Om den mossiga nyberalismen och en ny progressiv rörelse…

21 november, 2011 § 11 kommentarer

Göran Greider skriver om detta med den ”mossiga” nyliberalismen (jo, det jag läste i länkad artikel är en i mitt tycke väldigt mossig politisk syn, som här unga,  och som jag ser det nykonservativa, människor häpnadsväckande står för) i ledaren ”Vad var nyliberalismen?” idag.

Jag jobbar med unga människor och blir trots det (eller kanske därför?) helt frankt häpen och förskräckt, över konservatism och en litet moraliserande, gammaldags ton och gammaldags, konservativa åsikter.

Greider skriver:

”Vad var nyliberalismen?

Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv.

Skandalerna idag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan

Precis!

”Jag tror att vi lever i slutet av den eran.

Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste säga detta – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – alltså hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

De har testats under en generation i västvärlden. Och de har inte löst några problem.

De har tvärtom förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dom i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Och nu skulle själva språket kunna vända.

Traditionalister – det är dom som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

Bakåtsträvare – det är dom som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

Nostalgiker – det är dom som talar omprivatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – det är dom som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

Språket vänder.

Och förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

Ja, se återigen amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som också är inne på samma tema, se vad han skriver i artikeln ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…” i New York Times i min översättning från engelskan och med länk till originaltexten:

”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.

Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ska vi Sverige göra samma misstag???

Se bloggen ”Anti-Mankiw”, där studenter kritiserar professor Greg Mankiws ensidiga ekonomiundervisning och vägran att kritisk granska sin undervisning och den teori som han lär ut.

Som lärare håller jag med studenterna; det är viktigt att visa på olika teorier och strömningar (värderingar och ideologier), men det behöver inte innebära att man inte klargör var man själv står, ens egna värderingar. Även om också det kan ha sina problem (med unga människor).

Det skulle vara betydligt intressantare om politiker var mer intellektuella! Dvs. var mer pålästa och betydligt mer djupt tänkande – samt kännande, än vad alltför många idag är.  För mig är ganska många politiker helt ointressanta som personer, ickelevande.

Vi lever på ”andlig” samhällelig svältkost. Eller jag tycker att jag gör det, som jobbande i ett konstnärligt yrke.

Jag saknar passionerade, tänkande, levande människor i talkshows, soffor osv. Saknar människor som verkligen har något att komma med. Vet inte hur jag ska uttrycka detta… Saknar färgstarka individer. Som är äkta färgstarka. Som verkligen förkroppsligar den där så hyllade INDIVIDEN! Borde vi inte se fler sådana i ett samhälle som just påstår sig vilja lyfta fram och upp individen (oerhört ironiskt och sarkastiskt)? Och borde vi inte se detta inte minst i vårt liberala parti t.ex.?

Så hur är det egentligen med respekt för den ”fria” individen ens bland liberalerna? Och än mindre bland nyliberalerna?

För egentligen vill liberaler och nyliberaler definiera vad en fri individ är? Hur ”fritt” är det? Och också vad vi medborgare vill ha?

Är de ett dugg bättre än den vänster som de ser ner på?

Tillägg på kvällen: Och i Bollnäs privatiserar de nu sjukhuset. Bedrövligt!

Annonser

§ 11 svar till Om den mossiga nyberalismen och en ny progressiv rörelse…

  • k skriver:

    ”Mankiws ensidighet är avslöjad” i min översättning från engelskan:

    ”Nyligen så vaknade Greg Mankiw extra tidigt för att vara med på en intervju i Fox News morgonshow Fox and Friends och efter den postade han denna intervju på sin blogg.

    Intervjun fokuserade på den promenad ur ur hans klassrum som ägde rum under föreläsningen ‘Ekonomins principer’ i den grundläggande kursen i ekonomi.

    Båda showens värdar och Mankiw ifrågasatte påståendena att kursen var vinklad, genom att antyda att kursen var ’mainstream’, inte ’alltför kontroversiell’ och liknar de principer i kurser i ekonomi som lärs ut i de flesta collegekurser i hela nationen.”

    Är det en ursäkt? En bra ursäkt? Och vadå varken höger- eller vänstervridet?

    ”Men det är just dessa påståenden som gör Mankiws kurs och kursböcker vinklade: nämligen vägran att kliva ut ur det som är mainstream och titta kritiskt på det som lärs ut.”

    Vad bra sagt!

    ”[Men] De som hävdar att Mankiws angreppssätt är partiskt påstår INTE BARA att det som sägs är för konservativt och att det behöver bli mer fördomsfritt.

    Problemet med Mankiws angreppssätt ligger i begränsningarna i de teoriers antaganden som diskuteras, i metodfrågor och i misslyckandet att kännas vid att det finns alternativa angreppssätt på nyklassisk ekonomi [och presentera dessa].

    Att vägra göra så är en vägran att utrusta sina studenter med en utbildning som de förväntar sig och förtjänar.

    Avsikten med en vidsynt/fördomsfri utbildning är att exponera studenterna för en mångfald av idéer och tänkesätt och att döma av intervjun så verkar det som om Fow News-ankaret och Greg Mankiw håller med [om detta].”

    Så så långt är allt gott och väl…

    ”Men Mankiws förmenta hängivenhet för fördomsfri utbildning motsägs av de angreppssätt han använder när det handlar om att lära ut ekonomi.

    Genom att exklusivt lära ut ett mainstreamt angreppssätt vad gäller ekonomi så misslyckas han med att förse sina studenter med en vittomfattande och kritisk redovisning av ekonomi svikande studenterna i en utbildning som de lovades när de klev in i akademins värld.

    Det handlar inte bara om att han misslyckas med att utrusta sina studenter med den vidsynta utbildning de blev lovade, utan genom att göra så [som han gör] så misslyckas han med det bredare projektet, vilket är att utveckla ekonomiskt tänkesätt.

    Genom ekonomins tänkesätts historia så har de flesta framstegen vad gäller teori kommit från människor som dragit slutsatser från en mängd idéer – inte enbart genom att stanna inom den mainstreama infattningen/ramen.

    Genom att begränsa den ideologiska spännvidden i sin kurs så begränsar han de potentiella framstegen inom hans fält.”

    Se tidigare inlägg i kategorin Greg Mankiw.

      • k skriver:


        Jeffrey Sachs:

        ”Nyckeln för att förstå USA:s ekonomi är att förstå att vi har två ekonomier, inte en. Ekonomin för rika amerikaner har ett kraftigt uppsving/en verklig högkonjunktur. Ekonomin för medelklassen och de fattiga är i kris”:

        ”The big political lie of the Super Committee is that the deficit must be closed mainly by cutting government spending rather than by raising taxes on corporations and the super-rich.

        Both parties are complicit.

        The Republicans want to close the deficit entirely by cutting spending; Obama has brandished the formula of $3 of cuts for every $1 of tax revenues.

        On either approach, the poor and middle class would suffer grievously while the rich and powerful would win yet again (at least until the social pressures boil over).

        The key to understanding the U.S. economy is to understand that we have two economies, not one. The economy of rich Americans is booming. Salaries are high. Profits are soaring. Luxury brands and upscale restaurants are packed. There is no recession.

        The economy of the middle class and poor is in crisis. Poverty and near-poverty are spreading. Unemployment is rampant. Household incomes have been falling sharply. Millions of discouraged workers have dropped out of the labor force entirely.

        The poor work at minimum wages to provide services for the rich.”

        Visar detta på en framgångsrik politik?

        ”Vem vågar ställa de förbjudna frågorna?”:

        ”Svensk välfärd har blivit en skyddad verkstad för riskkapitalister. Hipp, hipp?

        ’Vad har riskkapital att göra på en nästan riskfri marknad?’ frågade folkpartisten Lars Bergstig från Järfälla – Carema-skandalens epicentrum – i en debattartikel i DN, i veckan.”

        Undra på om denna marknad är intressant, om den är nästan riskfri.

        ”Det var ju inte så det var tänkt, när privatiseringsvågen inleddes.

        Entusiasterna såg framför sig hur personalen i skola-vård-omsorg – gärna kvinnor – skulle knoppa av sig och starta eget.

        Det blev inte så.

        Småföretag har ofta inte haft en chans mot de stora bjässarna vid upphandlingarna.”

        Men varnade inte en del för det? Och ingen lyssnade – då.

        ”Nu står vi där, med ständigt växande Carema, Attendo och de andra skattetrixarna. Inte bara inom äldrevården; de återfinns överallt på välfärdens lukrativa kvasimarknader.

        Lena Sommestad i ”Därför måste vi granska privatiseringarna – nu”:

        ”Jag träffade en gång Al Gore, politikern och klimatdebattören. Det har etsat sig fast.

        Året är 2005. Al Gore talar om klimatet. Men starkast lyser hans vrede mot okunskap och fördumning. Det är en tid då USA skämmer ut sig världen över genom att förneka en obekväm sanning: fossila bränslen förstör klimatet. Gore ser i detta en större trend: en attack mot själva grunden i den amerikanska demokratin.

        När den penningstinna oljeindustrin tar kommandot, då får sanningen om klimatet vika.

        Jag påminndes om Al Gore, när Carema-skandalen briserade i veckan som gick.

        Plötsligt blev det tydligt.

        Problemen i Sverige har nått en ny nivå.

        Sverige har ingen oljeindustri, vars överlevnad handlar om att förneka klimatproblemet. Men Sverige har nu en växande privat välfärdsbransch, vars överlevnad handlar om att förneka privatiseringens avigsidor och problem.

        Resultatet har blivit snarlikt: två länder där politiker inte förmår att ta till sig den kunskap, som på andra håll betraktas som självklar.

        Få länder i världen har drivit privatiseringen av offentlig verksamhet så långt som Sverige. Ändå är företagen inte nöjda. Vårdföretagen har som mål att 50 procent av den svenska vården ska drivas privat.

        Det finns skäl att fråga hur många miljarder som näringslivet hittills har satsat för att säkra vinstintressen i välfärden [i lobbying].

        Det finns också skäl att fråga när Moderaterna tänker säga ja till en lag som reglerar hur partier redovisar sin ekonomi. En lag behövs för att skapa öppenhet och förhindra korruption.

        Ju fler företag som gör vinst på offentliga medel, desto viktigare blir det.

        Europarådet kräver att Sverige agerar.

        Många politiker – också till vänster – har stöttat bolagens expansion. Stödet från vänster kan förklara att privatiseringen har gått så långt i Sverige, menar professor Marta Szebehely.

        I Norge och Danmark har vänstern tydligare satt klackarna i.”

        Men inte här i Sverige, där har vänstern varit med…

        ”Motstånd har skapat debatt.”

        Men den i mångt och mycket saknats här.

        ”Sanningar om konkurrensens och privatiseringens fördelar tas inte för givna.”

        I våra grannländer, Norge och Danmark, nej?

        I ”Vad gör riskkapitalet egentligen i i äldrevården?” kan man läsa:

        Rätt snart stod det ändå klart att marknadens stordriftsfördelar gäller också för tjänstesektorn.

        Alla kringtjänster i form av ekonomifunktioner, personalrekrytering, anbudsgivning etcetera kräver en viss storlek på basverksamheten för att kunna försvaras.

        Dessutom insåg många ganska snart att de ekonomiskt förmånliga villkoren som man fått vid övertagandet från kommunen snart kunde förvandlas till en god realisationsvinst vid en försäljning till ett större vårdbolag. Det fanns starka ekonomiska incitament för det lilla företaget att ingå i en större enhet.”

        Man kunde tjäna en hacka på att sälja det lilla företaget till ett större.

        ”I den finansiella världen fanns vaksamma personer som iakttog utvecklingen.

        Man såg en ostrukturerad och fragmenterad bransch med en mängd små familjeföretag. Det är i sådana marknader som riskkapitalisten ser de, för sitt sätt att tänka, typiska utvecklingsmöjligheterna.”

        Och lobbygrupper hjälpte, och fortsätter hjälpa dem, för troligen tjänar de också ganska bra på dessa förhållanden?

        ”Med tillgång till obegränsat kapital, likartade marknadsförutsättningar i flertalet välutvecklade länder och med möjlighet att styra vinster till skatteparadis är det inte svårt att inse att den tämligen riskfria omvårdnadsmarknaden bedömdes som ekonomiskt intressant.

        Dessutom med kommunerna som säkra betalare av tjänsterna utan risk för kundförluster.

        En nära nog riskfri marknad med aldrig avtagande tillväxt.

        En berättigad fråga är då vad riskkapital har att uträtta på en nästan riskfri marknad.

        Är inte meningen med riskkapital, som kräver hög avkastning, att det skall söka sig till branscher med höga eller mellanstora risker och där göra skäl för sina höga avkastningskrav?

        Riskvilliga pengar som placeras i den svenska äldrevården har nog kommit aningen vilse.

        För egentligen tar de ingen större risk! Dessa pengar är ganska säkra pengar!

        Pia Gripenberg skriver ”Nu har verkligheten sprungit ikapp i riskkapitalisterna” (ja, det får vi hoppas, men är det så säkert?) i DN att

        ”Skandalerna i Carema visar på svagheterna i deras ägarmodell./…/

        De numera förmögna herrarna i riskkapitalbranschen har varit näringslivets riktiga guld- och gullgossar under 2000-talet. Alltifrån fjuniga handelshögskolestudenter till luttrade börsdirektörer har beundrat hur riskkapitalisterna lyckats höja värdena i de olika företag som de tagit över. Framgång föder framgång och kapitalet har flödat in i riskkapital­bolagens fonder.

        Affärsidén är i korthet att köpa bolag, belåna dem hårt, strukturera om genom att köpa och sälja verksamheter samt att genom noggranna kontroller och generösa belöningssystem få cheferna att prestera extra bra. Avancerade skatteupplägg har ytterligare höjt avkastningen.”

        Men har vården blivit bättre?

  • k skriver:

    Paul Krugman i ”Occupy Ec10”:

    ”Jag har inget användbart att säga om utmarschen från Greg Mankiw. Robin Wells har dock några kloka tankar [vittnande om gott omdöme]. Och ja, det är hennes vilka talar för henne själv.

    [Så Krugman har inget att tillägga, se mer i kommentar nedan. För övrigt så verkar Wells vara Krugmans fru! Men jo, hon verkar väldigt klok].”

    Och britten George Monbiot i ”The Corporate Welfare State” eller ” eller ”Företagsvälfärsstaten” (???):

    ”Despite the crisis, it’s still socialism for the 1%, capitalism for the rest.”

    eller

    ”Trots krisen så är det fortfarande socialism för 1 % [i toppen] och kapitalism för resten [alla andra under].”

    Somliga i Storbritannien lever i oerhörd lyx. Och dessa kan få massiva understöd av staten med flera. Vilket är vad Monbiot skriver om och beskriver i sin artikel.

    Lars Syll Pålsson om Paul Krugman.

  • k skriver:

    Lars Pålsson Syll citerar en Robin Wells kommentar på protesterna mot grundläggande kurs i ekonomi på Harvard med Greg Mankiw ”Vi är Greg Mankiw… Eller inte?”

    Wells (Paul Krugmans fru?) skriver:

    ”Är Mankiw helt enkelt måltavla för flummig ungdom vars uppsåt mer är att göra ett uttalande än att engagera sig i genomtänkt undersökning?

    Eller har Mankiw – och en stor del av hans profession – fått en välbehövlig kontroll av verkligheten [verklighetscheck] om behovet att om/återorientera sättet vi lär ut ekonomi?

    [D]et jag vill säga med detta är: någonting håller på att ändra sig därute och vi ignorerar det, vilket äventyrar oss [och vår profession och trovärdigheten i det vi gör och lär ut?].

    Det skulle kunna vara väldigt enkelt att slå bort studenter[na]s utmarsch som en övning i intellektuell lathet och publikfrieri. (Trots allt kan inte Keynesianska modeller läras ut förrän under andra terminen av Harvards grundläggande kurs i ekonomi).

    Men lyhörda lärare/handledare vet att ibland så är en dum fråga mer än en dum fråga. Och en verkligt lyhörd handledare lyssnar på en sådan till synes dum fråga och vänder den till en insiktsfull fråga, som studenten skulle ha kunnat ställt.

    Nu så ser den allmänna publiken (allmänheten) på den ekonomiska professionen med stora mått av misstro och i några fall med obetingat förakt.”

    Inte utan anledning! med ALL rätt!

    Studenter kliver in på den värsta jobbmarknaden på gott och väl en generation, utan många utsikter till förbättring.

    Många av dem har sett sina föräldrars liv vändas upp och ner av finansiella svårigheter. De går till mötes utsikten att bli den första generationen i amerikansk historia med lägre levnadsstandard än sina föräldrar.

    Ojämlikhet i inkomst har nått nivåer som vi inte sett sen den gyllene tidsåldern. Det finns över 4 miljoner som är långtidsarbetslösa.”

    Ja, undra på om man reagerar! Revolten skulle kunna vara ÄNNU större? Kanske den blir det också? Bäva månde makten överallty i världen? Men då kan man ju tysta protestanterna istället?

    “I denna omgivning så riskerar de handledare/lärare som föreläser om överlägsenheten hos fria marknader, utan att kännas vid/erkänna det dysfunktionella i den vidare ekonomin, att framstå som att inte ha kontakt med och förvärra antipatin mot ekonomi.

    Men hur gör en handledare detta i en introduktionskurs?

    Jag tror att det till övervägande del handlar om att skifta vårt perspektiv och släppa vissheten/säkerheten, som var del av VÅR ekonomiska träning [en gång], och medge de smärtsamma ekonomiska osäkerheter som många amerikaner nu omfattas av/lever i.”

    Pålsson Syll kommenterar detta med:

    ”Dåliga teorier som understödjer ännu värre politik är i trängande behov av hälsosamma motgift – så, trots allt, det verkar finnas en förbindelse mellan Occupy Wall Street och Occupy Ec10…”

    Lena Sandlin skriver i ledare om ”De fattigare blir allt fattigare” om situationen i Sverige. Ska vi gå i samma spår som USA och Storbritannien? Finns det något att lära där, både för politiker – och ekonomer, möjligen?

  • k skriver:

    Jo, det är levande individer som jobbar i vård skola och omsorg. Och det är levande individer dessa levande individer jobbar med.

    Dålig vård ger samvetsstress.

    Denna artikel avslutas med:

    ”Också Carina Carlsson, arbetsplatsombud och skyddsombud för Kommunal i Nacka, menar att samtalet på arbetsplatsen har betydelse för känslan av stress.

    Klimatet på äldreboendet Sofiero, där hon själv arbetar, är öppet. Det är lätt att ta upp eventuella problem med chefen, beskriver hon.

    – Det är klart att vi gärna skulle vara flera, men vi känner att vi hinner det vi ska, säger Carina Carlsson.

    Generellt är risken att stressas på grund av dåligt samvete större för dem som har osäkra anställningsvillkor, till exempel är vikarier.

    Arbetsplatskulturen i privat verksamhet kan också göra det också svårare för medarbetare att anmäla risker och avvikelser, menar hon.

    Arbetsmiljöverket inledde tidigare i höst en tillsyn av arbetsmiljön på särskilda boenden för äldre i Mellansverige. Vid landets äldreboenden arbetar, enligt verket, drygt 140 000 personer, främst kvinnor.

    Under åren 2005-2010 rapporterades cirka 14 000 arbetssjukdomar och arbetsolyckor som ledde till frånvaro.

    Organisatoriska och sociala problem, till exempel, stress och arbetsmängd, ligger bakom en växande andel av de anmälda arbetssjukdomarna.”

  • k skriver:

    Så bra skrivet. Något som hör ihop med ekonomi och politik: 🙂

    ”Individualisering av strukturella problem – den ”flexibla” kapitalismens överideologi?”

    ”På helgerna, när tid gives, brukar jag ibland plocka fram litteratur som jag annars inte hinner med. Ofta genererar detta oväntade tankar, som till och med så småningom kan användas i jobbet. Så är det nästan alltid när jag öppnar en bok av Zygmunt Bauman.

    Han är en av de forskare som på allvar försöker analysera vad som kan sägas vara det ideologiska grundfundamentet för det västerländska samhällsbygget. I olika texter visar han exempelvis, på ett ovanligt målande och trovärdigt sätt, hur vårt huvudfokus stegvis skiftat från ‘att arbeta’ till ‘att konsumera’.

    Bauman anser att den ständigt ökande robotiseringen av det traditionella arbetet långsiktigt och obevekligen skapar fler och fler arbetslösa.

    Istället för att de nya teknologiska landvinningarna används till att underlätta tillvaron för oss tenderar de istället att driva upp konsumtionstakten ytterligare ett snäpp, menar Bauman.

    Denna mekanism tycks ligga inneboende i den moderna och ‘flexibla kapitalismen’. Konsekvensen blir ett samhälle som systematiskt skapar ett växande antal som permanent blir stående utanför, arbetslösa och fattiggjorda.

    Dessa ofrivilligt arbetslösa används sedan för att definera en tydligare kollektiv identitet. De arbetslösa utmönstras ur ‘vi:et’ och blir ‘dom’; dom annorlunda.

    Dessa pekar vi sedan på och både den ena och andra etiketten klistras fast på dem.

    Den viktigaste anklagelsen som riktas mot dem är att arbetslösheten är deras eget fel. Utifrån detta kan de som fortfarande har kvar ett arbete rättfärdiga minskade anslag till de arbetslösa, eftersom det ju är de arbetslösas eget fel att de är arbetslösa.

    På detta sätt individualiseras i grunden strukturella problem. Individualiseringen blir samtidigt en sammanhållande kraft som förhindrar och motverkar grundläggande och radikal samhällskritik, anser Bauman.

    När jag försöker analysera det som just nu sker i vårt land kan jag ofta känna igen det mönster som Bauman försöker synliggöra.

    Problemet med höga sjuktal reduceras idag ofta till enskilda personers ‘sjukskrivningsbenägenhet’.

    Arbetslösheten bekämpas bäst om de enskilda arbetslösa ges ekonomiska inictament, genom sänkta ersättningar och hårdare villkor, att själva ta sig ut ur sin situation.

    Så kan det exempelvis låta från det parti som uttryckligen strävar efter att bli ‘samhällsbärande’ [inte samhällstärande; tala om att slå sig för bröstet! Men detta kan ändras i en handvändning som en kommentator skrev någonstans!].

    De senaste decennierna har det dessutom vid varje lågkonjunktur, från ledande politiskt håll, dragits igång olika typer av kampanjer där arbetslösa själva genom nya former av ‘starta-eget-bidrag’ anmodas lösa sina sysselsättningsproblem.

    Lösningen på deras arbetslöshet är alltså att de blir egenföretagare. ‘De är den nya tidens hjältar’, enligt en känd ledande politiker.

    Men för enskilda personer kan det pris som följer av individualiseringen bli mycket högt. Sociologen Christer Johansson visar exempelvis i sin avhandling ‘Den ofrivillige företagaren‘ på riskerna för s.k. överlevnadsföretagare (d.v.s. de som fått ‘starta-eget-bidrag’ för att undvika arbetslöshet).

    [Se ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson].

    Denna typ av bidragsföretagare jämställer ofta företagarens jobb med en anställning, fast med ett tungt administrativt ansvar för den egna arbetssituationen. Oftast går det inte så bra.

    En hel del ‘bidragsföretagare’ har blivit mer utsatta och skyddslösa än de trodde att de skulle bli. Bidragsföretagandet kan i värsta fall sluta med långtidssjukdom, psykisk och fysisk utbrändhet och i vissa fall livslång skuldsättning om företaget kraschar.

    ‘Starta-eget-retoriken’ genererar alltså en växande grupp ‘fallna hjältar’, som ofta skäms så mycket över sitt misslyckande att de undviker att vittna om sin utsatta situation och sina erfarenheter. Denna bistra verklighet synliggörs med smärtsam tydlighet i Christer Johanssons avhandling.

    ‘Bidragstagare’ blir ‘bidragsföretagare’ som sedan återigen blir ‘bidragstagare’. En ond cirkel som vi av allt att döma kommer att få se mer av den närmaste framtiden, om man ska tro Johansson. Medborgaren, omvandlad till entreprenör, får själv bära en allt större del av riskerna för sin framtida ohälsa och arbetslöshet.

    Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett. En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig noga för att förknippas med ‘förlorarna’ (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

    Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet. Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

    Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

    När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ‘verktygslåda’ också ständigt förnyas och uppdateras.

    Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

    Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

  • […] Och det finns amerikanska ekonomer som gått ut och sagt att USA måste ta vara på alla sina mänskliga resurser! Till och med ett så stort land måste göra det. Och de anser att detta måste påpekas! Som t.ex. Jeffrey Sachs. Se tidigare postningar under kategorin Jeffrey Sachs. Se inte minst ”Jeffrey Sachs om ’Den nya progressiva rörelsen’ och slutet på en 30-årig Reagan-era…” Ja, ser vi slutet på den nyliberala eran, slutet på en mossig nyliberalism samt en ny progressiv rörelse? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: