Tillbakadragen stat?

15 maj, 2011 § Lämna en kommentar

bilder ur Tvärdrag.

[Uppdaterad 16, 17 (med bilder) och 18 maj].

I intervjun ”Fantastisk chans – Lena Sommestad önskar S-märkt klimatplan med jobbfokus” i ETC kan man läsa (har inte hittat den på deras webb):

”Nyliberal klimatpolitik förutsätter en tillbakadragen stat. Men ingen stor samhällsomvandling har någonsin skett enbart tack vare näringslivet. Vi behöver en mer aktiv stat. Sedan måste människor känna att bördan för att ta itu med klimatproblemen delas rättvist, att den inte belastar de svagaste.”

Se Lena Sommestads blogg.

Hur vi beter oss i olika avseenden kan ge konsekvenser för andra. Det som nationalekonomen Niklas Jakobsson skriver i ”Nationalekonomi för vänstern – teori för jämlikhet och välfärd” i kapitlet ”Externaliteter – Varför ska man beskatta bilism och subventionera vaccinationer?” är väldigt intressant och tänkvärt.

Aktörers agerande kan ha sidoeffekter som påverkar dennes omgivning. Och det finns situationer då fria aktörer inte själva klarar att agera på ett sätt som är samhällsekonomiskt effektivt.

Medvetet och omedvetet påverkar vi hela tiden varandra med våra val och handlingar i ett samhälle. Vare sig vi vill eller inte, i stort och i smått.

Jag kom också att tänka på vad Bengt Göransson skriver i sin bok ”Tankar om politik” om skolan t.ex. att

”… om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola kan deras val få svåra konsekvenser för de elever som blir kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.”

Men det finns annat som påverkar andra. Jakobsson skriver:

”När du väljer att ta bilen till jobbet så blir det trängre på vägen och det tar längre tid för mig att komma fram./…/

När en tredje person vaccinerar sig mot influensan minskar smittorisken för både dig och mig. Även i ett större perspektiv påverkar våra individuella beteenden andra. Vi delar alla samma atmosfär./…

Med nationalekonomisk terminologi kallas bieffekter som kommer av ett visst beteende för externaliteter./…/

När andra påverkas negativt, talar man om en negativ externalitet. Varor och tjänster vars konsumtion eller produktion medför negativa externaliteter kommer att överkonsumeras eller överproduceras i förhållande till vad som vore önskvärt för samhället, eftersom den som producerar eller konsumerar varan inte bär hela kostnaden för sitt agerande./…/

Det finns också positiva externaliteter. /…/ Ett exempel på något som skulle kunna ha positiva externaliteter är utbildning, som inte bara ger fördelar åt den som utbildar sig utan även har en positiv effekt på andras tillvaro. Den allmänna bildningsnivån i ett samhälle bestämmer inte bara produktiviteten och samhällets resurser, utan lägger också ribban för innehållet i nyhetsrapporteringen, tv-tablån, valkampanjerna eller samtalen i fikarummet på jobbet.”

Jakobsson skriver också att vår konsumtion är kontextberoende, dvs. beroende av sammanhanget. Viss konsumtion går ut på att stå ut ur mängden. Den amerikanske ekonomen Robert H. Frank har sedan 30 år forskat över effekterna vår statusjakt har för resten av samhället.

Amerikansk medelklass konsumerar mer idag, medan reallönen inte följt med i motsvarande grad. Detta har skapat stora problem för dem. De har det mycket tuffare och stressigare idag för att kunna vara med i statusjakten, på större bilar, hus osv. Se Elizabeth Warren om medelklassens kommande kollaps.

Jakobsson undrar också hur långt resonemanget om externaliteter kan dras. Det finns ju mängder av saker som påverkar andra utan att någon form av betalning eller kompensation utgår.

”Som vi ser kan egentligen argument som tar sin utgångspunkt i ekonomers klassiska externalitetsbegrepp tas till intäkt för ingripanden på alla möjliga områden och det går onekligen att diskutera var gränserna går./…/

Oavsett vilka politiska bedömningar man gör är konceptet med externaliteter relevant att diskutera – och det är uppenbart att dess existens gör det svårt att försvara en klassisk låt-gå-inställning till marknaden.”

Och det fungerar ju definitivt inte att enskilda människor i alla lägen gör upp sinsemellan där den enes agerande påverkar den andre. Som fejder mellan grannar. I alla samhällen måste det finnas någon slags lagar, förordningar och regler som vi måste följa, men som också ska kunna ändras (och där vi alla kan vara med och påverka demokratiskt), så att samhället fungerar så bra som möjligt. Och det måste finnas ”myndigheter” som opartiskt fäller utslag?

Och vi kan göra val här. Vad slags samhälle vill vi ha? Människo- och samhällssyn är relevant att diskutera. Hur ser vi på människor, vad tror vi om dem? Hur ser vi på samhället? Vad tror vi om människor? Vår syn på andra och varandra kan bli självuppfyllande?

Se bloggen Ekonomistas inlägg under kategorin beteendeekonomi. Människor fungerar inte så rationellt som vissa ekonomiska teoretiska idéer bygger på… Och alltmer inser man att detta är viktigt att ta i beaktande. Detta gör ekonomi mycket intressantare tycker jag, men inte nödvändigtvis enklare som man skriver i länkat inlägg.

Se boken ”Policy and Choice.”

Tillägg 16 maj: Läs artikeln ”Både välfärd och konsumtion”:

”Vi har råd att både försvara och förbättra vår välfärd.

Men varje gång vänstern pratar om välfärd förvandlas det i tidningar och tv till skattehöjningar.

Ivrigt påhejade av en massiv bor­gerlig mediapropaganda har många inom vänstern därför blivit livrädda för att tala om allt som kan uppfattas som höjda skatter.

Juholt har tagit ett steg tillbaka när han i skuggbudgeten nu deklarerar att välfärden i vart fall måste gå före skattesänkningar.

Men sanningen är denna: Vi kan både öka skattefinansierad välfärd OCH öka den privata konsumtionen — samtidigt.

De klara sambanden har bara fördunklats av ett samhällsklimat där högerretoriken med hjälp av media tyvärr kidnappat hela debatten.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, har i två stora undersökningar, (den första för tio år sedan, den andra i höstas), slagit fast att vi inte behöver höja skattesatsen alls för att behålla hög nivå på välfärden.

Detta brukar slå folk med häpnad. Låsta i föreställningen om att vi står inför en gigantisk åldringsboom som gnager oss in på benen ser de flesta inte att denna bild bara är resultatet av en lyckad propaganda.”

Se tidskriften Tvärdrags senaste nummer ”Några påstår att vi inte längre har råd med välfärden. Men det är inte sant.”  Något Daniel Ankarloo också skriver om i boken ”Välfärdsmyter”. Se tidigare postning ”‘Försörjningsbördan och ‘ålderschocker’…”

Läs också Kjell Rautio ”Håller vi på att få ett svenskt a- och b-lag i välfärdssektorn?”

Anne-Marie Lindgren skriver om höjda sjukvårdsavgifter (i Stockholm), att:

”… [de] antagligen [är] ett sätt att försöka dämpa de stora kostnadsökningar inom primärvården, som den fria etableringsrätten har lett till; i praktiken kan man säga att kostnaderna för det ökade utbudet av vårdmottagningar nu måste kontras med minskat ekonomisk tillgänglighet till dem. För valfrihet kostar, den också.”

Tillägg 18 maj: läs Kjell Rautio i ”Vaddå socialdemokratisk välfärdsmodell?” och Ekonomistas i ”Vad tycker amerikanska ekonomer?”, samt slutligen ”Avgifterna slår mot de fattigaste”:

”Den pågående avgiftshöjningen är bara en del i en omfattande omfördelning av hushållens utgiftsposter från skatten till olika typer av avgifter, där avgifterna till skillnad från skatterna är platta, lika höga för alla, och därmed slår hårdast mot dem som har minst. Sedan kan högerpolitiker som Torbjörn ‘chipsmannen’ Rosdahl, finanslandstingsråd i Stockholm, yra bäst han vill om hur alla med lönearbeten i och med jobbskatteavdraget fått ‘en trettonde månadslön’ och därmed inte ska klaga.

Det är inte bara de som är beroende av en fungerande kollektivtrafik, utan även arbetslösa, studenter, sjukskrivna och socialbidragstagare./…/

Trots att avgiftstrycket är så pass kännbart för så många verkar det inte vara en stor politisk fråga. Den nya socialdemokratiska ledningen, de som ska föreställa opposition, deklarerade nyligen att den inte tyckte det var nödvändigt att höja skatterna. Av det följer om man tänker ett steg längre att de inte heller kan vara särskilt intresserade av att sänka avgifterna.

De politiska blocken slåss om mittenväljarna, som ängsligt ser om sina bostadslån och betraktar varje skattehöjning som en fientlig handling. Resten verkar inte räknas, och kommer antagligen inte att göra det förrän makthavarna tvingas till det. Då räcker det inte att gå och rösta vart fjärde år, grunden för verkligt inflytande läggs genom politisk handling i vardagen. Och där är det bara fantasin som sätter gränser.”


Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: