Ännu mer om skolan och ”valfrihet”, samt litet om positivt tänkande och självhjälpslitteratur…

Person som startade friskola med sin äkta hälft i samtal med förälder som har arbetsuppgifter på denna friskola:

”Jag såg dessa tonårsungdomar och hur de hade det i den kommunala skolan…”

Så då ville hen skapa något där ungdomar fick en annan start.

Och förälder om förhållandena i förskola/n.

Det är något jag reagerar på här. Har haft det i bakhuvudet medan jag haft fullt upp i jobbet.

Tänker på boken ”What about Me?” (i min översättning ”Men JAG då?”). Borde det inte vara i allas vårt intresse att skapa en skola och förskola som är bra för ALLAS våra barn?

Har det blivit så att sättet att lösa problem är att bara flytta sitt barn? Har konkurrens bidragit till att förbättra skolan generellt? Efter 20 år med friskolor skulle jag vilja påstå att, nej, det har den inte. 😦 Och jag tycker fortfarande inte att de barn som går i kommunala skolor verkar lära sig mindre och de i friskolorna mer. Barn och ungdomar i kommunal skola är också öppna, frimodiga och kommunikativa. Skulle barn och ungdomar i friskola ha större självkänsla så kanske det beror på att de tycker att de är litet förmer än de som går i en grå, kommunal skola!? Obs! ironin.

Vilka ska gå i de ”sämre skolorna”, där ungdomarna påstås inte ses eller respekteras till skillnad från i friskolan? Bara jag räddar mig och mitt, så… 😦 Men jag tror hela detta fenomen förr eller senare kommer att slå tillbaka på oss alla.

Fler och fler börjar peka på vad samhället gör med människor. Och vad gör den så kallade ”valfriheten” med oss? Det gäller att rädda sig och sitt?

Amerikanskan Barbara Ehrenreich skrev boken ”Gilla läget” i vilken hon diskuterar påbudet att tänka positivt. Om denna bok kan man bland annat i recension i DN läsa:

”Det mest bekymmersamma med det positiva tänkandet är ju inte att enskilda människor försöker hantera livets smärta med mer eller mindre verkningsfulla självterapier.

Det som är Ehrenreichs vassaste punkt i boken är hur positivitetskraven på ett väldigt konkret sätt används för att döva människors rättmätiga ilska över ett ovanligt orörligt klassamhälle som det amerikanska och över en finansmakt som faktiskt inte kan hantera pengar.

Den bärande ideologiska tanken i positivitetskulten är att inga yttre omständigheter räknas i människors liv, ingen människa är beroende av hennes omgivande samhälle.

Alltifrån bröstcancer till svårigheten att försörja en familj på en minimilön är en fråga om attityd. Med bara ett uns kritiskt tänkande ter sig den sortens ideal som resultatet av ett deep talk mellan Joakim von Anka och en botoxfyllig framgångspastor.”

Jonas Aspelin har skrivit boken ”Suveränitetens pris – En kritisk studie av självhjälpslitteraturen”, den brittiske terapeuten Stephen Briers är också inne på liknande tema i boken ”Psyksnack – Stick hål på självhjälpsmyterna” och nu har alltså också en belgisk terapeut skrivit om sina erfarenheter av vad samhället gör med människor i boken ”What about Me? The struggle for identity in a marketbased society”. Jag kommer troligen att blogga om den senare boken senare.

I blogginlägg på bloggen Phyrronism” kan man läsa:

”Jag tänker vidare på att bejaka valfriheten och att ta för sig, det vill säga tillbe sig själv såsom Gud, följa den etik som detta innebär och tillfredsställa sin karriärlust, sexuallust, konsumtionslust och allehanda begär efter ytlig bekräftelse, vilket enbart – i enlighet med vilken cirkulär historiesyn eller livscykelanalys som helst – leder till begär efter mer och mer, och i och med detta till att ‘slit-och-släng’ blir till en mental överbyggnad gällande allt man konsumerar (varor, människor, åsikter, värderingar)  i en aldrig-slutande, alltid-sluttande spiral ned i en patetisk självcentrerad intighet där Döden står och väntar med Charons båt.”

Bra sagt! Solidaritet innebär inte automatiskt att respekten för individen försvinner! Den bör alltid finnas där. Vi har också ett ansvar för oss själva, men ibland har vi ingen makt att förändra förhållanden.

Sanne skriver:

”Nej, det mesta handlar inte om inställning, och optimism botar inte cancer./…/

För det är inte så att positivt tänkande löser alla problem. Tvärtom skapar det en hel del problem – och nya problem uppstår för att man vägrar se eller ta i de gamla.

Istället för positivt tänkande rekommenderar jag rationellt och kritiskt tänkande. Även om det ibland är jobbigt.”

Läsare som kommenterade Ehrenreichs bok kritiserar hennes långrandighet. Min sambo, som läst boken på engelska, förstod inte den kritiken.

‘Gnällspikar i alla länder: Höj volymen!’ /Barbara Ehrenreich”

”Valfriheten kostar och någon betalar”. Strukturella fel kan aldrig bli individens ansvar. Jo, man kan försöka förändra, om man kan och helst tillsammans med andra.