Diane Ravitch om amerikansk skolas problem: ”Blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras”…

[Uppdaterad på kvällen samt 18 september, se slutet av postningen. Se också om videon ovan allra längst ner].

Diane Ravitch i tidigare länkad video (se denna bloggpostning) från en andra genomlyssning nedan, litet fritt. Så lyssna själv för säkerhets skull.

Tycker jag känner igen saker här och ser tendenser i samma riktning och reagerar på saker (opportunistiska) båda lärarförbundens ordföranden, Eva-Lis Sirén och Metta Fjelkner)  kommit med i olika skolfrågor (har de förlorat kontakten med gräsrötterna p.g.a. sin privilegierade position och frottering med andra i privilegierade ställningar kan jag inte låta bli att undra).

”Bill Gates och Oprah [tillsammans med ytterligare några ytterst välbeställda amerikaner] har sjösatt en kampanj för att förtala och demonisera den amerikanska skolan. Jag skulle vilja invitera dem att gå i era skor under en vecka [säger Ravitch till en stor församling lärare i Los Angeles?].

Ni gör det bästa jobb ni kan göra med de resurser som står till buds, utan stöd i en nation som väljer att ignorera de mest dramatiska ökningar av fattigdom som vi har sett i detta land på många, många år.

Vi ÄR i kris, men inte på grund av det som händer i skolorna, utan på grund av attackerna på den offentliga utbildningen och attackerna på lärare.

Vi har fått höra att offentliga skolor är urusla, lärarfacken är ett hinder för reformer/förändringar.

Och svaret på krisen sägs vara privatisering.

Men charter schools [amerikansk friskola, som får allmänna medel] är faktiskt offentliga skolor. De får allmänna medel, men är privata.

Privata individer tar allmänna medel.

Låt oss titta på charterskolornas meriter. En grupp som är väldigt pro-charterskolor gjorde en utvärdering nyligen. Denna tittade på hälften av charterskolorna i USA. Det finns 5 000 sådana. Och sedan matchade de var och en av dessa med en motsvarande offentlig skola.

Resultat: 17% var bättre än de offentliga skolorna. Vilket är mindre än 1 av 5 skolor [1 av 5 skulle ge siffran 20%]. 27% var sämre än en motsvarande offentlig skola. Nästan dubbelt så många var alltså sämre än bättre.

Uttryckt på annat sätt: 17 av 100 skolor är alltså bättre [27 av 100 skolor är SÄMRE än offentliga skolor, eller], övriga 83 skolor av 100 är antingen lika bra eller sämre, men i det stora hela så ger de inte bättre resultat än vanliga offentliga skolor.

Många, många offentliga skolor håller på att privatiseras i USA till trots av att alla undersökningar visat att de inte är bättre – och ovanpå allting annat missgynnar flera grupper [latinamerikaner, fattiga osv].

För många barn är skolvalet alltså ett lotteri och detta trots att många charterskolor ‘skim’ [‘skummar bort’ eller som vi säger i Sverige ‘plockar russinen ur kakan’] de elever de antar [dvs. de tar inte en stor andel barn med särskilda behov, som kan antas behöva extra stöd av en mängd olika anledningar].

Och trots alla fördelar de har så får de INTE bättre resultat [trots t.ex. bortsortering av elever som skulle kräva särskilda insatser som nämnts ovan. Något som är i högsta grad anmärkningsvärt, är det inte? De borde ju få bättre resultat, när de sorterar bort elever (vilket de kan göra med diverse medel, även om de åläggs att ta emot alla barn. Något jag tror skett: man får elever att sluta t.ex.)].

Amerikansk skola brottas med fallande resultat vilka har skyllts på de ‘lata lärarna’.

Men om incitamenten blir bättre, då kanske de [lata, dåliga lärarna] rycker upp sig?

Det är bara det att denna strategi fungerar inte har det visat sig. Resultaten i skolan har inte förbättrats trots erbjudanden om högre ersättning för duktiga lärare, testning av elever [och lärare] osv.

Men trots de magra resultaten från införande av incitament för bättre prestationer så har anhängarna för dessa långt ifrån gett upp.

Lärare förstår att denna tävlan om mer betalt kommer att förstöra samarbete, även om de skulle vilja ha mer betalt och skulle behöva mer pengar.”

Här fick Ravitch rungande applåder av publiken.

”Ekonomer undersökte två grupper mattelärare, av vilka den ena fick en bonus på 15 000 dollar [nästan 100 000 kronor] och en annan som inte fick det [medellönen för lärare är ca 50 000 dollar, dvs ca 330 000 kronor]. Hur de som gjorde undersökningen än skärskådade sitt material från alla tänkbara, möjliga och omöjliga, vinklar så fick de inget positivt utfall av bonusen.

Båda grupper fick exakt samma resultat hos eleverna.”

Ravitch beskrev hur man har system där man ger extra pengar till topplärarna och avskedar dem i botten (man lägger också ner skolor som är ”dåliga”. Såna här hot lever alltså lärarna i USA under. Hur påverkar det dem, deras jobb, hur de behandlar eleverna osv?).

”Problemet är att forskning inte stöttar detta. Studie efter studie har visat att lärare inte ensamma eller ens i första hand är ansvariga för elevers testresultat.

Testandet är skadligt för lärarprofessionen. Elever tilldelas inte [??] slumpvis, så en lärare kan ha en svårare klass ett år, en mindre svår nästa år, nästa år en mer samarbetsvillig klass osv.

Måtten är alltså instabila och inte riktigt tillförlitliga [för att mildra att Ravitch inte skräder orden; hon använde ordet ‘highly’ dvs ‘ytterst’ otillförlitliga]. Ett test ger en lärare höga betyg, ett annat låga och det tredje medelbetyg. Dvs samma lärare kan tillhöra både medel, över medel och under medel beroende på vilket test som används [hade en kollega till Ravitch visat].

Tester kan också missbrukas; för att smörja folk, för att få gott rykte osv.”

Ravitch är mycket emot detta testande därför att det uppmuntrar till beteenden som är mindre bra.

”Tester, som har en aura av vetenskaplig objektivitet som de saknar, används och det driver bort andra lärarkvaliteter och tystar annan fortsatt utvärdering.

För att få bättre testresultat är risken att skolor väljer bort elever som är missgynnade [på olika sätt] och väljer de gynnade.

Lärare undviker skolor där barnen har de största behoven.

Detta leder till avledande. Blickarna leds bort från fattigdomen och isolering på grund av ras i vilken så många elever lever [Och den fördelningspolitiska bilagan i regeringens budgetproposition här i Sverige är nu borta sen 2 år. Se bloggen Storstad hur högerregeringen i Sverige lyckats med sin fördelningspolitik. Frågan är hur allvarlig den är i sina strävande där?].

Sanningen är att från miljardärsklubben [Gates, Guggenheim, Oprah m.fl.] klandrar man hårt arbetande lärare för den fattigdom som kännetecknar vårt samhälle [och de effekter denna får för barns prestationer i skolan, men från detta har dessa miljardärer mer eller mindre medevetet intresse av att avleda människors blickar och kanske berättigade ifrågasättande av sakers tillstånd? De kanske inte ens ser det eller så tror de att man har den livssituation som man förtjänar? Eller vad?].”

Nej, Ravitch skräder inte orden och det är ganska härligt att se och höra henne. Hon pekar verkligen på saker som borde komma upp i debatten (och har börjat debatteras?), både där – och här.

Tidigare postningar under kategorien Diane Ravitch.

Uppdatering på kvällen: Gymnasielärare Lisa Eklöw skriver i ”Skolan speglar samhället”:

”Från olika håll och utifrån olika agendor dryftas skolan som vore den en enhet, samtidigt som motstridiga beskrivningar av verkligheten ger en allt annat än enhetlig bild. Hur stora variationerna än är med avseende på form, innehåll, kvalitet, resurser, resultat … så är ändå en gemensam nämnare att allt inom skolans verksamhet är en spegling av resten av samhället./…/

Skolans obönhörliga koppling till rådande samhällsklimat är ett perspektiv som lyst med sin frånvaro i skoldebatten./…/

… Förutom detta handlar debatten internt, åtminstone inom gymnasieskolan, om annat av mer akut karaktär: den nya gymnasiereformen, omorganisation av ledningsstrukturer, färre elever/lägre söktryck till många kommunala skolor. Ännu närmare golvet handlar fortbildningen om entreprenöriellt lärande, sociala medier i undervisningen, normkritiska perspektiv … och annat smått och gott som kan berika och piffa upp. Nya läromedel, kurser, tips och liknande formligen sköljer över oss, men tyvärr saknas utrymme att processa allt./…/

 Vi vuxna kanske måste rannsaka oss själva och förstå vad vi signalerar? Signalerar vi framtidsoptimism och tillförsikt? Signalerar vi (kunskaps)glädje? Uppmuntrar vi respekt för skolan?/…/

Uppmaning till alla utanför skolans värld: Fundera på om du ser ett värde i en sammanhållen skola som kan utgöra ryggrad i samhället och fundera på hur du själv bidrar till att upprätthålla eller förändra attityder.

Föräldrar …

… fundera kring ämnet, ni som önskar striktare undervisning, tydlighet, deadlines, mobilförbud, sanktioner … men ändå bekostar avancerade smartphones med frestande dataspel, förväntar er flexibla lösningar då ni varit i Thailand med barnen, vill kunna nå era barn via mobiltelefon under lektionstid, mejlar om hur vi lärare ska göra speciallösningar för att just era curlade och luststyrda söner och döttrar ska lyckas bättre. Fundera på om ni hjälper era barn tillräckligt i det svåra ansvarstränandet. Väcker ni dem? Hjälper ni dem att låta bli Facebook någon tid på dygnet? Fråga inte om det var roligt i skolan, eller om lärarna varit underhållande. Fråga hellre vad de lärt sig och hur. Utgå aldrig från er egen skolgång./…/

Arbetsgivare …

… fundera på vad ni signalerar, ni som anställer skolungdom för att jobba på vardagar, såväl dagtid som kvällstid. Fundera även över om det är lämpligt att förlägga anställningsintervjuer och telefonsamtal till elevers lektionstid. Alla ni inom näringslivet och andra samhällsfunktioner som önskar välutbildade medarbetare, fundera på vad ni menar med välutbildade? Hur ska ni signalera att såväl gedigen kunskap som ‘rätt’ attityd är avgörande? Tar ni för givet att det finns en traditionell kunskapsbas?

Politiker och lärarutbildare …

… fundera på hur det i lärarutbildningen ska bli balans mellan lärarprofessionens tre ben: ämneskunskaper, metodik och relationell kompetens. Fundera även på vad ett fjärde ben skulle kunna vara. Till exempel ‘existentiell motivatik’? Eller, innebär det nya, entreprenöriella förhållningssättet att vi botar det existentiella underskottet?/…/

Journalister …

… kanske finns det allmänintresse i att också visa hoppfulla exempel och nyansera bilden? Att sydkoreaner som har avundsvärt (?) goda resultat i internationella kunskapsmätningar, kommer till Sverige för att titta på interaktionen mellan lärare och elever, kunde gott framhållas mer, ‘Jag imponeras av delaktigheten /…/’ säger utbildningschefen Lim Hea-Kyung exempelvis i Dagens Nyheter den 30 april 2011. 

Fundera, alla ni …

… som ibland med nedlåtande ton uttrycker något om skolans värld, vare sig det gäller lärares yrkesval, kunskapsresultaten, arbetssätt, nyttan eller annat.

Låt oss inte svika de unga – inställningen till skolan är allas ansvar!”

Ytterligare uppdatering: Recension av Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” eller ””Döden och livet hos det framstående amerikanska skolsystemet – hur testande och val håller på att underminera utbildning” i New York Times.

I videon i början av denna postning talar intervjuaren och Ravitch om det Ravitch kallar ”The Corporate Education Reform” eller ungefär ”Företagsutbildningsreformen” (dvs att driva skolor enligt företagsmodell).

Denna utgår enligt Ravitch från två antaganden:

”En är att utbildning kan hanteras som en affärsverksamhet och den andra att man motiverar människor, antingen de är elever eller lärare eller rektorer, med incitament och sanktioner.

Incitamenten [moroten] är att du får bättre betalt och om du inte når testresultaten så kan sanktionen [piskan, straffet] bli att du avskedas och skolan stängs.  Med hot och bonusar så kan du göra utbildning bättre och bättre [är idén], men det är bara det att det fungerar inte.

[Och vad säger forskning om motivation, beröm, klander? Se bland annat Daniel Pink angående detta. Se vidare Alfie Kohn om tävling och belöningar och artiklar i skolfrågor. Han har visst skrivit om fixeringen vid betyg och testpoäng i den amerikanska skolan].

Anledningen till att det inte fungerar är att det leder till att alla andefattigt fokuserar på testpoäng och undervisar för testen [som ofta är väldigt dåliga test till råga på allt enligt Ravitch] och genom att fokusera på dessa test så utesluts allt som inte testas, vilket gör att man ser skolor över hela landet som väntar med undervisning i konst [estetiska ämnen? Känns det igen? Hur är det med alliansens kultursyn/politik? Och hur blir det med bildning/obildning i framtidens Sverige – och USA?], fysisk träning [gympa, idrott], vilka är de ämnen som tenderar att skippas tidigast [och ett barn har 100 språk, men berövas 99 av dem].

Vissa skolor har till och med tonat ner naturvetenskap, samhällsvetenskap, utländska språk, historia, alla de saker som inte testas.

Detta är alltså [några av] resultaten från ‘företagsreformen’ [dvs att omforma skolan/or efter hur man driver företag. Dessa invändningar har ju folk kommit med här också och inte fått så mycket gehör för, därför att det är inopportunt. Men vad har forskning visat angående privatisering rent generellt?].

Målen (???) är privatisering och avprofessionalisering menar Ravitch. Med det menar hon…

”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].

Privatiseringen kommer till största delen genom charterskolrörelsen, med förnyat pushande för skolpeng.”

Detta ca 2 min drygt in i videon. Fortsätter översätta imorgon, tror jag. Detta är väldigt intressant!

Fortsättning 18 september:

”Flera grupper, däribland media, pushar för charterskolor. Utbildningsreform är nu en del av företagsreformen [i skolan]. Och det finns en massa stöd för denna över hela landet [i vissa kretsar] och nästan varje stat trycker på för lagstiftning som skulle befrämja charterskolor och det skulle därmed innebära att det blir lättare att bli lärare, rektor och skolinspektör utan några kvalifikationer.

Och ja, det finns tonvis med pengar, donationspengar i Bill Gates-stiftelsen [och andra stiftelser vars namn jag inte riktigt uppfattade]. Det finns en lång, lång lista på miljardärer och stiftelser m.m. som puffar för denna agenda [och vilka puffar för företagsmodellen i skolan här i Sverige? Varifrån kommer medel och pengar för detta? Vill de verkligen att alla barn – och människor – ska få samma chanser? Samma tillgång till bra skola, sjukvård osv?].

Problemet är att dessa män, och det är mest män [säger Ravitch med ett litet ironiskt leende], har skaffat sig förmögenheter i techsektorn och på Wall Street där du kan skaffa dig en förmögenhet över natten och de tror att de kan förändra skolor över natten och de önskar sig den stora omvandlingen av sin idé [på nolltid?].

De förstår inte att barn lär sig en bit i taget och att de förändras. Kohorten [cohort] barn i skolan förändras från år till år /…/, men inga av de här lobbygruppernas svar/lösningar är riktiga och de bygger inte på forskning, bevis eller [ens] praktik [Ravitch skulle önska att de här förtåsigpåarna gick in i skolan en vecka på samma premisser som en lärare, dvs ställde sig i dennes skor och allstå utförde riktigt lärarjobb och inte bara satt med som åskådare/åhörare, utan verkligen provade på lärarvardagen från lärarpositionen].”

”Ligger de också bakom attackerna på lärare?”

undrar intervjuaren.

”Tja, det finns en massa företagsrörelser som är väldigt antagonistiska mot fackföreningar, så de har stöttat…

Inte alla dessa grupper [är emot], men i stort så har vi inte sett att de är solidariska med lärarfacken. De tenderar att vara väldigt kritiska mot lärarfacken.

En av anledningarna att människor blir kvar i läraryrket är att efter ett visst antal år så har man, om man har skött sitt jobb korrekt, ett visst skydd om någon vill avskeda en. Men det är sant att en massa av dessa företagsreformister vill minimera detta skydd. De har stimulerat processen att hitta och avskeda dåliga lärare [men hur var det nu med dåliga lärare? Se videon ovan], så de vill göra facken tandlösa och eliminera varaktigheten i anställningar osv. [Kurt Junesjö om att ‘tiga är guld’. Se hans hemsida med fler artiklar].”

”Diane, vilka är de största förändringarna du skulle vilja se i utbildning”?”

”Jag skulle vilja se att alla barn får den sorts utbildning som barnen i de mest privilegierade familjerna får. Och det skulle betyda att man måste öronmärka adekvata resurser så att alla har en balanserad kurs/läro/undervisningsplan och jag tycker att varje barn, oavsett var de än går i skolan, får [undervisning i] konst [estetiska ämnen], naturvetenskap, historia, geografi, samhällskunskap, matematik, utländska språk och fysisk utbildning [gymnastik/idrott]. Det vi anser vara en bra utbildning.

De föräldrar som har råd att skicka sina barn till de bästa skolorna skulle kräva detta och jag tycker att vi skulle ha detta som mål för alla barn. Det skulle vara en sak att sträva för, men jag skulle vilja att vårt samhälle [i än högre grad?] gjorde en större investering i barns tidiga utbildning och jag talar inte bara om före kindergarten, utan om barn ännu tidigare.

För redan vid 3 års ålder har barn problem och det finns redan i 3-årsåldern en prestationsskillnad, beroende på diverse olika hemförhållanden.

Så vi behöver göra en massa här. Många barn kommer till skolan med dålig hälsa, de har inte träffat en doktor och de har medicinska behov, behöver glasögon, hörhjälpmedel, det finns en massa problem barn har idag [och hur presterar barn med dessa problem i skolan? Barn från bättre bemedlade familjer kan också ha problem hemma som påverkar deras skoldag, men av delvis annan karaktär: mitt tillägg, men jag tror Ravicth skulle vara ense med mig där].

De borde tas hand om, vi borde fullfölja löftet som är del av de nationella mål som bestämdes om 1990, redan för tjugo år sedan alltså, att alla barn skulle komma till skolan beredda att lära sig. Och att lära sig betyder förmögna att lära sig.

Jag skulle också vilja se att kongressen tillsätter medel för specialutbildning/specialpedagogik. Om kongressen betalade 40% av utgifterna istället för de 12% [??] de nu betalar, skulle varje distrikt i detta land finna att de har adekvata resurser för att ta hand om barn med särskilda behov också.”

”Vilket är det bästa sättet för människor att göra sina röster hörda? Nu har man bestämt i kongressen att fortsätta finansiera ockupationen av Afghanistan. Finansiering är aldrig ett problem när det handlar om militära utgifter…”

säger intervjuaren.

Ravitch håller med.

”Vi skulle troligen få mer pengar till utbildning om vi hade färre flygplan och släppte färre bomber, det är ett som är säkert…

Det viktigaste är att göra sin röst hörd [men vilkas röster hörs? Vilka har röststyrka nog? Vem strider för dem som ingen röst har?]. Vi lever i en demokrati och vi måste ha politiskt agerande.

Jag har rest genom landet och pratat med en massa människor. De är upprörda över ‘No Child Left Behind’ [ungefär ‘Inget barn ska lämnas efter’, denna akt skrevs under 2001 av George Bush] och överbetoningen på testande. De stöttar sina offentliga skolor och våra kongressledamöter hör inte detta.

Så de människor du röstar på, de människor du sänder till kongressen behöver höra din röst.

Du måste skriva till dem, organisera dig, du måste tala ut, du måste skriva insändare, du måste blogga, kommentera på bloggar, du måste använda varje tänkbart forum om du bryr dig om offentlig utbildning, om du bryr dig om barn, om du bryr dig om framtiden för detta land. Då måste du göra din röst hörd.

Offentlig utbildning har varit nära förbunden med demokrati i det här landet sedan 1840-talet, dvs långt mer än 150 år. Vi kan inte tillåta att detta förfaller. Status quo är helt oacceptabelt. Vi måste strida för bättre utbildning för ALLA barn i detta land. Vi har ansvar att göra det. Och enda sättet för att vi ska kunna förändra saker är om kongressen hör oss, för tyvärr, det som har hänt sen No Child Left Behind beslutades om, skrevs in i lagen 2002 [???]… Sedan den lagen gick igenom har kongressen hand om nyckelbesluten och inte staten eller lokala auktoriteter. Så kongressen måste höra oss.”