Backlash till ett mer auktoritärt (och moraliserande) samhälle igen…

19 september, 2011 § 4 kommentarer



[Se sydsvenskan om föreställningen ”Teaterrepubliken får barn”].

En vän hade skrivit ett mejl till mig imorse, där hon föreslog att jag skulle besöka henne och titta på teaterföreställningen ”Teaterrepubliken får barn”. Hon skrev:

”Det där med att följa skattepengar in i förtrycket handlar om att dom har granskat dessa ‘föräldrarkurser’ som lär ut auktoritära metoder (som bl.a. har kritiserats av Lars Gustafsson*) och som många kommuner (bl.a. Malmö och Helsingborg) erbjuder gratis till alla föräldrar”

* En mamma kommenterade så bra en bloggpostning av barnläkare Lars H. Gustafsson som följer:

”Gick in på Akademiska Sjukhusets hemsida av nån anledning, och ser deras ‘program för aggressiva och trotsiga små barn‘.

Alltså, vad ÄR det här? Man skriver rent ut att man med inläsningsteoretiska program ämnar ‘träna’ bort ‘oönskat’ beteende. Förstärkning, ignorering, guldstjärnor, är vad det innebär.

Den svenska staten stöder dessa inlärningsteoretiska program, och våra barn träffar på dem i skolan och på förskolan. Som mamma känner jag mig kvävd, vill slå mig fri, och jag kan bara ana hur barnen känner sig…..!!

Empati! Uppmuntran! Tilltro! I programmen står som uppmaning till barnen att ‘hitta alternativa lösningar’- när de blir arga (vilket gud förbjude!). Jag skulle vilja säga ‘hitta alternativ’- till svenska staten, Akademiska Sjukhuset och väldigt många andra, som greppar efter barndressyren.

Hitta alternativa lösningar, de finns!”

Hon hade läst om denna föreställning i Efter Arbetet. I artikeln ”Teater av journalistik”, tror jag. Där kan man läsa:

Jesper Juul är dansk författare och familjeterapeut som skrivit boken Ditt kompetenta barn. Han motsätter sig auktoritär barnuppfostran och ledord är istället lyhördhet och jämlikhet.

Cope- programmet har sitt ursprung i Kanada och utarbetades från början för föräldrar till barn med stora utagerande problem. Exempelvis barnläkaren Lars H Gustavsson har kritiserat metoden för använda metodik med ignorering och så kallad time out. Cope används och bekostas av flera kommuner, bland annat erbjuds alla föräldrar i Malmö och Helsingborg att gå en kurs./…/

Det är en föreställning om föräldrars relationer till sina barn.
– Hur vuxna behandlar barn, hur man interagerar. Ur ett vuxenperspektiv och strategierna man har för att hantera problem, säger Jens Peter Karlsson, producent och teaterns grundare.

Skådespelarna spelar sig själva, om än i viss fiktiv version. På scenen kommer manusförfattaren och skådespelaren August Lindmark att bland annat plädera för den danske familjeterapeuten Jesper Juuls metoder att möta barn. På scenen blir han utmanad av andra som menar att auktoritära metoder är bättre, som det så kallade Cope-programmet som alla föräldrar i Malmö och Helsingborg erbjuds.

Inför uppsättningen utgav sig August Lindmark osant för att vara journalist och gjorde intervjuer med politiker och företrädare för Cope. Med detta ser Jens Peter Karlsson inga moraliska problem.

– Problemet är gestaltningen. Det är en utmaning att göra teater av journalistik. I det här fallet har vi fått ljuga, det gör vi inte gärna.

Han menar vidare att de har jobbat på ett traditionellt journalistiskt sätt och att resultatet blivit en form av journalistisk aktivism, som sedan spelas upp på scen.”

Här kan man läsa om Cope-programmet i Sverige.

Min spontana reflektion tillbaka till min vän:

Jag reagerar väldigt starkt emot de nyauktoritära strömningar vi ser idag [ja, något vi kan se i skoldebatten bland annat].

Misshandel av barn ökar igen, om det handlar om en ökad benägenhet att anmäla är frågan. Eller om man faktiskt misshandlar sina barn mer idag.

Ja, samhället överhuvudtaget har blivit mer auktoritärt och moraliserande. Man behandlar arbetslösa och sjuka med pekpinnar. Och är allmänt mindre tolerant.

Det talas om ansvar. Något som är lätt att säga för en i privilegierad position – åt andra.”

Rädda barnens hemsida kan man läsa:

”Auktoritärt istället för respekt
Rädda Barnen är oroade över att metoder som snabbt och effektivt leder till att barn gör som de blir tillsagda, får allt större utrymme i Sverige idag. Den strävan efter demokratiska uppfostringsprinciper och respekt för barnets rättigheter som pågått i decennier, tycks allt mer ersättas av nyauktoritära metoder, lydnadsideal och ”hårdare tag”.

‘Förmildrande omständigheter’ vid barnmisshandel
Samtidigt är uppklarandegraden vid våldsbrott mot barn idag skrämmande låg. Det händer också alltför ofta att domstolar hänvisar till förmildrande omständigheter, såsom att barnet uppträtt provocerande eller att misshandeln skett i uppfostringssyfte. Det finns anledning att fundera över om vi är på väg mot en ökad tolerans mot barnmisshandel inom såväl rättsväsendet som samhället i stort. Och om det är det typ av samhälle vi vill ha?”

Nej, det finns INGA förmildrande omständigheter för att misshandla ett barn!

Läs här om timeout. Där skriver barnläkaren Lars H. Gustafsson:

”…min erfarenhet är att frågorna om ignorering och timeout som metod i fostran mycket oftare kommer upp i mer välbärgade områden med välutbildade föräldrar.

Kanske för att många av de föräldrarna varit i England och USA och tagit intryck (eller förskräckts) av de metoder för fostran de sett där.

Kanske för att de läst litteratur om detta, som Helping the noncompliant child av McMahon & Forehand [verkar kosta ganska mycket! Går föräldrar ihop för att betala denna träning?], eller (hellre i så fall) The Kazdin method for parenting the defiant child av den i USA väl renommerade psykologprofessorn Alan E. Kazdin.

Men den viktigaste orsaken till att man i dessa grupper söker efter metoder av det här slaget tror jag är ett annat slags stress än den man möter i Rosengård.

Ofta har båda föräldrarna nog så aktiva liv. Man behöver få sova på nätterna. Och barnen får inte ställa till med alltför stora problem – då hinner och orkar man helt enkelt inte med!

Därför är man öppen för quick fix-metoder som gör att allt går snabbare och smidigare. Om de fungerar. Och om de nu inte gör barnen illa. För det vill man ju absolut inte! Så hur gör man då? Och vad är egentligen ignorering och timeout?”


På bloggen ”Det känsliga barnet” kan man bland annat läsa detta (en extrem form av barnmisshandel; total brist på engagemang).

Annonser

§ 4 svar till Backlash till ett mer auktoritärt (och moraliserande) samhälle igen…

  • Anja skriver:

    Jättebra blogginlägg där du väver ihop så himla många trådar från olika håll! 🙂

  • k skriver:

    😉 Jättemånga trådar! Skulle önska jag hade mer tid att ”koka ner saker”… Behöver få ur mig saker. Jo, jag reagerar väldigt starkt på alla nyauktoritära strömningar/tendenser i samhället på alla fronter: skolpolitiken, socialförsäkringssystemen osv… Och också i barnuppfostran. Reagerar över människor som slår sig för bröstet och tror de är starkare, friskare, bättre än alla andra och inte minst kommer så att förbli (jag tillhör dem som lever på egna inkomster, men reagerar å andras och allas våra vägnar, för jag tror på bra socialförsäkringar). Klart allt det (mindre och mindre tolerans) avspeglar sig i hur vi hanterar våra barn. ”Jag gör detta för ditt eget bästa! (du kommer att tacka mig en gång).” Och professionen (dvs experter) backar också upp detta (dock inte alla i professionen)! Förvirrar dem som anar att det är fel, men ändå inte litar på sig själva riktigt. Och de föräldrar som är minst känsliga ”backas upp” och deras handlande blir liksom ”rättfärdigat”, inte minst i deras egna ögon. Nu har ju också experterna sagt att de gör rätt. Ja, åter hör vi rop om hårdare tag överallt! Slog mig att Freud övergav sin traumateori (från 1897?) strax efter han kom med den (förnekandet i samhäller runt honom var så starkt, så han kunde inte hantera sanningen ensam. Förmodligen hade han personlig anledning att förneka saker och kunde inte hantera det pateinterna berättade, så han fick utveckla teorin om onda drifter i barnet). 40 år senare hade vi ett förödande världskrig. Tänk om han stått fast vid det han fått ta del av via sina patienter, om han kunnat, vad hade då hänt? Inte bara på individplan. Människor i terapi som kunnat få hjälp. Liksom när det kommer till större och mindre krig i världen sen dess. Kanske hade vi haft färre krig och ett mindre förödande andra världskrig? Vem vet? Och nu ska vi börja behandla barn med hårdare, striktare metoder igen?

  • k skriver:

    Vi behöver människor som inte är blint lydande, utan seende, vars medkänsla med sig själva och därmed med andra förstörts så litet som möjligt. Människor som INTE har behov av att utöva makt och demonstrera den den dag de kanske får makt. Som ser så klart som möjligt. Och kan lösa sina egna och världens problem på för dem och oss alla konstruktivt sätt. Utan våld av något slag (vare sig fysiskt, psykiskt eller sexuellt).

  • […] om LAS i regeringskansliet, LO-bloggen om SNS, Jinge om MP, Peter Andersson om opinionen, Reflektioner och speglingar om reaktionära samhällen, Sebastians tankar om SFI, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Backlash till ett mer auktoritärt (och moraliserande) samhälle igen…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: