Girighet och inkonsekvens …

5 juni, 2015 § 4 kommentarer

Centerpolitiker i övre medelålder blev nyligen åtalad för att ha tagit ut mer i A-kassa än hen är berättigad till.

Det fick mig att sarkastiskt undra: är det i högerpolitikers värld skillnad på folk och folk? Bara DE får pengar om de är arbetslösa eller sjuka, bara DE får yppersta vård, bara DERAS nära anhöriga får bra åldringsvård osv. så är allt bra? Anser de sig mer berättigade eller värda? Det är bara andra som missbrukar dessa välfärdssystem och socialförsäkringar, inte de själva?

En av nyliberalismens frontfigurer Ayn Rand gjorde just detta; utnyttjade den välfärd som fortfarande fanns i USA i slutet av sitt liv och som hon var en sån belackare av:

”A central rule of the U.S. political economy is that people are attracted to the idea of ‘limited government’ in the abstract—and certainly don’t want the government intruding in their homes—but they really, really like living in a society with adequately funded public services.

That’s just as true for an icon of modern conservatism as it is for a poor mother getting public health care for her kids.”

Och jag tror allt fler bland amerikanerna själva börjar ifrågasätta hur det är i det amerikanska samhället.

§ 4 svar till Girighet och inkonsekvens …

k skriver:

5 juni, 2015 kl. 8:58 e m

Och apropå att skolan har gjorts till en marknad, i ”Lärarna berättar: så pressas vi att höja barnens betyg” kan man läsa:

”Elin Pellberg är föräldraledig, men till vardags arbetar hon som gymnasielärare i Stockholm. Hon vittnar också om pressen från föräldrar, om mejlen som handlar om att ändra barnens betyg.

– Oftast skriver de något i stil med att ‘du har gjort fel’. Det är inte någon fråga. De utgår från att de vet hur det ska vara och att deras barn minsann inte kan ha presterat så här, trots att de inte över huvud taget satt sig in i kunskapskraven som vi jobbar efter.

– De som hör av sig är ofta de föräldrar som kan argumentera för sig. De skickar ofta från jobbmejlen, gärna med sin eventuella titel synlig också.

Även Mikael Bruér säger att det är långt ifrån alla föräldrar som ligger på om betygen, utan det handlar om ‘en viss typ’.

– Om man ska generalisera är det i första hand resursstarka föräldrar som har fömågan att göra sig hörda, föra sin talan och driva ett ärende./…/

… pressen har förvärrats sedan det blev möjligt för föräldrar att göra anmälningar till Skolinspektionen. Det har blivit ett vapen, att hota med en anmälan./…/

Skolan har blivit en marknad. Så beskriver lärarna problemet, och anledningen till varför det fortfarande är en verklighet för så många.

Eleverna har blivit kunder, och skolan en produkt. Man kan byta skola hur man vill, och skolorna blir mer sårbara om de måste locka ”kunder”, och se till att de är nöjda.

– Så länge vi har det här marknadsanpassade skolsystemet kommer problemet alltid att finnas. Man kan önska att föräldrar skulle hysa en viss respekt för att det ändå är en flerårig utbildning bakom och att vi har styrdokument som vi rättar oss efter. Det finns få yrken som man hyser så stor misstro mot som mot oss lärare, säger Elin Pellberg.

– Vi har gjort föräldrarna till kunder, och de beter sig i vissa fall som de kunder de blivit gjorda till, säger Mikael Bruér.”

En anledning till att jag inte gillar detta med skolpeng! Nu fick jag bekräftat det jag befarat och känt!

Svara
k skriver:

9 juni, 2015 kl. 6:08 e m

Förra centerledaren Maud Olofsson skrev ett öppet brev till Sofia Hellqvist ”Stå på dig mot ytlighet och skvaller, Sofia”, vilket fick mig att fortsätta reflektera över centerpartiet och många av dem som röstar på detta och de andra allianspartierna. Man får höra då och då att man inte ska vara avundsjuk på dem med pengar eller positioner eller prylar, stora hus, stora bilar osv osv. Men unnar de de sjuka, arbetslösa eller gamla att ha en dräglig tillvaro? Man ska glädja sig åt deras framgångar osv., men hur är det? Unnar de andras barn att få en exakt lika bra skola som deras egna barn eller ens en precis lika bra tillvaro för övrigt? ÄR vissa bättre än andra? Tror centerpartisten som åtalats året innan valet 2010 deklarerade för strax över 700 000 kr… OM så är; borde man inte då ha kunnat se om sitt hus? Mycket vill ha mer? 😦

Svara
k skriver:

9 juni, 2015 kl. 7:20 e m

Ja, och apropå sjukförsäkringen (som är en del i välfärds- och trygghetssystemen, vilka framförallt alliansen och däribland centern bidragit till):

”Det allmänna skyddet vid sjukdom urholkas allt mer. I stället blir fler och fler löntagare beroende av kollektivavtalade och privata sjukförsäkringar – vilket är ett systemskifte i det tysta.”

Se ”Sjukersättningen alltmer ojämlik.”

Bedrövligt!

Svara
k skriver:

10 juni, 2015 kl. 5:46 e m

Göran Greider i ledaren ”Skitjobbens hemlighet”:

”Det blev ett väldigt liv på landets alla borgare när sociologen och författaren Roland Paulsen nyligen deklarerade att han avskyr så kallade ‘skitjobb’ [‘Skitjobben är ett storskaligt experiment i total kapitalism’]. Alltså dåligt betalda jobb där arbetsgivaren har all makt och löntagaren praktiskt taget ingen.

En hel svärm av borgerliga ideologer och politiker – med folkpartisten Birgitta Ohlson – ryckte ut och försvarade dessa lågbetalda skitjobb utan trygghet.

Paulsen svarade bland annat att de verkliga skitjobben ofta är extremt välbetalda, t ex i den finanssektor eller reklambransch som gör mer skada än nytta i samhället. Hans inlägg fick också tyngd av att han sett sina egna föräldrar förstöra sin hälsa med tunga, lågbetalda jobb [‘Nog finns det skitjobb, Birgitta Ohlson’*].

Det finns ingenting som jag blir så misstänksam mot som när människor som har höga löner och trygga jobb – som företagsledare eller riksdagsledamöter – går ut och hyllar otrygga och osäkra jobb med låga löner.

I själva verket är det ju så att det genomgående temat hos allt det som kallas höger alltid har varit att lönerna måste sänkas och att det är det som kan skapa de många nya jobben.

Den teorin är i grunden felaktig. När efterfrågan i samhället sjunker på grund av låga löner går det ut över hela samhällsekonomin. Idag är det definitivt så, att en större löneandel i den samlade ekonomin i Europa skulle ge fart åt såväl sysselsättning som företagsamhet.

Den som har haft riktigt dåliga jobb vet hur bottenlöst fel och falskt det är att romantisera sådana arbeten. När folkpartisten Birgitta Ohlson hyllar ”skitjobben” menar hon att de enbart utgör ett första steg in på arbetsmarknaden – sedan kan karriären mot de höga lönerna vidta. Hon har förmodligen svag erfarenhet av vad låglönejobb ofta leder till: att man fastnar i dem, inte orkar med något annat och sliter ut sig i förtid. Den amerikanska erfarenheten är på den punkten väldigt tydlig: Låglönejobben är ett träsk där folk fastnar, ofta för livet, och de ger låginkomsttagarnas barn allt sämre chanser att komma vidare med utbildning och klassresor. Den amerikanska drömmen är en myt, skriver nobelpristagaren i ekonomi, Joseph Stieglitz i sin senaste bok [‘The Greta Divide’], och det beror framförallt på det ökade gapet mellan de översta och de understa skikten.

Den borgerliga vurmen för låglönejobb har emellertid ytterligare en dimension:

De önskar sig en större sektor av låglönejobb i privat sektor – för att mörka det behov av fler offentliganställda i vård och omsorg som det här samhället behöver mer än något annat.

Men i den sektorn är facken starkare, så det gillar man inte. Borgerligheten föredrar billig arbetskraft till privata RUT-tjänster eller restauranganställda, inte minst därför att deras egen livsstil i sista hand gynnas av det.”

Ja, precis!

Och Greider skriver också om snobbiga Djursholm i ledaren ”En klättrares studie av det segregerade Djursholm”:

”’De svåra åren var Palmeåren”, säger en man från Djursholm, ‘då var vi djursholmare allmänt villebråd.’ Men idag lyser nog Djursholm klarare än någonsin från sin kulle högt över det övriga Sverige.

30 år av ökade inkomstskillnader och nästan ett årtionde med borgerliga regeringar har fyllt Djursholm med ett större självförtroende än någonsin tidigare.

Fastighetsskatten är borta, Rut- och Rot-bidragen subventionerar en ny tjänarklass, jobbskatteavdragen har landat som en bingovinst bland höginkomsttagarna och redan tidigare togs tyngande ok som förmögenhets- och arvsskatt bort. Man får gå tillbaka till tiden före det förra systemskiftet på 30-talet för att hitta samma självförtroende.

Den som föds i Djursholm föds med en entrébiljett till den svenska ekonomiska eliten. Och den som växer upp där löper ingen risk att stöta på fattiga människor, vanlig arbetarklass eller ens lägre medelklass. Djursholm är en av de mest segregerade platserna som existerar i Sverige.

Under några dagars tid läste jag företagsekonomen Mikael Holmqvists bok ‘Djursholm, Sveriges ledarsamhälle (förlaget Atlantis)’, en omfattande studie på över 700 sidor. Holmqvists bok är lättläst. Det finns ytterst lite av teori i studien men istället en vaken flanörblick. Ett stort antal djursholmare intervjuas.

Holmqvists tes är att själva poängen med Djursholm är att platsen konsekrerar dem som bor där, alltså ger dem en särskild aura och status genom den djursholmska livsstilen. Det är själva livsstilen som skapar det symboliska kapital som är hårdvaluta för den som vill ha inflytande i det svenska näringslivet och delvis i svensk politik (jag skriver ‘delvis’ när det gäller politik, för Anna Kinberg Batra påpekar mycket hellre att hon föddes i Skärholmen än att hon växte upp i Djursholm).”

Men hon lät otroligt snorkig när hon uttalade sig om att stockholmare är smartare än lantisar, något som speglar att hon växt upp i Djursholm? 😉

”I skolorna invaggas barnen redan från början i föreställningen att de är bättre än andra, att de tillhör en elit. Och går det dåligt för en elev kan alltid diagnosen dyslexi utfärdas, vilket ger eleven mer stöd och längre tid för att klara proven (det vimlar av dyslektiker i Djursholm…).”

*)”Folkpartiets Birgitta Ohlsson skriver i en replik att jag skulle inspirera dagens ungdomsgeneration att rata de skitjobb som Arbetsförmedlingen erbjuder dem (DN 2/5). Det är en smickrande tanke, men jag tror tyvärr inte att den är sann. Anledningen till att ungdomar väljer bort skitjobb är att skitjobben är förnedrande och dåligt betalda.

Vi har, som Ohlsson och andra liberaler länge förordat, ‘sänkt trösklarna’ på arbetsmarknaden så pass mycket att det kan vara ett bättre alternativ att bo kvar hos föräldrarna än att ta vissa jobb.

Ohlsson anar hos mig ‘en syn att vissa jobb är finare än andra’. Det gör hon helt rätt i. Vissa jobb är skitjobb i den meningen att löner och villkor är skit.

Andra jobb är skitjobb i den meningen att de inte bidrar ett skit till världen. Den senare sortens skitjobb är ofta bra betalda.

Bäst betalda är de jobb där man parasiterar på andra människors arbete och på sin höjd flyttar runt kapital mellan olika företag.

Birgitta Ohlssons och andra liberalers ovilja att diskutera skitjobb beror mer på ideologi än på intellektuell oförmåga. Att hytta med fingret när någon talar om ”skitjobb” blir ett sätt att dölja det svek som det innebär att döma vissa människor till en skitjobbsexistens som de inte kan annat än att tacka ja till.”

Svara