Eric Cantona om att göra en oblodig revolution, mer om Tariq Ali samt om att det finns många andra lösningar för ekonomin än de nyliberala (marknadsdiktatoriska) paradigmen, vilka borde beaktas…

[Uppdaterad 12, 13 och 14 december].

[Tillägg 12 december: läs Tvärdrag i ”Sent ska syndaren vakna” om kritik av nyliberalism och kapitalism, samt nyabrittas i ”Vad gör vi med de utförsäkrade”, där hon uttrycker kritik mot (s), om att kompromissa bort saker bara för att nå Rosenbad. Jag håller med! Se också Tvärdrag i ”Letu stuke” om en bosnisk rockgrupp i Sarajevo:

”Nationalismen och kapitalismen splittrar och slår sönder människors tillvaro och det är just detta som låten handlar om. För det är som bandet sjunger ’alla ser det men ingen vågar erkänna, vilken stövel det är som trampar på oss, nationalismen och kapitalismen’.”]

Den före detta franske fotbollsspelaren Eric Cantona har oavsiktligt gett upphov till en politisk rörelse sedan han talade om (det ruttna) banksystemet (i min snabba översättning), se klippet ovan och artikel här:

”Jag tycker inte vi kan vara helt tillfredsställda med att se sådan misär [som vi idag har] omkring oss. Såvida du inte är helt inkapslad [i dig och ditt, då kanske du inte bryr dig].

Men det finns en möjlighet… Det finns något vi kan göra. Jag är litet bekymrad över dem… som… Jag är inte bekymrad, men jag tror att det är viktigt idag att försvara det… Vad innebär det idag att vara ute på gatan? Vad innebär det att demonstrera? Du lurar dig själv. Men det är inte så [det går till] nuförtiden. Vi tar inte till vapen för att döda människor, för att starta en revolution… att göra revolution är verkligen lätt idag.

Vad är egentligen ’systemet’? Systemet rör sig kring bankerna… Det baserar sig på bankernas makt… Så det måste förstöras genom att vi startar med [att förändra] bankerna [om vi kan]. Det betyder att de tre miljoner människor med sina plakat på gatorna … att de [istället] går till banken, tar ut sina pengar från bankerna och bankerna kollapsar.

Tre miljoner, tio miljoner och bankerna kollapsar och det finns inget verkligt hot, en verklig revolution.

Vi måste gå till bankerna. I detta fall skulle det bli en verklig revolution. Det är inte komplicerat. Istället för att gå ut på gatorna och köra kilometervis med bil så går du helt enkelt till banken i ditt land och tar ut dina pengar. Och om en massa människor tar ut sina pengar, så kollapsar systemet. Inga vapen, inget blod eller någonting sådant. Det är inte svårt. Och i detta fall så kommer de att lyssna på oss på ett nytt sätt… Fackförbund!  [Ja, se t.ex. Aftonbladet om Stefan Löfvén samt om honom hos Kildén&Åsman]. Ibland skulle vi föreslå saker till dem [ge dem tips om hur man kan göra för att påverka förhållandena!]!”

Tariq Ali säger i videon i föregående bloggpostning något i stil med:

”Vad kan jag säga? Det är fantastiskt att ni är engagerade. Det är väldigt viktigt att inte sitta ner på sin ända när regeringen beter sig som den gör och bara acceptera dess illdåd.

Och det som nu sker, inte bara i Storbritannien, och det är viktigt att vara medveten om detta, det som sker i Grekland, i Irland, i Spanien och det som kan ske i andra länder, är att offren för krisen blir ytterligare bestraffade/offrade (victimized). Medan de som skapade krisen blir belönade [Tillägg 13 december: se Johan Ehrenberg i ‘Banker bakom kris 2.0’*].

När de säger att de inte har några pengar för utbildning, för sjukvård, för allmänna bostäder ljuger de. Och de vet att de ljuger.

För de har inte ont om pengar – för att gå i borgen för bankerna. De har inte ont om pengar – för att hjälpa de rika. De har inte ont om pengar – för att ge sig in i krig, att betala för dessa krig. Miljarderna det kostar dem i Irak och Afghanistan är det inga problem att hitta pengar till. De hittar dem.

Men när det handlar om att hitta pengar för utbildning finns inte pengarna där, och det är en lögn som vi måste blottställa/exponera och som inte borde accepteras. Det är oacceptabelt. Länge så har studenter i detta land inte varit aktiva.

Men det är ett faktum, vi borde inte glömma att undervisningsavgifter infördes av Labourregeringen. Det var INTE Tories, det var Tony Blairs och Gordon Browns första Labour-regering som införde undervisningsavgifter.”

Han berättar vidare att John Major sa till en tillträdande Labour-politiker (Ken Livingstone?) strax innan han, Major, skulle avgå som premiärminister, att han tyckte högre utbildning skulle vara gratis. Han hade vuxit i en familj där föräldrarna inte hade råd att betala en högre utbildning för honom och han insåg vad det innebar. Om Labourregeringen (arbetarpartet eller socialdemokraterna i Storbritannien!!!) hade hakat på detta och inte infört dessa undervisningsavgifter så skulle kampen ha varit mycket lättare nu (när Tories är i ledningen och är de som ytterligare vill höja undervisningsavgifterna kraftigt).

[Tillägg 12 december: Daniel Lind skriver att utbildning kan kompensera för brister i uppväxtvillor och familjeförhållanden i sin bok ”Mellan dröm och verklighet”. Om alla verkligen ska få samma möjligheter till social rörlighet, dvs. till klassresor, till den s.k. ”The American Dream”, så är samma möjligheter till utbildning central. Men med de avgifter man har i Storbritannien – och i USA, så HAR INTE alla samma möjligheter där, något jag nu personligen erfar med min pojkvän som är amerikan och boende i USA. Med rätta så protesterar man nu  Storbritannien. Jag misstänker dock att högermänniskor, medvetet och omedvetet, inser detta och inte vill ha konkurrens – eller verklig frihet för alla, även om de retoriskt pratar om detta. Och jag tror att ojämlikhet är dåligt för alla oss enskilda, samhället och hela vårt jordklot].

Har inte tid att översätta mer, men se vidare ”Manifest från skrämda ekonomer” av en grupp franska ekonomer:

”Antalet offentligtanställda sjunker överallt, vilket hotar den offentliga välfärden. Socialförsäkringsförmåner reduceras kraftigt, från Nederländerna till Portugal liksom i Frankrike, med den nuvarande pensionsreformen.

Arbetslöshet och brist på anställningstrygghet kommer med nödvändighet att öka de närmaste åren. Dessa åtgärder är oansvariga ur ett politiskt och socialt perspektiv och även i strikt ekonomiska termer.

Denna politik, som tillfälligtvis har minskat spekulationen, har redan fått många negativa sociala konsekvenser i många europeiska länder. Särskilt drabbas de unga, löntagare och de mest utsatta. Det kommer slutligen att skapa spänningar i Europa och därmed hota själva den europeiska konstruktionen, vilket är mycket mer än ett ekonomiskt projekt. Ekonomin antas tjäna byggandet av en demokratisk kontinent, som är fredlig och förenad. Istället påtvingas alla en form av marknadsdiktatur, och särskilt nu i Portugal, Spanien och Grekland, tre länder som var diktaturer i början av 70-talet bara fyra årtionden bak i tiden.

Oavsett om det tolkas som ’önskan att återförsäkra marknaderna’ från skrämda regeringar eller som en förevändning för att påtvinga val som drivs av ideolog så kan inte underkastelse till diktatur accepteras, eftersom en diktatur har bevisat sin ekonomiska ineffektivitet och destruktiva potential både på den politiska och sociala nivån. En verklig demokratisk debatt om den ekonomiska politikens val måste öppnas i Frankrike och Europa. De flesta ekonomer som deltar i den allmänna debatten gör så för att rättfärdiga och rationalisera sin politiska underkastelse till de finansiella marknadernas krav. Det måste medges att alla regeringar måste improvisera keynesianska stimulansplaner, och ibland även nationalisera banker temporärt. Men de vill stänga en sådan parentes snabbt. Det nyliberala paradigmet är fortfarande det enda som erkänns som legitimt trots dess uppenbara misslyckande. Baserat på antagandet om effektiva kapitalmarknader förfäktar paradigmet minskade offentliga utgifter, privatisering av offentliga tjänster, flexiblare arbetsmarknader, liberaliserade handels-, finansiella och kapitalmarknader, ökad konkurrens vid alla tillfällen och vid alla tider…

Som ekonomer är vi skrämda över att se att alla dessa policies fortfarande finns på dagordningarna och att deras teoretiska fundament inte ifrågasätts. Argumenten som har använts under de senaste 30 åren för att guida valen i den europeiska ekonomiska politiken har underminerats av fakta. Krisen har klätt av den dogmatiska och ogrundade naturen av alla hävdade ’uppenbara fakta’ som repeteras ad nauseum av politiker och deras rådgivare.

Oavsett om det är effektiviteten eller rationaliteten hos de finansiella marknaderna, eller behovet att skära i utgifterna och minska skulden eller att stärka ’stabilitetspakten’ måste dessa ’uppenbara fakta’ granskas och mångfalden av olika ekonomiska politiska val visas.

Andra val är möjliga och önskvärda förutsatt att den finansiella industrins snara om den offentliga politiken knyts upp.”

*Tillägg 13 december: Johan Ehrenberg skriver i ‘Banker bakom kris 2.0’:

”… med en tillväxt som rasat obegripligt brutalt upphör bankernas säkerheter att existera. Även om ett land har lägre underskott i statsfinanserna (jämfört med Storbritannien har Irland legat bra till), även om det har låg arbetslöshet eller stabilt trygghetssystem, betyder det inget den dag bankerna förlorar sitt kapital. Irlands banker gick egentligen i konkurs för många månader sedan, att staten tog över dem (med den vansinniga idén att de ska återprivatiseras senare) förändrar inte deras egentliga ekonomi. Tyska, franska och engelska bankers lån är lika värdelösa för det. Vilket försvårar deras ‘återhämtning’ efter kollapsen 2008. Banker med stora lån till Irland får svårare att handla på marknaden till låg kostnad.

Därför tvingar EU på Irland ett lånepaket. Det är Europas banker som kräver garanti så deras säkerheter inte ska ifrågasättas av de amerikanska eller asiatiska jättar de slåss med.

Det här är mycket viktigt att förstå för att man ska kunna diskutera de politiska lösningarna på finanskrisen 2.0. Stödpaket till Irland har inget med ‘dåliga statsfinanser’ att göra. Orsaken är usla bankaffärer. Det är inte pensionärer eller offentlig sektor som ‘kostat för mycket’, det är inte ens vanliga konsumenter som ‘överspenderat’ (löntagare blev låntagare i USA). Det är ett litet gäng fastighetsföretag, finansföretag och banker som skapat hela krisen.”

Tillägg 14 december: