Göran Greider och Mats Jonsson om medelklasskampen, samt mer om medelklassens kommande kollaps…
5 november, 2011 § 11 kommentarer
Om Franks bok ”Frånsprungen – Hur ökad ojämlikhet drabbar medelklassen.” Där kan man läsa:
”När löneklyftorna växer blir det de rikaste grupperna som driver på konsumtionen i samhället.
Tyngdpunkten i konsumtionsutgifter förskjuts uppåt och alla försöker följa med i karusellen.
I USA upplevs det som tvingande att följa med i standardjakten, inte minst därför att skolorna upplevs ha en kvalitet som följer prisnivån på bostäderna [precis det Elizabeth Warren säger angående medelklassens kommande kollaps, se nedan, men en annan amerikanska, Diane Ravitch, påpekar att det faktiskt inte är så att man väljer skola utifrån dess faktiska kvalitet, utan man väljer utifrån andra ‘kriterier’, ‘drivkrafter,’ där en är att man TROR att den skola man väljer är bättre].
Den som ligger kvar på en viss utgiftsnivå får i praktiken sämre standard.
Jämfört med andra.
I Sverige ser det ungefär likadant ut.
Om det på 60-talet handlade om att höja sin materiella status med en ny brevlåda, handlar det idag om att totalrenovera sitt kök eller badrum.
Frank ger själv ett exempel med gasolgrillar. De som köper vad som upplevs som extremt dyr grill vidgar perspektivet för alla andra. Effekten blir att allt fler lägger allt mer pengar på något så svårfångat som lycka. I materialiserad form, dessutom.
Ju lägre inkomst man har, desto större andel av lönen går åt till denna balansakt.
Samhällsekonomiskt är det vansinne, menar Frank.
Istället borde pengarna användas till samhällets förfallande infrastruktur och till en bra skola åt alla och till en sjukvård som garanterar alla medborgare en rimlig vårdnivå.
Privatekonomins samhälleliga konsekvenser blir negativa för de flesta amerikaner.
Den amerikanska drömmer krackelerar [se här och här och här].
Och i Sverige jobbar vi på i samma anda.”
Så bra skrivet – och troligen sant.
Och Göran Greiders och Mats Jonssons samtal finns här och här. Samt här finns Greiders ledare em detta seminarium, ”Mats kamp.”
Om ”Mats kamp” kan man läsa:
”… boken [är] ett glödande angrepp på det nya Sverige där familjen ses som ett företag och statusjakten styr våra liv.”
Och lösningen är INTE RUT (Barbara Ehrenreich skriver så på pricken om detta i länkad postning). Man behöver skratta mitt i eländet. Skattepengar borde gå till vård, skola och omsorg, samt till infrastruktur osv. Direkta nyttigheter för oss ALLA.
Amerikanskan Elizabeth Warren om ”medelklassens kommande kollaps” kan man läsa här och här.
I USA har man fått ägna sig åt positivt tänkande, se tidigare postning ”Ett offerklandrande synsätt som passar fint ihop med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna – mer om positivt tänkande…”
Jo, vi behöver ”mer avund åt folket”!? Att man inte av skam tiger eller inbillar sig att det är vanligt att man jobbar sig upp från botten till toppen. Vi tjänar alla på att bry oss om varandra och vara solidariska. Utan att respekten för individen försvinner. Det behöver inte vara ett antingen/eller, borde inte behöva vara det.
Tillägg 6 november: Moderaterna/the Moderate Party, Muf, Svenskt Näringsliv, Johan Norberg, tankesmedjan Timbro, Stefan Fölster, Bäckström och Tove Lifvendahl är de sökord Google premierar?
reflektioner och speglingar II... 
Provar nu att kommentera mina egna bloggpostningar istället för att uppdatera dem.
Mats Jonsson i intervjun ”Jag och mitt ego” i Ordfront:
”Är det personliga politiskt och allmängiltigt?
– Det personliga är så in i bomben politiskt, och oerhört allmängiltigt. Man kan se det som att jag i Mats kamp ägnar 180 sidor åt att slänga ut allmängiltighetskrokar som andra 70-talister-ur-medelklassen-med-barn kan nappa på, för att sedan – när jag har dem på kroken – avsluta boken med en politisk analys de kanske funnit helt världsfrånvänd om de inte börjat identifiera sig med mig under sin läsning av boken.
Jag hoppas att jag i alla fall får någon att omvärdera sin vardag och hoppa av konsumtions-, status- och jobbracet.”
Unni Drugge i samma intervju:
”Hur ser du på utvecklingen att det privata blivit så offentligt, med bloggar, Twitter och Facebook?
– Jag ogillar starkt den här intimiseringen av det offentliga samtalet, men då menar jag det som ingår i publicistiken i stort, inte konstnärlig verksamhet, för där är jag extremt liberal. Men detta ihärdiga outande av privata skrymslen i både traditionella och nya medier får mig att kräkas. Det är som om den enda giltiga inträdesbiljetten till offentligheten – i synnerhet om du är kvinna – är att fläka upp vartenda litet hudveck.
Det är ett tecken på att samhället är dysfunktionellt där ingen respekt visas för personlig integritet.
Fenomenet går att härröra till realitysåpans stora genombrott och i och med det skapades en helt ny sorts kändisar som skrev under det finstilta, nämligen löftet att vädra lakanen inför öppen ridå. Sedan dess har denna ogenerade öppenhet bildat norm.
Har du själv någon favoritsjälvbekännare?
– Ja. August Strindberg!”
Och återigen, det tål att upprepas: ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…
Och den sociala rörligheten (den amerikanska drömmen, som fanns HÄR i de skandinaviska länderna) håller på att försvinna:
Diane Ravitch bland andra tror inte på några mirakelskolor i USA (såna finns nog inte här heller).
Och ändå genomför man med blixtens hastighet en massa reformer i ALLA delar av samhället sen valet 2006, då vi fick en högerregering. Eller denna genomförs så blixtsnabbt för att människor inte ska HINNA reagera och se varthän det barkar?
2006 accelererade denna utveckling i sällan skådat slag.
Men som sagt, (s) har bidragit till denna högervridning, fast den skedde under deras regeringsinnehav långsammare. Förmodligen under envis och långvarig påtryckning av nyliberala högerlobbygrupper!
Vi är utsatta för ett gigantiskt experiment skulle jag vilja påstå. Det gör mig rasande arg.
Lars Pålsson Syll skriver en bloggpostning om Paul Krugman angående hans syn på den ökande inkomst- och välståndsojämlikheten I USA.
”Det vi ser är inte en ökning av en ganska bred kunskapsarbetarklass. Istället ser vi ökningen av en snäv oligarki: inkomster och välstånd blir alltmer koncentrerad till en liten, privilegierad elit.”
Läs mer i Pålsson Sylls postning.
Samt se också Krugmans postning.
Och ”Spindoktorer styr Sverige”:
”Moderaterna är inte längre ett politiskt parti. Moderaterna är en högertankesmedja, finansierad av krafter de inte vill redovisa och av oss medborgare (skattepengar). M är sammansatt av lobbyister för storföretagsamheten, av ett pr-maskineri för övertagandet av ‘Sverige’ för att förvandla landet till ett slags företag – en bas för de rika och mäktiga att verka i med disciplinerade undersåtar där alla vet sin plats och för återinförandet av klassamhället. M är sammansatt av ‘duktigt’ folk från reklam- och pr-världen och fullt av nyutbildade spindoktorer, sådana som vet allt om hur man ska hantera media.
Propagandaminister är enligt Resumé Per Schlingmann, det är Resumés ord, fast världen övergav benämningen propagandaminister efter Josef Goebbels. Det är smart av Resumé eftersom den tidningen ingår i propagandaapparaten; dess uppgift är att gifta ihop media och reklam och komma med kittlande medie- och politikskvaller och vara en instans i tevesofforna i gestalt av den chickcyniske men egentligen lydiga Viggo Cavling./…/
Delar av ‘folket’ har M erövrat genom att övertyga den nya medelklassen, i vilken det ingår välförtjänande arbetare, om att en röst på dem betyder mer pengar i plånboken och en berättelse om världen som låter dem överge de andra, eftersom fattiga, sjuka och utsatta egentligen är parasiter som suger ut deras plånböcker, ett slags omvänd marxism.
Det är de utsatta som suger ut de lyckade, är det vinnande budskapet. M har genomfört en skicklig pr-kampanj, som företrädare för kapitalet.
Folk är inte dumma, vilket M-typer alltid påstår att man antyder när man hävdar att människor låtit sig hänföras av pr-kampanjer. Folk är vilseförda.
Var alla sovjetmedborgare idioter? Var alla tyskar som anslöt sig till nazismen dumma i huvudet? Naturligtvis inte./…/
I hela mitt vuxna liv har högerns pr-apparat dragit all vänster över en kam, stoppat ner den i en säck, dragit åt snaran och hävdat att alla tankar i den riktningen leder till massmord och Gulag. All vänster har gjorts ansvarig för Stalin, ‘titta på historien’, fast majoriteten motsatt sig ohyggligheterna i den kidnappade socialismen.
När det nu blivit dags att närmare granska Moderaternas obehagliga historia försöker de skoja bort den: dels därför att den är riktigt hemsk, dels därför att de börjat sno attraktiva paroller från vänster.
De verkar påstå att man alltid ska döma vänstern utifrån sin historia, men aldrig högern. Varför det?
Vem är högerns Stalin? Franco i Spanien? Sydamerikas diktatorer, Pinochet, eller Greklands junta? Sydafrikas apartheidregimer? Salazar i Portugal? Sukarno i Indonesien, som mördade hundratusentals vänsteraktivister? Antikommunisten Mc Carthy i USA som härmade inkvisitionen? George Bush? Eller alla folkmördare som föregick demokratin (ungefär som i Syrien och Jemen i dag) de som önskar den demokrati som högern i Sverige från allra första början motsatte sig?
Var de en kidnappad höger?
Vi har nu fått ett högerns pr-maskineri att leda landet, poserandes som politiskt parti.”
Och hur funkar sökmotorer på nätet? Också de gynnar högern?
Läs också om de självgoda moderaterna och deras pr-strategi, samt om det nya Sverige och om slaget om mittenväljarna – dvs medelklassen.
Ja, sanningen är att största delen av den kommer att förlora på den politik som förs, även om något annat påstås.
Och detta är på inget sätt en ofrånkomlig politik, eller enda vägens politik! Förtjänar att påpekas och påpekas igen och igen!
Ensam är stark (?)
”Ensam är stark, den starke är fri.
Framtiden skapas av en fri individ.
Högeralliansen har en klar strategi:
Sverige ska delas i fattig och rik.
Borg och Reinfeldt har bildat ett jobbarparti.
Det är enkelt, säger dom, dom som jobbar är vi,
fast gamla och sjuka kan gott hugga i.
Vi hjälper dom gärna med en glad melodi [ja, det kan behövas!]:
Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att träffas!
Hej då, trevligt att ses.
Men nu måste vi dra,
det är så mycket man ska,
så vi träffas nog inte igen.
Oljan har sinat, bara rester finns kvar.
Det gäller att sno åt sig ifall man vill ha.
Missa’ man chansen när den fanns i Irak
får man hålla sig framme i Afghanistan.
Sten Tolgfors har skapat en yrkesarmé,
där folk utan jobb kan få döda för fred.
Skulle någon bli skadad eller nån stryka med
kan familjen förvänta sig raka besked:
Hej då, trevligt att träffas…
Men nu måste jag dra…
Spaniens solkust är inte sig lik:
stränderna flyter av uppsvällda lik.
Det är fattiga svarta som har försökt ta sig hit
till nåt omänskligt jobb i en skitig fabrik.
Men för Nyamko Sabuni är det inget problem
att blattarna håller till i sina egna system.
På Ibiza är det inget man hör eller ser.
Där kan man partaja och skråla i fred:
Hej då, trevligt att träffas…
Men nu jag dra..
Att riva ett folkhem är inte så lätt –
då krävs det mer än hacka och spett.
Man får slita och gno i sitt anletes svett
tills vänstern är krossad och facket är knäckt.
Maud Olofsson är ju så rasande käck,
en svensk Margaret Thatcher med kul dialekt.
Och kärnkraft är numer ett klämmigt projekt,
och ropar någon ”Svikare” flinar hon fräckt:
Hej då, trevligt att träffas…
Men nu måste jag dra…
Man ska älska sin nästa som man älskar sig,
bög eller flata eller transsexuell.
Till och med mot konstnärer ska man va snäll,
men det där verkar inte vara Göran Hägglunds modell,
och det tror jag kanske kan bli till besvär
den dan Göran Hägglund står inför Sankte Per
och ser att Alf Svensson inte är där
och hör Pelle och änglarna sjunga så här:
Hej då, trevligt att träffas…
Men nu måste vi dra…
Carl Bildt är ju så rasande intelligent,
åtminstone om han får säga det själv.
Och tänk, slaktare Kissinger vill vara hans vän.
Ja, de kanske kan starta ett Vietnamkrig igen.
Men så är det det här med Lundin i Sudan
och aktier i vapen som går till Irak.
Man måste nog vara en sann diplomat
om det enda man har att säga i sak är:
Hej då, trevligt att träffas…
Men nu måste jag dra…
Mats Odell har det enkelt, relativt sett,
att det är till salu om priset är rätt:
skolor, brännvin, tåg, lasarett,
heder och samvete, moral och respekt.
Och Jan Björklund predikar att kunskap är makt,
kunskap om hur man marscherar i takt.
Och om nån står i vägen så får dom spark,
och när han möter Lars Leijonborg hojtar han glatt:
Hej då, trevligt att träffas…
Men nu måste jag dra…
Och så plötsligt en dag träder människor fram,
de utan titlar, de utan namn,
de utan bonus, de utan bank,
de utan konton i nåt skattefritt land,
De som har betalat sin TV-licens,
de som kan städa sitt alldeles själv.
Nu sjunger dom alla på samma refräng
för Fredrik och alla dom som är med i hans gäng:
Hej då, trevligt att träffas…
Men nu måste vi dra…”
Jaha, och vad ska vi ha i stället? En annan elit?
Nej, jag tycker att vi ska ha ett samhälle för alla.
Och ett samhälle med små klyftor eller kanske bättre uttryck: byggt på att vi bryr oss om alla.
Så länge jag levt har det alltid funnits skillnader i inkomst för människor vill jag först betona. Det har aldrig varit så att alla har haft samma inkomst eller exakt lika väl förspänt ekonomiskt. Trots att Sverige varit ett ”socialistiskt” land.
Men nu kommer ojämlikheten att raskt bli allt större. Inte bara vad gäller inkomst, utan också vad gäller jämlik och allmän tillgänglighet till vård, skola och omsorg. Först och främst, men inte bara det: infrastrukturen faller sönder (se bara tågen här). Vägar behöver underhåll, vi behöver vara kunniga vad gäller nya kommunikationsmedel och hela befolkningen behöver ha tillgång till detta, samt möjlighet att sätta sig in i detta och utveckla kunnighet på detta. Vi har legat i framkant vad gäller t.ex. mobil(telefon)teknik har jag märkt när jag de senaste åren varit i USA (och ingen blir rik på egen hand).
USA är inget drömsamhälle och där har den sociala rörligheten varit lägre än i Sverige och de andra skandinaviska länderna, så det där med ”elit”… Där är det eliten som drar ifrån de övriga, med allt vad det för med sig, p.g.a. dess enorma ojämlikhet mellan människor. Alla får helt enkelt inte samma möjligheter där annat än i retoriken. Verkligheten fungerar inte så som man påstår.
”Elit” kan väl vara ganska olika saker!? Och jag tror ju inte på diktatur utan på demokrati.
”Elit” kan man väl ha på många områden? En välutbildad, en som sitter på det mesta av pengarna och kanske också makten osv… Rent parentetiskt tror jag vår nuvarande regering, trots dess retorik, är rädd för kompetens (dvs välutbildat och kunnigt folk; en intellektuell elit). Men de vill samtidigt ha elit och underklass, om än inte klart uttalat. Jo, högern är ganska elitistisk. Den eliten vill då inte jag ha!
Och angående ”elitism”: tänk på moderaten Anna Kinberg Batra och hennes uttalande att stockholmarna är smartare än lantisarna.
Jo, jag tycker att vi ska ha något annat, bättre, än det vi har nu. Än den ”elit” vi har nu.
Den sortens ”elit” som ser ned på sina medmänniskor (och föraktar svaghet) kan vi nog vara utan, som Batra ovan.
Vi i medelklassen har också anledning att vara oroliga.
Något som människor i ”eliten” oupphörligt påpekar, se t.ex. amerikanske ekonomen och Nobelpristagaren Paul Krugman. Nu senast angående ”Boom för vem?” Ja, det har blivit en boom, men för vem? Där kan man verkligen tala om en elit! Dvs den allra högsta 1 % av befolkningen.
Och Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps.
Jag kommer nog att blogga vidare, om Greg Mankiw, vars studenter skrev ett öppet brev till honom angående det han lär ut i grundkurs i ekonomi (de anser att det han lär ut är förutfattade meningar, fördomar, partiskhet och ensidighet, dvs att han är ”biased”), vad ekonomen Lars Pålsson Syll skriver om honom och hans mumbo jumbo vad gäller ökande ojämlikhet. Dvs inte bara Paul Krugman nämner honom, kritiskt …
Den sociala välfärdsstaten (med högre skatter och starka trygghetsnät, såsom i de skandinaviska länderna hittills), bortom ideologi, ÄR absolut förenlig med en blomstrande marknadsekonomi säger förre nyliberale ekonomen Jeffrey Sachs.
”Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt.
Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.”
Lobbygrupper och tankesmedjor har envist bearbetat politiker och befolkning här i Sverige också de senaste dryga 30 åren i denna riktning.
[…] […]
[…] vidare om “det nya Sverige, som ses som ett företag och där statusjakten styr våra liv”! Håller med: det är en tröst att det går dåligt för alliansen också! Håller med! Tiden är […]