor med fallande räntor [här refereras till USA], vilket gjorde att vanliga amerikaner med stagnerade inkomster kom att skuldsätta sig mer./…/

Den globala ekonomiska krisen har lett till en budgetkris som tyvärr också leder till en social kris i många länder.”

Ökade sociala spänningar, som ju inte gynnar nån.

s 174:

”.. de växande klyftorna i vår del av världen är inte i första hand ett fattigdomsproblem, utan ett rikedomsproblem.

Koncentrationen av privata förmögenheter riskerar att bli en belastning för hela landet, om vi ska tro den ekonomiska forskningen.

Argumentationen för ett mer omfördelande skattesystem behöver därför inte utgå enbart ifrån rättvisesynpunkter eller om idéer om skatt efter bärkraft (två historiskt sett vanliga argument). 

Vi kan istället resonera utifrån ekonomisk effektivitet.”

Ojämlikhet ger lägre ekonomisk effektivitet! 

”…de växande klyftorna ger en sämre ekonomisk utveckling och bidrar till instabilitet och finansiella kriser./…/

Ojämlikheten kostar oss svenskar väldigt mycket. Rent ekonomiskt. Helt bortsett från den sociala och politiska kostnaden./…/

…en återgång till ett mer omfördelande skattesystem skulle vara ekonomiskt effektivt, oavsett rättviseaspekten.

Ökad jämlikhet verkar helt enkelt gagna alla i samhället, i form av en totalt sett bättre välståndsutveckling. Även de rika skulle faktiskt kunna tjäna pengar på att betala mer i skatt.”

Ojämlikhet…

Journalisten Erik Sandberg skriver i boken ”Jakten på den försvunna skatten” s 14 att…

”Det är framför allt den låga bolagsskatten i Sverige, och frånvaron av förmögenhetsskatt, som gör Sverige så attraktivt skriver [amerikanska skattebetalarnas förening] Tax Foundation [!!!]. Företag i Sverige behöver alltså inte skatta för sin vinst i lika hög grad som i andra länder.”

Vad? Men vi skulle vara så företagarfientliga? Och vill inte ”vissa” partier sänka den ytterligare?

Den skatteomläggning som gjordes mellan S och L i början på 90-talet dvs för drygt 25 år sen (hur gamla var dagens politiker och partiledare och företagare då? Så känner de till detta? Äldre företagare gör det, men tiger still?), en förskjutning BORT från skatt på kapital och höga inkomster samt sökning av bolagsskatten (!!!), var tänkt skulle leda till ökade investeringar i näringslivet och framförallt bättre investeringar!

s 33:

”Vad som i alla fall är säkert är att nivån på investeringarna INTE [min kursivering], som förhoppningen var, ökat efter skatteomläggning. Tvärtom minskade investeringsgraden i svensk ekonomi efter 1990.

Faktum är att inte under ett enda år under det kvartssekel som gått så har investeringarna kommit upp i de nivåer som rådde före omläggningen av företagsbeskattningen och det trots att omläggningen förstärkts flera gånger med ytterligare sänkningar av bolagsskatten. (!!!)”

Vad säger att investeringarna skulle öka nu av YTTERLIGARE sänkningar? Och VAR hamnar pengarna egentligen? Den sista frågan är ytterst intressant och relevant? Har vi fått den nya tidens arbetare? Har pengarna hamnat hos dem på golvet som verkligen jobbar ihop dem??? Eller har reallönerna snarare minskat bland dem?

”Respekten för de stora kapitalägarna och det starka stödet för rika människors möjlighet att göra pengar på gamla pengar är ändå lite konstig i ett land där politiker och opinionsbildare gärna pratar om att det ska löna sig att arbeta, tänker jag.

Ännu knepigare är det om man betänker att inkomsterna från dessa allt större privata kapitaltillgångar ständigt växer i betydelse.”

skriver Erik Sandberg vidare på s 38. Konstigt, ja!

Och vadå meritokrati? I skolan är det inte personer med pedagogisk kompetens och erfarenhet som blir rektorer, i vård och omsorg anställs folk som varken har erfarenhet eller utbildning av det de leder. Det var omöjligt för inte så länge sen. Vadå, professionalisering? Har man kontakter så går det dock?

”De växande klyftorna har fått en del uppmärksamhet de senaste åren./…/

En närmast häpnadsväckande beskrivning ger ekonomiprofessor Magnus Henrekson på näringslivets forskningsinstitut IFM. I studien ‘Kapitalägare då och nu – förmögenheter, beskattning och samhällets syn’ tar han sin utgångspunkt i en debatt som var livlig för femtio år sedan [!!!].

Då, i början av 60-talet, uppmärksammade en rad forskare och opinionsbildare att de privata förmögenheterna var väldigt ojämnt fördelade i Sverige.

Trots att landet vid den tidpunkten genomgått flera decennier av ekonomisk utjämning, då Sverige utvecklades från ett skarpt klassamhälle till ett modernt välfärdsland, så låg makten över det svenska näringslivet fortfarande hos ett mindre antal finans- och industrifamiljer.

Det överraskade många på den här tiden. Frågan kom faktiskt att engagera hela det politiska fältet. /…/

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte Koncentrationsutredningen och [hör och häpna!] Högerpartiet (nuvarande Moderaterna) gjorde spridandet av privata förmögenheter till sin huvudfråga i riksdagsvalet 1964 med en vision som partiet kallade ‘ägardemokratins samhälle.’

Också Centerpartiet [!!!] gjorde spridandet av ekonomisk makt till en huvudfråga [knappast det de jobbar för nu, nyliberalt influerade och med Ayn Rand som husgud för partiledaren?]./…/

…något som idag är fascinerande, och som Magnus Henrekson visar på, är att den förmögenhetskoncentration som framkallade så upprörda känslor i början av 60-talet faktiskt är blygsam jämfört med hur det ser ut idag.”

Wallenbergarna då ägde tillgångar som motsvarade drygt en halv procent av Sveriges BNP.

”Femtio år senare är rikedomarna på en helt annan nivå. /…/ [de rikaste idag] kontrollerar tillgångar som 1960-talets storägare bara kunde drömma om.”

Men idag ser vi ingen upprördhet över det! Nu beundrar vi snarare dessa?

”Kamprads förmögenhet [t.ex.] beräknas uppgå till hela 14 procent av Sveriges BNP, skriver Henrekson.”

Och så här är det med de femton rikaste i Sverige, som var och en äger mer än den halva procent av BNP som Wallenbergarna ägde då!

Ja, nog har dessa rikingar råd och skulle kunna bidra med betydligt mer. Jag tror Sandberg menar att vi vanliga skattebetalare och samhällsmedborgare betalar mer i skatt i förhållande till löne- och kapitalinkomster än dessa rika gör. Och de har förmögenheter som vi inte ens kan drömma om.

Vad gör politiker och opinionsbildare åt detta?

Och angående skolan, Erik Sandberg skriver i:

”Förr i världen var motsatsen det klara – att anslagen till utbildning ÖKADE som andel av BNP, och att utbildningsambitionerna hela tiden höjdes.”

Det verkar man ha frångått!

Har friskolorna bidragit med det nytänk och utveckling av pedagogik som man hoppades? Eller vad är det som snarare driver start av friskolor i de flesta fall? Och vadå, se till så ALLA får en högklassig och högkvalitativ utbildning, som verkligen rustar dem för framtiden och bidrar till allas vårt välstånd och välbefinnande?

”Under 1900-talet, under den epok då välfärdsstaten byggdes upp, fanns i utbildningspolitiken en vision om att successivt öka utbildningsnivån hos befolkningen [hos alla!!!].

I takt med att ekonomin växte skulle alltmer pengar skjutas till, och skolans verksamhet skulle hela tiden byggas ut. Varje generation skulle få ett kunskapslyft jämfört med sina föräldrars generation, var tanken./…/

Sedan dess verkar utbildningsexpansionen ha stannat upp. På den här sidan millennieskiftet har det knappast skett någon utbyggnad alls./…/

Det är så märkligt, för ända sedan jag själv gick i skolan så har politikerna pratat om att vi är på väg in i ett kunskapssamhälle, att framtiden kräver allt högre utbildning.

Vi ska konkurrera med kunskap, inte låga löner./…/ för att hävda sig i en globaliserad ekonomi med ökande konkurrens och växande inkomstklyftor.”

Ja, det är märkligt: det borde ligga i politikernas intresse att befolkningen är väl utbildad, så den kan producera och konkurrera! För hela landets skull och ekonomi! Och att skolan är högklassig och likvärdig!

”Skattesänkningar kostar.”

Var har de stora skattesänkningarna gått och vad har det inneburit för befolkningen?

”De måste finansieras på ett eller annat sätt. Antingen genom minskade offentliga utgifter, eller att vi avstår från reformer som vi annars kunde gjort.

Och det märks på skolan och det märks på andra delar av den gemensamma välfärden.”

Med allt vad det innebär, något jag kanske återkommer till i en separat bloggning. De här exceptionellt rika skulle kunna bidra betydligt mer. Om de bara betalade nån procent i skatt skulle det generera enorma skatteinkomster för landet och man skulle slippa skära ned i välfärd och kunna satsa på infrastruktur m.m., något som gynnar oss alla. I slutänden de rika också, men mer om det i separat bloggpostning.

Tänker på när jag sommarjobbade som sekreterare åt mamma för drygt 30 år sen apropå nedskärningar, hon var hemsjukvårdsföreståndare ett antal år. Jag satt och renskrev åt arbetsterapeuter och kuratorer. Innan man skickade hem en patient från långvården undersökte kurator hur hemförhållandena var, så patienten inte kom hem till ett tomt hus, vilket nu sker och man har jättebråttom att skriva ut patienter. Hemmet anpassades med hjälpmedel vid behov av arbetsterapeut.

Nu stänger de vårdcentral en månad i sommar, så dess patienter måste åka in till närmsta stad för att ta prover osv. Och de här patienterna är företrädesvis äldre personer!

Tidigare fanns både försäkringskassa, socialkontor, folktandvård och vårdcentral på samma ställe! Nu är bara vårdcentralen kvar!

”Under samma period som skatten på företagens vinster och på kapitalinkomster sänkts och skatterna på förmögenheter och arv avskaffats, så har de sociala trygghetssystemen blivit allt mindre generösa. /…/

De rika har inte samma behov av en välfungerande a-kassa, och de kan betala för privat utbildning om de allmänna skolorna blir alltför undermåliga.”

Och de har idag mer pengar än nånsin att betala för detta, medan fler och fler har svårt att få ekonomin att gå ihop!

”Trots den globala konkurrensens ständiga krav på anpassning har anslagen till arbetsmarknadsutbildningar sänkts drastiskt, på bara tio år har de gått från 1 procent av BNP till 0,1 procent [!!!]

Till och med under högkonjunkturen i slutet av 1980-talet, då sysselsättningen befann sig på all-time high och arbetslösheten var så låg som ett par procent, satsade Sverige fem gånger mer på att vidareutbilda de arbetslösa än vad vi gör idag då arbetslösheten är mellan tre och fyra gånger högre.”

Vadå, konkurrenskraft? Men de riktigt rika har fått enorma skattesänkningar, så varför klaga?

Ja vadå, se till att befolkningen är konkurrenskraftig, genom att utbilda både ungdomar och äldre och satsa på utbildning. Samt på frisk befolkning, genom god tillgång till sjukvård efter behov osv.

Tidigare chefen för världsbanken, nu professor i ekonomi i New York Branko Milanovic, säger (s 69-70 i ”Jakten på den försvunna skatten”) att:

”Alla på jorden har fått det bättre än förr, utom de svagaste grupperna i industriländerna. ‘De stora förlorarna är de lägre klasserna i den rika världen.’/…/

De politiker i väst som efter Reagan-Thatcher-revolutionen [‘revolution’, ja!] drev på för ökad tillit till marknadskrafterna i sina egna ekonomier och i världen’, skriver han, ‘kunde knappast ha anat att den högt prisade globaliseringen skulle misslyckas med att ge något påtagligt värde åt majoriteten av deras egna medborgare – det vill säga,

– just åt dem som de försökte övertyga om den nyliberala politikens fördelar jämfört med mer protektionistisk välfärdspolitik.”

!!!

IMF, Internationella valutafonden gör nu upp med sin tidigare politik skriver Erik Sandberg.

”Fonden varnar nu för åtstramningspolitikens skadeverkningar – inte minst i Europa efter eurokrisen – och förespråkar i stället statliga lånefinansierade infrastruktursatsningar för att få fart på den ekonomiska utvecklingen”

IMF:s chef Christine Lagarde (en tidigare högerpolitiker i Frankrike säger detta! ) :

”Kapitalet har karaktäriserats av upprepade kriser. Överdrivet risktagande, överdrivna svängningar, mörkläggning, komplexitet och arvoden.”

‘Kapitalismen har lett till ‘massförstörelse’, enligt IMF-chefen. Reella ekonomiska värden har ödelagts av finanssektorn och vårt ekonomiska system har kommit att kännetecknas av hög arbetslöshet, växande sociala spänningar och växande politisk uppgivenhet.”

Sant! Växande spänningar. Inte konstigt vi ser det vi ser i samhället. Samtidigt har kapital samlats i aldrig tidigare skådad grad hos en mycket liten del av befolkningen.

Vi har fler dollarmiljonärer per capita i Sverige än de har i USA. Och de har fått enorma skattelättnader!

Det är vi, vanligt folk, som ska bära upp samhällsfunktioner och, om jag förstått det rätt så betalar vi mer i skatt än dessa rika sett till våra inkomster och vårt sparande. Skattepolitiken är konstruerad så!

Bryr sig politikerna om vanligt folk, eller? Undra på politikerförakt och uppgivenhet och främlingsfientlighet!

Sandberg menar också att politiker inte har satt sig in i om fakta verkligen stämmer innan de beslutar om t.ex skattereform, som lobbats fram av resursstarka intressen!

Men idag kan fler och fler bland vanligt folk läsa på och makten kan lättare ställas till svars och ifrågasättas.

Se ”Neoliberalism: Oversold?” av Jonathan D. Ostry, Prakash Loungani, and Davide Furceri:

”However, there are aspects of the neoliberal agenda that have not delivered as expected. Our assessment of the agenda is confined to the effects of two policies: removing restrictions on the movement of capital across a country’s borders (so-called capital account liberalization); and fiscal consolidation, sometimes called “austerity,” which is shorthand for policies to reduce fiscal deficits and debt levels. An assessment of these specific policies (rather than the broad neoliberal agenda) reaches three disquieting conclusions:

•The benefits in terms of increased growth seem fairly difficult to establish when looking at a broad group of countries.­

•The costs in terms of increased inequality are prominent. Such costs epitomize the trade-off between the growth and equity effects of some aspects of the neoliberal agenda.­

•Increased inequality in turn hurts the level and sustainability of growth. Even if growth is the sole or main purpose of the neoliberal agenda, advocates of that agenda still need to pay attention to the distributional effects.­”

Och se också ”Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth”:

”There is little question that growing income inequality is dangerous for democracy. Money as a form of ‘Freedom of Speech’ is now firmly a part of  American law and its impact on swaying elections and passing bills is increasingly clear.

However, it seems that the gap could also be bad for a country’s economy. The more money that gets sucked out of the economy and into the accounts of the wealthiest classes, the smaller are the resources the country has with which to sustain growth times and bounce back in recessions.

In a recent note on the IMF Blog, shares research they did on the relationship between income and economic stability and found that countries that have a declining income gap (like Brazil) have longer booms and shorter busts.

And countries with a widening income gap (like the US) are just the opposite: longer busts and shorter booms. Our experience in the recent sluggish recovery from the 2001 recession and non-recovery from the 2008 recession seem to support their research.Here is an excerpt from the article, ‘Warning! Inequality May Be Hazardous to Your Growth,’ (Note that bold faced print was in the original.)

Some time ago, we became interested in long periods of high growth (“growth spells”) and what keeps them going. The initial thought was that sometimes crises happen when a “growth spell” comes to an end, as perhaps occurred with Japan in the 1990s. 

We approached the problem as a medical researcher might think of life expectancy, looking at age, weight, gender, smoking habits, etc. We do something similar, looking for what might bring long “growth spells” to an end by focusing on factors like political institutions, health and education, macroeconomic instability, debt, trade openness, and so on. 

Somewhat to our surprise, income inequality stood out in our analysis as a key driver of the duration of “growth spells”. 

We found that high “growth spells” were much more likely to end in countries with less equal income distributions. The effect is large. 

For example, we estimate that closing, say, half the inequality gap between Latin America and emerging Asia would more than double the expected duration of a “growth spell”. Inequality seemed to make a big difference almost no matter what other variables were in the model or exactly how we defined a “growth spell”.

Inequality is of course not the only thing that matters but, from our analysis, it clearly belongs in the “pantheon” of well-established growth factors such as the quality of political institutions or trade openness. 

While income distribution within a given country is pretty stable most of the time, it sometimes moves a lot. In addition to the United States in recent decades, we’ve also seen changes in China and many other countries. Brazil reduced inequality significantly from the early 1990s through a focused set of transfer programs that have become a model for many around the world. 

A reduction of the magnitude achieved by Brazil could—albeit with uncertainty about the precise effect—increase the expected length of a typical “growth spell” by about 50 percent. 

The upshot? It is a big mistake to separate analyses of growth and income distribution. A rising tide is still critical to lifting all boats. The implication of our analysis is that helping to raise the lowest boats may actually help to keep the tide rising!”

Sandberg skriver vidare:

”Det är anmärkningsvärt lite som talar för att finanspolitisk omfördelning haft negativ effekt på tillväxten, skriver Jonathan Ostry och Andrew Berg”

i rapporten som skrivs om i länkning.

”Tvärtom verkar fördelningspolitiken utifrån historiska data vara stadigt kopplad till högre och mer långvarig tillväxt”

!!!!!

”… excessive inequality is likely to undercut growth, for example by undermining access to health and education, causing investment-reducing political and economic instability, and thwarting the social consensus required to adjust in the face of major shocks.”

!!!

”Understandably, economists have been trying to understand better the links between rising inequality and the fragility of economic growth.

Recent narratives include how inequality intensified the leverage and financial cycle, sowing the seeds of crisis; or how political-economy factors, especially the influence of the rich, allowed financial excess to balloon ahead of the crisis.”

 

Om ”fake media”: ”Media är oumbärlig för demokratin”säger förre republikanske presidenten George W. Bush…

I ”George W. Bush praises the media as ‘indispensable to democracy’” kan man läsa:

”‘Power can be very addictive and it can be corrosive,’ Bush said on NBC’s ‘Today‘ when asked about his views on the role of the media, following Trump’s incessant criticism of the industry.

‘I consider the media to be indispensable to democracy,’ Bush said. ‘We need an independent media to hold people like me to account.’

‘It’s important for the media to call to account people who abuse their power, whether it be here or elsewhere,’ Bush said.

‘It’s hard to tell others to have an independent press when we’re not willing to have one ourselves,’ he added, during a conversation about Russia./…/

Bush, who also discussed his ‘Portraits of Courage’ book that features paintings and stories about wounded veterans who have shown resilience in reentering civilian life, was later asked more directly about Trump’s executive order earlier this month that barred the entry of travelers from seven Muslim-majority nations and suspended the nation’s refugee program — a measure which was later put on hold indefinitely by a federal appeals court ruling — and he responded more directly, too.

‘I am for an immigration policy that’s welcoming and that upholds the law,’ he said.

‘It’s very important for all of us to recognize one of our great strengths is for people to be able to worship the way they want to, or to not worship at all,’ Bush said, adding that ‘a bedrock of our freedom is the right to worship freely.’

‘People who murder the innocent are not religious people,’ he added.

The comments mark the first by Bush — whose brother Jeb was relentlessly mocked by Trump during the campaign — regarding the five-week old administration.”

Läs också ”Ex-Trump executive: I knew he was ill for last 35 years”:

”After reading Gersh Kuntzman’s column about President Trump exhibiting signs of mental illness, former Trump construction manager Barbara Res emailed the following letter to the Daily News:

This is really ironic. Many years ago, I am going to say some time in 1982, The New York Times published a piece on narcissism. One member of our crew read the Times every day on the way to work and brought the article into the office.

Being the team who was charged with building Trump Tower, we all knew Donald Trump very well, especially myself. To a person, we all agreed that the characteristics outlined in the article fit Donald to a “T.” Now, 35 years later, professionals are saying what we knew back then. Only now he is so much worse.

It is gratifying to see a confirmation of our speculations. I pray America survives his presidency, for however long it lasts.”

Se vidare ”Ta strid mot utsattheten – inte människorna”:

”Forskningen som visar att personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i brottsstatistiken är inte ny. Det är inte heller forskningen som visar att människor som lever i utsatthet är överrepresenterade vad gäller brott. Och den ytterligare forskning, som visar att personer med invandrarbakgrund i större grad lever i utsatthet, säger fortfarande inte någonting om deras brottsbenägenhet. Ingenting.

Att människor som känner utanförskap söker sig till sammanhang där de känner tillhörighet, även om det är destruktivt, är inte på något sätt märkligt. Snarare högst mänskligt. 

Så åter till min huvudprofession. Samtalen. Till alla människor jag har sett gå vidare. Hitta nytt. Må gott. Inte någonsin – inte en enda gång på snart 20 år – har ursprunget varit avgörande. Däremot känslan av sammanhang. Stödet från andra. Att ha viktiga närstående. Att få kosta i kärlek, tid och pengar. Att få vara någons människa. Att känna att en har samma möjligheter som andra i det här landet.  

Vi som redan har en självklar plats här har också ett ansvar. Vill vi få en lägre brottsstatistik är det utsattheten vi behöver ta strid mot. Inte människorna. 

Den retorik och de fakta Peter Springare använder sig av säger egentligen bara just det: Vi har ett samhällsproblem som berör oss alla när vi tillåter vissa människor att ha det sämre än andra. Vi är en del av den statistik som skapas, vi med.  

Det går inte att göra välfärden till något som är separat från integration, allas lika värde och medmänsklighet. Det går inte att tala om överrepresentation inom brottsstatistiken utan att tala om segregation och socioekonomisk eller psykosocial marginalisering. Om vad utanförskap gör. Om hur befängt det är att sätta en prislapp på mellanmänskliga värden och behov.”  

Sverigefödda som har problem med att känna sammanhang reagerar med främlingsfientlighet, om de inte också blir kriminella i olika grad? Behöver ha syndabockar. Någon/något att rikta frustration och hat mot.

”Låt oss istället tala om behovet av sammanhang. Vi behöver tala om vad vi kan göra för att inkludera alla. Precis alla. Vara varandras människor.”

Och ”SD-politiker mer än dubbelt så kriminella som alla andra partier tillsammans”:

”Sverigedemokraternas riksdagsgrupp är minst sagt överrepresenterade i brottsstatistiken.” 

Varför hålla på och tjafsa, även i enskilda familjer? Avund och motsättningar som fortlever till livets slut verkar det? Vad är viktigt här i livet?

Apropå Springare om överrepresentation av invandrare i brottsstatistiken: Sanningar borde sägas oavsett om det är högt uppsatta, invandrare, män, kvinnor eller vem det än handlar om! Ingen är värd att skyddas mer än nån annan. Eller alla är värda att skyddas lika mycket!

Män är överrepresenterade i allmänhet vad gäller brott, inte mins en viss sorts brott, inklusive grova brott? Varför är vissa överrepresenterade och andra underrepresenterade? Kan vi lära oss något av det? Vad?

Ingen ska framställas bättre eller sämre än nån annan!

De som pratar om ekokammare och åsiktskorridor kanske är de som minst tillåter andra åsikter? Obs! ironin.

Slutligen ”Analys: Fox News på väg att bli Trump News”:

”I ett starkt polariserat USA lever medborgare i skilda verkligheter där också nyhetsförmedlingen blivit till filterbubblor.”

Sant! Ojämlikheten är enorm och landet otroligt polariserat. Söndra-och-härska-politiken försöker man sig på här också i större eller mindre grad. Skapar inget gott!

”De med liberala sympatier, med svenska mått sympatier som sträcker sig mellan moderater och vänsterpartister, tittar på CNN och de stora nyhetsbolagen ABC och NBC.

Republikaner tittar på Fox News, som tagit på sig rollen som ‘sanningssägare’ mot de liberala medierna. En och samma nyhetshändelse vinklas på helt olika sätt. Ett exempel är att om en svart man blir dödad av polisen tar liberala medier blixtsnabbt fram vinkeln att det finns rasism i poliskåren medan Fox News väljer vinkeln att polismannen handlade i självförsvar och att gängkriminaliteten är bortom kontroll.

‘Varm’ relation ganska ny

Vid en genomgång av Fox News hemsida finner man rubriker som ‘Hur vänstern försöker skapa en gender[köns-]-neutral värld’ eller ‘Talet om Trumps försök täppa läckor överdrivet’. Med Trump som president och entusiastisk konsument av Fox nyhetssändningar har deras tittarsiffror ökat dramatiskt. Men 2, 4 miljoner tittare är ändå en ganska blygsam tv -publik i ett land bestående av 319 miljoner invånare.”

Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression…

I kapitlet ”The Gathering Storm” i boken ”Masculinity Reconstructed” skriver Levant att det är mer sannolikt att män blir arga utan att de blivit provocerade, jämfört med att kvinnor blir det.

Kvinnor måste vanligtvis bli provocerade innan de reagerar med ilska och vrede.

Han menar också att om aggressivitet endast var biologiskt betingat så skulle kvinnor inte bli arga eller aggressiva, men det KAN de bli! Något som motsäger att detta skulle vara biologiskt. Det måste alltså handla om något annat! Förslagsvis uppfostran och socialisering.

s 83:

”Betänk också att Frodi, Macauly och Thome https://www.saylor.org/site/wp-content/uploads/2011/07/psych406-7.2.pdf fann att när de blir provocerade, så kan kvinnor bli både verbalt och fysiskt aggressiva. Det är då klart att det inte är bortom kvinnors makt att bete sig aggressivt – som det skulle vara om aggressivitet bara var rent biologiskt betingat.

Så varför beter de sig inte så?

Frodis, Macaulys och Thomes teori: kvinnor kan mycket väl ha de aggressiva impulser som män har, men – utom när de blir provocerade – så håller deras skuldkänslor och ängslan att agera aggressivt och deras empati med föremålet för deras vrede dem tillbaka från sina aggressiva impulser./…/

Anledningen att kvinnor är mindre aggressiva är med andra ord därför att de lärt sig att ta hänsyn till konsekvenserna som de själva och andra kan lida om de agerade ut sina aggressiva impulser.”

Och vad lär sig män? Jo, skriver Levant:

”Från barndom och framåt lär de sig att det är genom att slåss, besegra, dominera och skrämma/terrorisera som de kan få respekt och bifall från andra män.”

reflektioner och speglingar - Alice Miller II...

På s 80 i ”Masculinity Reconstructed” i kapitel 4 som helt och hållet ägnas åt ”Den annalkande stormen – dynamiken i vrede och aggression”:

”När jag håller föredrag på ämnet män, vrede och aggression så börjar jag ofta med att erbjuda exempel på de många sätt med vilka män använder arga utbrott som ett sätt att uttrycka [en mängd, kanske de flesta] andra känslor [därför att många män, kanske de flesta, saknar ord och uttryck för känslor i större eller mindre grad. Men män kan lära sig att känna och uttrycka dem och med denna nya förmåga kommer de att må mycket bättre, samt deras relationer kommer att bli mycket bättre. De kommer att kunna kommunicera bättre, därför att de blir bättre på att uttrycka sig. Får ett rikare förråd av ord]./…/

Vrede – ja, män är bra på det. I studie efter studie har forskare funnit att…

Visa originalinlägg 175 fler ord

Vi har för länge sen passerat den punkt där vi kan [fortsätta] låtsas att det finns ett ‘verkligt Amerika/Sverige/samhälle’ och där vi börjar hålla folk ansvariga för sina handlingar och trossystem…

d

Från artikeln ”Trump Thinks Meryl Streep Lives In A ‘Bubble.’ This Veteran’s Response Is Perfect”:

”It is truly insulting to see Republicans fetishizing the middle America working class and pretending that their experience is somehow a more genuine ‘American’ and more honorable experience than anyone else’s, especially when that experience is defined by hardship – hardship that the Republican Party itself is largely responsible for.

For them to hold up Trump as somehow a ‘regular guy just like me and you!’ is the absolute height of hypocrisy, especially when he made his fortune by cheating regular Americans out of their labor and their money.

It’s far past time we stopped pretending that there is a ‘real America’ and started holding people accountable for their actions and their beliefs.”

Ja…

”Vi har för länge sen passerat den punkt där vi kan [fortsätta] låtsas att det finns ett ‘verkligt Amerika’ och där vi börjar hålla folk ansvariga för sina handlingar och trossystem.”

Ja, precis! Oberoende av den ”verklighet” vi lever i, undre eller övre medelklass, arbetarklass, överklass, rik, fattig, arbetande, arbetslös, frisk, sjuk etc. Och vi kan inte diskvalificera någon p.g.a. dess bakgrund.

Se också ”Experten tar över – men sitter inte på objektiv sanning”:

”Det är svårt, nästan omöjligt, att hävda objektivitet i politiska analyser eftersom det finns olika intressen. Då det inte går att hitta det objektivt goda för alla blir det svårt att hitta det objektivt sanna. Två saker kan vara lika ‘sanna’ men innebära helt olika formuleringar av problem och därmed lösningar.

När arbetsköpare hävdar att arbetskraften är alldeles för dyr och att det ska bli billigare att anställa kan detta vara lika sant som när arbetare hävdar att lönerna är alldeles för låga och måste bli högre. Det är två intressen som står emot varandra.

Men de som hävdar objektivitet vill uppfinna det gemensamt goda. Det är därför Oscarsson kan skriva om ett Europa som något enhetligt politiskt subjekt. Som om alla som bodde här hade ett gemensamt intresse. Det blir enheten som ska skyddas mot hoten utifrån, Det Andra som hotar och är farligt./…/

Folkbildning har varit arbetarrörelsen paradgren. En framväxande arbetarrörelse som ville bli en maktfaktor behövde skaffa sig en bildning och en analys. Det krävdes uppbyggandet av infrastrukturer och strukturer inom rörelsen. För att kunna göra det själva.

Det är klart att vi kan förstå komplexa politiska skeenden. Det är klart att ingen behöver förklara för oss hur det egentligen ligger till. Det krävs att vi pratar med varandra. Att vi tillsammans kan analysera och förstå. Att vi alltid frågar oss vilka premisser som anspråken på sanning utgår från.”

Flyr verkligen direktörerna? Och var i så fall? Vi borde studera de rika? Kan gemenskap köpas för pengar? Och vilka är mest stressade egentligen?