Mer om amerikansk skola, dess testande och betoningen på ansvarskyldighet, samt om New Public Management – NPM…

18 mars, 2012 § 3 kommentarer

Först och främst, Maria-Pia Boëthius undrar i ledarkrönikan ”Låt de naiva ta makten”:

”Det fascinerar mig att de som faktiskt har genomtänkta idéer om det allmänna bästa nästan alltid kallas naiva. Vad är då de andra?/…/

Kloka?”

Verkligen tänkvärt.

I magasin Tiden har statsvetaren Patrik Hall skrivit en intressant artikel om den nya managementkulturen i offentlig förvaltning och om att frånsäga sig ansvaret som politiker. Detta fick mig att leta reda på Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System” där hon skriver i kapitlet ”Problemet med ansvarsskyldighet” att …

… [ansvarsskyldighet – för lärare, skolledare osv!!!] blev slagordet för offentliga tjänstemän och företagsledare under 1990-talet. Alla ville ha mätbara resultat.

No Child Left Behind öppnade upp för en ny era av testande och ansvarsskyldighet i allmänna skolor i USA.”

Men många, som inte minst utbildare och föräldrar, reagerade emot den nya skolpolitiken och ifrågasatte att så mycket eftertryck gavs åt testande. De rönte dock föga framgång.

Politiker slog bort dem som antitestandefanatiker och domstolar nekade dem att dra detta fenomen inför rätta.

Det de som var emot testande gick till angrepp mot var det – felaktiga målet.

För det var inte själva testandet som var problemet? Test kan vara formade på olika sätt och användas bra eller dåligt som Ravitch påpekar flera gånger och om och om igen.

Problemet var felanvändningen av dem, för ”högt spelade syften” som hon uttrycker det; tron att tester med säkerhet kan identifiera vilka elever som borde hejdas (avvisas helt eller hänvisas till andra skolor/utbildningar???), vilka lärare och rektorer som skulle avskedas eller belönas och vilka skolor som skulle slås igen – och inte minst idén att dessa förändringar oundvikligen skulle producera en bättre utbildning/skola.

Politiska beslut som var betydelsefulla/ödesdigra för elever och utbildare kom från ovan, från tjänstemän som inte förstod begränsningarna i testande.

Ravitch påpekar dock att om tester används omdömesgillt så kan de ge värdefull information, men man bör inte basera stora beslut på dem. Och detta stryker hon också under flera gånger och i denna åsikt är hon nog inte alls ensam.

Hon skriver på sidan 152, i min snabböversättning från engelskan:

Problemet med att använda tester för att fatta viktiga beslut om människors liv är att standardiserade test inte är precisa instrument.

Tyvärr så inser de flesta valda tjänstemän inte detta, inte heller gör offentligheten det.

Offentligheten tror att tester har vetenskaplig giltighet/säkerhet, så som en termometer eller barometer har, och att de är objektiva, inte ‘besudlade med ofullkomliga mänskliga bedömningar’ [som hon ironiskt skriver]./…/

Test skiftar i kvalitet och till och med de bästa testen kan ibland vara [mer eller mindre] felaktiga, på grund av mänskliga misstag och ‘teknisk oreda’.

En testsäsong passerar knappast utan en nyhetshistoria om en tabbe som gjorts av ett större testbolag [något vi här inte får ta del av!].

Ibland är frågorna dåligt formulerade.

Ibland är svaren felaktigt poängsatta.

Ibland är det ‘svar’ man antagit är det rätta felaktigt eller dunkelt/tvetydigt/mångtydigt.

Ibland kan två eller fyra svar på en flervalsfråga var lika korrekta [alltså flera svar vara korrekta].

Alla tester har en felmarginal, precis som opinionsmätningar och samma student kunde producera olika poäng när han/hon gjorde testet en annan dag.”

Testexperter OCH de som producerar testerna är också medvetna om allt detta och uttrycker också detta. Inte sällan för döva öron? Hmmm ja, man vill inte höra det som går stick i stäv på det man tror på?

Ravitch skriver:

Testexperter vet att test har sina begränsningar och de företag som producerar tester har offentligt gått ut med att resultaten på deras examina aldrig bör användas som det enda måttet på vilket viktiga beslut tas.”

Så detta är ingen hemlighet heller!

”När studenter gör SAT-test vid ansökan till college, är deras testpoäng en viss given dag en uppskattning av [inte det exakta måttet på!!!] den förmåga de utvecklat [i skolan innan de söker till college].

Om en student får 580 på sitt språktest, så är denna poäng en uppskattning av hans/hennes skicklighet och kunskap [inte ett exakt mått]; om han gjorde testet en vecka senare så kan han/hon ha få 560 eller 600 eller en poäng som även är högre eller lägre.

Collegeledningen påminner studenter, lärare, studie/skolvägledare och de som har hand om intagningen av elever att SAT-poängen inte är exakt och att den kan vara olika en annan dag eller som svar på handledning/träning.”

Dessa test används tillsammans med andra bedömningar, betyg, arbeten osv. Så antagning grundas inte på dessa test, utan är precis som Ravitch skriver en uppskattning av kunnande och skicklighet.

Den amerikanska vetenskapsakademin (The National Research Council) kommitté rörande tillämplig användning av test fastslog i en officiell rapport 1999 att

Tester inte är perfekta”

och

En testpoäng är inte det exakta måttet på en students kunnande eller skickligheter.”

därför att testpoäng inte är ett ofelbart mått så varnade kommittén att

”Ett beslut om utbildning som kommer att ha ett större inflytande bör inte enbart eller automatiskt baseras på ett enstaka test.”

Jag kommer att uppdatera denna postning med att fortsätta översätta ur Ravitch bok om fenomenet ansvarsskyldighet. Förmodligen i kommentarer till denna postning.

Ja, denna bloggning triggades alltså av artikeln ”Utvärderingsdoktrinen – vår tids nya religion är utvärdering, uppföljning och styrning. Men hur effektivt är det att styra den offentliga sektorn med utvärderingsformulär?” av Patrik Hall i magasinet Tiden 01/2012 i numret ”De asociala ingenjörerna. Nyliberalismen under huden. Mentalt systemskifte?” Se bilder nedan.

Se mer om Patrik Halls bok  ”Politiker har delegerat bort sitt ansvar” samt i ”Fem frågor till Patrik Hall”:

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla.

Politiker borde läsa den [och allmänheten, alternativt bli informerade av t.ex. SVT!?].

Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Ja, det var det där med ansvar!

Sven-Eric Liedman har skrivit om ”Skolan och NPM” (se om New Public Management eller NPM här, något som tillämpas i amerikansk skola också och förmodligen är förebild för nuvarande regerings skolpolitik och även var det för föregående regerings skolpolitik), se också hans artikel ”Dags för vänstern att ansa i rabatten” där han reflekterar över vad som är vänster:

”… alla klumpas samman under ett anonymt ‘man’. Man tror inte på framsteg. Man är relativist. Man står svarslös inför nynazister och islamister./…/

Det är tydligt att dagens vänster enligt sina kritiker fallit offer för en gemensam villfarelse: relativismen. Enligt relativister kan man laborera med flera oförenliga sanningar. Det finns inte heller något som är entydigt gott eller ont.

Vem är det då som drabbas av denna kritik?

Relativismen har förvisso florerat under de senaste årtiondena. Nybakade studenter som kommit till universiteten har ofta varit fullfjädrade relativister. Deras klentro har inte minst gällt politiken.

Men relativismen har också inneburit en frestelse för den diffusa men ändå inflytelserika tanke- och smakriktning som kallas postmodernismen. Den förhöll sig kritisk till det moderna framstegsprojektet som ser de senaste århundradenas förändringar som en svit absoluta vinster för mänskligheten och som hävdar att denna svit måste få fortsätta in i framtiden./…/

En vänster värd namnet måste inte bara ‘ta debatten’ med dessa olika extremister utan också arbeta för att röja undan grunden för deras vrede.

Problemet är ytterst en tilltagande segregation i samhället som slår hårt ekonomiskt, socialt och kulturellt och som syns allra tydligast i skola och vård. Klassklyftorna fördjupas åter. Att arbeta för att de åter ska minska är åtminstone ett första steg.”

Håller med. Diane Ravitch är också inne på samma linje: att blickarna leds bort från fattigdom och isolering på grund av ras, dvs från problem som beror på klasskillnader och hon understryker, tillsammans med ett par andra manliga amerikanska forskare, att skolan inte kan göra mirakel!

Se också Liedman i Pasi Sahlberg: ‘Finnish lessons. What can the world learn from educational change in Finland?’ I Finland har skolan varit förskonad från drastiska reformer och står fri från marknadens logik. Sven-Eric Liedman läser en bok om det framgångsrika finska skolsystemet – och skådar ljuset.” 

Där han bland annat nämner ”näringslivets folk”. Både han och en skoldebattör som Diane Ravitch är kritiska till detta ”folks” inblandning i inte minst skolan. De är inte de enda, tror jag, och fler och fler börjar ifrågasätta de doktriner vi matats med verkar det. Vilket känns jätteskönt!

Från Patrik Halls artikel:

Annonser

§ 3 svar till Mer om amerikansk skola, dess testande och betoningen på ansvarskyldighet, samt om New Public Management – NPM…

  • k skriver:

    Jo, jag håller nog med Greider, så lärare jag är. 

    I ”Det finska exemplet” kan man läsa:

    ”Friskolereformen, som genomfördes 1992 i Sverige, innebar att de tidigare privata skolorna döptes om till fristående skolor vilka bekostas med offentliga medel. Argumenten för reformen var konkurrens höjer kvalitén, valfrihet ökar skolornas effektivitet, olika pedagogiska lösningar kan komma fram. Samtidigt fanns en kritik mot det offentligt organiserade skolväsendet, vilken utgjorde smörjmedel för reformens friktionsfria genomförande.

    Friskolereformen är endast en av de avregleringar som följer av Milton Friedmans 60-talskritik av keynesianismen. Friedman ansåg att statliga lösningar är ineffektiva och marknaden är lösningen. Kunderna väljer helt enkelt den bästa varan. Idag har Sverige en internationellt unik lösning. Enkelt att starta en skola, den bekostas av offentliga pengar efter antalet inskrivna elever, vinsterna kan flyttas utrikes. Alla inser att det är en omöjlighet för en elev, eller föräldrarna, att jämföra enskilda skolor med varandra. Skolor är inte som tandkräm av vilken man kan köpa en annan sort om man är missnöjd med köpet. Friskolereformen har inneburit att även de kommunala skolorna lever på en marknad. Reklam kostar, en minuspost skapas när en elev slutar, luckan fylls genast med nya elever som är inkomsten. Lockvaror kan vara en egen laptop eller lunch på stans restauranger. Som anställd representerar du din skola som är eller liknar ett privat företag, vilket gör att kritik är svårare, skolorna verkar i konkurrens med varandra./…/

    Rektorer i Sverige är formellt pedagogiskt ansvariga, men i realiteten är det budgeten som styr. En rektor som inte ser till att den krympande budgeten är balanserad, lever farligt. Rektorer behöver inte ha en skolbakgrund utan kan värvas på andra meriter. Att rektorn är undervisande lärare för en kurs, vikarierar som lärare, deltar i pedagogiska diskussionerna är troligen ovanligt. Tvärtom sker för rektorerna ett fjärmande från kärnverksamheten. Rektorerna är ofta okända ansikten för eleverna och elevernas ansikten för rektorerna är foton i skolkatalogen som tas fram vid klasskonferenser.

    Rektorerna i den finska skolan måste ha en lärarexamen, en administrativ examen och utövat sitt yrke under en tid för att bli behörig att söka en rektorstjänst. Rektorn har undervisningsskyldighet och håller i kurser han/hon är behörig i. Strävan är att rektorerna skall vara med i elevernas och lärarnas vardag. Rektorerna är del av verksamheten och kan tidigt vara uppmärksamma på problem och oro.

    I Sverige är lärare ifrågasatta på många fronter. Övervakningen av läraren är stor och utökandet av arbetsuppgifter känns gränslös. Otydligheten om vad som utgör en heltid, vilka arbetsuppgifter som ingår yrket samtidigt som läraren vill elevens bästa ökar stressen och den personliga hälsan är hotad. Lärare har svårt att värja sig mot den allt större arbetsbördan. Arbetsgivaren, media och föräldrar ifrågasätter lärare. Samtidigt har eleven inte något eget ansvar enligt skollagen, förutom det som följer av grundskolans skolplikt. Lärarkollektivet är splittrat genom de individuella lönerna. Lokala lönepåslag styrs till största delen av arbetsgivarens synpunkter, d.v.s. av den rektor som inte är en del av kärnverksamheten. Färre söker till lärarutbildningarna, i princip kommer alla in som söker.”

    I inlägget ”Till mina borgerliga vänner” kan man läsa:

    ”… idag kan jag inte vara tyst.

    Idag blev det känt att Röda korset förlorat upphandlingen av Stockholms läns landstings vård av tortyrskadade flyktingar. Till Carema.

    Idag blev det känt att en nittioårig kvinna dött av svält på ett äldreboende i Brålanda utanför Göteborg. Som drevs av Carema.

    Förra veckan förfasades ett helt land över nyheten att äldres blöjor vägdes på ett ålderdomshem. Som sköttes av Carema.

    Men det här är inte en text om Carema. Det här är en text om vård, skola och omsorg på entreprenad.

    Jag känner till motargumenten. Jag känner till att man snabbt kan säga att det här är enskilda fall. Att Carema är ett ruttet företag som inte kan sägas vara representativt för privat vård. Att Carema snart kommer vara borta från marknaden och att vården då blivit bättre. Genom att marknaden fungerade som den ska och slog ut ett företag som inte skötte sig. Jag känner till det. Jag förstår teorin bakom de argumenten. Även om jag inte tycker de är bra. Jag tycker de är usla. Men jag kan förstå att man med andra erfarenheter än jag kan tycka att de är bra. Jag kan till och med respektera det. Men.

    Åldringarna som fick sitta i kissblöjor försvinner inte. De har upplevt det de har upplevt. Vad som än händer med Carema i framtiden.
    Den nittioåriga kvinnan som dog av svält är död. Hon kommer fortsätta att vara död vad som än händer Carema i framtiden.
    Eleverna som hamnat på en misskött skola har missat ett år av sin utbildning. Även om skolföretaget tvingas lägga ner på grund av indraget tillstånd året efter.
    Och individerna som blivit utbrända av sitt arbete på ett boende för ensamkommande flyktingbarn är lika utbrända även om flyktingboendet byter huvudman året efter.

    Och det jag undrar över är.

    Varför ska vi ha det här risktagandet?”

  • […] det är liknande saker som sker i amerikansk skola. Se tidigare inlägg. Kan man försöker man bli av med de elever som drar ner eller förväntas dra ner testpoängen, […]

  • […] Testerna är bara uppskattningar skriver Ravitch upprepat – och ska användas i det syftet (som upplysning). Dock verkar många slå dövörat för detta! […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mer om amerikansk skola, dess testande och betoningen på ansvarskyldighet, samt om New Public Management – NPM…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: