Du följer väl avtalet? Eller?

20 mars, 2012 § 7 kommentarer

Daniel Ankarloo skriver i ”Du följer väl avtalet lille vän?”:

”… inkompetens görs till en dygd när kundrelationer och kontrakt ersätter medborgarskapets sociala rättigheter./…/

… i princip alla lösningsförslag rör sig inom marknadssystemets ramar. Privatiseringen tas för given. Det är den som via övervakning ska garanteras.

Jag menar att idén att ‘konkurrens ökar välfärden’ är helt förfelad. Men jag lämnar det just här.

I stället vill jag påpeka ett centralt men föga uppmärksammat faktum: konkurrens inom välfärden institutionaliserar en ny ‘misstroendekultur’ ”

Och det är oerhört skrämmande! Ja, hur var det nu med tillit och samhällsliv???

”Då välfärd byggd på medborgarskap hos klienterna, och professionella tjänstemän som utförare, ersätts med en kundrelation styrs välfärden inte längre av lagarna och det professionella omdömet utan av kontrakten och amatörerna.

En offentlig sektor av välfärdsproduktion i egen regi ersätts med en stat som desperat försöker övervaka välfärdsproduktion i andras regi. För att detta ska fungera krävs en övervakningsstat av närmast DDR-mått [!!!].

För några månader sedan kunde man läsa: ‘Kommunerna har det största ansvaret för den senaste tidens vårdskandaler, anser Demensförbundet.’ I tidningen Veteranen (111207) [se också Fri att välja hemtjänst hon inte vill ha]gavs en förklaring:

När Jannis Avramidis fann sin pappa vanvårdad på ett boende valde han att granska vårdavtalet mellan kommun och utförare.

– Det var på tio sidor och väldigt luddigt formulerat. När det gäller skrot eller CD-skivor så är avtalen ofta på flera hundra sidor, säger Jannis Avramidis till SVTs Rapport.

– Det står att vården ska vara god, bemanningen tillräcklig och kvalitén hög, men ingenstans finns det specificerat exakt vilka tjänster som ska levereras och hur kvalitén ska mätas. Man vet alltså inte vad det är man har köpt och hur man ska följa upp det man tror sig ha köpt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har sedan Avramidis– avtalsjurist till yrket – tillsammans med Demensförbundet författat ett 80-sidigt kontrakt som skickats till Kammarkollegiet som grund för vidare upphandlingar enligt LOU.

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidiga kontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

80-sidiga kontrakt är ingen lösning – bara förlängningen av en ren perversion.

Dem man skriver 80-sidiga kontrakt med är ju inte att lita på. Om verkligen Carema på fullt allvar inte kan skilja på vård och vanvård om det inte specificeras i 80-sidiga kontrakt, är det verkligen till dem vi vill överlåta omsorgen om våra gamla?”

Så sant!

”Det vore ungefär som att överlåta tillagandet av Nobelmiddagen till en kock som kräver 80 sidors specificering för att inse att Bullens pilsnerkorv inte är så smart att ha på menyn.

Men Carema kan naturligtvis skilja på kvalitet och vanvård.

De vet att vägandet av nedkissade blöjor inte är human vård – utan gnidighet. Problemet är inte att de inte kan förstå, det är att de – i vinstens namn – inte vill förstå, om inte avtalet tvingar dem till det.

Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?

Välfärdspersonalen, de som verkligen kan, de vill också utöva sitt arbete utifrån professionell kunskap. Det är en fråga om yrkesstolthet och professionsetik.

En kirurg som misslyckats med en operation finner klen tröst i att patienten i alla fall avled avtalsenligt. En lärare kan knappast trösta sig med att studenternas allt sämre resultat i alla fall inte bryter något kontrakt. Men på konkurrensmarknaden får personalen inom verksamheterna i allt lägre grad ens låta det professionella omdömet styra arbetet.

I antologin Högskolan Bolognese (under utgivning våren 2012) vittnar ett antal universitetslärare om avprofessionaliseringen av yrket under Bolognaprocessens ok av strömlinjeformning. Och då är inte ens nedskärningar orsaken – utan intern konkurrens och de förvirrade påbud om ‘transparens’ som är en del av new public management.

I Evin Rubars dokumentär Vårdlotteriet visas hur läkare nu ser sig tvingade att inte följa principen om vård efter behov, att inte prioritera efter medicinska bedömningar. En läkare erkänner rakt ut att ‘alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid [ … ]; en del patienter blir som Svartepetter [ … ] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga’.”

Och det är liknande saker som sker i amerikansk skola. Se tidigare inlägg. Man försöker inte sällan bli av med de elever som drar ner eller förväntas dra ner testpoängen, för man riskerar sitt jobb, att skolan läggs ner osv. om eleverna inte uppfyller testkraven!

Men de rika blir rikare…

Och företagen skär guld – om de kan…

§ 7 svar till Du följer väl avtalet? Eller?

  • k skriver:

    Systemet i amerikansk skola inbjuder till fuskande med testresultat.

    En anledning till det är de sanktioner man kan bli utsatt för: rektorer och lärare avskedas, en hel skola stängas. Och det värsta med detta är att själva undervisningen inte förbättrats! Oerhört tänkvärt!? (s 154ff i Ravitch bok)

    Ravitch skriver mer än jag hunnit skriva om testens tillförlitlighet och att de därför behöver användas med stor urskillning därför att de har så betydande konsekvenser.

    Beslut måste fattas på betydligt fler grunder än bara test!

    Ravitch skriver vidare (s 154) om fuskandet i de årliga testerna:

    När syftet med testandet är att skaffa sig information och diagnostiskt, så finns det ingen anledning för lärare och administratörer att förändra resultaten, utom genom att förbättra instruktionerna.

    Men när syftet med testandet är ansvarsskyldighet, då begriper lärare och administratörer att det finns verkliga konsekvenser om poängen i klassrummet eller i deras skola förändras.

    Om poäng går upp så kan de få en ståtlig bonus; om de går ner blir deras skola stigmatiserad och de kan [i värsta fall] förlora sina jobb [och inte bara det; elever blir lidande. Kanske både hög- och lågpresterande. ‘Hamnar eleven verkligen i centrum’? Men mer om det senare].

    Den intensiva press som frambringas av krav på ansvarsskyldighet leder många utbildare och skoltjänstemän att hjälpa upp poängen på sätt som inte har något med lärande att göra.

    Den mest klandervärda formen av att manipulera systemet är rent och skärt gammaldags fuskande. Det finns många nyhetshistorier om en lärare eller rektor som avskedats för att han eller hon har rättat elevers svar innan de lämnade in testen eller för att läcka svaren i färväg till eleverna. I vissa fall så är fuskande systematiskt, inte idiosynkratiskt.

    Kommer att fortsätta skriva om detta med fuskande som systemet inbjuder till. Och det är bara en av avigsidorna med testandet.  Se tidigare postningar om skolan i USA

    Testerna är bara uppskattningar skriver Ravitch upprepat – och ska användas i det syftet (som upplysning). Dock verkar många slå dövörat för detta!

    Och hur funkar detta i verksamheter där vinst är inblandad? Är vård, skola eller omsorg lämpliga för vinstdrivande verksamhet ur många, många synvinklar?

    Kommer att fortsätta översätta ur Ravitch bok, om de saker jag skrivit om ovan.

  • k skriver:

    Ravitch skriver s 153-154:

    De som testar med psykometriska test är mindre entusiastiska än tjänstemän som valts [politiska tjänstemän?] att använda test för att göra bedömningar som har stor betydelse, därför att de vet att testpoäng kan variera på oförutsägbara sätt.

    Förändringar i testpoäng från ett år till ett annat för individer och hela klasser kan bero på slumpmässig variation.

    Elevers result kan vara påverkad av vädret, elevens sinnestillstånd, distraktioner utanför klassrummet eller förhållanden i klassrummet.

    Test kan också bli ogiltiga om alltför mycket tid har använts för att förbereda eleverna för dem.

    Robert Linn vid Coloradouniversitetet, ledande inom psykometriska tester, hävdar att det finns många anledningar till varför en skola kan få bättre testpoäng än en annan.

    No Child Left Behind konceptet förutsätter, säger han, att om skola A får bättre testpoäng än skola B, så måste det bero på skillnader i skolkvalitet. Men skola A kan ha elever som var högre presterande i yngre år än de i den andra skolan.

    Eller så kan skola A ha haft färre elever som håller på att lära sig engelska [alla i USA är inte så bra på engelska? Spansktalande?] eller färre elever med funktionshinder än skola B.

    Skola A, som antagligen är mer lyckosam, kan ha en homogen elevmassa, medan den mindre lyckosamma skola B kan ha en olikartad elevmassa med flera subgrupper, av vilka var och en måste nå ett [för dem särskilt] färdighetsmål.

    Linn drar slutsatsen ‘Faktumet att skolan som har färre utmaningar gör ‘adekvata årliga framsteg’ [som benämns ‘AYP’ vilket är förkortning av ‘adequate yearly progress’], medan skolan med större utmaningar misslyckas med att göra ‘adekvata årliga framsteg’ rättfärdigar inte slutsatsen att den första skolan är effektivare än den andra skolan.

    Den första skolan skulle mycket väl kunna misslyckas med att göra ‘adekvata årliga framsteg’ om den hade en studentmassa som kunde jämföras med den i den andra skolan.”

    Hör och häpna! Men det betyder inte att den skola där man inte gör adekvata årliga framsteg saknar förutsättningar att prestera, om de fick förutsättningar på flera olika plan att prestera. Inte minst genom att inte växa upp i fattiga förhållanden osv.

    Ravitch skriver fortsatt:

    Statens testsystem innebär att man vanligtvis testar eleverna bara en gång per år, vilket ökar möjligheten för slumpmässig variation.

    Det skulle hjälpa att testa i början av skolåret och sen igen i slutet av det, för att identifiera effektiviteten hos skolan.

    Men även då skulle det finnas variabler som ställer till oreda:

    ‘Till exempel så kan eleverna vid skolan med högre poäng på statens utvärdering ha fått mer stöd hemma än studenter vid skola B.

    Den elevmassa som går i olika skolor kan skilja sig på många sätt som kan relateras till prestation i test, inkluderande språklig bakgrund, socioekonomisk status och tidigare prestationer.’/…/ 

    Mot bakgrund av testens betydelse är det inte förvånande att lärare och skoltjänstemän har uppfunnit flerfaldiga sätt att manipulera testsystemet: dvs hittat på en mängd knep och genvägar för att åstadkomma de önskade resultaten, utan att förbättra undervisningen.”

    Se Robert Linns CV.

    Kommer att skriva mer om det Ravitch skrivit om fuskande med testerna.

    Och här skriver Ulf Bjereld om det påstått höga fuskandet bland studenter på universitet och högskolor i Sverige.

    • k skriver:

      Ravitch skriver vidare (s 154) om fuskandet i de årliga testerna:

      När syftet med testandet är att skaffa sig information och diagnostiskt, så finns det ingen anledning för lärare och administratörer att förändra resultaten, utom genom att förbättra instruktionerna.

      Men när syftet med testandet är ansvarsskyldighet, då begriper lärare och administratörer att det finns verkliga konsekvenser om poängen i klassrummet eller i deras skola förändras.

      Om poäng går upp så kan de få en ståtlig bonus; om de går ner blir deras skola stigmatiserad och de kan [i värsta fall] förlora sina jobb [och inte bara det; elever blir lidande. Kanske både hög- och lågpresterande. ‘Hamnar eleven verkligen i centrum’? Men mer om det senare].

      Den intensiva press som frambringas av krav på ansvarsskyldighet leder många utbildare och skoltjänstemän att hjälpa upp poängen på sätt som inte har något med lärande att göra.

      Den mest klandervärda formen av att manipulera systemet är rent och skärt gammaldags fuskande.

      Det finns många nyhetshistorier om en lärare eller rektor som avskedats för att han eller hon har rättat elevers svar innan de lämnade in testen eller för att läcka svaren i färväg till eleverna.

      I vissa fall så är fuskande systematiskt, inte idiosynkratiskt.

      Kommer att fortsätta skriva om detta med det fuskande som systemet faktiskt inbjuder till.

      Och det är bara en av avigsidorna med testandet.  Se tidigare postningar om skolan i USA

  • k skriver:

    Diane Ravitch i bloggpostningen ”The Lesson of Florida” där hon skriver om lobbying och oerhört resursstarka företagsintressen:

    ”Let us now praise the public school parents of Florida.

    They organized to oppose a bill known as the ”Parent Trigger” or ”Parent Empowerment.” Under this proposed law, if 51 percent of the parents in a public school signed a petition, they could take over the school and decide whether to close it or turn it over to a charter management organization. The bill was wrapped in a deceptive and alluring packaging. Who could resist the bold idea of giving parents the power to take control of their public school?

    Well, it turned out that Florida parents had become savvy after watching their elected officials endorse one bill after another to advance the interests of charter schools and for-profit entrepreneurs. They figured out that the real beneficiaries of this legislation would be charter management corporations, not parents or children.

    Florida is a state with almost 500 charter schools, including many for-profit charters and for-profit cyber charters. Like the charter sector as a whole, charters in Florida vary widely in quality. By now, parent organizations know that they are not a silver bullet, and they have no secret sauce for better education.

    One reason that Florida parents wised up was that the local press has been vigilant in reporting the dubious activities of some charter operators and the uneven performance of charters, as well as the exclusion of special education students. Parents realized that charters face the same challenges as public schools, and they did not wish to give the entrepreneurs another avenue to take over the public schools./…/

    To almost everyone’s surprise, when the Florida Senate voted, it was a tie, 20-20. Eight Republicans and 12 Democrats joined to oppose the legislation. Even one of the sponsors of the bill voted against it.

    No one was more surprised and elated than the parents. To their astonishment, they won. Some of the legislators who supported the parents are term limited and will retire. Next year another battle looms as parents struggle to defend public education against corporate interests.

    David knocked down Goliath. Democracy lives. The good guys won. The lesson for all of us: What happened in Florida proves that citizens who take action can overcome the power of big money.”

    En kommentator skriver:

    ”Florida proved that when citizens are well informed, united and active they can stand in the way of corporate lobbyists. Diane was right to point out the role of local newspapers that exposed much of the fraud involved in charter schools. Unfortunately, at the national level our media is controlled by Bill Gates on the left and Rupert Murdoch on the right, both of whom have similar agendas in corporate education reform. All of the media at the national level is favorable to charter schools, parent triggers, and digital learning. I am still waiting for an education piece on one of the nightly news programs to be about a wonderful traditional public school (and yes, those do still exist).”

    En annan, f.d. lärare, skriver:

    ”Many citizens have just been through the devastating effects of a severe recession so they have been focused on survival. However, now that the economy is improving, people are paying attention to the unconscionable effort of the Wall Street crowd to take over schools for the poor and the money that goes with it. A big thank you to journalists and people like Diane and Deb for educating the public.

    I’ve always been confident that once citizens understand what is happening, they would put a stop to it. The public schools form the basis for our democracy and they belong to the people./…/

    The bottom line is this: Each public school belongs to the citizens of the community and not just to the parents of the students. These taxpayers have every right to expect their local school to be run by well-trained professionals, just as they want the local health clinic to be run by physicians and not the parents of patients.”

  • k skriver:


    Diane Ravitch och Deborah Meyer om business och skolor.

    Som t.ex. Phony Stories About Schools” eller ”Falska historier om skolor”:

    ”Vår fight för offentlig skola är en fight för demonkrati, för en-för-alla-och-alla-för-en-lösning på våra problem.”

    ”Bobby Jindal vs. Public Education”:

    ”Varför är eliterna i båda partierna så ivriga att lämna ifrån sig barn och offentliga medel till privata företag?

    Varför är båda partier delaktiga i raserandet av offentlig utbildning?”

    ”Det absurda övertagandet av offentligt liv”:

    ”Jag har varit så van att försöka övertyga människor med makt att vi inte kan basera bra skolverksamhet på enkla ‘mät’-verktyg, att jag glömt att de uppriktigt sagt inte bryr sig.”

    ”Två gyllene möjligheter som vi gick miste om under 1990-talet”:

    ”Precis som No Child Left Behind satte sovjetstaten upp mål som alla skulle uppnå – annars. 

    Eftersom de var omöjliga att uppnå så producerade de en kultur av lögner och mörkläggning och ett klimat av rädsla.

    Låter det bekant?”

    ”Vad menar vi med ‘offentlig’?”:

    ”De flesta av de nya privatskolorna [drivna med skolpeng] är inte ansvarsskyldiga för någon allmänhet, utom sin privat valda styrelse (och en väldigt avlägsen tillsatt tillsynskommitté).

    Ingen av dem som valt den [skolan] – [som] föräldrar, elever eller personal – är genom lag del av denna styrelse inte heller har de något annat val än att ‘speak with their feet’ [tala med fötterna]. Inte med sina röster.” 

    ”Miljardärer-för-skolan-reformen”:

    ”Idag så tornar frågan om demokrati [har vi den verkligen eller inte i denna alltmer privatiserade värld?] hotande upp sig medan vi ser ökande ansträngningar att privatisera kontrollen av offentliga skolor.

    Det finns en ännu mer oroande och nära besläktad trend och det är det växande inflytandet i utbildningspolitiken på stats- och lokal nivå  från dem som har pengar.”

    I den s.k. filantrokapitalismen, där alliansen har börjat bevilja skatteavdrag för välgörenhet, dock ännu i relativt blygsam form, men…

    ”… filantrokapitalister.

    Medlemmarna i goda klubben är liberaler. Flera av dem stöder Barack Obamas kampanjer och biståndsprojekt. Detta gör dem till hatobjekt för den amerikanska högern, som exempelvis ogillar att abortkliniker i tredje världen får stöd.

    De är också marknadsliberaler, och drar på sig kritik från vänster. Ytterligare två saker kännetecknar dem, enligt Michael Edwards, brittisk forskare, expert på social utveckling och de välgörande miljardärernas mest kritiske granskare.

    De tror att metoder som fungerar i affärslivet också kan lösa sociala problem.

    De tror att dessa affärsprinciper kan förändra samhället bättre än medborgarinflytande och politiskt arbete.”

    Om Edwards idéer kan man läsa:

    ”Hans skrifter har bidragit till en mer kritisk bedömning av filantropin i det civila samhället, och att bryta ner barriärer mellan forskare och aktivister i hela världen.

    Hans senaste bok, Small Change. Why Business Won’t Save the World, bygger på en kritik mot en alltför stark tilltro till marknadslogikens förmåga att bidra till lösningar på sociala problem.

    Edwards visar att det helt enkelt inte finns bevis för att marknadslösningar är bättre.

    Tvärtom, menar han, har inte företag och marknadslogik kapacitet att angripa de grundläggande orsakerna till stora problem som fattigdom, ojämlikhet, våld och diskriminering.

    Att uppnå grundläggande sociala omvandling kräver en annan uppsättning av operativa värderingar – samarbete snarare än konkurrens, kollektiva insatser mer än individuella insatser, och uthålligt, långsiktigt stöd för systemiska lösningar snarare än krav på omedelbara, mätbara resultat.”

    Hans hemsida.

  • k skriver:

    Och Greider vidare i ledaren ”Studera de rika och mäktiga”:

    ”… denna vänsterrörelse [har] i huvudsak fallit offer för massiv maktutövning uppifrån, ideologisk, ekonomisk, medial./…/ 

    Susan George är /…/ obruten i sitt analytiska och moraliska engagemang för en mer rättvis världsordning och i sin ihärdiga kritik mot vad hon här kallar Davosklassen. Vad är det? Det är mänsklighetens herrar.

    Finansbolagen Merrill Lynch och Cap Gemini rankar dem varje år i World Wealth Report: de rikaste och mäktigaste, världens High Net Worth Individuals (individer med högt nettovärde).

    Här hittar vi, även i de fattiga länderna, de runt tio miljoner asrika personer som via sina investeringsbara kontanter och tillgångar styr de övriga miljarderna på planeten.

    Den moraliskt mycket radikale Adam Smith skrev en gång:

    ‘Allt för oss själva och ingenting för andra, tycks i varje tidsålder ha varit den tarvliga ledstjärnan för mänsklighetens herrar’,

    ett citat Susan George allt som oftast återkommer till genom hela denna glada stridsskrift mot vår tids finanskapitalism som ödelägger såväl sociala världar som ekologiska.”

    Jo, vi har en samhällelig backlash…

  • k skriver:

    Olle Svenning i ”Ny fransk vår?”:

    Olle Svenning ser Europas radikalaste socialistparti rusta för presidentval.

     

    ‘Min huvudfiende är finanskapitalet. Det styr över världen, fast ingen har valt det.’ Så sa den franske socialistledaren François Hollande när han inledde sin presidentvalskampanj i slutet av januari./…/

    Vänsterns återvunna politiska och organisatoriska styrka har att göra med demokrati. Månadsvis har partimedlemmar diskuterat politikens innehåll. De röstade för ett radikalt ekonomiskt program.

    Marknadens dominans reduceras: den ska vara tjänare, inte härskare.

    Socialisternas tillväxtbegrepp inkluderar ekologi och social rättvisa. Bankerna ska tvingas hålla isär normal kreditgivning och börsspekulation. Samhälleliga investeringar ska finansieras via kollektiva fonder.

    Beskattningen av företag blir beroende av om de investerar eller om de delar ut stora vinster till aktieägarna. Socialisterna vill gynna företagsdemokrati och social ekonomi.

    Det kommunala och kooperativa bostadsbyggandet ska användas för att bryta upp segregation. 150 000 nya arbeten erbjuds ungdomar. Livslångt lärande garanteras. Medlemmarnas ideologiska krav konkretiseras för närvarande av ett tjogtal högt kvalificerade expertgrupper. Maktskiftet är förberett liksom den praktiska politiken.

    Programmet är europeiskt, det argumenterar för demokratisering av EU:s byråkrati och för social rättvisa, därmed mot EU:s nuvarande liberalkapitalistiska ordning.

    Hollande har ett starkt mandat, både politiskt och personligt. Han valdes till presidentkandidat av miljontals vänstersympatisörer, många av dem inte ens medlemmar av socialistpartiet.

    Invändningarna är givna: Går det inte för Hollandes projekt som för François Mitterrands radikala 80-talsprogram: det faller sönder under trycket av den starka globala kapitalismen? Finns det någon realism?

    Ett svar kan skrivas som en motfråga: Var finns realismen i dagens europeiska politik? Ekonomisk stagnation. Massarbetslöshet. Gigantiska omfördelningar till det rika fåtalet. Social exklusion. Växande rasism.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: