”Livets löpande band” – om vinst i välfärden och privatiseringar av vård, omsorg och skola, samt snobbism hos överklassen…

17 oktober, 2012 § 18 kommentarer

Jättebra skrivet! Högervridningen gynnar inte alla (kanske egentligen ingen) och missgynnar en massa. Vilket innebär att resurser går till spillo. kanske vill dock eliten inte riktigt ha konkurrens!? 
”Valfrihet”, jippie!

Ahlbäcksdagarna i Smedjebacken handlade visst i år om Löpande bandet. Kyles seminarium hette ”Livets löpande band”. Är inte livet mer än så? 😉

Läkaren Ingrid Eckerman ifrågasätter motiveringen ”mer nöjd vårdpersonal” i kommentar till sitt eget blogginlägg ”Privatisering saknar fördelar?” Läs hennes övriga kommentarer där. Och så försöker högern sälja att privatiseringen av apoteken har gjort allt så mycket bättre. De underskattar dem av oss som inte köper argumentet att vi alla så egoistiskt tycker att det är så fantastiskt bra att vi nu fått fler produkter, som hudrkrämer och liknande, att köpa på apoteken eller att Alvedon kan köpas på ICA, medan det kanske försämrats för dem som VERKLIGEN är i behov av läkemedel och ibland dyra och speciella.

Se vidare Eckermans blogginlägg ”Kritik mot läkemedelsindustrin väcker upprörda känslor.”  Väldigt väl värt att läsa! Och samtidigt fortsätter medelklassreservaten att öka. Vi får alltmer ökande segregation.

Dock har medelklassen det tufft i USA idag. Initialt kanske de tjänade på privatiseringar, avregleringar och sänkta skatter, men på sikt äts detta upp av ökade avgifter, högre försäkringspremier, dyrare sjukvård, skola, omsorg osv.

Läs vidare om ”det nya Sverige, som ses som ett företag och där statusjakten styr våra liv”! Håller med: det är en tröst att det går dåligt för alliansen också! Håller med! Tiden är jättebra!

Annonser

§ 18 svar till ”Livets löpande band” – om vinst i välfärden och privatiseringar av vård, omsorg och skola, samt snobbism hos överklassen…

  • k skriver:

    Björnbrum och kommentatorer skriver väldigt intressant och tänkvärt om ”Är det bara dåliga upphandlare det handlar om?”:

    ”Jag funderade på om jag skulle klämma dit etiketten ‘humor’ på det här inlägget eller inte. Nu fick det bli så, speciellt Max Gustafsons teckning nitar ju den dumliberale fifflaren så det visslar om det, men egentligen skulle nog ‘tragedi’ eller kanske ‘rena dj-a skojarfasoner’ vara bättre som etiketter för det avhandlade ämnet!

    Det har kommit fram olika motiveringar till varför det gått som det gått med delar av åldringsvården. En är att man inte alls lovade att det skulle bli bättre, man hade bara lovat ‘valfrihet’ (vilket man talar om först nu, nu när det verkar som valfriheten kan leda rätt ner i helvetet). Fast är privatisering det goda syftet kanske det inte gör så mycket om man slirar med sanningen när projektet skall pratas igenom? Det påminner om skojeriet med EU-omröstningen där allt skulle bli bättre och man ‘glömde’ att tala om en del otrevliga saker innan rösterna avgivits. De mindre trevliga sakerna fick komma fram senare.

    En annan motivering är samtidigt ett klagomål: de offentliga upphandlarna som köper in äldrevård är för dåliga sägs det. Det låter bestickande i första ledet: man måste ju skriva in villkor som säkrar kvalitet i kontrakten! Men kan vi acceptera ett sådant tänkande? Accepteras det på annat håll? Om jag säljer en säck potatis och hävdar att det är prima vara, men det visar sig att det ligger prima vara överst och oätbart skräp längre ner torde jag vara både moraliskt och juridiskt skyldig till bedrägeri. Det finns säkert paragrafer i Köplagen som köparen kan åberopa för att häva köpet och få ersättning.

    Kan man behandla gamla och sjuka människor sämre än en säck potatis? Är det inte ett moraliskt haveri att använda kontrakt med brister för att leverera skit men samtidigt ta ut feta ersättningar för det? Kanske vi kan se hur två moralsystem stöter samman här, och det är intressant att se hur kampen mellan dem utfaller. Den kapitalistiska moralen har kapitalets förökande som ledstjärna, allt annat underordnas om inte andra krafter, andra moralsystem, griper in. Motkraften är den moral som sätter människans välbefinnande högre än kapitalets förökande. Det är det som reformisterna inom arbetarrörelse och socialliberal rörelse kämpade för under många år, men där man nu verkar ha givit upp.”

    Läs kommentarerna! de är jättebra!

  • k skriver:

     Intressant om Chris Hedges: ”Quick Study: Chris Hedges on the capitalist coup d’état. Let’s get rational”:

    When did things start to go wrong?

    In America we have undergone a corporate coup d’état and this has been part of a long process that began with the destruction of popular and radical movements during the first world war. On the eve of war America had over 70 socialist mayors and Eugene Debs [a union leader] polled 6% of the vote in 1912. Appeal to Reason [a socialist political weekly] had the fourth-highest circulation in the country.

    In order to bring America into an unpopular war, Woodrow Wilson created the first system of modern mass-propaganda—the Creel Committee. It drew on ‘crowd psychology’, pioneered by Gustave Le Bon, Wilfred Trotter, Sigmund Freud and others, suggesting that people were not moved by appeals to reason but by emotional manipulation—what Walter Lippmann called ‘manufacturing consent’. Debs ended up in prison [for opposing the war] and after the war many of these people went off to Madison Avenue to work for corporations. They upended traditional American values of thrift and self-effacement and replaced them with the cult of the self, hedonism and consumption presented as an inner compulsion.

    And yet there is always so much talk about freedom in America.

    This is what makes America different from Europe. Whatever the repression, Europe still has pockets of dissent: communist labour unions in Italy and France, for example, though Britain tends to replicate the United States a little more. In America we destroyed our radical movements and disembowelled liberal institutions in the name of anti-communism. The rise of the New Left in the 1960s was very different from the radical left that existed at the turn of the century, not least because it was divorced from labour.

    Once the Vietnam war was over many of the people who were active against it were integrated into an economic structure that unplugged them from social activism. Guy Debord does a good job of laying out the extent to which the counter-culture of the 1960s adopted the cult of capitalism.”

    Se Ingrid Eckermans postning ”Ekonomipriset: Värden räknas i annat än pengar” (från vilken jag knyckte bilden ovan):

    ”… samarbete är bättre än konkurrens för utvecklingen av ett människovänligt samhälle? Samarbete grundar sig på tillit – inte tävlan.

    Och att den traditionella kapitalismen, som anser att allting går att sätta penningvärde på, har fel?”

     

  • k skriver:

    I Europa sker återregleringar. Även på liberalt håll (jag skulle dock aldrig rösta på Folkpartiet). Se bland annat bloggpostningen ”Ett robust samhällssystem”:

    ”Mark Pennington vid Kings College i London har skrivit en tankeväckande bok; ‘Robust Political Economy’ (Edward Elgar, 2011) som diskuterar dessa frågor. Frågan om marknadsmisslyckande-synen blivit vår nya överideologi, om politiska processer har högre värde än marknadslösningar, hur socialt kapital kan etableras i en marknadsekonomi och hur man kan se på frågor om rättvisa och fördelning utifrån en liberal samhällssyn diskuteras där.”

    Men vadå, svensk media.

    Vadå, opartisk eller ens riktigt grävande media! 

    • k skriver:

      Och vem ser till att detta kvalitetskrav följs? Hur mäter man denna kvalitet? Vad kostar kontrollapparaten? Minskar detta byråkrati? Används pengarna effektivt?

      Nej, bort med vinst överhuvudtaget!

  • k skriver:

    Om Anders Örtenblad kan man läsa här.

    Han har stuckit ut hakan i ”Chefslönerna måste sänkas! Anders Örtenblad: Jag föreslår att chefer inte ska tjäna mer än andra och att yrket avdramatiseras” där han provokativt och tankeväckande har skrivit:

    ”De höga ersättningsnivåerna lockar oseriöst folk till chefsyrket. Det finns därför skäl att överväga att inte bara helt slopa bonussystem och fallskärmar utan drastiskt sänka lönerna.

    Först då kan vi börja lita på att människor med ett genuint intresse för arbetsuppgifterna söker sig till chefsyrket, i stället för maktgalna och statuskåta girigbukar, skriver Anders Örtenblad.

    I ekonomiska kristider ifrågasätts gärna chefers höga inkomster. Jag föreslår att chefer inte ska tjäna mer än andra och att yrket avdramatiseras. De bästa cheferna får vi om vi lockar dem som inte tar jobbet för pengarna eller någon annan inadekvat anledning, utan för att de är intresserade av arbetsuppgiften.

    Det finns flera argument för att chefer bör tjäna mer än andra. Ett ofta framfört argument är att de har ett så stort ansvar. I dagens arbetsliv ges dock den enskilde arbetstagaren ett allt större ansvar. Chefen får betalt för att ta ansvar, men går något snett ställs medarbetaren till svars.

    Vidare kan man undra varför ansvarstagande ska generera en högre inkomst än själva utförandet av arbetsuppgifterna. Om ansvar generellt skulle påverka lönenivån positivt borde många yrkesgrupper tjäna bättre än de gör, och kanske till och med mer än cheferna. Busschaufför är ett exempel på ett yrke som enligt detta resonemang är extremt underbetalt.

    Trots att de enskilda medarbetarna förväntas ta allt mer ansvar, tycks kontroll, övervakning och påskyndning av arbetet fortfarande vara de huvudsakliga uppgifterna för många chefer. Ett alternativ är att se chefen som en administratör som inte är på någon högre nivå än medarbetarna utan som helt enkelt utför andra arbetsuppgifter. Att förverkliga medarbetarnas idéer blir lika viktigt – om inte viktigare – än att förverkliga chefens egna. Varför administration skulle betalas bättre än andra arbetsuppgifter är oklart.”

    I artikeln ”Facket på Högskolan är skrämt till tystnad” kan man läsa om högskolan i Halmstad:

    ”Då HP pratar med fackliga representanter på Högskolan i Halmstad säger de att det är väldigt lågt i tak på skolan. Engagerar man sig fackligt i något fall där någon varit kritisk mot ledningen kan det påverka ens egna karriärmöjligheter, heter det.

    – Det är mycket enklare att föra en kritisk debatt på ett stort universitet. Här i Halmstad är det väldigt centralstyrt med en liten maktelit, säger ett fackombud och tillägger:

    – Problemet är att småpåvarna sitter på sina poster länge och om du gör dig till ovän med dem har du ingen framtid på skolan.

    Bengt Kjellgren, universitetsadjunkt i nationalekonomi och fackligt ombud för Sulf (Sveriges universitetslärarförbund) är försiktig i sina uttalanden när HP frågar om möjligheterna att bedriva facklig verksamhet på Högskolan i Halmstad – men på en punkt är han hård:

    – Jargongen att cheferna aldrig vill ge några skriftliga besked ställer till stora problem för oss. Mejlar någon en fråga får den ett muntligt svar, helst bara mellan fyra ögon, säger han [så det inte finns några bevis för det som avhandlats. Usch, obehagligt! Men arbetstagaren skulle ju kunna spela in samtalet, kanske utan att chefen är medveten om det?] och fortsätter:

    – Det är rena rama maffiametoderna och vad jag förstår var det sådant som Anders Örtenblad försökte ändra på med sina mejl som alla kunde läsa.

    Av hänsyn till Örtenblad har HP i tidigare artiklar skrivit om honom anonymt, som en lärare och forskare vid Högskolan. Men nu väljer han själv att gå ut med sitt namn.

    – Det kan ändå inte bli värre för mig. När andra högskolor ringer till Halmstad får jag ändå så dåliga referenser, säger han.

    – Dessutom såg jag någon kommentar på HP:s webb som ironiserade över att jag är anonym när jag vill diskutera frågor kring öppenhet.”

    Jag har dock inte upplevt detta på min arbetsplats, utom möjligen för knappt 20 år sedan, då vi hade en manlig chef… Och då vi genomgick ett ekonomiskt stålbad i samhället. Vår fackliga representant då lyckades få arbetsuppgifter skräddarsydda för henne? Dvs hon köptes och lät sig köpas?

  • k skriver:

    Och vad är en ”lärande organisation”? Hur används det begreppet och för vad kan det användas? Är ”lärande” alltid positivt frågas i recension av boken ”Lärande organisationer”?

    Kommer att tänka på Barbara Ehrenreichs bok ”Gilla läget”. Kommentator om boken:

    ”Ehrenreich avslöjar det ‘positiva tänkandet’, som ett föga vetenskapligt hopkok av religiös humbug och pseudopsykologi.

    Fokus ligger på den amerikanska situationen men boken är intressant också för en europeisk läsare.

    Författaren konstaterar att det sociala kravet att i alla lägen vara ¿positiv¿ under de senaste trettio åren stadigt ökat.

    Varje problem ska ses som en utmaning och en möjlighet (hon exemplifierar med reaktioner hon fått på en cancerdiagnos!).

    När man möter motgångar ska orsakerna sökas i den egna attityden och inte i omgivningen.

    Detta har skapat en individualistisk samhällsatmosfär och en tro att allt har en lösning.

    Den lånebaserade konsumtion och spekulation som skapade finanskrisen anser hon till stor del vara resultatet av detta tänkande, som gjort oss oförmögna att acceptera gränser för det möjliga.”

    • k skriver:

      Och hur blir det för de människor som kört sitt huvud blodigt i kampen efter att uppnå eller förändra saker och förhållanden som faktiskt är omöjliga att uppnå eller förändra? Hur mår de när de sakta men säkert inser ”sanningen” (om de ens inser den nånsin och vad kan de ha orsakat andra under denna tid)?

      Ehrenreich inleder sin bok med att skriva att konsumtionen av antidepressiv medicin är en av de högsta i USA i världen, trots att amerikaner anses vara så ”positiva”! Eller kanske är det en av orsakerna till den höga konsumtionen?

      Men detta är inte lätt…

  • k skriver:

    Morgan Johansson (S) om vinst i välfärden:

    ”Morgan Johansson tror till skillnad från vinstförespråkarna att S kan tjäna på att ta tydlig ställning mot vinster i välfärden.

    – Vi ska ta den här diskussionen offensivt. Stödet för ökade regleringar går långt in i borgerligheten.
    Phia Andersson, ordförande i Älvsborg södra, tillhör dem som vill ha ett förbud mot att ta ut vinst.

    – Jag vill ha ett vinstförbud men det krävs även ett regelverk för att undvika att företagen hittar en massa kryphål. Skattepengarna ska gå till verksamheten.

    Riksdagsledamoten Jörgen Hellman håller med.

    – Vinsten ska återinvesteras i verksamheten. Sen vill jag ha ett bättre regelverk vid försäljningar, säger han./…/

    Frågan avgörs på partikongressen i början av april nästa år.”

    Ja, det gäller att man inte kan hitta kryphål för att ta ut vinst! Och företag kommer att utnyttja alla resurser de har för att hitta dessa (inte minst de stora koncernerna kommer att sätta till resurser för att hitta dem)!?

    Och vad kostar de kontroller av privata företag som krävs?

    Återigen se boken ”Managementbyråkrati” (som bland annat behandlar den fortsatta byråkratin även i den nya sköna värld vi nu ser!!!)

    • k skriver:

      ”‐ Ett kritiskt perspektiv på kvalitetsstyrning.
      Vad är managementbyråkrati?

      En ny typ av byråkrati som använder sig av näringslivsinspirerade modeller
      (‘management’) för att utföra ‘sekundära’ funktioner (administrera, styra, samordna, dokumentera och marknadsföra kärnverksamhet snarare än att utföra den)
      • Kommer till uttryck via 1,enheter 2, funktioner samt 3, uppgifter relaterade till managementVad är management?
      Två varianter: marknadisering och företagisering, fr a den senare handlar om att utforma företagsliknande, styrbara organisationer i offentlig sektor [Vadå, avundsjuka mot dem som arbetar inom välfärdssktorn? De ska inte tro de är några!? Vadå jantelag??? ;)]
      • Detta sker genom 1, styrsystem såsom standarder, resultatenheter, prestationsbaserade tilldelningssystem
      • Samt 2, förändringsmodeller såsom lean, olika ‘trebokstavskoncept’ såsom TQM, BPR
      • Styrsystem och förändringsmodeller kan hamna i konflikt med varandra – t ex kan ett processtänkande utmana hierarkiska ‘linjer’
      Kvalitetsstyrning som exempel
      • Sker i ‘kundens’ namn, även om man skulle kunna säga att detta är en ‘generaliserad kund’ som man hänvisar till snarare än den konkreta kunden [Man måste hitta en ursäkt för det man genomför!? Vadå, individen? Ta er i häcken!]
      • Stark inspiration från näringslivsidéer, t ex ‘kaizen’ (ständig förbättring)
      • Är tänkt att styra verksamheten genom användande av olika, externa
      standardiseringsverktyg, t ex ISO 9001
      Kvalitetsstyrning kan samhälls‐
      vetenskapligt tolkas på olika sätt…
      Som ett sätt att signalera till omvärlden att organisationen är modern och anpassningsbar (kan ev ha ytliga konsekvenser)
      • Som ett sätt att konstruera om den offentliga sektorn enligt näringslivsprinciper som bl a bygger på individualisering (‘medarbetaren’, ‘kunden’). Enligt ett sådant synsätt stora strukturella konsekvenser
      Som en karriärväg för enskilda byråkrater – chefer eller blivande chefer [snarare än att verkligen förbättra för ‘kunden’!!!???]
      • Som ett sätt för ledningen att ta makten över organisationen, t ex i relation till professionella (lärare, läkare, bibliotekarier…). Osynliggör medvetet det politiska inslaget i alla organisationer.…och av olika aktörer
      På utbudssidan vill konsulter/säljare vill tjäna pengar.
      Standardiseringsorgan vill ha legitimitet för sina standarder.

      På efterfrågesidan vill:
      • Politiker signalera handlingskraft i delegerade‐decentraliserade system
      • Ledningar skapa kontroll och förutsägbarhet
      Vissa aktörer (t ex personalare, controllers) vill utöka sitt inflytande
      Andra aktörer kan se en möjlig karriärväg (t ex sjuksköterskor inom vården)
      • Medarbetare vill ha en hanterbar vardag
      ‘Avnämarna’/kunderna är märkligt frånvarande [!!!!!!!!!!!!!!]
      En viktig svensk förutsättning
      • Den ‘bottentunga’ svenska förvaltningen.
      Mycket stor offentlig sektor i Sverige, men också starkt delegerad eller decentraliserad
      • Detta förstärker politikers och statliga myndigheters vilja att visa handlingskraft och förmåga till styrning
      • Organ på lägre nivå vill samtidigt signalera uppåt att ‘kvalitetsstyrning’ genomförs och att man är en modern verksamhet [;)]

      Se dokumentet om ”Delegering i siffror i Sverige” Denna visar, om jag läser diagrammet rätt, att byråkratin INTE minskat, snarare ökat, med nästan 20 000 personer!!!

      ”Utvärdering som exempel på kvalitetsstyrning
      • Genom olika former av extern kontroll ska kvaliteten i verksamheten säkras
      • Extra framträdande i delegerade system som det svenska
      • Beslutsfattare ska få information som beslutsunderlag – starkt rationalistisk syn på beslutsfattande
      • Genom en kombination av extern och intern utvärdering kan en lärande och ständigt förbättrande organisation skapas
      • Exempel på ‘outputbaserad’ styrning, dvs att man fokuserar på resultat snarare än ‘input’
      Ett kritiskt perspektiv
      Svårt att mäta effekter i relation till gjorda insatser. Även stora mätproblem i kundenkäter (som man frågar…)
      Beslutsfattare i realiteten sällan intresserade av utvärderingar. T ex politiker mer nu‐ och framtidsorienterade. Därmed riskerar vi mer tjänstemannamakt och mindre demokrati
      Det rationella inslaget i utvärderingsmodellen med all sannolikhet orealistiskt.
      • Mer byråkrati, inte minst dokumentation, som kan ta fokus från den reella verksamheten. Kontroll tar överhanden

      Ögontjäneri/legitimitet/’window dressing’
      • Stressmoment – du är ständigt ‘utvärderingsbar’. En klonad medarbetare”

      Så himla bra skrivet! Och förmodligen sant!

      ”Vad är fel i KB:s modell?
      • Att bibliotek är en demokratiskt och politiskt styrd verksamhet är
      helt osynliggjort i modellen! Och detta är medvetet! Man vill att
      organisationen ska styras av något annat
      • Processtänket utmanar linjerna. Hur gör man?
      • Det går inte att skapa en gemensam bild. Förutsätter en rationalitet
      som ej går att skapa. Varför måste en gemensam bild finnas?
      Kundnöjdhet sägs vara målet, men målet är egentligen att styra
      oganisationen – när medarbetarna inser detta minskar legitimiteten. Relation officiella/inofficiella mål

      • Strukturer, processer och resultat går ej att särhålla, ej heller
      parametrarna – kommer att leda till byråkrati och stress, speciellt
      när nästa modell introduceras

      ‘Det finns lögn, förbannad lögn och statistik’. Mätningarna styrs av
      frågorna samt vilken prestationsstatistik som råkar finnas tillgänglig
      (oavsett om denna säger något viktigt)

      Hur ska man göra i stället?
      • Erkänn organisationens politiska dimension. Personalgrupper bör
      representeras i kvalitetsstyrning. Mer ‘bottom/up’‐process
      Tvinga politiker att ta mer ansvar. Vad vill de ha för bibliotek
      egentligen? Målstyrning är ett sätt att fly ansvar

      Arbeta mer kvalitativt. T ex fokusgrupper med ‘kunder’. Vad vill de
      egentligen? Släng nöjdhetsenkäterna. Fokusera mer på de interna
      behoven och verksamhetens specifika förutsättningar, i stället för
      externa kvalitetsmodeller

      • Utvärdera utvärderandet! Är det värt resurserna? För vem? Om
      verksamheten ska mätas bör också verksamhetsstyrningen (där
      kvalitetsstyrningen ingår) mätas

      • Bibliotek är inte och bör inte vara företag. Fundera igenom de
      normativa grunderna för verksamheten. Fokusera ej bara
      outputsidan, utan inputsidan, det demokratiska uppdrage
      t”

  • k skriver:

    Sant! Bra skrivet!

    Och vad kan dessa privatsjukhus , -skolor osv bland annat innebära? Att mindre nogräknade kan lockas ”göra sig av med” de patienter, elever som drar ner sjukhusets, skolans etc resultat, som kräver fler åtgärder som kostar pengar osv? Ja, vi kan alla bli sjuka, arbetslösa, arbetsskadade och vi blir alla gamla. Och vilka styr? Och vi som röstar och som kan engagera oss fackligt är betydligt fler, även om lobbyisterna är många! Och var är media? Vad rapporterar de om och vad rapporterar de inte om? Hur opartiska är de, ens i nyhetsrapporteringen? Se Altstad om att ”Borgarna går skadeslösa i spalterna”:

    ”När det i oktober 2006 avslöjas att Anders Borg vid ett flertal tillfällen ljugit om sina svarta barnflickor, när det framkommer att Natalia jobbat sju år, till 2004, hos finansministern utan arbetstillstånd, får Borg en stor hyll­ningsartikel på DN:s ledarsida för modet att lägga ner Arbets­livsinstitutet (18 oktober).

    Expressen publicerar nyheten om Borgs lögner men berättar samtidigt om det stora stödet för honom bland läsarna. ‘Vad roligt’, säger finansministerns pressekrete­rare.

    Den 18 oktober rapporterar också medierna om hur Reinfeldt går till attack, blir irriterad, kritiserar det han kallar ”drev” och journalisternas ‘moralpanik’ som drabbat hans statsråd. Reinfeldt gör ingen pudel, tvärtom. Han är inte ens pressad, enligt Sydsvenskan: – Det är politik när det är som roligast, när det händer grejor, säger statsministern och drevet mot Borg dör ut.

    2006 inträffade också den största politiska skandalen någonsin, nu glömd eftersom skurkarna inte var sossar. En ung folkpartist gjorde intrång på SAP-net och tog del av socialdemokraternas valupplägg, vilket ledde till partisekreterarens avgång. Lars Leijonborg sitter dock kvar trots att det blir uppenbart att han känt till intrånget.  Maud Olofssons häpnadsväckande yttrande ”Medborgarna får tyvärr inte prata om viktiga sakfrågor. Ju snabbare det här städas bort, desto bättre.” (DN 6 september) vittnar om en inbäddad borgerlig politikers självsäkerhet. För att hindra att skandalen rullar vidare och avslöjar alla ledande Allianspolitikers inblandning, skriver DN:s ledarsida: ‘Om inget nytt framkommer som förändrar huvuddragen i intrångs­historien måste den sista veckan ägnas åt annat. Vi måste åter till sakfrågorna, inte minst den om hur jobben ska kunna bli fler i Sverige.’

    Så blev det och under valrörelsen 2006 blev jag alltmer säker på att socialdemokratin inte kan vinna val på grund av den borgerliga mediedominansen. Det har kallats en ytlig bortförklaring som tar ifrån socialdemokraterna deras eget ansvar. Men det torde vara uppenbart att om så Dalai lama blev socialdemokratisk partiledare så skulle snart avgångsropen skalla för att han kanske fickparkerat fel, medan borgerliga politiker faktiskt kan begå brott och sitta kvar.”

    En kommentator skriver:

    ”Att vi har en regering som inte kan skilja på orden bidrag, ersättningar och försäkringar är skrämmande, men att SVT och Sveriges Radio har samma språkbruk gör mig mörkrädd./…/

    Radions utmärkta serie ‘Den orättvisa skolan‘ blir tvetydig när man har så olika syn på begreppet rättvisa. Jag har hört ett antal föräldrar som anser att en rättvis skola är där deras barn får högsta betyg, annars byter de till en annan skola.”

    Om detta program kan man läsa:

    ”Det senaste decenniets skolstatistik talar sitt tydliga språk; den svenska skolan har minskat i likvärdighet och skillnader i resultat ökar mellan kommuner, skolor, klasser och elever.

    För att belysa problematiken gjorde Sveriges Radio en storsatsning på den svenska skolan 6-27 november i ett 30-tal olika program.”

  • k skriver:

    Nej, sjukvård är ingen handelsvara! Förbjud vinst helt!
    Precis! 

  • k skriver:

    SKRÄMMANDE! Väldigt skrämmande! Nej, bort med klassjukvården! Man ska vård efter behov och inte efter storleken på plånboken!

    Vilka har intresse av en privatiserad sjukvård? Bland annat försäkringsbolagen? Men vad innebär det att privatisera och privata försäkringar? Att sjukvården blir dyrare? Hur funkare det i USA? Inte bra skulle jag vilja säga.

    Och vadå vara för verklig mångfald? Läpparnas bekännelse bara? Bort med RUT-avdrag! de välbeställda avdragtagarna kan betala för sin städning och läxläsning själva! Har de inte tid att läsa läxan med sina barn? Vad är det för fölräldrar som köper sig fria från det? Stackars barn! Och vadå, ursäkten att man har RUT för att ha tid att vara med sina barn mer? Att läsa läxorna med dem och kanske också städa m.m. med dem är det ett uteslutet sätt att vara tillsammans? Och vad lär sig barn om städning och om ditten och datten, med tjänstefolk hemma? Vad är det för ett jäkla samhälle? Men detta är inte ofrånkomligt, även om det kanske framställs så!

    Och vadå ”valfrihet”? Vad är verklig ”valfrihet” eller ”frihet”? Mycket vill ha mer!!! 

  • k skriver:


    Nej, skulderna har aldrig varit större än nu!

  • k skriver:

    Att hjälpa sina barn med läxorna vore inte det ett väldigt bra sätt att vara med sina barn??? Nej, kom inte dragande med ursäkten

    ”Vi har städning med RUT-avdrag för att få vara med våra barn mer!”

    Och de barn vars föräldrar kämpar med ekonomin: kan utnyttja vare sig RUT- eller ROT-avdrag? Har de ork eller kanske ens tid att hjälpa sina barn med läxor eller ens vara med dem?

    Vad innebär oro för ekonomin för familjerelationerna?

    Och hur är det på en skola där föräldrarna får betala höga terminsavgifter (men som också får statsbidrag)? Idag kan man läsa ”Skolinspektionen och DO kan ha brutit mot lagen”:

    ”Skolinspektionen och DO kan ha brutit mot lagen när man valde att tolka anonyma tips om allvarliga sexuella övergrepp på internatskolan Lundsberg som trakasserier. Larmen polisanmäldes aldrig. 

    – Det här är misstänkta fall av våldtäkt och det ska polisanmälas, säger Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare och numera förbundsordförande för Brottsofferjourernas riksförbund.

    I november förra året fick Lundsberg hård kritik av Skolinspektionen för våld och förnedrande behandling mellan elever. Efter det kom nya uppgifter in till Skolverket. Aftonbladet har tagit del av Skolverkets tjänsteanteckningar där bland annat en anmälare berättade att manliga elever tvingades till sexuella handlingar med varandra medan äldre elever tittade på.

    ‘Andra fick trä kondomer på kvastskaft och köra in i varandras ändtarm’ står det i tjänsteanteckningen, enligt Aftonbladet.

    Ett annat samtal till Skolinspektionen sammanfattade en tjänsteman där så här: ‘Sexuella övergrepp på flickor som pojkar gör i grupp för att skapa sammanhållning.'”

    Var har de fått detta beteende ifrån? Hur har de lärt sig det? Var?

    Artikeln fortsätter:

    ”Att, som Skolinspektionen gör, kalla penetration av ändtarmen med kvastskaft och gruppövergrepp på flickor inför åskådare för ‘trakasserier’ är enligt Sven-Erik Alhem helt felaktigt:

    – Att tipsen är anonyma saknar i det här fallet all relevans och det är ett solklart påstående om allvarlig brottslighet, nämligen misstänkt våldtäkt, säger han.

    Skolinspektionen borde även ha kontaktat socialnämnden Storfors kommun, där Lundsberg ligger. I socialtjänstlagen står det att ‘myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom — är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd.’ Om socialtjänsten gör bedömningen att det finns misstanke om brott är det socialtjänsten som gör en polisanmälan./…/

    – Det är bättre att ta det säkra före det osäkra och vara tydlig när man kontaktar socialtjänsten att det handlar om anonyma uppgifter, men av allvarlig natur. Sedan är det återigen beslutsfattande myndighet, polis och åklagare, som fattar beslut om att inleda förundersökning.”

    Och varför har bokstavsdiagnoser blivit så populära och allt vanligare? Har problemen ökat mot förr? Har man blivit ”bättre” på att diagnosticera? Konsekvenserna? Om några?  Har gränserna för det som blivit normalt snävats in? Har toleransen minskat för vad som är normalt/avvikande?

    Diagnoser behövs för att få extra resurser?

    Den som var ordförande för kommittén som utformade DSM-IV Allen Frances, är mycket kritisk till DSM-V. Se ”It’s not too late to save ‘normal’ – Psychiatry’s latest DSM goes too far in creating new mental disorders” eller ungefär ”Det är inte för sent att rädda begreppet ‘normal’ – psykiatrins senaste DSM går för långt i skapandet av nya mentala psykiska störningar”  samt ”Diagnosing the ‘DSM-5’ – Shrink revolt!” eller ”Att diagnosticera DSM-5 – hjärnskrynklarrevolt!”

    Se också ”Is crazy the new normal?” eller ”Är att galen det nya normal?”

    Alla ska stöpas i samma – smala – form? Vadå, individualitet? Och vadå verklig frihet? Vadå respekt för mänsklig olikhet?

    Undrar vad framtiden kommer att visa vad gäller ”överaktivitet” eller adhd?

    Och den rektor som lönesprider minst får också bäst resultat i skolan! De framgångsrikaste rektorerna sprider lönerna minst!

  • k skriver:

    Jan Guillou i Riskkapitalisterna blir ännu rikare när välfärden raseras för cirka ett år sen:

    Riskkapitalister är sådana kapitalister som inte tar några risker. De lever på två helsäkra inkomstkällor, garanterad kostnadstäckning från skattebetalarna, som skolpengen, och försämringar inom den vård, skola och omsorg som den borgerliga majoriteten anförtrott dem.

    Skattebetalarna garanterar att risk­kapitalisterna går runt och slipper risk. Vinsterna uppstår genom systematiska försämringar inom vård, skola och omsorg. Ju fler försämringar, desto rikare riskkapitalister.

    Konkret betyder det att ju fler gamla människor som får ligga över natten i sin egen avföring, ju fler nedlagda skolbibliotek, ju färre lärare, ju kalorifattigare mat på ålderdomshemmen, desto fetare ­bonusar åt riskkapitalisternas direktörer. Sambandet är lika logiskt som självklart./…/

    En av de många män som jag skulle till­önska åtminstone någon månad i blöjor av Carema fastställd vätskemängd är den för mig fullständigt okände grundaren av Carema, en Peter Weiderman. Han gjorde ett klipp på 212 miljoner när han sålde sin andel i bolaget, pengar som omedelbart försvann till skattesmitarparadiset på ­Cypern./…/

    En av de många desperata borgerliga ledar­skribenter som i veckan försökt förklara att privatiserad sjukvård och åldringsvård är en lysande idé avslutade sitt resonemang med följande enkla slagord: ‘Vi kommer aldrig att kunna helgardera mot dålig vård. Bara mot monopol.’

    Så kan man uttrycka den ideologiska kärnan bakom det pågående förstörelseverket: Vad som helst är bättre än en statlig skola eller statliga apotek.

    Den övertygelsen har levt så starkt i Sverige att vi nu i stället för att helgardera mot dålig vård skapat ett system som garanterar dålig vård.

    Och riskkapitalisterna skrattar hela ­vägen till Jersey och Liechtenstein när skattebetalarna tvingas ösa ­miljarder över dem. Rävarna i hönsgården skulle åtminstone ha ätit ihjäl sig.

    Om vi av outgrundliga skäl avstått från att återförvisa dem till vildmarken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande ”Livets löpande band” – om vinst i välfärden och privatiseringar av vård, omsorg och skola, samt snobbism hos överklassen…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: