Arbetsförmedlingen – lydnad och funktionell dumhet …

Kajsa Ekis Ekman skriver om Paulsens bok i recensionen ”Briljant studie i absurditet”:

”Arbetsförmedlingen skulle förmedla jobb men har i stället blivit en disciplinär instans. Kajsa Ekis Ekman läser Roland Paulsens spännande bok om en myndighet som inte fungerar.”

Paulsen valde alltså att undersöka hur Arbetsförmedlingen fungerar.

Folk kan alltså behandlas ganska förnedrande och som barn och som totalt oerfarna!

”Därefter fanns bara en fas kvar. Fas 3. Slutförvaringen. Fasen som ger företag femtusen i månaden per mottagen arbetslös. 

Fasen som inte bara bygger på det relativt hederliga konceptet ‘gratis arbetskraft’ till arbetsgivaren, utan på det lite säregnare konceptet ‘gratis arbetskraft plus en ordentlig peng för besväret att dela ut arbetsuppgifter (om det finns arbetsuppgifter – det spelar inte så stor roll.”

Absurt!

Och vad gör man för alla pengar? 72 miljarder kronor! Nästan fördubblad expansion under Bermudez-Svankvists ledning och alliansens regering. En summa som motsvarar tio miljarder mer än statens utgifter för vård och omsorg. Kunde de här pengarna användas bättre och till större gagn för människor i behov av dem, samt under betydligt mindre förödmjukande åtgärder och former?

Ja, Bermudez-Svankvist fick full lön, 142 000 per månad utan några som helst motprestationer!

Hon och andra beslutande och bestämmande borde få prova på att vara inskriven i Arbetsförmedlingen och prova på de åtgärder de själva varit med om att besluta om (liksom de vars parti de är företrädare för, som genomfört dessa åtgärder och de bestämmelser som ”kreti och pleti” måste genomlida i en kanske redan svår sits)!

Vilken syn på människor! Vilken människosyn präglar henne och andra som arbetar inom arbetsförmedlingen? Och så har hon mage att lägga till:

”Får du pengar ska du göra något.”

Hon behövde inte göra ett jota, men fick ändå en inkomst som bara på en månad är vad många tjänar på ett halvår! Och hur är det med andra höjdare? Sven-Otto Littorin t.ex. som var arbetsmarknadsminister. Ja, det är tydligen oerhörd skillnad på folk och folk? Vadå, föregå med gott exempel?

Och så fortsätter hon:

”Om samhället försörjer och ger ersättning för att du ska kunna leva på ett bra, lagom bra sätt – jag säger inte att det är bra – då ska du kunna ta vilket jobb som helst oavsett vad det är.”

Men det gäller tydligen inte henne eller Sven-Otto Littorin eller någon annan höjdare?

Och ja, så kommer då tillägget:

Och ja, man kan tala om hypercurlade generationer bland dem som nu går i pension – och som nu röstar blått och är för hårda tag för dem som nu är i arbetsför ålder, samt de som kräver extra guldkanter i tillvaron när de är gamla.

Josefine Brink skriver i  ”Äldrevårdsskandaler beror på resursbrist”:

”På 1970-talet var ‘Dagis åt alla’ kvinnorörelsens huvudparoll. Det var en strategisk och insiktsfull prioritering. Det gick lätt att förenas över klassgränserna kring kravet att slippa välja mellan föräldraskap och egen arbetsinkomst. Resultatet blev en historisk utbyggnad av barnomsorgen som haft en avgörande betydelse för kvinnors möjligheter till egen försörjning.”

Då hade vi råd, men nu när vi är rikare än nånsin …

”Den fråga kampen kommer att stå om de kommande fem-tio åren är om vi också ska ha en allmän och skattesubventionerad äldreomsorg. Den är minst lika avgörande för kvinnors försörjningsmöjligheter som barnomsorgen, men har av någon anledning inte lyfts fram som den centrala feministiska fråga den är.

De skandaler som ständigt upprepas på äldreboenden har en gemensam nämnare: Resursbrist. Att de värsta avarterna hittas i privata vårdföretag beror självklart på att ägarna utöver en redan snäv finansiering också ska pressa ut vinst. Men alldeles oavsett vinstintressenas inträde på arenan har äldreomsorgen sakta men säkert skalats ner under lång tid. Andelen av de äldre över 80 år som får offentlig äldreomsorg har nästan halverats sedan 1980. Och bara under den senaste tioårsperioden har antalet anställda i äldreomsorgen minskat med 10 procent, trots att antalet äldre stadigt ökat.

I stället är det anhöriga som tagit över allt mer av omsorgen om äldre. Och det är framför allt döttrar som i allt högre grad tar vid där äldreomsorgen brister. En studie från 2008 av forskarna Marta Szebehely och Petra Ulmanen uppskattade att cirka 100 000 personer, de allra flesta kvinnor, slutat arbeta helt eller delvis för att orka ta hand om äldre anhöriga. Det är kvinnor mellan 50 och 65 års ålder, framför allt i arbetaryrken, som alltså betalar priset för en otillräcklig äldreomsorg genom utebliven arbetsinkomst. Och då har den stora äldreboomen ännu inte slagit igenom.

Fram till år 2040 beräknas andelen äldre i befolkningen öka med 30 procent. Det ställer oss inför två alternativ: Antingen måste betydligt mer resurser läggas på att bygga ut en allmän och gemensamt finansierad äldreomsorg.

Eller så reducerar vi det samhället erbjuder till ett ‘basutbud’ och låter köpkraften styra vem som har råd med allt därutöver. Steg i den riktningen har redan tagits, då privata vårdföretag redan säljer tilläggstjänster till dem som har råd. Det som Maria Larsson gärna pratar om som ‘guldkant på tillvaron’.

I praktiken är denna ‘guldkant’ ofta sådant som tidigare ingick i hemtjänstens utbud. Men som nu alltså måste köpas till med egna pengar.”

Detta ingick alltså tidigare i hemtjänstens utbud, men detta kände inte Maria Larsson till (eller låtsades inte om)?

”Och för dem som inte har råd återstår att lita till anhörigas insatser. En framtid med minimiutbud och tilläggstjänster, kommer med största sannolikhet att bli en framtid där allt fler medelålders kvinnor ser sig tvungna att avstå från löneinkomster för att oavlönat ta hand om sina gamla föräldrar.”

Och de här generationerna som nu går i pension de har ingen lust att bidra till andras välfärd, kanske alls!? Och vadå, deras barn och barnbarn? Går livet alltid på räls? Och tvärtemot som påstås så har ”försörjningsbördan” minskat! Se också Daniel Ankarloo i artikel på danska från 2014 ”VELFÆRDSMYTER – Selvfølgelig er der råd til velfærd.” 

”Brist på pengar i välfärden är en myt”:

”Hela idén om en ökad försörjningsbörda bygger på ett logiskt felslut. Man försörjer inte människor med människor i en marknadsekonomi. Man försörjer utgifter med inkomster från produktion. Och även om utgifterna har ökat – så har inkomsterna ökat ännu mer. Bördan har således minskat. Och så kommer det förbli även i  framtiden.”

Vi har blivit betydligt rikare!

Vad slags samhälle vill vi ha; för oss nu och för våra barn och barnbarn?

Ökade klyftor och ökande misstro – vad leder minskande tillit till? Är det de tillitsfulla individerna i ett samhälle som är de aktiva? Behöver vi möjligen fler tillitsfulla i samhället? Vad leder den söndra-och-härska-politik, som mer eller mindre uttalat förs, till?

Här kan man läsa Suhonens och Antman Debels artikel ”Politikernas dubbelagenterhot mot välfärdens kärna”:

”Strukturproblem. Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra./…/

Just nu är den stora uppgiften att hindra S-kongressen att säga nej till vinster i välfärden./…/

Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid./…/

Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan.

Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna kongressombud?

Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste nu upp till debatt.”

Precis! Fler är inne på denna kritiska linje. Bra!

Bra skrivet!Ja precis, vilka tar parti för de utsatta idag? Och ja, om alla politiska partier är lika så blir politiken tråkig! För sjuttioelfte gången; se jämlikhetsanden om tillit och samhällsliv! Jo, jag tror att tillit också skapar bättre samhällsekonomi!

Vi behöver alla hjälpas åt! Och allas resurser behöver tas tillvara, något den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs också menar är sant för USA och dess ekonomi! Se Sachs om den ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era”:

”Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram somSocial Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ja, vi behöver ta tillvara allas resurser och verkligen ge alla samma chans att utveckla sina unika förmågor. I ett sådant samhälle, solidariskt, mår vi alla bättre och jag tror också att människor lättare blommar ut i detta. Och blommar på ett bättre sätt.

Se om Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem.” Fler reflektioner över denna här och samt Göran Rosenberg över Rothsteins bok här. Väl värt att läsa!

Se också SNS om denna bok här. Se vidare SNS om Putnams bok ”Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.”

Och ekonomistudenter vid Harvard har också ifrågasatt den partiska (som de menar) undervisning de fått! Se anti-Mankiw-rörelsen.

Ja, ”vem tjänar på de förhållanden vi ser idag?” Vi förlorar ALLA på denna bristande tillit.

Om nyliberalismen och ”andra människors pengar”…

Läs Sandro Scocco i ”SANDRO SCOCCO: NYLIBERALISMEN HAR HAFT FEL PÅ PUNKT EFTER PUNKT”:

”De som ska skriva ett nytt partiprogram har tyvärr ingen ny tydlig färdriktning att hålla sig till. Men ändå är situationen påtagligt annorlunda mot 2001 års partiprogram, skriver Sandro Scocco, chefekonom på Global Utmaning. Idag finns inga framgångar att försvara och ingen anledning att så okritiskt följa de senaste trettio årens färdriktning i tangentens riktning. Tvärtom finns all anledning att förhålla sig kritiskt till utvecklingen och aktivt söka en ny färdriktning för ökad rättvisa och full sysselsättning.

Varje decennium har sitt bidrag till historieböckerna. 00-talet utgör definitivt inget undantag. IT-bubbla, 9/11, finanskris, Kina som stormakt, EMU-kris och andra händelser har förändrat vårt sätt att tänka och förstå världen. I början av 00-talet skrevs förra partiprogrammet i en sinnesstämning som idag känns avlägsen. Då skrevs partiprogrammet mot bakgrunden av kommunismens fall, marknadsliberalismens allt starkare grepp om både forskning och samhällsdebatt samt socialdemokratins framgångsrika hantering av 90-talskrisens.

När förra partiprogrammet skrevs hade dock redan zenit för det marknadsliberala (nyliberala) paradigmet passerats, vilket får skrivas till någon gång andra hälften av 90-talet när seger i kalla kriget inkasserats och den amerikanska ekonomin såg stark ut på ryggen av en IT-våg och en snabb kredittillväxt.

Det visade sig dock i efterhand att just runt 2001 inträffade en rad händelser som förebådade ett kraftigt skifte i synen på marknadsliberalismens tro på skattesänkningar, avregleringar och marknadens ofelbarhet – inte minst finansmarknadens.

Den första bredsidan kom med IT-bubblan. Vid denna tidpunkt dominerade teorin om den effektiva marknaden, d.v.s. att alla tillgångar vid varje given tidpunkt är korrekt prissatta givet den information som finns tillgänglig.

Policyimplikationen av denna teori var – i linje med många andra teorier vid den tidpunkten – att marknaden skötte sig bäst själv och att regleringar var onödiga och dessutom kostsamma för samhället. De regleringar av finansmarknaden som tillkommit efter finanskrisen på 30-talet började avvecklas i spåren av denna nya ‘kunskap’.

När IT-bubblan sprack var det för många plågsamt uppenbart att marknaden inte var så rationell, utan snarare karakteriserades av en farlig kombination av ‘other people’s money‘, kortsiktig egennytta för aktörerna själva och flockbeteende.” 

Köp boken ”Other People’s Money” här. Och här finns den i nedlaggningsbar form. Om författaren här.

Agneta Stark säger många väldigt bra saker i denna korta video. Ja, det där med Prokrustes säng och individualitet (”egoism”, som hos Rand-anhängarna, som leder till narcissism i olika grader hos mer eller mindre skadade individer och gör att dessa tendenser stärks mer och mer i samhället? Samt empatiunderskott?). Vi stöps alla i samma form även om retoriken påstår något helt annat? Är nyliberalisterna ett enda dugg bättre än dem de belackar (den förhatliga vänstern) kan jag inte låta bli att undra ironiskt?

Läs mer om ”The Empathy Deficit” här samt om studie som visat att empatiunderskott snabbt ökar. Nej, det är klart; om man bara ser om sitt eget hus och inte bryr sig om andra så avspeglas det i hela samhället och förmodligen förstärks dessa tendenser också, förstärker varandra. Och man kan också tala om ett ”samhälleligt bifall” till detta genom hur människor med makt (politiker inte minst, men också företagsledare, media osv) agerar och resonerar. Mer eller mindre skadade individers drifter rättfärdigas.

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Du följer väl avtalet? Eller?

Daniel Ankarloo skriver i ”Du följer väl avtalet lille vän?”:

”… inkompetens görs till en dygd när kundrelationer och kontrakt ersätter medborgarskapets sociala rättigheter./…/

… i princip alla lösningsförslag rör sig inom marknadssystemets ramar. Privatiseringen tas för given. Det är den som via övervakning ska garanteras.

Jag menar att idén att ‘konkurrens ökar välfärden’ är helt förfelad. Men jag lämnar det just här.

I stället vill jag påpeka ett centralt men föga uppmärksammat faktum: konkurrens inom välfärden institutionaliserar en ny ‘misstroendekultur’ ”

Och det är oerhört skrämmande! Ja, hur var det nu med tillit och samhällsliv???

”Då välfärd byggd på medborgarskap hos klienterna, och professionella tjänstemän som utförare, ersätts med en kundrelation styrs välfärden inte längre av lagarna och det professionella omdömet utan av kontrakten och amatörerna.

En offentlig sektor av välfärdsproduktion i egen regi ersätts med en stat som desperat försöker övervaka välfärdsproduktion i andras regi. För att detta ska fungera krävs en övervakningsstat av närmast DDR-mått [!!!].

För några månader sedan kunde man läsa: ‘Kommunerna har det största ansvaret för den senaste tidens vårdskandaler, anser Demensförbundet.’ I tidningen Veteranen (111207) [se också Fri att välja hemtjänst hon inte vill ha]gavs en förklaring:

När Jannis Avramidis fann sin pappa vanvårdad på ett boende valde han att granska vårdavtalet mellan kommun och utförare.

– Det var på tio sidor och väldigt luddigt formulerat. När det gäller skrot eller CD-skivor så är avtalen ofta på flera hundra sidor, säger Jannis Avramidis till SVTs Rapport.

– Det står att vården ska vara god, bemanningen tillräcklig och kvalitén hög, men ingenstans finns det specificerat exakt vilka tjänster som ska levereras och hur kvalitén ska mätas. Man vet alltså inte vad det är man har köpt och hur man ska följa upp det man tror sig ha köpt.

För att råda bot på dessa missförhållanden har sedan Avramidis– avtalsjurist till yrket – tillsammans med Demensförbundet författat ett 80-sidigt kontrakt som skickats till Kammarkollegiet som grund för vidare upphandlingar enligt LOU.

Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidiga kontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs? Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

80-sidiga kontrakt är ingen lösning – bara förlängningen av en ren perversion.

Dem man skriver 80-sidiga kontrakt med är ju inte att lita på. Om verkligen Carema på fullt allvar inte kan skilja på vård och vanvård om det inte specificeras i 80-sidiga kontrakt, är det verkligen till dem vi vill överlåta omsorgen om våra gamla?”

Så sant!

”Det vore ungefär som att överlåta tillagandet av Nobelmiddagen till en kock som kräver 80 sidors specificering för att inse att Bullens pilsnerkorv inte är så smart att ha på menyn.

Men Carema kan naturligtvis skilja på kvalitet och vanvård.

De vet att vägandet av nedkissade blöjor inte är human vård – utan gnidighet. Problemet är inte att de inte kan förstå, det är att de – i vinstens namn – inte vill förstå, om inte avtalet tvingar dem till det.

Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?

Välfärdspersonalen, de som verkligen kan, de vill också utöva sitt arbete utifrån professionell kunskap. Det är en fråga om yrkesstolthet och professionsetik.

En kirurg som misslyckats med en operation finner klen tröst i att patienten i alla fall avled avtalsenligt. En lärare kan knappast trösta sig med att studenternas allt sämre resultat i alla fall inte bryter något kontrakt. Men på konkurrensmarknaden får personalen inom verksamheterna i allt lägre grad ens låta det professionella omdömet styra arbetet.

I antologin Högskolan Bolognese (under utgivning våren 2012) vittnar ett antal universitetslärare om avprofessionaliseringen av yrket under Bolognaprocessens ok av strömlinjeformning. Och då är inte ens nedskärningar orsaken – utan intern konkurrens och de förvirrade påbud om ‘transparens’ som är en del av new public management.

I Evin Rubars dokumentär Vårdlotteriet visas hur läkare nu ser sig tvingade att inte följa principen om vård efter behov, att inte prioritera efter medicinska bedömningar. En läkare erkänner rakt ut att ‘alla prioriterar så att man tycker att helst vill man ha sådana [patienter] som har kort vårdtid [ … ]; en del patienter blir som Svartepetter [ … ] som man inte vill ha på sin avdelning, höll jag på att säga’.”

Och det är liknande saker som sker i amerikansk skola. Se tidigare inlägg. Man försöker inte sällan bli av med de elever som drar ner eller förväntas dra ner testpoängen, för man riskerar sitt jobb, att skolan läggs ner osv. om eleverna inte uppfyller testkraven!

Men de rika blir rikare…

Och företagen skär guld – om de kan…

Om A-kassa och att ”det ska löna sig att arbeta,” samt om att sitta på höga hästar…

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Se ledaren ”Benny slåss mot makten.”

Litet högt tänkande.

Av någon anledning kom jag att prata om detta med att det inte är kul att vara arbetslös på jobbet apropå utspelet om att jobba till vi är 75 år.

Jag hävdade att jag tror att ingen vill vara arbetslös, men hur många kan och vill job ba till de är 75 år? Och vilka kommer att ha råd att sluta tidigare? Kommer det att vara de grupper som bäst skulle orka jobba längre som har råd att sluta tidigare?

Och ja, redan nu existerar ju Veterankraft och Pensionärspolen och kanske andra liknande bemanningsföretag. Så helt okänt eller ickeexisterande är ju detta med att jobba efter pensioneringen inte, kanske också ganska länge (men i den omfattning man vill).

Min chef (som jag inte tror är jättehögt betald) sa under denna diskussion att hon har folk i sin närhet som hellre lever på A-kassa än att jobba för de tjänar mer på att vara arbetslösa och hon tyckte att det måste löna sig att jobba.

Tack och lov har jag aldrig varit arbetslös hittills, men jag tror ju inte att det hade lönat sig att vara arbetslös framför att jobba, såvida jag inte var tvungen att ta ett MYCKET lägre betalt jobb än jag har nu. Och jag har en ”rejäl yrkesutbildning.”

Denna diskussion fick mig att börja fundera.

Kan det finnas tendenser hos arbetslösa att försköna sin tillvaro? Göra den bättre än den är? De vill se bättre ut i andras ögon än de känner sig? Och avundas (med viss rätt!) dem som inte har jobb? En psykologisk försvarsmekanism. För jag undrar hur många arbetslösa som verkligen har det bättre (ekonomiskt) som arbetslösa än om de arbetade?

Skulle man kanske också kunna förbättra arbetslivet, så att människor vill stanna där? Finnas där?

Och hur många är det som slutar i förtid eller byter ner sig i jobb, till ett jobb med lägre betalt, för att slippa en dålig arbetsplats – om de kan? Kan det möjligen vara de som är den allra bästa arbetskraften som gör detta, om de kan? Något de nordamerikanska forskarna på utmattning Christina Maslach och Michael P. Leiter spekulerar i i en gemensam bok och i sin forskning. Arbetsplatser tenderar att dräneras på sitt bästa folk, för antingen går de i väggen eller så söker de sig bort – om de bara kan.

En kollega lämnade rummet under denna diskussion, hon ville bara inte fortsätta argumentera.

Vadå tillit till människor? Vadå sprida misstro mot människor från höjdarhåll? Varför gör de detta? Medvetet och kanske omedvetet? Speglar de andra i sig själva?

Vi har spelats ut (och låtit oss spelas ut) mot varandra med söndra-och-härska-metoden och de som ägnar sig åt detta är inte de ”friskaste” ledarna, om man ska låna John Cleeses och hans terapeuts terminologi. Jag tror de har rätt där. Om Robin Skynner se här.

Att ha sådana ledare skapar inget bra eller friskt samhälle heller.

Eliterna (i Sverige och Europa) skor sig och seglar långt över alla oss vanliga människor.

Jag skulle vilja påstå att medelklassen är lurad. Den kommer också att förlora på den politik som förs (inte bara all dem längst ner i botten), även ekonomiskt och det finns inget ofrånkomligt hos detta. Vilket det finns debattörer som påstår, men de hörs knappt alls därför att det de säger inte stämmer med det media vill förmedla. Av förmodligen idag ganska välbetalda journalister, som bara är rädda om sitt eget hus, sina RUT-avdrag osv.

Det skulle verkligen behövas en gräsrotsrörelse. En rörelse underifrån.

Även mina medelklassvänner och (välutbildade) medelklassläktingar resonerar i dessa banor.

Jag blir helt matt och förskräckt och rädd.

Och jag blev oerhört illa berörd av att se Mats Knutsson intervjua Stefan Lövfen i Agenda igår. Min starka, spontana reaktion blev att han är jätterädd för att bli av med sitt RUT-avdrag och alla sina andra avdrag och förmåner!

Och jag var visst inte ensam om att reagera på honom, där han satt styjlad i oklanderlig kostym och på höga hästar och, skulle jag vilja påstå, såg ner på Löfven. Vad är så fantastiskt mycket bättre med (träiga) Knutsson än Löfven?

Kostnaderna för eventuellt överutnyttjande av A-kassan, hur stora är de – egentligen? Och hur stora i förhållande till annat misshushållande av vår nuvarande regering?

Men det finns de som står på de ”svagas” sida.

Och jo, (s) måste också skärpa sig!

Amerikanskan Barbara Ehrenreich om en massa inkompetens i drivandet av inte minst storföretag? Finns där ett massivt slöseri av talang och kreativitet?

[Uppdaterad 29 december, samt 30 december: om det som beskrivs i videon kan man läsa kort här. Zaks hemsida här och hans blogg. Se också vad Equality trust säger om tillit].

I sitt efterord till boken ”Bait and Switch – the Futile Pursuit of the American Dream” skriver Barbara Ehrenreich (s. 245) väldigt tänkvärt i min snabböversättning från den engelska utgåvan (denna bok finns på svenska ”Körd: uppvaknandet ur den amerikanska drömmen”):

“… efter att ha talat med hundratals amerikaner i tjänstemannayrken det senaste året så verkar det diskutabla/tvivelaktiga med det [hela] vara det icke fastställda [icke bevisade] antagandet att företag beter sig på ett ekonomiskt rationellt sätt [man har inte vetenskapligt kunnat bevisa att företag beter sig rationellt och till vilken grad de gör det eller inte gör det].

I kapitlet ’Slutsatser’ till denna bok uttryckte jag min förvåning över vissa uppenbara/påfallande icke rationella drag i företagskulturen, sådana som betonandet av personlighet [hos jobbsökande] framför erfarenhet och förlitandet på tester med dåligt rykte [som inte kunnat bevisats vara tillförlitliga, ovanpå allt annat] för att bestämma denna [personlighet].

Nu anser jag att jag var alltför tveksam i min kritik av oansvarigheten hos bolag.

Om något hotar amerikansk affärsverksamhet, så är det inte en atavistisk lojalitet mot arbetstagare, utan en intern kultur av njutningslystnad och dess ofrånkomliga resultat, nämligen inkompetens.”

Och det hotar också svensk affärsverksamhet?

Hon fortsätter:

”Dessutom skulle ett rationellt företag uppmuntra kreativitet, uppfinningsförmåga och kritiskt tänkande [men det gör de inte, varken direkt eller indirekt].”

En av gästerna på Ehrenreich webbsida skriver bland annat enligt Ehrenreich:

”Fastän de flesta av oss var lärda att de smarta, oberoende tänkande, kreativa och lojala värdesattes i amerikanska företag, så vet vi att detta är en lögn.

•    Om du tänker utanför ramen så är du ute i kylan.
•    Om du talar om en sanning företaget inte vill höra så har du en negativ attityd.
•    Om du missar chefens super bowl party av vilket skäl det vara månde, så hamnar du på företagets skitlista.
•    Om du arbetar mindre än 50-60 timmar per vecka så är du inte engagerad i ditt jobb.

Det verkliga mantrat för att överleva på arbetsplatsen är att ’hålla med för att klara sig’ [go along to get along].”

Se fler kommentater till denna bok här.

Ehrenreich fortsätter (s. 246):

”Hellre än att verkligen försöka nå upp till global tävlan, så verkar de som fattar beslut inom amerikansk affärsverksamhet, eller åtminstone de som fattar anställnings- och avskedandebeslut, att vara nerhukade/underkuvade och mer upptagna av att behålla sin egen ’bekvämlighetsnivå’ än att strida för marknadsandelar [de strider inte för någonting; gynnar detta företagen egentligen heller?].

Detta är inte ett rationellt beteende, utom i dess mest trångsynta, personliga bemärkelse – som i fallet med dessa styrelsedirektörer/ledamöter som tilldelar [belönar] sina VD:ar med gigantiska löneökningar även när aktiepriserna faller, uppenbarligen [bara] för ’trevlighetens’ skull [lojalitet köps?].

Slutresultatet kan mycket väl bli en generell kultur av inkompetens, som vi såg i [amerikanska] regeringens svar på orkanen Katrina [oförmågan att hantera den bra, handfallenheten i hanteringen av den].”

Och det finns amerikanska ekonomer som gått ut och sagt att USA måste ta vara på alla sina mänskliga resurser! Till och med ett så stort land måste göra det. Och de anser att detta måste påpekas! Som t.ex. Jeffrey Sachs. Se tidigare postningar under kategorin Jeffrey Sachs. Se inte minst ”Jeffrey Sachs om ’Den nya progressiva rörelsen’ och slutet på en 30-årig Reagan-era…”
Ja, ser vi slutet på den nyliberala eran, slutet på en mossig nyliberalism samt en ny progressiv rörelse?

De som ifrågasätter och reagerar och kritiserar blir avfärdade och kanske rentav avskedade och därmed

”… tystade, något som lämnar företagskulturen att fröjdas i sin självvalda sinnesstämning av självgratulerande./…/

… det finns en nivå av den makroirrationalitet [den STORA irrationaliteten] här som går bortom mikrovansinnet [det lilla vansinnet] i individuella anställande- och avskedandebeslut: dvs. det massiva, beklämmande/vedervärdiga, pågående slöseriet med talang, exemplifierad av den taxikörande ingenjören, de sysslolösa lärarna, de fortfarande anställda som är alltför kuvade av ängslighet för att uttrycka sin kreativitet.

Det är inte som om det inte finns något att GÖRA. Se bara på de sönderfallande innerstäderna, vår fallfärdiga infrastruktur, hoten från klimatförändringarna och pandemier.

Om företags-Amerika inte mobiliserar för att lösa dessa problem, och det finns ingen anledning att hoppas att det kommer att göra det, då måste vi hitta eller skapa andra sätt att sätta människor i arbete att möta trängande mänskliga behov – antingen genom staten, den icke vinstdrivna sektorn eller ’alternativa’, kooperativa företag.”

Se också Kommunalarbetaren i ”Forskare: livspusslet en klassfråga”:

”Lämna på dagis, jobba, fixa mat, träna, ta hand om sjuka föräldrar. Det brukar kallas livspussel. Men politikernas lösning på problemet passar inte låginkomsttagare, anser Uffe Enokson, som forskat om saken.

– De som är i karriären kan köpa sig tid genom hushållsnära tjänster, eller köpa sig en andra bil. Men de som jobbar i vården och skolan, samtidigt som de kanske har hand om små barn och sjuka föräldrar, de har varken tid eller särskilt mycket ekonomiska medel, säger Uffe Enokson.

Han är lektor i socialt arbete vid Linnéuniversitet i Växjö och har skrivit en avhandling om ­livs­­pusslet. Han tycker att debatten har handlat mest om stressade karriärister, som har ont om tid men gott om pengar. Och det är dessa som de politiska lösningarna har anpassats efter, som jobbskatteavdrag och hushållsnära tjänster.

Samtidigt har mycket lite gjorts för de stora grupper som jobbar mycket men inte har höga löner.

– Den här gruppen får inte särskilt mycket resurser från samhällets sida, tid eller pengar. Men samtidigt är det en samhällsbärande grupp som har arbets­uppgifter som vi inte kan vara utan, säger Uffe Enokson.

Den här gruppen har ofta svårt att lösa tidsbristen, för de är bundna av saker de inte kan påverka – som förskolans öppet­tider eller ansvaret för en sjuk förälder.

– De pusslar whiteboarden i köket med tider som ska gå ihop, säger Uffe Enokson.

På samhällsnivå skulle man kunna göra mycket mer, tycker han.

– Vi har en grupp som jobbar ganska mycket. Man kan kalla dem tidfattiga. Vi har också en grupp som är tidrika, som kanske är sjukskrivna eller arbetslösa. De utgör en ganska stor del av befolkningen.

Idag anses de här gruppernas problem inte hänga ihop. Man försöker komma åt varje grupp för sig med punktinsatser.”

Och läs också Susanna Alakoski som skrev så bra i ”Svenskt näringsliv vet ingenting om fattigdom” i våras:

”Mina föräldrar arbetade – vi var fattiga ändå, skriver Susanna Alakoski i ett svar på Björn Lindgrens artikel på gårdagens Sidan 4 [”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”].

Vips, när kostymklädda män lägger sig i frågan om barnfattigdom blir barnfattigdomen ett argument att inte höja minimilöner.

Kostymer har aldrig egenintressen. De refererar alltid till objektiva studier och presenterar sanna siffror.”

Precis! De är mer objektiva än andra!

”Kostymen Björn Lindgren på Svenskt Näringsliv (Expressen sidan 4 i går) har dessutom svaret på gåtan: det som gör att människor undgår fattigdom är enkelt – arbete.

Därmed röjer han undan inte bara sociala forskares kunskap och mina livserfarenheter.”

Detta var svar på Björn Lindgrens artikel ”Sänk lönerna för de fattiga barnens skull”:

”De fattiga som fackförbunden säger sig vilja hjälpa blir i stället stjälpta av kraven på höga ingångslöner, skriver Björn Lindgren på Svenskt näringsliv.

Sedan en tid rasar debatten om ökad barnfattigdom i Sverige. De fakta som används är emellertid feltolkade: barnfattigdomen är lägre än på många år! Men där den existerar beror den på arbetslöshet och utanförskap i utsatta grupper.

Därför riskerar de krav på höjda startlöner på arbetsmarknaden att i stället öka fattigdomen.

Det är hög tid att denna debatt sansas och att fokus riktas åt rätt håll om vi vill att barn som lever under knappa förhållanden i Sverige ska få det bättre.”

I någon av mina anti-mankiw-postningar har jag refererat till ekonom som visat att minimilöner inte alls är så skadliga som vissa andra ekonomer påstår.

Tillägg 29 december: Ja, apropå minimilöner se denna postning:

”Detta stycke av Arindrajit Dube får oss att reflektera över idén att om undersökningsfrågor utformades annorlunda eller blev mer detaljerade, så skulle de kanske reflektera en växande konsensus inom ekonomin att minimilöner inte nödvändigtvis har ett negativt inflytande på anställningar. Andra exempel finns i överflöd.” 

Martin Moberg bloggar bra om ”När marknadskrafterna blir ifrågasatta efter Caremaskandalen, så…”

Läs också Kjell Rautio i ”Hur påverkas demokratin av att starka lobbyintressen tar större plats i debatten?” där Lena Sommestad tipsar om en spännande volym i Demokratiutredningen: ”Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell”, skriven av Jörgen Hermansson, Anna Lund, Torsten Svensson och Per-Ola Öberg. SOU 1999:121. Vilken Rautio hittar en länk till.

Tillägg 29 december: se Ragnar Lassinantti i ”Full sysselsättning är inte längre målet”, Alliansfritt Sverige i ”Skattepolitiken ökar klyftorna och utbildningspolitiken blir allt sämre på att minska dem” och ”Generösa socialförsäkringar ökar sysselsättningen.” Ja, Anders Borg snackar skit för att uttrycka det på ren svenska.

Om den stackars ’medelklassens’ miljonärer och ‘har vi socialism för de rika?’…

Hur Fox ”nyheter” gör dig dummare.

Jon Stewart krossar Fox News.

Jon Stewart förlorar behärskningen med Fow News programledare.

[Uppdaterad under dagen].

Om ”Republikaner tycker synd om ’medelklassens’ miljonärer – människor du inte har som grannar” skriver Jonathan Tasini i en bloggpostning.

Är det inte litet sådan retorik vi har hört här; om de stackars rika och oerhört väl betalda.

Och ”Moderaterna satsar på ‘samhällsbärarna'”, där man inför valet 2010 kunde läsa:

”’Samhällsbärarna’ är måltavlan för statsminister Fredrik Reinfeldts nya skattepaket.

Skattesänkningarna gäller 6,1 miljoner svenskar, men ska främst gynna lärare, sjuksköterskor och andra TCO-grupper.

Men Reinfeldts paket kan också bli värt noll kronor i plånboken.

– Det är korrekt, säger statsministern

Statsminister Fredrik Reinfeldt drog i gång valrörelsen på allvar genom att sommartala på Södermalm i Stockholm i går. Samtidigt presenterade han ett nytt stort skattepaket.

Förutom de fem miljarder i skattesänkningar som redan lovats till pensionärerna nästa år vill statsministern plussa på det med kanske ytterligare 15 miljarder under åren 2012- 2014.

[och vad ska bekosta skola, vård, omsorg, trygghetsnät, för den där omhuldade medelklassen och under? Paul Krugman skriver att bostadsbubblan som spruckit och hotet från skulder för hushållen håller nere konsumtionen, men företag gör stora vinster och sitter på en massa pengar, men expanderar inte och anställer inte. Varför inte? Tja, varför ska de göra det när de redan använder den kapacitet de redan har? Det finns ingen anledning att expandera, för efterfrågan är inte större: därför att folk inte har pengar eller är rädda att spendera de pengar de har. Se hans ‘Phony Fear Factor’ eller ‘Falsk/dum/misstänkt/skum faktor av rädsla’. Men de med högst inkomster klarar sig även här i Sverige, i alla fall till en början. Däremot kan medelklassen, som alla fiskar efter röster från, kommer att förlora på den politik som förs, med lägre och lägre skatter, med allt som följer av detta].”

Helle Klein skriver apropå Reinfeldts s.k. samhällsbärare om en otäck, kall politik där moderaterna ställer grupper mot varandra (se nedan om söndra-och-härska).

Tasini fortsätter som följer i min amatöröversättning:

”För humorn så lyssnar jag på Jon Stewart och Colbert. Men, i sanning, om du vill skratta ännu mer så måste du mixa in republikanskt ledarskaps slagkraftiga argument. Allvarligt.

Åh ja, klasskriget som är inbyggt i Harry Reids förslag att lägga på en 5-procents extraskatt på höga inkomster på miljonärer [se britten George Monbiot om de ledande klassernas paranoia och brittisk media].

Fast det är inte så – inte förvånande – som medborgare för skatterättvisa påpekar.

[Amerikansk lobbygrupp, om jag förstått det rätt, som har en annan inriktning än svenska Skattebetalarnas förening; den amerikanska lobbygruppen puffar för progressiv beskattning, något jag inte tror lobbygruppen Skattebetalarnas förening här i Sverige gör 😉 (som om bara vissa i USA och Sverige betalar skatt? Har vi inte alla bidragit med att betala skatt här i Sverige, från den lägst betalda till den högst betalda och dessa skatter har betalat vår gemensamma trygghet, vård, skola och omsorg, för alla, kostnader de med lägst eller kanske ingen inkomst skulle få svårt att betala ur egen ficka och som sagt, någon har skrivit någonstans att skatter inte alls är så skadliga för samhällsekonomin som vissa har intresse av att få oss att tro, hittar jag den källan så bloggar jag om det)]:

’Bara 1/5 av 1 procent [alltså väldigt få] av amerikanska skattebetalare skulle behöva betala den extraskatt på höga inkomster som majoritetsledaren i senaten Harry Reid föreslår som kompensation för president Obamas jobbproposition.

Hm… för att citera presidenten, det handlar bara om matte för att förstå att 1/5 av 1 procent inte är ’medelklassen’… det är inte ‘medel-‘ av någonting alls, utom kanske om du tillhör en miljardärs country club.  

Vad beträffar att detta skulle vara en vitt spridd extraskatt som kommer att skada en massa människor över hela nationen skulle du vara i knipa om du springer på någon av dessa människor:

[Men] Bara i en stat, Connecticut, skulle antalet skattebetalare som skulle måsta betala en sådan skatt överskrida 1 procent [så risken att du skulle råka springa på någon av dessa 1/5 av 1 procent är nästan obefintlig].”

Se Andreas Gustavsson i ”Majoriteten har fått nog.” Demonstranten Mary i USA säger:

”Vi tolererar inte orättfärdigheten i vårt system. Personligen har jag blivit inspirerad av det som hänt under den arabiska våren. Varför skulle det inte vara möjligt i USA?

Här har vi också en galen diktator, men det är inte en enda person, utan den ordning som låter ett fåtal finansklippare komma undan med att förstöra vårt land.”

Och hur är det med de överspenderande grekerna? Se ”Grekisk hjärngympa”:

”… hur stora förluster bör privata långivare till den grekiska staten tvingas ta? Om banker som franska BNP Paribas och tyska Commerzbank gjort lån till långivare som uppenbarligen inte har någon vidare återbetalningsförmåga, borde de inte då också enligt kapitalismens spelregler – ingen vinst utan risk – tvingas ta förluster?

Vore räddningar att jämföra med ’socialism för de rika’, dvs att låta kapitalistklassen göra vinster i goda tider för att sedan låta staten/skattebetalarna (vilket förstås inkluderar kapitalisterna, men ihopblandade med alla andra) ta förlusterna i dåliga tider?

Att generöst rädda privata långivare till Grekland skulle skapa vad som kallas moral hazard, ’moralisk risk’, vilket är att man genom att försäkra långivarnas förväntade återbetalningar även då de lånat ut pengar till personer/företag/stater (t ex Grekland) som inte kan betala tillbaka, så ger man dem desto större anledning att fortsätta låna ut okritiskt (jfr Mackintosh i FT 18 juli).”

Se också Johan Ehrenberg i ”Vem räddar vad?”:

”För att förstå det som berättas i tv-rutorna kring Greklands skuldkris och euron är det viktigt att försöka se bortom de smått rasistiska förolämpningarna som media och även Anders Borg slappt slänger omkring sig.

Det är inte greker som lånat miljarder, det är grekiska banker som lånat miljarder med stöd av en liten politisk elit. Dessutom med stöd från först USA, sedan franska och tyska jättebanker.

Det är inte greker som fuskat med skatten, det är rika greker som mutat och trixat för att undvika de skatter som samtidigt sänkts av regeringen.

Det är inte greker som konsumerat upp miljardlån, det är en liten grupp som använt miljardlån för luftinvesteringar, bubbelsatsningar och ren spekulation.

Lika lite som det var svenska löntagare som var skyldiga när bankerna gick i bankrutt i början av 90-talet, så är det de grekiska löntagarna som ‘levt över sina tillgångar’.

Alla falska påståenden om lata greker med höga pensioner syftar till en enda sak: De skyldiga till problemet vill att någon annan ska betala kraschen.”

Jonathan Tasini skriver om vilka som orsakat USA:s ekonomiska kris och är inne på samma linje som Ehrenberg och menar att det inte är mer än rätt att de som orsakade krisen nu får betala den extraavgift man vill att de ska betala, något som skulle betala Obamas jobbpaket.

Hur är det med ”försörjningsbördan” och ålderschocker” egentligen?

Jag blev väldigt illa berörd när jag fick ett privatmejl (kedjemejl) med rubriken ”Insamling” med följande innehåll från en som jag annars uppfattat som vettig person:

”Stöd en grek – bli fadder idag!
Hjälp Kostas, Dimitrios och Georgiosodupulopululosos att få det fortsatt bra hemma i Grekland, de riskerar nämligen hemskheter i sitt hemland som t.ex.

 – betala skatt

 – behöva gå till jobbet varje dag
– jobba längre om dagarna än 09-15
– inte få sina 14 månadslöner om året
– inte få gå i pension vid 50 årsålder med 96% av lönen

Ge din gåva redan idag.

SMSa Souvlaki till 72 500
Sms:et kostar 16 000 kr + ev operatörsavgifter.”

Sådana här mejl bevisar att lobbygrupper har lyckats inplantera misstro mot varandra (jag tror Kate Pickett har rätt om ”misstro och samhällsliv”). Och det är skrämmande.

Hur är det med media här i Sverige – också? Vilka sanningar sprider de? Hur är det med deras granskning av makten? Och ifrågasättande av fenomen? Hur värderingsfri är media i Sverige? Hur är det med en mer balanserad syn?

Grupper är intresserade av att vi börjar anklaga varandra, vi gräsrötter? Söndra-och-härska-metoden som…

”… går ut på att dela upp ett större sammanhang i mindre delar. Förhoppningsvis kan därefter dessa mindre delar behandlas enklare än det större mer komplexa sammanhanget./…/

Historiskt används termen om romarnas krigföringsmetod, som gick ut på att skilja mindre stammar ifrån varandra, så att dessa kunde bekämpas en och en i små grupper istället för en stor armé.

Termen användes antagligen för första gången av italienska författare under 1600-talet, men termen har även tillskrivits Julius Caesar, Ludvig XIV och Machiavelli.”

Och i fallet med Grekland, så verkar media och makten ha lyckats?

”Enade vi stå och söndrade vi falla” eller ”united we stand, divided we fall”, alltså  måste vi söndras? Om vi är söndrade är vi ÄNNU lättare att manipulera. Den metod vi kanske utsattes för tidigt i livet och alltså är mer eller mindre känsliga för.

Har vi också en form av mini-Fox News?

Ja, varför inte låta partiledarna tala var och en för sig och inte i block i debatt om budgeten i Agenda imorgon?

Uppdatering på eftermiddagen om Juholts lägenhetsaffär:  Jinge skriver ”Bär Juholt avgå nu?”:

”Vi har de senaste åren haft en högerregering som gynnat dem som redan har en bra ekonomisk situation, och det på bekostnad av sjuka, arbetslösa och pensionärer. Man brukar skoja om att det mest gynnar dem som bor på Östermalm och i Danderyd, men alla vet att det samtidigt är ett faktum, den fördelningspolitik som de borgerliga partierna har drivit igenom gynnar dem med pengar och missgynnar studenter, pensionärer, sjukskrivna, grund-
skoleelever, dagisbarn, kollektivresenärer och listan kan göras hur lång som helst. Ingen tror att moderater skulle vara ärligare än Håkan Juholt, Mona Sahlin eller Göran Persson, och inte heller ärligare än andra ledande politiker i Sveriges riksdag.

Själv funderar jag givetvis på vad som borde göras. Riksdagen bör givetvis se över sina egna kontrollfunktioner, men frågan kokar också ner till vad partierna bör göra. För det Socialdemokratiska Arbetarepartiet kommer det handla om skademinimering, och jag undrar om det går att åstadkomma med mindre än att man återigen byter partiledare. Ska man tro på medieuppgifter så rör det sig om större summor än de 90 000 kronor som hittills uppgetts. Stämmer det så tror jag att Håkan Juholt kommer att få tala om denna affär varje dag fram till dess att han slutar som partiordförande, en sak som kan omöjliggöra den viktigaste uppgiften, att köra ut högerregeringen från Rosenbad.”

Om de rikaste 1 % i USA, samt de andra 99 %. Och Naomi Klein om ”Att ockupera Wall Street: det viktigaste i världen nu.”

David Korten om varför också han solidariserar sig med Occupy Wall Street. Korten säger:

“Amerika är långt ifrån barskrapat. Vårt problem är att alltför mycket pengar finns på fel ställen.”

Tillägg på kvällen:

I artikeln ”Grekland borde sälja öar för att hålla konkursen på avstånd säger tyska parlamentsledamöter” i The Guardian kan man läsa att två högerpolitiker redan för 1,5 år sen sa att Grekland måste fundera på utförsäljning av land, historiska byggnader och konstverk för att skära ner på sina skulder…

”… något som måste förvärra alla eventuella band mellan Aten och Berlin.”

som Guardian skrev.

”‘Vid sidan av sparåtgärder som nedskärningar i offentlig sektor och frysning av statspensioner, varför inte sälja några obebodda öar eller antika artefakter,’ undrade Josef Schlarmann en medlem av Angela Merkels kristdemokrater och Frank Schaeffer en finanspolitisk expert i fridemokraterna./…/

Akropolis och Parthenon kunde också falla under klubban tillsammans med de frestande idylliska egeiska öarna som fortfarande är i statlig ägo, i brådskan att hålla konkursen på avstånd.

’De som är på obestånd/har bristande betalningsförmåga måste sälja allt de har för att betala sina fordringsägare,’ berättade Schlarmann för tidningen Bild. ’Grekland äger byggnader, företag och obebodda öar, vilka alla kunde användas för skuldbefrielse.’”

Absurt! Sånt här kan man säga ut högt idag. Vilka skulle då köpa dessa öar och antika monument? Någon stenrik person i världen? Läs mer i länkad artikel.

Nu ledande skolideologers snäva kunskapsbegrepp, blottande sin egen brist på kunskap…

Dagens Sven-Eric Liedman-citat (s. 250-251 i hans bok ”Hets! – En bok om skolan”):

”Det som nu sagts om undervisningen i historia och samhällskunskap är i grunden en kritik av den nya skollagens egendomliga uppdelning mellan kunskaper och värden. Frågan har redan ställts: Kräver inte också värdena sina kunskaper? De nu ledande skolideologerna har ett så snävt kunskapsbegrepp att de står svarslösa. De blottar därmed sin egen brist på kunskaper.”

Vi blir allt mer kontrollerade i skolan (liksom allt mer inom alla olika områden i samhället). Förtroende och tillit allt mindre skulle jag frankt vilja påstå. Jag tror att jag kommer att återkomma till detta när jag fått och börjat läsa Daniel H. Pinks bok ”Drivkraft – den överraskande sanningen om vad som motiverar oss”.

Bildning…

[Lätt redigerad 25 februari, bloggar så fort och snabbt och ofta upprört]. Bildning kommer återigen att bli något mer exklusivt för de bättre bemedlade igen? Jag fortsätter läsa Sven-Eric Liedmans bok ”Hets! En bok om skolan”. Nu senast om utvecklingen inom högre utbildning (universitet och högskolor) där nyttigheten kommer att grassera mer än tidigare… Men vet man på förhand vad som kan bli av nytta? Och framförallt vet politikerna det? Vadå, förtroende för de aktiva inom skolan (och högre utbildning)? Behövs inte kritiskt tänkande människor i framtiden, kanske mer än någonsin? Inte konforma robotar (som kanske dessutom kontrollerar varandra)? Empatilösa?