Om incitamentssamhället…

Göran Greider i ledaren ”Efterfrågan på sosse-alibin är stor i näringslivet!”:

”Den allmänna försämringen av trygghetssystemen för vanliga människor i Sverige de senaste årtiondena har gått hand i hand med en klar trygghetsförbättring för de svenska eliterna, inom såväl näringsliv som politik. 

Högerorienterade sossar är numera fulla av mer självförtroende än någonsin tidigare eftersom de har ett finspunnet socialt skyddsnät som väntar på att fånga upp dem – de hälsas gärna välkomna in i näringslivsvärmen, eller som krönikörer på någon borgerlig ledarsida.”

Som alibin, samtidigt som de undergräver tilltron till politiker och inte minst (s).

”På arbetarrörelsens vänsterkant har däremot självförtroendet sjunkit ganska kraftigt på senare år. Det har inte bara ideologiska orsaker, utan också krasst arbetsmarknadsmässiga. 

Ledande socialdemokrater på den vänstra halvan i det egna partiet har inga välbetalda jobb eller uppdrag inom näringslivet väntande. 

Därför tenderar de – det är mitt intryck, även om jag givetvis inte kan bevisa det – antagligen att bli litet försiktigare i sin idépolitiska profil./…/

De senaste åren är svensk politik full av exempel på avdankade högersossar som skär guld i näringslivet./…/

Glädjen över köpet av Tomas Östros är nog just nu stor inom bankvärlden. Särskilt när vinstintressena på bred front dragit in i den nyss behovsstyrda offentliga välfärden tycks behovet skriande av sosse-alibin för de nya välfärdsföretagen: 

När trygghetskapitalister ska gräva sina lukrativa schakt ner i skattebasen bör man helst ha en Nuder med sig på vägen ner som kanariefågel (ja, jag kallar dem trygghetskapitalister eftersom det är skattebetalarna som tar alla risker, inte företagen).”

Nej, de är knappast några riskkapitalister!

”Nuders rådgivningsjobb åt Wallenbergsfären tycks innefatta råd för nystartade välfärdsföretag./…/

Jag tror att det är mer hälsosamt för demokratin och i slutändan även för näringslivet att det finns radikalt åtskilda eliter i det svenska samhället istället för en enda sammansmält politik och företagarelit. 

Nuder är bara den senaste socialdemokraten i en lång rad liknande fall som bidrar till att släcka ut idén om att demokratin lever av motsättningar och vitaliserande konflikter mellan idéer och mellan människor som i sina liv förkroppsligar olika ideologier.”

Det finns massor politikerna skulle behöva ägna sig åt. Skolan t.ex. och arbetsmiljön där.

Och apropå incitament, läs Marika Lindgren-Åsbrink i ”Incitamentssamhället”:

”Konkurrenssamhället leder bort från människans väsen.

I experiment har forskare visat att skolbarn som samlar in pengar till välgörenhet samlar in mindre summor om de får betalt än om de inte får det. Arvoden för att donera blod minskar donationerna, åtminstone från kvinnor (män verkar donera lika mycket blod oavsett om de får ersättning eller inte).

På ett israeliskt dagis införde personalen böter för föräldrar som hämtade för sent – med följden att fler föräldrar började hämta sent, eftersom böterna minskade deras dåliga samvete.

Barn som gillar att rita tappar intresset när de får belöningar för sina teckningar; och i Schweiz halverades stödet för byggandet av en kärnavfallsanläggning när lokalbefolkningen erbjöds finansiell kompensation.

Skälet till detta är att det finns en skillnad mellan intern och extern motivation.

Att drivas av intern motivation innebär att utföra uppgifter för att de känns stimulerande i sig själva. Extern motivation handlar i stället om att nå en belöning som ligger utanför själva uppgiften – betalning, karriärmöjligheter, status och beröm etcetera.

Vad flera av de experiment som radas upp ovan visar är att externa belöningar i många lägen förtar den interna motivationen och därmed också försämrar slutresultatet./…/

Den borgerliga skattepolitiken verkar till exempel helt inriktad på att kontrollera människors beteenden, ungefär som om skattesystemets främsta uppgift vore att styra människor, snarare än att finansiera offentliga åtaganden.

Exemplen är många.

Diverse skatteavdrag ska få fler att jobba, anlita städhjälp, renovera köket och skänka pengar till välgörenhet. Försämrad sjukförsäkring och a-kassa ska få färre att bli arbetslösa och sjuka. Jämställdhetsbonus ska få folk att dela föräldraförsäkringen mer lika. Etcetera./…/

Den verkligt intressanta frågan är dock vad dessa förändringar i längden gör med människors inställning till skatter [och inte bara till skatter!].

Synsättet präglar betydligt fler politiska områden än skattepolitiken.

De senaste decenniernas optimistiska inställning till konkurrens som företeelse är ett exempel.

Tron att i princip all mänsklig verksamhet blir bättre om den utsätts för konkurrens handlar i högsta grad om incitament. Denna föreställning har genomsyrat många av de större politiska reformer som genomförts de senaste tjugo åren, såväl inom välfärden som på el- och tågmarknaden.

Driven till sin yttersta spets fick denna övertygelse katastrofala konsekvenser när finanskrisen 2008 med brutal tydlighet visade att konkurrens inte är tillräcklig som reglering på finansmarknaderna./…/

Ekonomiska incitament påverkar inte bara verksamheten i vinstsyftande verksamheter.

I ett vårdvalssystem kommer även landstingsdrivna vårdcentraler att försöka boka in de mest lönsamma besöken.

På motsvarande sätt är betygsinflationen inte bara ett problem inom fristående skolor, utan inom alla skolor som är tvungna att konkurrera med varandra om elever för att få sina budgetaratt gå ihop.

Marknadsbeteendet påverkar oss alla. Det har inte att göra med moral eller andra personliga egenskaper hos dem som driver verksamheten./…/

Det incitamentssamhället gör med människor handlar alltså inte bara om isolerade ekonomiska transaktioner. Det handlar om vilken typ av mänskliga beteenden som uppmuntras och vilka som får stå tillbaka.”

Vad slags samhälle skapas? Där alla bara ser om sitt hus? Som högerssossarna ovan!

Ingo Schulze: ”Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati”…

Bra svarat av Greider!:

”Riskkapitalisterna behöver inte ta några större risker, eftersom kommun och landsting kommer att köpa tjänster även när marknadsekonomin sviktar – en riskfri verksamhet för riskkapitalister. 

Så sent som i veckan hade t ex Sydsvenska Dagbladet ett väldigt bra reportage, ‘Assistans en guldgruva‘ om branschen som pekade på de mycket höga vinstnivåerna, som delvis möjliggörs för att företagen kan välja sina kunder [läs denna artikel! Det är knappast synd om assistansbolagen alls! De har möjligheter att plocka russin ur kakan ser det ut!].

Du, Anne Bohman,agerar säkert med de bästa avsikter. 

Men vägen till helvetet är som bekant stensatt med goda avsikter och genom att verka i branschen så som den ser ut bidrar du till att välfärden på sikt undermineras och ger ett alibi till dem som berikar sig.”

Någon skrev i ett annat sammanhang:

”Högern har länge ‘ägt’ frågor om ekonomi och har tryggt kunnat luta sig mot ekonomiska doktriner som levererats av fina titlar.”

Nej, högern behöver liksom inte rättfärdiga sig idag. Högern kritiserar man inte, till skillnad från vänstern känns det. Den försöker framställa sig som opolitisk på något vis? Den representerar det sakliga, objektiva och alltså rätta.

Men får alternativ syn på riktigt allvar och bred front komma fram inom ekonomin (då får man ta till utmarch som studenter gjorde från föreläsning på prestigetyngda Harvarduniversitet i USA, i protest mot en undervisning man anser icke opartisk, en ekonomiundervisning man anser politisk och inte visar på alternativa synsätt – vilka faktiskt finns anser man)? Gör den ens det i ”Nationalekonomi för vänstern”?

Högern äger problemformuleringsföreträdet.

Vi är inga isolerade öar, det vi gör påverkar andra i större eller mindre grad. Från mycket stor till mycket liten.

Tysken författaren Ingo Schulze:

”Demokratins förfall – Vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Socialstaten förfaller. Blindhet för högerextremismen”:

”Jag har inte skrivit en enda artikel de senaste åren för jag vet inte längre vad jag ska skriva.

Allt är så uppenbart: avskaffandet av demokratin, den tilltagande sociala och ekonomiska uppdelningen i rika och fattiga, socialstatens förfall, privatiseringen och därmed förvandlingen av alla livets områden till marknad (utbildningen, sjukvården, kollektivtrafiken), blindheten för högerextremismen, medierna där man pratar oavbrutet för att slippa tala om de verkliga problemen, den öppna och dolda censuren (ibland som ett rakt nej, ibland under förevändningarna ‘tittarsiffror’ och ‘format’) och, och, och …

De intellektuella tiger. Från universiteten hörs ingenting, här och där flammar något upp, sen sänker sig mörkret igen. Jag kan bara upprepa truismen: vinsterna privatiseras, förlusterna socialiseras. Och jag önskar att jag kunde nämna exempel på motsatsen.

Strax innan jul var jag med på ett arrangemang i Berlin med rubriken: Angreppet mot demokratin. Jag tackade ja till att vara med för jag ville göra något åt min känsla av isolering. När man dag efter dag får vansinnet serverat som självklarheter är det bara en tidsfråga innan man uppfattar sig själv som sjuk och abnorm. Jag har sammanfattat en del av det jag sa.

1 Det är en eufemism [ungefär ‘förskönande omskrivning’ eller understatement i detta sammanhang] att tala om ett angrepp mot demokratin.

Ett läge i vilket en minoritet av minoriteten tillåts, alltså har laglig rätt, att skada det offentliga för att berika sig själv, är redan postdemokratiskt.

Skulden bär det offentliga självt, eftersom det inte värjer sig mot utplundringen, därför att det inte är i stånd att välja företrädare som skyddar dess egna intressen.

2 Varje dag får vi höra att regeringarna måste ‘lugna marknaderna’ och ‘återvinna marknadernas förtroende’. Med marknader avses framför allt börserna och finansmarknaderna, alltså de aktörer som spekulerar i eget eller andras intresse för att nå maximal vinst.

Är inte det samma personer som undandragit ofattbara miljardsummor från det offentliga? Och deras förtroende ska våra folkvalda kämpa för?/…/

6 Efter Östeuropas sammanbrott uppnådde några ideologiska föreställningar en sådan hegemoni att de uppfattades som självklarheter. Privatiseringen kan vara ett exempel.

Privatisering uppfattades som något enbart positivt. Allt som inte privatiserades utan förblev offentligt och inte underkastades privata vinstintressen, ansågs ineffektivt och kundovänligt.

Så uppstod en allmän stämning som förr eller senare måste leda fram till att det offentliga avväpnar sig självt.”

Privatisering är undermedlet, mirakelmetoden som löser alla problem. Och tros dessutom visa på handlingskraft och tros därmed ingjuta förtroende? Se bara om LSS-tjänster som läggs ut på entreprenad i Falun, i en kommun som styrs av de rödgröna. Jag tycker oerhört illa om detta!

Likaså ogillar jag starkt att sjukhuset i Bollnäs privatiserats och tagits över av Aleris. Det gör INTE Bollnäs eller Ovanåkers kommuner attraktiva att flytta till längre! För jag tror INTE servicen blir bättre, i alla fall inte på sikt.

Vad tror politikerna egentligen att de åstadkommer med detta? En bättre eller åtminstone lika bra tjänst, men till ett lägre pris? Hur ska den kunna bli det? Blir den vare sig bättre eller effektivare? På ingens bekostnad i så fall?

Men det finns inga belägg för att privatiseringarna leder till större effektivitet eller mindre kostnader. Om så vore och dem som behöver utnyttja tjänsten verkligen får minst lika bra service, samt att tjänsten fortfarande gäller alla dem den tidigare gällde, ja, då kanske det vore okej, inklusive om den är lika bra för de anställda.

Men om det inte finns belägg att det blir så borde man inte vara försiktigare med att privatisera då? Om man betänker vilka konsekvenser det kan få och kostnader för att återta sånt som privatiserats?

Se rapporten ”Konkurrensens konsekvenser” där man på s 272 bland annat kan läsa:

”Valet ofta oåterkalleligt

Till sist, att välja skola eller sjukhus är inte samma sak som att välja frisör eller sophämtningsföretag. Förutom alla skillnader som redan diskuterats – till exempel att välfärdstjänsterna är mer komplexa och kvaliteten mer svårdefinierbar – är valet i många fall närmast oåterkalleligt.

I och med att det tar tid att bilda sig en uppfattning om tjänstens kvalitet, kan det ofta vara för sent att byta när man skaffat 
sig kunskap om alternativen.

Det är knappast ett attraktivt alternativ att gå om en klass i skolan om det visar sig att ens första val var fel eller mindre bra. 

Det går oftast heller inte att korrigera ett felaktigt vårdval eller att radera bort en lång sjukskrivning som beror på felaktig eller utebliven vård.”

Bengt Silfverstrand (s) i nätverket ”Välfärd utan vinst” skriver i ”Ut med vinst och munkavlen i den gemensamma välfärden”:

”Den nyliberala praktiken syftar till att politiker ska styra mindre och marknaden mer [se boken ‘Managementbyråkrati’ nedan].  Detta underminerar demokratin.  Vi får kunder på en marknad i stället för upplysta medborgare.  Vi förbereder samtidigt en landsomfattande budkavle mot privatiseringspolitiken.”

Mer om ”Välfärd utan vinst.”

Schulze fortsätter:

”8 Våra politiska företrädares språk är inte längre i stånd att fånga verkligheten (jag upplevde något liknande i DDR). Det är ett självrättfärdighetens språk som inte längre mäter sig mot eller tar intryck av alternativ.

Politiken har förvandlats till ett redskap, till en blåsbälg för att elda på tillväxten.

Medborgaren reduceras till kund. Samhällsidealet blir en playboy som konsumerar så mycket som möjligt så fort som möjligt.

9 De enkla frågorna ‘Vem har nytta av det?’, ‘Vem tjänar på det?’ har blivit pinsamma. Den sociala och ekonomiska polariseringen i samhället har ägt rum under högljudda besvärjelser om att vi alla har samma intresse.

Det räcker med en promenad genom Berlin. I de finare kvarteren utgörs de få icke renoverade husen i regel av skolor, daghem, äldreboenden, förvaltningar, simhallar eller sjukhus. Idag lyder demagogin: vi har alla levt över våra förhållanden, alla är ju giriga..

10 Pengarna som den ene får, fattas för den andre. Pengarna som därigenom hopas hos de förmögna har inte, om man får tro statistiken, gått till investeringar utan till lukrativa affärer på finansmarknaden. I motsvarande grad avskaffas välfärdsprogram överallt i Europa för att bli till räddnings­paket åt banker som spekulerat bort sig.

11 En historia: det som en gång såldes in till oss som en motsättning mellan Öst- och Västtyskland framställs nu som en motsättning mellan länder.

I mars besökte jag Porto i Portugal för att tala om en av mina böcker som hade översatts. En fråga från publiken gjorde att hela den vänligt intresserade stämningen slog om på ett ögonblick.

Med ens var vi bara tyskar och portugiser som fientligt stirrade på varandra. Frågan var inte snygg – var det inte så att vi – och man menade mig, tysken – nu med hjälp av euron gjorde det som vi inte lyckades göra med våra stridsvagnar. Ingen ur publiken sa emot.

Och jag reagerade – vilket var illa nog – plötsligt som man hade hoppats, nämligen som tysk: det är ju ingen som har tvingats att köpa en Mercedes, sa jag förolämpat, och ni ska vara glada om ni får lån som är billigare än privatlånen. Jag formligen kände hur tidningspappret prasslade mellan mina läppar.

Under det oväsen som följde på min invändning, kom jag till sist till sans. Och när jag hade mikrofonen i handen stammade jag på min bristfälliga engelska fram att jag skulle ha reagerat lika idiotiskt som de, att vi alla gick i samma fälla när vi uppför oss precis som åskådare på en fotbollslandskamp.

Som om det handlade om tyskar och portugiser och inte om de där uppe och de därnere, alltså om dem som i Portugal och i Tyskland har framkallat denna situation, tjänat på den och fortsätter att tjäna på den?

12 Demokrati skulle innebära att politiken genom skatter, lagar och kontroll grep in i de bestående ekonomiska strukturerna och tvingade aktörerna på marknaderna, framför allt på finansmarknaderna, in på en väg som är förenlig med det allmänna intresset.

Det handlar om de enkla frågorna: ‘Vem har nytta av det? Vem tjänar på det? Är det bra för det gemensamma? Till sist skulle frågan lyda: Vilket samhälle vill vi ha? Det är vad jag menar med demokrati.”

Artikeln ovan på engelska här.

Vadå ansvar? Eller ens ansvarsskyldighet? Politikerna har abdikerat. Även (s)-politiker har abdikerat. Och slår sig de också för bröstet med att de minsann tar ”ansvar för ekonomin”.

Ja, de tar ansvar för ”ekonomin”, men… Vadå människorna? Tar de ansvar för människorna? Dvs de som kanske röstade fram dem? 
Jag har precis börjat läsa denna bok. Den rekommenderas. Ur första kapitlet:  Några tankar apropå ekonomer som debatterar:

Det där med att ”Hungriga vargar jagar bäst” var finns forskning på det? Kan man hänvisa till någon sån? Och om den skulle finnas och visa att tesen stämmer: finns det särskilda miljöer som främjar detta fenomen? Samhällsklimat t.ex.? Finns negativa sidoeffekter för samhälle, arbetsplatser osv? Kan de betyda något nationalekonomiskt? Och hur värderar man det? I reda pengar? Bara?

Samt vad innebär det om man är ”hungrig” under ett längre tag? Medan man jagar och jagar, kämpar och kämpar? Grips man då så småningom av utmattning, apati, uppgivenhet osv om ens ansträngningar ger väldigt litet i utbyte? Naturligt urval, survival of the fittest gäller? De som inte tar för sig eller kan ta för sig förtjänar att gå under? Eller leva betydligt mindre välbeställt?

Gagnar detta samhället eller egentligen någon? Kan det dessutom vara något bra med att människor INTE konstant hävdar sig eller försöker flytta fram sina positioner? 

Vad slags samhälle vill vi ha: en massa egoister, som bara ser till sitt? Vill vi ha såna som lärare åt våra barn? Som personal i vård och omsorg?

Men vi är inte heller betjänta av människor som helt ger upp sig själva!

Och hur rationellt beter sig människor?

Ja, finns det människor som hellre lever som fattigare än blir rika på att andra diskrimineras.

Intolerans, sätta sig på höga hästar, snobbism och förakt för svaghet växer i dagens högervridna samhälle…

Ja, är det så?

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på detta inlägg. Har precis läst ETC från förra fredagen och ville blogga om det som jag läste. Därav denna bloggning.

När man jobbar med barn och ungdomar vad är det som är ”häftigt” där (som i den verksamhet jag jobbar: instrumentalmusik)? Bara en stilla undran… Jag tror barn kan prestera häpnadsväckande saker, men…

Det finns en massa förståsigpåare, som själva inte jobbar i verksamheten. En ökande intolerans, snobbism, att sätta sig på höga hästar? Vad handlar detta att skämmas om? Av skam tiger offret. Ja, människor tystas!? Mer eller mindre medvetet. Man får människor att känna sig dumma och därmed får man dem att tiga och inte berättigat ifrågasätta kanske? Litet i det som förmedlas idag ger människor råg i ryggen och insikt att de inte är ensamma om att ifrågasätta förhållanden?

Bodil Malmsten lär visst skriva i sin nya bok ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” om uppgivna medelklassmänniskor i Sverige i dagens samhällsklimat. Hon reagerar på det?

Om hennes bok kan man läsa:

”Så kom fler uppbrott; det från Finistère till atlantkusten och därefter återkomsten till Sverige. Det är den resan vi läser om i den nya bloggboken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag. En fysisk och mental resa som gör att Bodil Malmsten ser allt som förändrats här hemma med klara ögon. Hon registrerar med skarp blick och kommenterar med skärpa företeelser som vi själva inte längre orkar uppröras över.” 

Och vidare:

”Tillbaka i Sverige är det Posten och sjukvården. Hon häpnar över institutionaliserad idioti, men ännu mer över att hennes vänner och bekanta är så uppgivna. Jaja, säger de. Det är så det är.”

Ja, finns det ett offerklandrande synsätt som passar fint med den rådande ekonomiska konservatismen de senaste två decennierna?

Och ta bort de negativa incitamenten med vinst i skola, vård och omsorg!

Här kommer ”En lärarskildring”, men det är bara en aspekt av förhållandena i skolan och något jag bloggat om tidigare och kommer att fortsätta blogga om.

Hur är politikers kontakt med verkligheten kan undras? Lööf tjänar 10 gånger så mycket (och mer) än det hon själv förespråkar för andra.

Hur är det med friheten egentligen? Finns det en osynlig diktatur också? Som är nästan lika dålig och skadlig? Var är toleransen och medkänslan/empatin och de glada skratten, njtningen i tillvaron?

Fetma (grav övervikt) är vanligare i ojämlika samhällen.

En usel kvinno- OCH därmed också människosyn! Undra på att rasistiska organisationer växer? Snobbism, intolerans och att sätta sig på höga hästar blir allt vanligare på alla nivåer.

Fuskdebatter (som högst medvetet förts) vad har de bidragit med? Bristande tillit? Se Equality Trust om tillit och samhällsliv. Jo, det påverkar samhällslivet om vi litar på eller misstror varandra. Man kan också spekulera i om de i maktposition har drag av paranoia?

“Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

Britten George Monbiot skriver i artikeln ”Unsentimental education” eller ”Osentimental utbildning” om skola, utbildning och överklass i Storbritannien:

”Om bara regeringen ville rättfärdiga (dvs. försvara) paranoian hos de ledande klasserna. De tror, som de alltid har trott, att de är under exempellös (ny och enastående) attack. Hela förra veckan rasslade högerns tidningar av klagosånger från de privilegierade, jämrande sig över ett nytt klasskrig. Om bara.”

Se tidigare inlägg i kategorin paranoia – leding classes eller de ledande klassernas paranoia.

Och om vilseledning av debatten:  Borde man hänvisa till SCB istället till exempel? Se mer i senare kommentar nedan; om krav på fakta i internationella affärstidningar!

Företag gynnas av flera saker som vi alla gemensamt finansierar via skatt, som infrastruktur och utbildning för att ta några exempel. Kanske gynnas inte minst de mindre företagen av dessa saker! Småföretagare i Sverige lever ett tryggare liv än småföretagare i USA. Betydligt tryggare skulle jag vilja påstå. Även om det nog finns saker som kan förbättras för småföretagare i Sverige vad gäller trygghet och välfärd, men jag tror inte på högerns lösningar där.

Kan det vara så att största delen av befolkningen missgynnas av de skattesänkningar som skett och som kommer att fortsätta ske med de politiker vi har i makten nu? Effekterna kommer att visa sig så småningom. Vi kanske har litet mer i plånboken NU, men på sikt kommer dessa pengar att ätas upp av ökade avgifter. Något som bara gynnar dem med allra högsta inkomsterna och missgynna de flesta andra. Missgynna inte bara ekonomiskt, utan också i samhällsklimat (och i vår miljö). Monbiot har en poäng i videon ovan!

Kommer att addera debattarikel av Lena Sommestad i kommentar, samt kommentera vidare angående trådar ovan.

Och apropå det med svenskt näringsliv och deras site ekonomifakta, så skriver Johan Ehrenberg i ledaren ”Världens dummaste artikel?” om en utredning beställd av Borg vars uppgift är att stoppa varje förslag på en hårdare klimatpolitik. Se också Monbiot igenb i videon ovan!

Ehrenberg skriver:

”Så vem kan ha beställt en sån utredning? Vem betalar för att denna ”detaljerade genomgång av den vetenskapliga litteraturen” ska göras.

Jo, Anders Borg såklart.

Utredningen är gjord på finansdepartementets uppdrag.”

Den artikel Ehrenberg refererar till är ”Ingen effekt av att Sverige går före i klimatpolitiken.”

I Dagens Arena kan man i artikeln läsa om ”Den talangfulle herr Borg”:

”Medan Anders Borg rider på utnämningen ‘EU:s bästa finansminister’ får hans dogmatiska politik kritik från borgerliga ekonomer och ärrade tjänstemän. Borg talar som en keynesian men alla siffror visar att hans politik innebär motsatsen: idel åtstramningar. Paul Frigyes talar med en politiker som är expert på att byta ämne och kollra bort de ekonomiska reportrarna.

Vi börjar med ett trolleritrick. Ett mynt hålls i en näsduk i nypan över ett halvfullt vattenglas. Trollkarlen släpper myntet, det klirrar till, sen tas näsduken bort och publiken får se slanten på glasets botten. Glaset täcks åter, trollkarlen gör en gest och rycker sen bort näsduken. Myntet är borta. Hur det gick till? Som vid andra illusioner förstås. Det ser ut som om en sak görs, i själva verket sker något annat. Vi ska vara ofina nog att avslöja tricket senare. Inte minst av symboliska skäl, för finansminister Anders Borg bör känna igen sig väl i det.

Nya Moderaterna gick till val på löften om att skapa fler jobb och att bekämpa utanförskapet. Men arbetslösheten ligger i dag på 8 procent – över dubbelt så högt som de nivåer som rådde på 70- och 80-talen. Inkomstskillnaderna har ökat mer i Sverige än i andra länder.

Ändå har Anders Borg korats till Europamästare bland finansministrar, och åtnjuter ett enormt förtroende på hemmaplan. Vart tog myntet vägen?”

Vadå demokrati och ”frihet? Samt om att bekräfta en empatifattig världsbild, att vilja ha absoultion för ens överdrivna konsumerande…

Torbjörn Tännsjö i artikeln ”Ett öppet samhälle kräver ansvar för det egna ordet”:

”Breivik är full ut ansvarig för sina dåd och ändå meningsfullt ställa frågan om någon annan också har ansvar för att det gått som det gått. Tankarna går förstås i så fall i första hand till ledande politiker. Kan det finnas något i samhällsutvecklingen som bäddar för dåd sådana som dessa? Rör det sig i så fall om något som kunnat undvikas genom en annorlunda politik?

Det är inte lätt att besvara den frågan, men rimliga spekulationer kunde vara att även en politik, som ytligt betraktad är mycket framgångsrik (den får stöd av folkets majoritet, den leder till ekonomisk tillväxt och så vidare) ändå kan ha mycket beklagliga sidoeffekter. Den kan till exempel leda till ökade skillnader i samhället, till bestämda gruppers utanförskap och så vidare, och detta kan vara faktorer som utgör grogrund för högerextremism av Breiviks art. Allt detta är svåra empiriska frågor, men de förtjänar att undersökas i seriös samhällsforskning. Politiker har också en förpliktelse att ta till sig de lärdomar som kan framkomma.

Också den sverigedemokratiska hypotesen, att utvecklingen mot mulikulturalism i sig leder till våldsamma motreaktioner, bör förstås utsättas för kritisk och systematisk granskning.

En bekymmersam fråga är om det inträffade också måste få konsekvenser för det offentliga samtalet. Statsminister Stoltenberg förklarade att svaret på dåden måste bli ett fortsatt öppet samhälle, varpå domaren beslöt att häktningsförhandlingarna med Breivik skulle ske bakom lyckta dörrar. Hur ska vi tänka här? Kan vi behöva kompromissa med öppenheten för att motverka dåd som dessa?

På sina håll stängs möjligheten till kommentarer på nätet av tidningsartiklar. Är det en rimlig åtgärd? Nej, den motverkar troligen sitt syfte. Den medför att personer med högerradikala åsikter hänvisas till slutna kretsar. De hänvisas till att kommunicera med likasinnade. De tvingas inte möta ifrågasättande av det egna budskapet. Här finns emellertid en annan möjlighet, som verkligen borde förbättra diskussionsklimatet. Tekniker bör brukas som omöjliggör anonyma inlägg på dessa (och andra) sidor. Då framtvingas ett ökat ansvar för vad som skrivs, det blir möjligt att personligen, med invändningar, konfrontera dem som har fördomar, och kanske till och med att avslöja möjliga gärningsmän innan de sätter sina planer i verket. Ökad öppenhet, snarare än minskad, således!

Till sist den mest problematiska aspekten av saken. Finns det behov av självcensur i det offentliga samtalet? Vi har tidigare i vårt land mött detta slags frågeställning i samband med Lars Wilks provokationer mot islam. Jyllandspostens Muhammed-karikatyrer har rest frågan med ännu större skärpa. Bör man huka för islamistiska terrorhot genom att inte provocera alltför grovt?

Jag har tyckt att svaret är enkelt och självklart: nej. Den enskilde individen får själv avgöra vad slags risk hon vill ta, men rätten att provocera är självklar. Och provokationen är en del i ett långsiktigt upplysningsprojekt. Några få modiga må välja Brunos väg, då den provocerade slår tillbaka, andra Galileos (se fotnot*). Det är ändå rätt att utmana!”

Ja, det var det där med samhälleligt bifall.

*”Fotnot: Giordano Bruno var den italienske filosofen och astronomen som brändes på bål av inkvisitionen 1600 för sin panteistiska världsbild – till skillnad från Galileo Galilei som klarade livhanken genom att avsäga sig sin kopernikanska världsbild till förmån för en geocentrisk.”

Tillbakadragen stat?

bilder ur Tvärdrag.

[Uppdaterad 16, 17 (med bilder) och 18 maj].

I intervjun ”Fantastisk chans – Lena Sommestad önskar S-märkt klimatplan med jobbfokus” i ETC kan man läsa (har inte hittat den på deras webb):

”Nyliberal klimatpolitik förutsätter en tillbakadragen stat. Men ingen stor samhällsomvandling har någonsin skett enbart tack vare näringslivet. Vi behöver en mer aktiv stat. Sedan måste människor känna att bördan för att ta itu med klimatproblemen delas rättvist, att den inte belastar de svagaste.”

Se Lena Sommestads blogg.

Hur vi beter oss i olika avseenden kan ge konsekvenser för andra. Det som nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd” i kapitlet ”Externaliteter – Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” är väldigt intressant och tänkvärt.

Aktörers agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det finns situationer då fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt.

Medvetet och omedvetet påverkar vi hela tiden varandra med våra val och handlingar i ett samhälle. Vare sig vi vill eller inte, i stort och i smått.

Jag kom också att tänka på vad Bengt Göransson skriver i sin bok ”Tankar om politik” om skolan t.ex. att

”… om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola kan deras val få svåra konsekvenser för de elever som blir kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.”

Men det finns annat som påverkar andra. Jakobsson skriver:

”När du väljer att ta bilen till jobbet så blir det trängre på vägen och det tar längre tid för mig att komma fram./…/

När en tredje person vaccinerar sig mot influensan minskar smittorisken för både dig och mig. Även i ett större perspektiv påverkar våra individuella beteenden andra. Vi delar alla samma atmosfär./…

Med nationalekonomisk terminologi kallas bieffekter som kommer av ett visst beteende för externaliteter./…/

När andra påverkas negativt, talar man om en negativ externalitet. Varor och tjänster vars konsumtion eller produktion medför negativa externaliteter kommer att överkonsumeras eller överproduceras i förhållande till vad som vore önskvärt för samhället, eftersom den som producerar eller konsumerar varan inte bär hela kostnaden för sitt agerande./…/

Det finns också positiva externaliteter. /…/ Ett exempel på något som skulle kunna ha positiva externaliteter är utbildning, som inte bara ger fördelar åt den som utbildar sig utan även har en positiv effekt på andras tillvaro. Den allmänna bildningsnivån i ett samhälle bestämmer inte bara produktiviteten och samhällets resurser, utan lägger också ribban för innehållet i nyhetsrapporteringen, tv-tablån, valkampanjerna eller samtalen i fikarummet på jobbet.”

Jakobsson skriver också att vår konsumtion är kontextberoende, dvs. beroende av sammanhanget. Viss konsumtion går ut på att stå ut ur mängden. Den amerikanske ekonomen Robert H. Frank har sedan 30 år forskat över effekterna vår statusjakt har för resten av samhället.

Amerikansk medelklass konsumerar mer idag, medan reallönen inte följt med i motsvarande grad. Detta har skapat stora problem för dem. De har det mycket tuffare och stressigare idag för att kunna vara med i statusjakten, på större bilar, hus osv. Se Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps.

Jakobsson undrar också hur långt resonemanget om externaliteter kan dras. Det finns ju mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.

”Som vi ser kan egentligen argument som tar sin utgångspunkt i ekonomers klassiska externalitetsbegrepp tas till intäkt för ingripanden på alla möjliga områden och det går onekligen att diskutera var gränserna går./…/

Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är konceptet med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning till marknaden.”

Och det fungerar ju definitivt inte att enskilda människor i alla lägen gör upp sinsemellan där den enes agerande påverkar den andre. Som fejder mellan grannar. I alla samhällen måste det finnas någon slags lagar, förordningar och regler som vi måste följa, men som också ska kunna ändras (och där vi alla kan vara med och påverka demokratiskt), så att samhället fungerar så bra som möjligt. Och det måste finnas ”myndigheter” som opartiskt fäller utslag?

Och vi kan göra val här. Vad slags samhälle vill vi ha? Människo- och samhällssyn är relevant att diskutera. Hur ser vi på människor, vad tror vi om dem? Hur ser vi på samhället? Vad tror vi om människor? Vår syn på andra och varandra kan bli självuppfyllande?

Se bloggen Ekonomistas inlägg under kategorin beteendeekonomi. Människor fungerar inte så rationellt som vissa ekonomiska teoretiska idéer bygger på… Och alltmer inser man att detta är viktigt att ta i beaktande. Detta gör ekonomi mycket intressantare tycker jag, men inte nödvändigtvis enklare som man skriver i länkat inlägg.

Se boken ”Policy and Choice.”

Tillägg 16 maj: Läs artikeln ”Både välfärd och konsumtion”:

”Vi har råd att både försvara och förbättra vår välfärd.

Men varje gång vänstern pratar om välfärd förvandlas det i tidningar och tv till skattehöjningar.

Ivrigt påhejade av en massiv bor­gerlig mediapropaganda har många inom vänstern därför blivit livrädda för att tala om allt som kan uppfattas som höjda skatter.

Juholt har tagit ett steg tillbaka när han i skuggbudgeten nu deklarerar att välfärden i vart fall måste gå före skattesänkningar.

Men sanningen är denna: Vi kan både öka skattefinansierad välfärd OCH öka den privata konsumtionen — samtidigt.

De klara sambanden har bara fördunklats av ett samhällsklimat där högerretoriken med hjälp av media tyvärr kidnappat hela debatten.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i två stora undersökningar, (den första för tio år sedan, den andra i höstas), slagit fast att vi inte behöver höja skattesatsen alls för att behålla hög nivå på välfärden.

Detta brukar slå folk med häpnad. Låsta i föreställningen om att vi står inför en gigantisk åldringsboom som gnager oss in på benen ser de flesta inte att denna bild bara är resultatet av en lyckad propaganda.”

Se tidskriften Tvärdrags senaste nummer ”Några påstår att vi inte längre har råd med välfärden. Men det är inte sant.”  Något Daniel Ankarloo också skriver om i boken ”Välfärdsmyter”. Se tidigare postning ”‘Försörjningsbördan och ‘ålderschocker’…”

Läs också Kjell Rautio ”Håller vi på att få ett svenskt a- och b-lag i välfärdssektorn?”

Anne-Marie Lindgren skriver om höjda sjukvårdsavgifter (i Stockholm), att:

”… [de] antagligen [är] ett sätt att försöka dämpa de stora kostnadsökningar inom primärvården, som den fria etableringsrätten har lett till; i praktiken kan man säga att kostnaderna för det ökade utbudet av vårdmottagningar nu måste kontras med minskat ekonomisk tillgänglighet till dem. För valfrihet kostar, den också.”

Tillägg 18 maj: läs Kjell Rautio i ”Vaddå socialdemokratisk välfärdsmodell?” och Ekonomistas i ”Vad tycker amerikanska ekonomer?”, samt slutligen ”Avgifterna slår mot de fattigaste”:

”Den pågående avgiftshöjningen är bara en del i en omfattande omfördelning av hushållens utgiftsposter från skatten till olika typer av avgifter, där avgifterna till skillnad från skatterna är platta, lika höga för alla, och därmed slår hårdast mot dem som har minst. Sedan kan högerpolitiker som Torbjörn ‘chipsmannen’ Rosdahl, finanslandstingsråd i Stockholm, yra bäst han vill om hur alla med lönearbeten i och med jobbskatteavdraget fått ‘en trettonde månadslön’ och därmed inte ska klaga.

Det är inte bara de som är beroende av en fungerande kollektivtrafik, utan även arbetslösa, studenter, sjukskrivna och socialbidragstagare./…/

Trots att avgiftstrycket är så pass kännbart för så många verkar det inte vara en stor politisk fråga. Den nya socialdemokratiska ledningen, de som ska föreställa opposition, deklarerade nyligen att den inte tyckte det var nödvändigt att höja skatterna. Av det följer om man tänker ett steg längre att de inte heller kan vara särskilt intresserade av att sänka avgifterna.

De politiska blocken slåss om mittenväljarna, som ängsligt ser om sina bostadslån och betraktar varje skattehöjning som en fientlig handling. Resten verkar inte räknas, och kommer antagligen inte att göra det förrän makthavarna tvingas till det. Då räcker det inte att gå och rösta vart fjärde år, grunden för verkligt inflytande läggs genom politisk handling i vardagen. Och där är det bara fantasin som sätter gränser.”