Trondheim och fenomenet politikers frånsägande av ansvar…

[Uppdaterad under förmiddagen].

Apropå skolor som förfaller slog det mig plötsligt om boken ”Trondheimsmodellen,” vilken bland annat  beskriver vad bolagisering av vaktmästeri i Trondheim fått för konsekvenser. Om rekordet som sades vara att för att få en glödlampa bytt i en skola skulle man få betala 1 000 kronor.

Ja, är det konstigt om skolor och andra kommunala inrättningar förfaller? Medan bolagen tjänar miljoner! Så pengarna FINNS? Men var hamnar de? Vem har nytta av detta förhållande? Ja, vi borde starta med de enkla frågorna?

Aron Etzler beskriver alltså hur skolvaktmästarna i Trondheim centraliserades i det kommunala bolaget Byggservice, som startade med ett kapital på 0 kronor (något man också högt och ljudligt påpekade?).

Resultatet av detta nya organisationssätt blev att för att få en glödlampa bytt så måste man allt som allt betala 1 000 kronor, vilket sades vara rekord i höga priser. Naturligtvis började Byggservice ge miljonvinster, men skolorna började förfalla i motsvarande takt, för man hade helt enkelt inte råd att betala dessa summor.

Föräldrar fick t.ex. börja rycka ut för vårstädning och började knorra.

Nu får vi lärare göra det som vaktmästare och lokalvårdare tidigare gjort här i Sverige. Borde vi förhandla om vad VI ska göra och inte? Ska vi verkligen åka och köpa glödlampor? Flytta undan möbler i lärosalar för att lokalvårdarna alls ska städa ordentligt? Borde inte också vi börja ställa krav och förhandla?

Är detta vårt ansvar att lösa? Ska vare sig lokalvårdare, vaktmästare eller vi lärare lösa detta? Ovanpå allt annat vi ska göra? Och är lösningen verkligen att privatisera ”hela skiten”? Ett smidigt sätt dock för politiker ocn ansvariga att komma runt ett problem, vilket i slutänden påverkar demokratisk beslutanderätt för oss ALLA!

Det måste gå att lösa på något annat sätt!

Är det något liknande vi ser i den svenska skolan: man skjuter på underhåll därför att det kostar skjortan? Undra på att skolor förfaller så till den grad att man inte anser dem värda att rusta upp. Är detta bra ekonomi? Att inte vårda det vi har?

Kommunala bolag gör storvinster, liksom dess chefer som får höga löner?

Chefer som kanske inte alltför sällan använder tveksamma metoder för att pressa sin personal, medan man visar upp en helt annan bild utåt till allmänhet och politiker? Som i kommunalt vatten- och elbolag i kommunen där jag bor låter det som, vars chef inte tillåter kritik och använder svågerpolitik… Ansvariga politiker står där ”handfallna”. Arbetsmiljö, vadå?

Vidare skriver Etzler om en direktör Martin Andersen som från att ha bott i villa i en flott del av Oslo nu lever väldigt påvert. Han råkade ut för en whiplashskada och trots en försäkring han tecknat för 500 000 norska kronor så står han nu nästan på bar backe. De senaste åren hade han bott i ett stall och en stuga i Nordmarka för att levnadsomkostnaderna skulle bli tillräckligt små.

Hur är det med effektiviteten i denna nya sköna värld egentligen? Är den mindre byråkratisk?

Nej, den är minst lika byråkratisk, men på ett annat sätt menar Patrik Hall i boken ”Managementbyråkrati”:

”Varför har du skrivit den här boken?

– Jag hade ett forskningsprojekt om konsekvenser av managementreformer inom offentlig sektor, alltså typ kvalitetssystem och olika policies och den här boken är ett resultat av det projektet. Jag har gjort en jämförelse mellan tre olika offentliga organisationer – ett landsting, en stadsdel i Malmö stad och ett universitet.

Vad blev resultatet?

– Konsekvensen av managementreformerna när det gäller Sverige, är att alltför mycket som tidigare var politiska beslut har blivit organisatoriska beslut, att man har system som ersätter politik.

Men vem har velat ha det så?

– Det är en konsekvens som ingen har velat ha, möjligtvis en del tjänstemän och konsulter som gör karriär av det här. När offentlig sektor svällde mycket ville politikerna delegera ansvar, som när skolan blev kommunal till exempel, men auktoritetsfrågor och konflikter blev kvar. Frågan är vem som ska bestämma om politiker lämnar över besluten till skolan, läkarna eller vilka det nu gäller.

Vem bör läsa den?

– Alla. Den är intressant för alla som jobbar inom offentlig sektor, men även andra, byråkrati är något som påverkar alla. Politiker borde läsa den. Boken utmynnar i en ganska arg kritik mot politiker.

Politiker som Jan Björklund kritiserar skolan och högskolan, de har en tendens att säga att det är ni där nere som gör fel när ansvaret ligger hos dem.”

Det skrämmande i detta är också att det demokratiska inflytande för oss medborgare minskat i denna sköna nya värld (något Göran Greider bland annat gett uttryck åt. Vi har liksom gett bort makten). OCH friheten har dessutom faktiskt inte ökat utan minskat för oss arbetstagare, känns det.

Men vi skulle ju få så mycket frihet i denna sköna (ny)liberala värld! Har vi verkligen fått det? Vad menar egentligen liberalerna med begreppet ”frihet”? Vilka har fått frihet? Och de som eventuellt fått den: på vilka premisser har de fått den? Sitter ens DE säkert i denna nya, sköna värld?

Läs om framgånghistorien ”Det radikala Trondheim”, där olika förbund (LO OCH tjänstemannafack) gick ihop och började ställa krav på politikerna (i detta fall s). Jo, det tror jag vi alla skulle tjäna på att gå ihop!

Och se också ”Trondheimsmodellen skördar segrar”:

”Europas vänster famlar efter såväl politisk identitet som väljarstöd. I norska Trondheim har den funnit bägge delarna, tack vare en lokal modell för facklig-politisk samverkan. På måndag går Norge till kommunval, och LO Trondheim ser fram emot en ny mandatperiod av offensiv välfärdspolitik.

– Vi har en massiv mobilisering på arbetsplatserna, vi jobbar väldigt intensivt nu fram till den 12 september. Förhoppningsvis får vi en bra politisk koalition på plats, det är då det verkliga arbetet börjar, säger John-Peder Denstad, ordförande i LO Trondheim, innan han måste avbryta samtalet för ännu ett medlemsmöte.

Trondheim har genomgått stora förändringar det senaste decenniet. Då, i början av 2000-talet, styrdes Norges tredje stad av en borgerlig majoritet med utförsäljningar och privatiserad samhällsservice på agendan.

I dag, efter att en rödgrön koalition innehaft makten i åtta år, har flera utsålda verksamheter återkommunaliserats och välfärden stärkts väsentligt.

Förklaringen ligger inte i vare sig en plötslig radikalisering inom de politiska partierna eller spontana förändringar i väljarsympatierna, utan i stället i vad som blivit känt som Trondheimsmodellen. Det som ursprungligen var en basfacklig reaktion på nyliberalismen har blivit ett initiativ för politisk påverkan som blivit omtalad i hela Europa, och som ofta skildras som en succé.

Svein-Olav Aarlott, ordförande i LO Kommune Trondheim, stämmer in i beskrivningen.

– Vi ställer konkreta, lokala, frågor till de politiska partierna som förpliktigar sig att svara ‘ja’, ‘nej’ eller ‘oklart’ på våra krav. De svaren vi får använder vi som fack sedan för att pressa på för att de ska genomföra dem. Vi har blivit en stor och stark politisk kraft i närmiljön.

Genom en process av fackliga rådslag formulerar LO, Utbildningsförbundet och Norska sjuksköterskeförbundet de krav som samtliga partier därefter inbjuds att ta ställning till.

Inför det senaste valet 2007 ställde facken 50 krav, av vilka den koalition som röstades fram ställde sig bakom 43.

30 infriades, däribland återkommunalisering av det lokala energiverket, stopp för konkurrensutsättning av kommunala verksamheter och införandet av solidaransvar för alla entreprenörer kommunen anlitar.

– Sedan är vi inte helt nöjda med bemanningen inom äldreomsorgen. Där får vi kämpa vidare, säger Svein-Olav Aarlott.”