Ökade klyftor och ökande misstro – vad leder minskande tillit till? Är det de tillitsfulla individerna i ett samhälle som är de aktiva? Behöver vi möjligen fler tillitsfulla i samhället? Vad leder den söndra-och-härska-politik, som mer eller mindre uttalat förs, till?

3 oktober, 2012 § 13 kommentarer

Här kan man läsa Suhonens och Antman Debels artikel ”Politikernas dubbelagenterhot mot välfärdens kärna”:

”Strukturproblem. Svensk demokrati bygger traditionellt på intressegrupper som står mot varandra./…/

Just nu är den stora uppgiften att hindra S-kongressen att säga nej till vinster i välfärden./…/

Näringslivet blandar sig i de politiska partiernas inre liv. När det handlar om stora ekonomiska värden är de numera beredda att gå in i partierna med ombud för att skydda sina ekonomiska intressen.

För socialdemokratin som är en reformistisk folkrörelse förutsätts att partidebatten förs mellan jämlika medlemmar, inte av buktalare för ekonomiska maktgrupper utanför partiet. Förtroendet för en blandekonomi med fria företag kräver att den demokratiska sfären är fri från företagsmakt. Annars återinförs en slag viktad rösträtt vi känner igen från fördemokratisk tid./…/

Oron hos vård- och omsorgsföretagen och deras pr-bolag driver dem att försöka påverka S-politiker och opinionsbildare med seminarier och luncher också kallat ”mjuk” påverkan.

Vilken beredskap har den socialdemokratiska partiledningen med Stefan Löfven och Carin Jämtin i spetsen för att hantera ett läge där S-motioner om vinst i välfärden kan ha skrivits av vårdbolagen? Utser bolagen rent av egna kongressombud?

Den ekonomiska maktens ökande inflytande i politiken måste nu upp till debatt.”

Precis! Fler är inne på denna kritiska linje. Bra!

Bra skrivet!Ja precis, vilka tar parti för de utsatta idag? Och ja, om alla politiska partier är lika så blir politiken tråkig! För sjuttioelfte gången; se jämlikhetsanden om tillit och samhällsliv! Jo, jag tror att tillit också skapar bättre samhällsekonomi!

Vi behöver alla hjälpas åt! Och allas resurser behöver tas tillvara, något den amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs också menar är sant för USA och dess ekonomi! Se Sachs om den ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era”:

”Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

Bara militären och några få stora transfereringsprogram somSocial SecurityMedicareMedicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

Ja, vi behöver ta tillvara allas resurser och verkligen ge alla samma chans att utveckla sina unika förmågor. I ett sådant samhälle, solidariskt, mår vi alla bättre och jag tror också att människor lättare blommar ut i detta. Och blommar på ett bättre sätt.

Se om Rothsteins ”Sociala fällor och tillitens problem.” Fler reflektioner över denna här och samt Göran Rosenberg över Rothsteins bok här. Väl värt att läsa!

Se också SNS om denna bok här. Se vidare SNS om Putnams bok ”Den fungerande demokratin. Medborgarandans rötter i Italien.”

Och ekonomistudenter vid Harvard har också ifrågasatt den partiska (som de menar) undervisning de fått! Se anti-Mankiw-rörelsen.

Ja, ”vem tjänar på de förhållanden vi ser idag?” Vi förlorar ALLA på denna bristande tillit.

§ 13 svar till Ökade klyftor och ökande misstro – vad leder minskande tillit till? Är det de tillitsfulla individerna i ett samhälle som är de aktiva? Behöver vi möjligen fler tillitsfulla i samhället? Vad leder den söndra-och-härska-politik, som mer eller mindre uttalat förs, till?

  • k skriver:

    Och Anders Lindberg menar att ”Björklunds skola blev bara hästskit”:

    ”Björklund har snart tagit död på yrkets lust och kreativitet.”

    Japp, så är det!

    Skapande skola förstärker lärandet! Kate Pickett apropå tal nyligen av Ed Milibrand i Storbritannien ‘Miliband looks like he can lead with conviction’:

    As income inequality has risen in Britain, social mobility has stalled and we waste the talents of far too many of our young people. Ed Miliband’s speech reminded us of the ”forgotten 50%”, those who don’t go to university, who aren’t set on an elite trajectory from childhood. Contrast this with Mitt Romney’s recent derision of the 47% of Americans who don’t earn enough to pay tax – it tells you all you need to know about the difference between left and right politics.

    Miliband is right to stress the benefits of a comprehensive education – a cohesive society depends on us all being ‘in this together’: able to understand and respect the different contributions we can all make in a fair society with a balanced economy.”

  • […] Vänstra stranden om bildning och politik, Peter Andersson om bostadspolitiken, Reflektioner och speglingar om minskad tillit, Olas tankar om  S-budgeten, Pepprat rödgrönt om dörröppnarna inom S, Claes […]

  • k skriver:

    Och vad sysslar media med? Tidningar och TV? Är media en informations- eller desinformationskälla? Och vad leder det ena eller det andra till?

    Ur DD idag:

    • k skriver:

      Patrick Paxton om medias ”partiskhet” i ”What about Israel’s nuclear weapons?”:

      ”Readers periodically ask me some variation on this question: “Why does the press follow every jot and tittle of Iran’s nuclear program, but we never see any stories about Israel’s nuclear weapons capability?”

      It’s a fair question. Going back 10 years into Post archives, I could not find any in-depth reporting on Israeli nuclear capabilities, although national security writer Walter Pincus hastouched on it many times in his articles and columns.

      I spoke with several experts in the nuclear and nonproliferation fields , and they say that the lack of reporting on Israel’s nuclear weapons is real — and frustrating. There are some obvious reasons for this, and others that are not so obvious.”

      Läs mer i artikel som är länkad.

  • k skriver:

    Ja, vad borde egentligen åtgärdas i skolan?

    Skolmiljön till exempel? Vilken är en central förutsättning för att ALLA ska lyckas i skolan, är den inte!?

    Se över miljön fysiskt, psykiskt, pyskosocialt!? Hur lär sig ett barn i en mijö där han/hon inte blir väl behandlad?

    Riktas fokus på rätt saker? Inte minst från politikerhåll!

    Se den amerikanska skoldebattören och -kritikern Diane Ravitchs blogg.

  • k skriver:

    Göran Greider, kritisk mot (partisk) media, om att ”Slå sönder Stockholm”:

    Poeten Johan Jönson brukar kalla innerstaden för moderatstaden. Jag håller med. När jag går på gatorna i Falun och Borlänge eller på bygatorna i Dala-Floda möter jag praktiskt taget aldrig någon som utnyttjar den överklassubvention som kallas Rut-avdrag.

    I Stockholms innerstad kan man på tunnelbanan eller kaféer höra unga män i karriären ena stunden diskutera en svindyr weekendresa till USA och i nästa glädja sig åt att det är så billigt att få lägenheten städad.

    Skattesänkningar och subventioner har hällt ner pengar i de redan välbeställda delarna av huvudstaden. Och det är detta uppblåsta Stockholm som räknas när politik diskuteras. Detta sjukligt gynnade Stockholm har dagliga språkrör i de två stora morgontidningarna, DN och Svenskan.

    Det har gått så långt att jag möter innerstadsbor som tror att ledarskribenterna på dessa tidningar skriver objektivt om politik. Inte konstigt, inga andra röster hörs ju.

    När alla de progressiva resonemangen och begreppen blir osynliga i offentligheten förändras våra identiteter. En radikal identitet bekräftas nästan aldrig av en politisk text i en stor tidning. Och politikerna, även socialdemokrater, blir rädda och vågar inte ens försöka väcka till liv de sovande sidorna av människors politiska medvetanden.

    Hur ska Stockholm slås sönder? Hur ska det falskt homogena och välbeställda Stockholm slås sönder så att alla verkliga sociala världar i Stockholmsområdet blir synliga? I långa loppet finns bara en framkomlig väg: organisering av människor som är normal- eller låginkomsttagare i förortsbältena kring innerstaden.

    Men arbetarrörelsen och vänstern i allmänhet borde också börja grubbla över hur innerstadens överhöghet ska brytas. På längre sikt kommer innerstan att mista sin kulturella ledning, eftersom inga författare eller konstnärer har råd att bo där. En Brooklynifiering äger rum (Manhattan blev för dyrt och allt levande flyttar till det billigare Brooklyn). Men det vore bra om radikala krafter, i maskopi med stadsplanerare och arkitekter, började fundera över skapandet av nya storstadscentra utanför innerstaden.

    Skärholmen kan bli viktigare än Söder­malm. Gullmarsplan är redan ett mer levande centrum än Norrmalmstorg. LO-borgen och de andra fackliga högkvarteren borde i en exodus korsa innerstadsöknen och slå sig ner utanför innerstan. Enbart försäljningen av fastigheterna skulle kunna finansiera en gratis röd morgontidning i ett par årtionden.”

    Bra Greider! Fortsätt så!🙂

  • k skriver:

    Ali Esbati skriver väldigt bra i ”Utanförskapslinjen”:

    När historien om Reinfeldts regeringsprojekt en gång ska skrivas – förhoppningsvis ganska snart – måste begreppet ‘utanförskap’ ges prominent plats. Propagandistiskt har det använts imponerande effektivt av ‘Nya Moderaterna’. Som diffus samlingsbeteckning i valrörelsen 2006 antydde det arbetsskygga slashasar och statistiskt fuffens. Siffror på arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspension stod sig slätt mot det klatschiga ordet.

    Efter segern 2006 blev det nödvändigt att försöka definiera utanförskapet lite mer precist. Metoden är mycket underfundig. Man slår ihop alla möjliga ersättningar från det offentliga och stämplar detta som utanförskap. Det är alltså inte om man är arbetslös eller sjuk som man räknas med i utanförskapet – det är om man erhåller a-kassa eller sjukpenning.

    Som professor Bertil Holmlund konstaterade redan 2008, betyder detta att länder med välutvecklade socialförsäkringssystem ‘framstå[r] som mindre framgångsrika enbart därför att personer som inte arbetar har större tillgång till offentliga trygghetssystem’.

    Genom att successivt skärpa tillgången till sociala försäkringar kan man så uppnå det glädjande resultatet att vissa helt faller utanför systemen. Eller som statsministern [ganska arrogant] uttryckte det när han i en intervju i oktober 2011 pratade om kollapsen i a-kassan: ‘Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt.’ Citatet fortsätter:

    ‘Sist  och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor.’ 

    [Men vad är detta ‘sista och slutliga’? Han skiter i människor helt enkelt! Han saknar förmåga att sätta sig in i hur det är att vara fattig helt enkelt].

    Här nuddar Reinfeldt vid kärnan av förändringarna. Det som ‘sist och slutligen’ återstår för dem som söker samhällets hjälp, är kommunalt ekonomiskt bistånd: socialbidrag i folkmun. Medan de inkomstrelaterade försäkringarna har till syfte att förhindra fall ned i fattigdom om det olyckliga skulle ske, är förutsättningen för att man ska få socialbidrag att man först har uttömt alla sina resurser – gjorts fattig.

    I augusti berättade SVT om två socialsekreterare som under en månad levde på socialbidragsnivå. De berättar om gnagande stress. Och om att den ‘lyx’ man måste välja bort är mer än prylar. Det är, till exempel, ‘att kunna vara spontan; att kunna tacka ja till en kaffe när som helst’.

    Fattigdom handlar om att ställas utanför sociala sammanhang.

    Medan vi blivit itutade att det pågår ‘åtgärder’ mot utanförskapet, har allt fler människor metodiskt ställts just utanför. Utanför den trygghet som välfärdssystemen är tänkta att ge. Det elaka med den omvandlingen är att den är delvis självförstärkande. Hos dem som för tillfället inte hamnat utanför uppstår gärna en sorts självgod ängslighet.

    Distansen till dem det gått illa för skapar illusioner om den egna förträffligheten. Man klämmer hundralapparna från jobbskatteavdraget lite hårdare i näven. Och hos dem som glidit ut: bitterhet och resignation.

    Det är förknippat med relativt låg parlamentarisk risk att vidga och fördjupa utanförskapet. Ty den som måste slita med ekonomin varje dag får svårare att lämna avtryck i samhällsdebatten; ger oftare upp att rösta. Den som inte haft en enda fast inkomst när hon är 30, rycker lättare på axlarna åt att de inkomstrelaterade systemen urholkas.

    Det är där vi står nu. Om utvecklingen ska vändas, behövs en annan bärande berättelse, om solidaritet. En inbjudan till att inte bara ge bort sin röst till någon som ska vara snäll och lappa ihop systemen, utan till att vara med att bygga upp och nytt. Till ett innanförskap.”

    Ja, de som tjänar på den politik som alliansen för är bara de med allra högsta inkomsterna. En massa av oss i medelklassen kommer att förlora på den, om inte förr så senare. Vi kommer att få betala själva för det som tidigare sopcialförsäkringarna stått för.

  • k skriver:

    När jag läste detta kom jag att tänka på: I ena sammanhanget så ska man tro att man är någon (och då kommer man dragande med jantelagen, som bara svenskar bekänner sig till), i ett annat ska man inte tro man är värd något, t.ex. ett värdigt liv (men handlar det inte fortfarande om den i andra sammanhang så förhatliga jantelagen?).

    Den är praktisk att komma dragande med – i vissa sammanhang!

    Och om samma åtgärd vidtas av olika kategorier av människor så förtjänar de inte samma upprörda tonfall i ena sammanhanget, däremot i det andra. I ena sammanhanget är det en helt okej, klok och nödvändig åtgärd, i det andra helt förkastligt! Vadå, civilkurage? Bra skrivet! Vet inte om jag inte förstod Stjernkvist, men kan inte denna skola som arbetar bra med barn med särskilda behov kunna fortsätta verka? Måste man säga nej till den? Vad man säger nej till är inte det att den inte får eller ska drivas med vinstmotiv!!??

    Nej, kom med bättre motiv för att inte införa vinstförbud, Stjernkvist!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Ökade klyftor och ökande misstro – vad leder minskande tillit till? Är det de tillitsfulla individerna i ett samhälle som är de aktiva? Behöver vi möjligen fler tillitsfulla i samhället? Vad leder den söndra-och-härska-politik, som mer eller mindre uttalat förs, till?reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: