”Boom för vem?” Paul Krugman om avregleringarna och vad de lett till för genomsnittsfamiljen jämfört med de 1% som finns i toppen…

9 november, 2011 § 5 kommentarer

[Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara].

Paul Krugman i “Boom för vem?” i min snabba översättning från engelskan:

”Låt mig starta med en gåta [eller svår nöt att knäcka]: varför envisades tron på fenomenet finansiell avreglering så länge?

Trots allt, om du backar [och ser tillbaka] vad gäller dess meriter, så producerade avreglering katastrofer redan tidigt. Tidiga avregleringsrörelser bidrog till den latinamerikanska skuldkrisen i tidigt 1980-tal; Garn-St.Germain producerade sparande- och lånesammanbrottet; det frigjorda kapitalflödet producerade den asiatiska krisen och LTCM [Long-Term Capital Management]; och nu har vi det stora sammanbrottet. Så varför var Väldigt Allvarliga/Seriösa Människor så övertygade att detta var en bra sak?

Nåväl, svaret från de vanligen misstänkta [Johan Norbergare och Neoläsare, som Lars Pålsson Syll skriver om?] har alltid varit att avregleringseran också var en era av aldrig förut skådad ekonomisk tillväxt. En tid tillbaka noterade jag att Peter Wallison – en av de främsta upphovsmännen till den ’den stora lögnen bakom orsakerna till krisen’ –  hävdade att:

’I sanning så startade den moderna eran av snabb ekonomisk tillväxt efter att både demokratiska och republikanska presidenter satt igång med att lyfta kostsamma och förlamande New Deal-regleringar.’

På liknande sätt bedyrade Eugene Fama att:

’Med början i tidigt 1980-tal upplevde i-länderna och några stora spelare i utvecklingsländerna en period av extraordinär tillväxt. Det är rimligt att göra gällande att genom att underlätta strömmen av sparande i världen för produktiv användning runtom i världen, spelade finansiella marknader och finansiella institutioner en stor roll i denna tillväxt.’

Poängen är att detta är rena fantasier från högerns sida. Den verkliga eran för spektakulär tillväxt i USA och andra avancerade ekonomier var generationen efter andra världskriget, med post-Reagan-tiden inte ens i närheten om man jämför. Så varför föreställer sig dessa människor något annat?

Och svaret är uppenbart, när du tänker på det, tillväxt för vem? Det finns bara ett sätt i vilket postavregleringsboomen var exceptionellt och det är i termer av tillväxt i inkomst för toppen av skalan [de som vunnit stort är de i absoluta toppen].

Här är en jämförelse av efterkrigsboomen [1947-1973] med den påstådda avregleringsboomen [1979-2007], där man använder genomsnittsfamiljens inkomst från Census and real average income for the top 1 percent av Piketty and Saez [två forskare, länkad är artikeln ‘De rika blir rikare’].

‘Genomsnittliga årliga tillväxtgrader”

[blått är genomsnittsfamiljens inkomst, rött de 1 % i toppen].

Om du tittar på genomsnittet, så är den senaste generationen en stackars skugga av efterkrigstidens boom. Men om du pratar om de 1 % i toppen så har underbara saker hänt.

Inte undra på att Väldigt Seriösa Människor – som, trots allt, blir betraktade som Väldigt Allvarliga/Seriösa därför att eliterna tycker om dem – har behållit tron på avreglering trots upprepade katastrofer.”

Se artikeln ”Riskkapitalister vill ha hjälp av staten”:

”Apoteksmarknaden. Apoteksföretagen blöder och lobbar nu för att få större statliga subventioner för att klara lönsamheten. Samtidigt slussar de tiotals miljoner kronor till ägarbolag på Jersey.

Två år efter avregleringen arbetar Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) med en översyn av handelsmarginalen. Det är en subvention som apoteken får för att tillhandahålla receptbelagt. Marginalen skruvades upp rejält 2009 för att underlätta för nya aktörer att etablera sig på marknaden. Åtgärden höjde statens kostnader från 4 till 4,5 miljarder kronor. Men mycket talar nu för att en del av tillskottet på 500 miljoner kronor har slussats skattefritt ur landet.

Detta beror på att riskkapitalbolagen bakom de nya apotekskedjorna optimerar sin lönsamhet genom att basera moderbolaget i lågskatteländer, och sedan låna ut pengar till den svenska rörelsen till höga räntor./…/

Samma ifrågasatta upplägg används av Apoteket Hjärtat [det apotek som man hittar överallt i Hälsingland idag, se tidigare inlägg om privatiseringen av Bollnäs sjukhus], marknadens största privata aktör. Enligt årsredovisningen har bolaget aktieägarlån på 630 miljoner kronor, dock utan att avslöja räntenivån. I den mån den är lika stor som i Medstopkoncernen har Apoteket Hjärtat slussat drygt 90 miljoner kronor till Jersey. Bolaget gjorde en rörelseförlust på drygt 200 miljoner kronor, men en nettoförlust på nästan en halv miljard. Det är förluster som bolaget kan föra med sig och kvitta kommande års vinster mot, om de uppstår.”

Göran Greider skriver i gårdagens ledare ”Socialdemokratin måste våga chocka och väcka” (ja, det måste den, men jag tror att (v) måste bidra här också, suck. Och jag suckar inte över (v), utan över (s), vill jag bara förtydliga):

”Partiets röst var närvarande överallt, på arbetsplatser, i föreningar, i bostadskvarter och i själva familjelivet. Vad spelade det då för roll att de flesta tidningar var borgerliga? Rörelsen hade sina egna, folkliga kanaler.

Men idag är de borta och det är därför ett enda mediedrev under en enda medial motorsågsnatt plötsligt kan kapa tio procent i opinionsmätningarna. Ja, det socialdemokratiska partiet liknar en strand i Sydostasien där alla mangroveträsk huggits ner och allt ligger oskyddat inför de mediala stormarna. 

Men det fanns ytterligare en orsak till att partiet en gång var så där stort: Man tycktes ha framtiden i sin hand. Det var arbetarrörelsen och socialdemokratin som formulerade de stora framtidsfrågorna och det var hos dem som den kommande tiden ritades upp, vare sig det gällde pensioner eller daghemsutbyggnad.

Jag brukar beskriva det som de två sprången. Först folkhemstanken och sedan det starka samhället – men något tredje språng kom aldrig och sedan dess har socialdemokratins fortsatta öde varit en ständig cliffhanger. 

Så hur ska det gå? Idépolitiskt har partiet sedan tidigt nittiotalet mer eller mindre lidit av afasi. En ond cirkel har uppstått, där en krympande rörelse blir allt sämre på att formulera framtidsidéer som är förankrade i folkdjupet, samtidigt som idébristen i sig stöter bort potentiella medlemmar och till och med intellektuella. 

Där står rörelsen idag. Orörlig. 

När Håkan Juholt överraskande valdes till S-ordförande upplevde många, också jag, det som något av en revansch från det som är kvar av en folkrörelse. Borgerligt lagda medier fick inte de högersossar de redan hade utsett. Rörelsen gick sin egen väg och skakade ur ärmen fram en man med mustasch från Oskarshamn som tidigare knappt alls synts till i toppolitiken./…/

Tiden verkar. Den sittande Alliansregeringen har börjat rosta och ta in vatten. Ett av Alliansens småpartier, Kristdemokraterna, kan mycket väl ramla ur riksdagen eftersom allt färre ser poängen med att de finns kvar där, i synnerhet om den mer hårdföra konservativa falangen får större utrymme.

De två andra småpartierna, Folkpartiet och Centern, tycks tävla om vem som ska kunna samla ihop mest av det nyliberala avfallet från de nya moderaterna. Det är knappast någon framgångsväg för dem i en era då den doktrinära marknadsliberalismen så uppenbart har ställt till med en massa problem (långsamt detonerar finanskrisen ideologiskt). 

Men även det stora partiet, Moderaterna, har problem. De har berövats det mesta av sin skattesänkarutopi när de inte längre vågar pröva riksdagens tålamod med nya jobbskatteavdrag. Reinfeldt regerar. Han kommenterar. Borg försäkrar. Han lugnar. Men de driver inte längre utvecklingen. 

Socialdemokratin står inför en motståndare som kan ha sett sina bästa dagar. Det avgörande ögonblicket inträffar nu när Sverige med all sannolikhet stiger in i en period där arbetslösheten ökar och den sociala otryggheten växer.

Om Håkan Juholt har tur kan han om ett halvår stå i en av de där typiskt ”socialdemokratiska” historiska situationerna: Samhället krisar och behovet av politik och offentliga insatser växer./…/

Tur är bara ett annat ord för minutiösa förberedelser och hård träning och i socialdemokratins fall handlar det om att ganska dramatiskt öka de idépolitiska insatserna i svensk politik.

I sin retorik har Juholt sedan han inledde sitt ordförandeskap varit på väg åt rätt håll, men känslan har varit stark att partiet varit för fegt i sin realpolitik. Under hösten måste socialdemokratin komma med några förslag som chockerar borgerligheten och väcker allmänheten. Det räcker inte med att bara försöka vara försiktiga./…/

Jag hoppas innerligt att svenska folket är berett att ge honom en chans till och därmed också visa att det inte är medierna som bestämmer vilka politiker vi ska ha.”

”…den nuvarande svenska varianten av ‘arbetslinjen’ – så är det om man hamnat i JUG o Fas 3…”

Annonser

§ 5 svar till ”Boom för vem?” Paul Krugman om avregleringarna och vad de lett till för genomsnittsfamiljen jämfört med de 1% som finns i toppen…

  • k skriver:

    Mer om vinster för riskkapitalbolag: Jonas Sjöstedt om Söderköping, Walhroos och rikskapitalbolag. Och som en kommentator skriver:

    ”Ja, nu är vi inne i en period igen då det är fritt med kritiken i pressen. Grindvakterna skruvar inte åt tvingen förrräns valåret närmar sig.

    Det är ändå viktigt att upprätthålla illusionen av en fri press.”

    Jo, det kan nog utan tvekan ligga något i det?

    Martin Moberg skriver om LOV eller Lagen om valfrihetssystem. Ja, valfrihet för vem?

    Robert Östling skriver om Svenskt näringsliv och svenska företagares alla tankesmedjor och lobbygrupper, tidskrifter och böcker… Han skriver bland annat:

    ”Artikeln gav mig dock anledning att fundera över en helt annan sak:

    I vilken utsträckning råder det en sund balans mellan olika särintressen i det svenska samhället?

    Som jag tidigare uttryckt tycker jag att det egentligen är ganska positivt att många olika särintressen gör sig hörda i offentligheten eftersom de ofta sitter inne på värdefull information.

    Tyvärr är det starka och koncentrerade intressen som hörs mest och högst (vilket blev väldigt tydligt i samband med SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser), medan svaga och utspridda intressen, såsom konsumentintressen, alltför ofta är tysta.”

    Väldigt tänkvärt!

    Antalet platser dras ner på högskolan.

    Jonathan Tasini skriver att miljardärer gillar återhållsamhet/sparsamhet… Men inte alltid egen?

  • k skriver:

    Alliansfritt Sverige om att apoteksbolag vill ha mer subventioner.

    ”Ett fullt fungerande apoteksmonopol styckades upp och såldes till underpris till olika företag, som nu känner att de inte klarar lönsamheten, och därför ska staten gå in med mer skattemedel. Vare sig löftena om lägre medicinpriser eller ökad tillgänglighet har infriats. Till råga på allt har arbetsmiljön försämrats för de anställda.

  • k skriver:

    Och Bror Perjus skriver om Den borgerliga politikens fullständiga haveri.

    ”Lugn, bara lugn, snart kommer svenska folket att upptäcka att den borgerliga regeringens politiska program fullständigt havererat.

    En serie så kallade jobbskatteavdrag har inte skapat ett enda nytt jobb. Istället ökar arbetslösheten.

    Jobbskatteavdragen har dessutom bidragit till ökade ekonomiska orättvisor och klyftor.

    De högavlönade har fått större skattesänkningar än de lågavlönade. Ännu mindre har pensionärerna fått./…/

    Privatiseringarna av apotek, äldreomsorg och skolor är däremot en succé.

    Men inte för den som behöver läkemedel, omsorg eller utbildning, utan för ägarna till de riskkapitalbolag som kan skära guld med täljkniv och skicka de pengar de lurat skattebetalarna på till skatteparadis oåtkomliga för skattemyndigheterna. På det området har regeringens politik för ‘bättre företagsklimat’ blivit en stor framgång.

    Apotekens service och vården av de gamla har däremot försämrats radikalt. Avancerade läkemedel med mindre efterfrågan saknas i de kommersialiserade apoteken.

    Skandal på skandal avslöjas med försvarslösa äldre som sitter ensamma, sysslolösa och stirrar rakt fram i tomheten eller ligger i sina sängar med nedbajsade blöjor, liggsår och stark ångest.

    Den kasernliknande skolpolitiken har skapat stress, växande orättvisor och betygsinflation. Den leder till sämre kunskapsinhämtning och skadad personlighetsutveckling för många barn i den generation som ska ta över ansvaret för vår framtid.”

  • k skriver:

    I dagens DD kan man läsa att ”Privatisering har lett till ökad korruption – det måste finnas en risk att bli upptäckt under hela processen.”

    I artikeln ”Kallas tjallare i Sverige, men välkomnas i USA” kan man läsa:

    Gunnar Stetler fokuserade på korruption med inriktning mot offentliga medel, något som blivit vanligare i takt med att fler kommunala verksamheter privatiseras, sade han./…/

    I takt med att alltfler kommunala bolag privatiseras måste kontrollen bli mer omfattande, sade han.

    – Man kan inte nöja sig med en eftergranskning av fakturor. Det måste finnas en risk att hela processen granskas från beställning till när bygget är slutfört.

    – Det måste finnas en risk under hela processen att bli upptäckt.”

    Ja, i avregleringens spår måste alltfler kontrollinstanser tillsättas?

    Vad kostar allt detta? Har man tjänat på det mot hur det var tidigare?

    Kommer skolor, sjukhus osv att återanställa vaktmästare någon gång i framtiden, tapetserare osv osv osv, för det kommer att bli billigare för sjukhuset och skolan?

    Är det som i USA att inspektörerna inte har utbildning inom det område de inspekterar?

    Se Diane Ravicth om privatisering och avprofessionalisering:

    ”… idén att vem som helst kan vara lärare. Man behöver inte några särskilda meriter eller träning. Kanske bara fem veckor eller så och sen kan du fungera som lärare [säger hon sarkastiskt?]. Ibland inte ens det, det räcker att bara fylla i några papper.

    Vidare kan vem som helst bli rektor, du behöver inte ha varit lärare. Du kan gå igenom en kort träningskurs eller du kan komma från företagsvärlden eller industrin eller militären och sedan vara kvalificerad att vara rektor.

    Vem som helst kan bli skolinspektör efter en kortträningskurs, du behöver inte ha varit vare sig lärare eller rektor för det. Så det är verkligen avprofessionalisering det handlar om [som hon säger ytterst syrligt].”

  • k skriver:

    Brad DeLong i postning att fattigdomstalen skulle ha varit nästan två gånger så höga 2010 utan trygghetsnätet.

    ”… talet om ’arbetslinjen’ möjligen är kraftfull retorik men mycket lite praktik. Nyligen granskade SvD hur det gick med vallöftet om jobben, ett föga smickrande betyg till den förda politiken. Nyligen sågades också alliansens teorier om att försämringar i a-kassan ger något gott.

    LO-utredarna visar i sitt debattinlägg på ett alternativ till den svaga arbetslinje som nu gäller. Basen handlar om en aktiv ekonomisk politik, om utbildningspolitik och en arbetsmarknadspolitik med bra arbetslöshetsförsäkring och ’kvalitativa, rustande program.’ För den sistnämnda framhåller man fyra typer av insatser som fungerar, ’givet att de är väl utformade och kommer arbetssökande till del tidigt, utifrån individuella behov’./…/

    Som av en händelse kommer samma dag i DN ett ytterligare kvitto på att politiken inte fungerar. Den parlamentariska

    Socialförsäkringsutredningen visar i en rapport på en dramatisk ökning av antalet unga mellan 20-24 år som förtidspensioneras. Det nya namnet ’aktivitetsersättning’ kan inte gömma undan denna över 80 procent stora ökning av unga som har ställts vid sidan av arbetsmarknaden under de senaste åtta åren.”

    Ja, unga förtidspensioneras p.g.a. arbetslöshet.

    ”Lustigt nog rasar alliansen inte alls lika mycket som för sex år sedan.”

    ”… det vi ser är en manifestation av den moderatledda alliansregeringens metod. Att säga en sak och verka för det motsatta./…/

    Socialstyrelsen visar i en ny rapport att vi har nära 14 000 unga sjukpensionärer (aktivitetsersättning med nyspråk) mellan 20 och 24 år, de flesta har en psykiatrisk diagnos. Under 30 är är det ca 28 000 personer. Det är en ökning på gruppen 20-34 åringar med 80% jämfört med Finlands 5% och Danmarks 10%.

    Det innebär nära 70 000 människor som samhället slutat att jobba för.

    I botten för de med aktivitetsersättning ligger tydliga sociala orsaker där bristen på gymnasiekompetens är den enskilt största faktorn.

    I Alliansens Sverige sänks ersättningen till gymnasieskolan med 675 miljoner kronor i år. Samtidigt får Fas 3 anordnare dela på ca 1,5 miljarder i anordnarstöd. Gör matten själv.”

    ”… kraftigt ökande inkomstskillnader i hög grad leder till stor skuldsättning bland hushållen och förebådar djupa ekonomiska kriser./…/

    En av Kumhofs poänger var att i tider när löntagarnas förhandlingsstyrka går ned resulterar detta i allt lägre löneökningar och större inkomstskillnader. Detta leder till svårigheter att upprätthålla samma relativa konsumtionsnivå, vilket i sin tur leder till att hushåll med låga och medelinkomster i allt högre grad tvingas skuldsätta sig för att upprätthålla sin konsumtionsnivå. Kumhofs slutsats var att det bästa sättet att förhindra finansiella kriser är att stärka löntagarnas förhandlingsposition mot arbetsgivarna.

    En annan tungviktare, professor Nouriel Roubini, skriver i en artikel nyligen att när löntagarna förlorar i löneutrymme försvagas ekonomin. Detta bidrar i sin tur till en ökad skuldsättning i den privata och offentliga sektorn genom minskade skatteintäkter och ökade behov av lånedriven konsumtion.

    Den svaga inkomstökningen för alla, utom de rikaste, ledde i den anglo-saxiska världen till behov av att ‘demokratisera’ eller liberalisera lånemöjligheterna, vilket gav bränsle till att i allt högre grad öka hushållens skuldsättning för att kunna upprätthålla sin konsumtion relativt den grupp som fick stora inkomstökningar. I vissa europeiska länder, skriver Roubini, fylldes gapet av offentliga tjänster som inte heller var finansierade.

    Vi skapar därmed en rävsax i ekonomin där vi tvingas till besparingar som sänker efterfrågan ännu mer, eller till åtstramningar som ger ökad arbetslöshet, som i sin tur också dämpar efterfrågan i ekonomin./…/

    … leder återigen till slutsatsen att marknaden för att fungera väl behöver balanseras upp av en fungerande välfärdsmodell, där fackliga organisationerna är så starka att lönerna upprätthållas, där det investeras tillräckligt I utbildning för att flertalet ska kunna klara de ökade kraven och där lagstiftning och institutioner på arbetsmarknaden bidrar inte bara till att fler kommer i arbete – utan också till att jobben ger lön för mödan.

    Samtidigt som de nordiska välfärdsmodellerna visar sig var allt mer framgångsrika, blir det också uppenbart att de anglo-saxiska renodlade marknadsekonomierna inte har varit det. Det är helt enkelt så att varje ekonomisk modell som inte kan leverera tillräcklig ekonomisk trygghet till löntagarna är dömd att upprepa kriserna.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”Boom för vem?” Paul Krugman om avregleringarna och vad de lett till för genomsnittsfamiljen jämfört med de 1% som finns i toppen…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: