Att gilla läget eller mer om positivt tänkande…

”För att undvika improduktiva möten och möten som gör dig modfälld och nedslagen…

Det finns få saker som gör en så modfälld och nedslagen som improduktiva möten.

En fernissa av artig konversation döljer avsaknad av allvarlig och djup analys. Konflikter om viktiga antaganden och synpunkter undviks och bagatelliseras.

När såna möten är normen snarare än undantaget så töms snarare än skapas och upprätthålls den energi som behövs för den fortlöpande förbättringen av undervisandet och lärandet.

Här är några rekommendationer från Dan Rockwell [i bloggpostningen ‘Att lösa patetiska mötesproblem]’ för att undvika de här problemen och ”göra möten levande/glödande.”

1. Skapa relationer mellan teammedlemmarna som möjliggör öppenhjärtighet. Distans skapar rädsla, anknytning mod.

2. Systematisera avvikelser i åsikter. Kräv att hela teamet talar för och mot den fråga som står på dagordningen.

3. Be dem som kommer med idéer att förklara varför dessa idéer inte kommer att fungera.

4. Utarbeta tre lösningar och låt alla försvara alla tre.”

I den senare länken kan man vidare läsa:

”Ordnade ledarskapsmöten är patetiska och värdelösa. Huvudnickade sammankomster är övningar i meningslöshet som ödslar resurser, talang och tid.

Ställ in dessa och gör något produktivt.

Andan av enighet genomsyrar meningslösa ledarskapsmöten /…/

Meningsskiljaktigheter, till och med konflikter, behövs, ja, är verkligen önskvärda. Utan meningsskiljaktigheter och konflikter finns det ingen förståelse. Och utan förståelse finns det bara felaktiga beslut.

Vägen till glömska är jämn. Stora beslut föds i konflikt. /…/ Ledare som är lyckosamma skapar strukturer för konstruktiva skillnader i åsikter.”

Dessa citat apropå en konversation som utspann sig ungefär som följer (jag tyckte det som sas var så bra):

”Om gnäll.
Om gnäll tycker vi inte.
Och visst finns det tröttsamt, skavande ful-gnäll.
Sedan finns det sådant som mer är uppriktig oro, vånda och ängslan som vissa klassar som gnäll, för att de inte orkar höra.
Och då gnälls det på dem som gnäller.
Men att avfärda medmänniskors oro som gnäll är att förminska dem och jag tror att vi ska vara försiktiga med att drämma beskäftighetens gilla-läget-stekpanna i huvudet på varandra.
Ty, så bygger vi varken hållbara människor eller samhällen”

”Rädslan att ta in kritik eller gå in i dialog är inte bra i längden.”

”… hur ska man kunna/vilja/våga göra sig hörd och vara kritisk om det även finns en rädsla för att folk ska se kritiken som GNÄLL?! Usch…!

”Det är faktiskt en trivselfascistisk härskarteknik att slå ner på folks tvivel och ifrågasättanden genom att allt för enkelt kalla det gnäll.”

Om auktoritär kapitalism…

Vet inte vad jag ska sätta för rubrik på denna snabbloggning. Har samlat en massa material för bloggning, som ännu inte blivit av. Nu vill jag få något av detta på pränt.

Nej, varför måste skola, vård och omsorg spara? Ingen för längre den diskussionen. Att det kan bero på alla skattesänkningar. Kommer att uppdatera denna postning med kommentar om landstingsekonomi med underskott, vilken inte minst kan bero på privata vårdcentraler som gör planerandet för landstinget osäker, om vårdvalshanteringen som sköts av landstinget (den kostnaden ligger alltså på landstinget! I alla fall i det landsting som jag tillhör, om jag förstått det rätt). Och om vårdcentral går i konkurs är landstinget tvunget att bereda plats för denna vårdcentrals listade patienter.

Johan Ehrenberg skriver bra i ledarkrönikan ”Vi företar oss saker”:

”Någon måste hyfsat neutralt skapa förutsättningar för alla företagare, det går inte att driva företag i laglöst land och det går inte att utveckla företag om de enskilda företagen skulle ordna anställdas trygghet, sjukvård, utbildning, barnomsorg och så vidare./…/

Människor har alltid organiserat sig och företagit sig saker, själva organisationen kan ha varit en stam, en familj, en demokratisk organisation, ett kooperativ, ett aktiebolag eller en offentlig sektor.

Vi företar oss saker.

Problemet är att detta företagande ibland sammanblandas med ekonomisk privat vinst, jag är djupt övertygad om att inget riktigt företag, ingen riktig idé i grunden motiverats av snöd girighet, alla saker som uppfinns och utvecklas kommer av människans vilja att just upptäcka och utveckla.

De företagare som lyckas (numera kallas det ‘entreprenörer’) förvandlas ofta till misslyckade kapitalplacerare, de har skapat något riktigt ihop med andra, men ägnar resten av livet åt att förmera kapital, vilket är en i grunden rätt trist och meningslös sysselsättning.

Man skapar ju inget.

Bara flyttar pengar i en ständig rädsla för att inte få mer av detta ingenting./…/

När företagare förvandlats till meningslösa kapitalägare (som riskkapitalisterna) så är skattehatet bara en fråga om girighet./…/

Däremot lär sig inte de stora företagen att undvika vinstutdelning. Lustigt nog har man alltid råd att betala ”skatt” till ägarna, men inte till staten. Även dåliga år kommer aktieutdelningen, annars riskerar ju börskursen att sjunka. 

MEN ÄR DET INTE BRA att bolagen behåller pengarna istället för att det går till statskassan? Nej, tyvärr är mer pengar till företag inte alls detsamma som mer utveckling av företagandet (även om den enskilda företagaren ju tror det). Mellan åren 2003 och 2010 gjorde det stora svenska näringslivet bruttovinster på hela 8 230 miljarder kronor.

Ändå investerades bara 2 986 miljarder. Hade man fått några hundra miljarder till i sänkt skatt hade det inte inneburit fler jobb eller mer investering. För det är ju inte pengar man saknar./…/

Likställ kapitalinkomster med löneinkomster. Då kan man sänka skatten på lön och höja på kapital.

En annan enkel sak vore att införa en skatt på brutto­vinster, alltså en skatt på företagets rörelse­överskott innan man gör avdrag och bokslutsdispositioner.

En sådan skatt skulle bli lika för alla företag och bara beskatta det verkliga överskottet, inte det påhittade bokslutsöverskottet. Små som stora företag skulle betala lika mycket, skatten skulle i procent vara mycket låg men rättvis. Och lätt att räkna ut affärsplanerna./…/

… en rätt meningslös sysselsättning i ett läge där makten över pengarna lämnats över till ett litet fåtal. Men det är synd då skattesmitning hos företag förstör stödet för företagande.”

Som amerikanskan Elizabeth Warren säger ”Ingen blir rik på egen hand…”:

”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

Du byggde en fabrik därute? Bra för dig. Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat. Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda. Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd. Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den. Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

Ehrenberg skriver i blogginlägget ”Så ser världen ut när man inte agerar”:

”Den myt borgerliga partier velat odla sen 70-talet i Sverige är att fler människor måste äga privat och därigenom ska världen bli mer jämlik genom ökat privat ägande.

I själva verket är utvecklingen sådan att allt mer ägande hamnar hos allt färre individer på jorden. Vi har enskilda ägare som är lika mäktiga som små stater (vg ägandet, ännu kan inte rika individer fatta lagar och styra privat över rättsväsende eller militär… De försöker nog, men möter motstånd. Staterna är fortfarande starkare.) Men när det gäller ägandet är makten total. Den som äger styr det han/hon äger./…/

1% av världens medborgare äger 40,1% av ALLT!/…/

Den här utvecklingen har skett under den tid då politiken över hela världen officiellt talat om att ‘sprida ägandet’ och ‘minska klyftorna’.

Sicket hyckleri.

Det finns en annan slutsats man kan dra av det här.

Det är inte underligt att de tio procenten som äger nästan allt, tycker att det där med skatt på ägandet inte är nån bra idé…”

Ja, en allt mindre grupp får ett allt större inflytande! En väldigt LITEN grupp får väldigt STORT inflytande. Detta är knappast demokratiskt.

Se tidigare blogginlägg ”Filantropin de har i USA och som nu kommer mer och mer i Sverige: underminering av social ansträngningar. En ny rörelse med löfte om att rädda världen genom att applicera marknadsmagin på den stora utmaningen att åstadkomma social förändring – eller varför företag inte kan rädda världen…” 

Fler och fler börjar se problemet med välgörenhet och demokrati. Även skoldebattören Diane Ravitch skriver om denna rörande skolan. Hon nämner bland knappt en handull andra amerikaner Bill och Melinda Gates. Se tidigare inlägget ”Den amerikanska skolhistorikern Diane Ravitch om filantrokapitalister i ‘Miljardärernas pojkklubb’ [vilket är exakt vad det är!!??] – om välgörenhet i skola och utbildning…” Se alla inlägg om filantrokapitalism.

Skolval och ansvarsskyldighet: en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ…

Detta med spekulation angående slutresultat gäller inte bara skolval, utan allt annat som sker i politiken idag.

Vi är utsatta för ett gigantiskt experiment vars egentliga slutresultat vi kanske inte riktigt har klart för oss och där en massa människor troligen kommer att komma i kläm helt i onödan. Jag gillar det INTE.

Mer om Diane Ravitch angående amerikansk skola i kapitlet ”Det jag lärde om skolreform” i boken ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education.”

Se alla inlägg under kategorin Diane Ravitch, inkluderande tidigare inlägg om denna bok.

Efter att ha varit en ivrig förespråkare av skolval och ansvarsskyldighet så blev Ravitch alltmer missnöjd och avogt inställd till både skolvals- och ansvarsskyldighetsrörelsen. Hon började se avigsidorna med båda dessa och förstå att de inte var lösningar på USA:s utbildningsproblem.

Medan hon såg att dessa två rörelser fick allt större kraft i hela nationen så drog hon slutsatsen att läroplan och handledning/undervisning är mycket viktigare än (skol)val och ansvarsskyldighet.

Ja, det finns viktigare saker att ta itu med!

Hon är bekymrad att ansvarsskyldighet, nu en förlegad doktrin (ett förlegat slagord) som alla applåderar, har blivit mekanistisk och till och med en motsats till god utbildning.

Med bestörtning inser hon att testande (som hon trott så på) har blivit en främsta central sysselsättning i skolorna och inte bara är EN av många andra åtgärder utan ett självändamål.

Hon kom att tro att ansvarsskyldighet som den skrivits in i federal lag, inte höjer standarden, utan tystar ner skolorna när stater och skoldistrikt försöker nå orealistiska mål.

Ju mer olustig hon blev över skolvals- och ansvarsskyldighetsagendorna ju mer insåg hon att hon var för ”konservativ” (hon är dock inte republikan, utan hon använder begreppet konservativ i en annan betydelse här!) för att omfatta en agenda vars slutresultat är helt och hållet spekulativ och osäker.

Hon drog slutsatsen att hon inte kan stötta en reform som kan ha den avsiktliga eller oavsiktliga effekten att underminera offentlig undervisning.

Över tiden fördjupades hennes tvivel angående ansvarsskyldighet och skolval när hon såg de negativa konsekvenserna av deras realiserande.

Hon kände ett behov att förklara varför hon återvände till sina rötter, som förkämpe för amerikansk utbildning. Hon ville beskriva var USA har gått vilse i dess strävan efter värdiga mål.

Hon menar att de som samhälle inte kan lösgöra sig från modenycker och patentlösningar om de inte noga tittar på hur de blivit intrasslade i dem.

Hon menar att de verkligen inte kan ta itu med sina problem såvida de inte är villiga att undersöka (verkligt) stöd för föreslagna lösningar, utan rädsla, partiskhet eller på förhand intagna uppfattningar. Och att inte bara genomföra stora förändringar utan att grunda dem i verkliga fakta om att de förändringar som genomförs i största möjliga grad verkligen leder till det man vill åstadkomma.

Det är dags att de som vill förbättra amerikansk skola fokuserar på väsentligheter i utbildning menar hon. Så bra sagt!

”Vi måste försäkra oss att våra skolor har starka, sammanhängande, tydlig/öppen läroplan som grundas i humaniora och vetenskap, med rikliga möjligheter för barn att engagera sig i aktiviteter och projekt som gör lärandet levande.

Vi måste försäkra oss om att elever får den kunskap de behöver för att förstå politiska debatter, vetenskapliga fenomen och den värld de lever i.”

Vad bra sagt!

”Vi måste försäkra oss om att de är förberedda för sitt medborgerliga demokratiska ansvar i ett komplext samhälle [och skulle jag vilja tillägga: aga mot barn i alla dess former borde förbjudas, både i skola OCH i hem. Visas inte barn och unga respekt så tror jag de får svårt att visa denna tillbaka och vara för demokratiska principer. Skolaga är tillåten i många stater och aga i hemmen är inte alls förbjudet i USA].

Vi måste vara noga med att våra lärare är välutbildade, inte bara vältränade.

Vi måste försäkra oss om att skolor har den auktoritet som krävs för att bibehålla både standard i lärande och standard i beteende.”

I sin bok vill Ravitch beskriva de vittnesbörd som förändrade hennes syn på reformer, reformer som en gång såg så lovande ut (som en quick fix att lösa skol- OCH samhällsproblem).

Hon vill förklara varför hon har dragit slutsatsen att merparten av reformstrategierna som skoldistrikt, statliga tjänstemän/befattningshavare, kongressen och federala tjänstemän/befattningshavare ägnar sig åt/går vidare med, och som megarika stiftelser stöttar och redaktionsråd (på tidningar) applåderar, är felaktiga.

Hon vill göra ett försök att förklara hur denna felaktiga politik förvanskar utbildningsvärden.

Hon vill beskriva den politik som hon anser är en nödvändig ingrediens i ett gott utbildningssystem.

Hon kommer inte att hävda att hennes idéer kommer att lösa alla USA:s skolproblem på en gång eller för alltid.

Hon hävdar dock att de måste skydda amerikansk offentlig utbildning, därför att den är så intimt förknippad med deras medborgarkoncept och demokrati och med löftet om amerikanskt liv.

Allt detta är väldigt intressant att läsa och spegla svensk skoldebatt i. Jag ser paralleller på en massa sätt.

Jag kommer att fortsätta blogga om Ravitch bok.

Sjukvård och sjukskrivning i ett allt mer privatiserat samhälle och om yttrandefrihet som allt mer håller på att förvandlas till en vara i dagens kulturpolitik och vars egentliga värde håller på att gå förlorat…

[Uppdaterad postning under kvällen samt 15 augusti. Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara].

Socionom med privat erfarenhet av sjukskrivning, som nyligen varit sjukskriven för operation i axel och tidigare varit sjukskriven på grund av annan orsak:

”Idag är allt så uppsplittrat mellan flera aktörer, det finns egentligen ingen samordning!”

Men är det inte detta alliansen berömmer sig av att ha åstadkommit? Att underlätta för människor att komma tillbaka i arbetslivet allstå! Att samordningen brister låter inte som ett underlättande…

En enmansföretagare, snart 60 år,  i USA med privat sjukvårdsförsäkring har en självrisk på över 30 000 svenska kronor. Han måste alltså betala de första dryga 30 000 kronorna om han blir sjuk (kanske är detta dock en av de högsta självriskerna, men då betalar han sannolikt en lägre sjukvårdspremie).

Sen undrar jag vad slags försäkringar han har vid inkomstbortfall…

Dessa 30 000 kronor gäller under ett år, så behöver han sjukvård nästa år börjar han om med att betala de första 30 000 kronorna. Man kan ju föreställa sig hur detta kan bli för en familj med  boendelån/kostnader, behov av bil, om man måste betala barns utbildning (vilket är en förutsättning, men ingen garanti för framtida jobb, med hyfsade inkomster)… Jag tror premien för denna sjukvårdsförsäkring ligger på 230 dollar/månad för närvarande, dvs. ca 1 500 kronor/månad drygt.

Hans 25-årige son chansar och har ingen sjukförsäkring. TROTS att han förmodligen skulle få betydligt lägre premie också.

Företagare kan förse sina anställda med sjukförsäkring. Lärare t.ex. är sjukförsäkrade genom sina anställningar, dvs. behöver de sjukvård är de försäkrade genom dem som anställt dem. Amerikaner upplever inte detta som särskilt rättvist.

Jag tror inte företagare är skyldiga att försäkra sina anställda, men det kanske är ett konkurrensmedel, dvs. om de vill ha den bättre arbetskraften så är det lättare att anställa om man erbjuder bland annat denna försäkring. I Sverige betalas detta via skatter företagaren betalar. Jag undrar hur stor den reella skillnaden blir i slutänden i kostnader för anställda? För vad jag förstår är det också ganska omfattande pappersexercis för de anställda man har i ett företag. Det gör också att det förmodligen blir mer jobb för en mindre än för en litet större företagare?

Peter Gerlach skriver en massa intressant i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern” utgiven på Kata förlag.

På Kata förlag har också Stina Oscarsson gett ut ”Det omätbara – Åtta pjäser från tillväxtens tid”, om denna bok kan man läsa:

”Vi lever i ett samhälle med en enda berättelse. Den yttrandefrihet som enligt de kulturpolitiska målen ska ligga till grund för kulturpolitiken håller på att förvandlas till en vara som kan köpas och dess egentliga värde är på väg att gå förlorat.”

Dvs. hur är det med att verkligen få ifrågasätta saker? Och jo, jag tror alliansen är rädd för verklig kompetens…

Och för att verkligen lyckas som entreprenör krävs en viss grad av trygghet?

Jag kommer att fortsätta blogga om det Gerlach skriver apropå sjukvård, offentlig och privat. Jag tycker intensivt illa om alliansen och deras politik och det samhälle som håller på att skapas med bristande solidaritet.

Tillägg på kvällen: se bloggen Det progressiva USA i ”Amerikansk domstol skjuter Obamas sjukförsäkringsreform i sank”.

Och en kvinna som opererade en tumör i hypofysen för ett och ett halvt år sedan efter vilken hon blev sjukskriven i fyra veckor berättade att hon fick 5000 kronor från försäkringskassan, men hon orkade inte bråka om det med kassan (dessutom gick hon tillbaka i jobb efter 3 veckor!). Denna summa är nästan en fjärdedel av den lön hon troligen får ut netto per månad. Ja, vissa kan troligen göra så här, för de har en ekonomi som tillåter det! Men hur går det för dem som INTE har det? Hon var också kritisk till moderaterna (och alliansens politik) och hon tillhör de väldigt väl utbildade, med hyfsad inkomst. Nej, alliansen har inte vunnit över alla i medelklassen! Inte ens de mest utbildade där.

Tillägg 15 augusti:

”Civil disobedience is not our problem. Our problem is civil obedience. Our problem is that people all over the world have obeyed the dictates of leaders and millions have been killed because of this obedience. Our problem is that people are obedient all over the world in the face of poverty, starvation, stupidity, war and cruelty. Our problem is that people are obedient while the jails are full of petty thieves and the grand thieves are running the country. That’s our problem.”

Howard Zinn

I artikeln ”Vårdbolag vägrar bidra till välfärd” kan man läsa:

”Riskkapitalet må vara hur effektivt som helst men så länge rationaliseringsvinsterna inte i någon form återförs till samhället skapar det bara kapitalöverföringar från massan till fåtalet.

Ur det perspektivet framstår debatten om finansieringen av den framtida välfärden som närmast utomjordisk. Vi har i flera år serverats den till synes orubbliga ‘sanningen’ att växande välfärdskostnader kräver ett större deltagande från privata investerare. Å andra sidan har Skatteverket fastslagit att bolag inom vård och omsorg, när de väl förvärvats av riskkapitalbolag, knappt betalar någon skatt över huvud taget.

Om den framtida välfärden verkligen är äventyrad av en otillräcklig skattebas, bland annat till följd av en åldrande befolkning, har jag personligen mycket svårt att se logiken i att måla upp riskkapitalet, åtminstone med rådande skatteregler, som lösningen på problemet.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Ökande klasskillnader, att smita från ansvaret, om att verkligen ge alla verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” i en VERKLIG social rörlighet…

Nej, det är inte alla förunnat att avslappnat kunna göra

”… ingenting”

Att göra en liten resa hit och en liten resa it, läsa en trave böcker, skriva ett par rader, på det hela göra detta med

… allmän lättja och letargi.”

När man är orolig för hur man ska få ihop tillvaron…

… när otryggheten är total.

Och politikernas utförsäljningar av vår gemensamma egendom är det att smita från ansvaret? Så man kan skylla på någon annan stället?

Som apropå centerledaren som önskar sälja ut vattenfall. Hon som i ledande ställning haft chansen att satsa på ren teknologi, men inte tagit den.

Nu vill hon istället sälja ut.

Och apropå effekterna av huvudlösa och ogenomtänkta utförsäljningar, för utförsäljningarnas egen skull, se Storstad i ”Brutalt med Boultbee.”

Se också Jinge om högerns strävanden till avpolitisering i ”Högerregeringen förstör SVT” om valgala på SVT igårkväll på Götaplatsen i Göteborg:

”… ett underhållningsprogram där ett antal politiker, mest föredettingar, satt som gisslan i en soffa för att mellan olika artistuppträdanden låta sig förlöjligas en stund. Jag har inte en aning om varifrån SVT stulit konceptet, men det spelar mindre roll.

Det hela var ett pekoral, och möjligen kan det vara ett led i den ständiga borgerliga strävan att avpolitisera politiken.

Vinner alliansen valet så får vi väl ringa in våra röster nästa val, precis som vid melodifestivalen. Det blir en valshow.

Vi ska tydligen finna oss i att politik snuttifieras och att SVT inte tar sitt avtal med staten på allvar. Idag frågar sig Aftonbladet om vem som är i bäst form, Sahlin eller Reinfeldt. Media gör det till en tävling mellan politiker, precis enligt den linje som SVT följer.”

Och vidare om att samhällsmedborgare förvandlats till kunder och samhällsansvaret har reducerats:

Se också tidigare inlägg om att verkligen ge alla samma chanser, så att man med fog kan hävda att frihet råder, om verkliga möjligheter att röra sig från ”rags to riches” och verklig social rörlighet.

Och apropå skolan så har Rossana Dinamarca skrivit en väldigt bra artikel om att ”Björklund fiskar i grumliga vatten” angående förbud mot burka eller niqab.

Hon menar att om Björklund verkligen brydde sig om dessa unga tjejer (och andra unga människor) och deras utveckling till fria, självständiga individer som tänker själva så borde man stoppa de religiösa friskolornas indoktrinering istället.

Istället för att motverka denna indoktrinering så sätter han eleverna i kläm mellan hem och skola. Och hon menar att indirekt så tvingar han bort dessa tjejer till religiösa skolor och gör därmed ont värre.

Och jag tror att hon kan ha rätt. Dessa (odemokratiska) föräldrar kommer att försöka sätta sina barn i en religiös friskola istället för att döttrarna ska få slippa burkan.Och därmed nöjer sig Björklund?

Nej, vi behöver inte en mer segregerad skola än vi redan har.

Och ja,

”Det är dags att prata om de verkliga frågorna, om det som gör skillnad i skolan och som stärker elevernas rätt till kunskap.”

Hon menar att Jan Björklund pratar bara disciplin och icke-frågor och det känns som om det är vad gör vi i skolan i hög grad också.

Se skolforskaren Jan Thavenius om att

”Man kan idag se alltmer av en teknokratisk styrning av skolan.

Skolan som instrument för ekonomisk tillväxt kommer i förgrunden, och det talas allt mindre om att det är i skolan som unga människor ska utvecklas mänskligt och socialt. Kunskapsbegreppet töms på sitt sociala och kulturella innehåll.

Men, menar Jan Thavenius, det finns ingen motsättning mellan att förbättra elevernas kunskaper och utveckla en demokratisk skola.”

Maria-Pia Boëthius skriver i sin senaste ledare om bristen på supersmarta kommunikatörer som skulle kunna (be)möta lobbyismens pr-orkaner.

Ja, som har tid och resurser att bemöta de som har tid och resurser och som bara ser om sitt eget hus!

Så slaget är förlorat? För gräsrötterna reser sig inte upp och medelklassen tror de sitter bekvämt i sin båt?

Monica Gunne i ”Positivt tänkande är ett farligt virus”:

”Mellan 2002 och 2006 när ekonomin rusade på som bäst, fick fler människor det sämre i USA. Barnfamiljerna blev fattigare och tjänstemännen upptäckte att de var utsatta för ’sammanpressande krafter’. Lönerna sänktes, företagen drog in pensioner och förmåner. Anställningarna blev kortare.

Så vart tog tillväxtens sköna slantar vägen?

De drog iväg uppåt, skriver Ehrenreich i sin bok. De goda årens pengar (som bland annat skapades av teknikutvecklingen) passerade företagens mellanskikt och landade hos de allra rikaste. Som sedan hällde bonusar över det lojala skiktet strax under sig.

Men blir inte medelklassen rasande över att få en så liten del av kakan?

Ånej. Enligt Ehrenreich har redan alltför många svalt positivismens budskap: hela ansvaret är alltid ditt.

Har du inte lyckats, ja då får du väl jobba ännu hårdare med dig själv.

Övervaka dina tankar. Förändra dina känslor.

Och glöm inte att koncentrera dig ännu intensivare på dina önskningar.”

Och Daniel Lind reflekterar också i sin bok ”Mellan dröm och verklighet – Frihet och livschanser i framtidens Sverige” över medelklassens (bristande) reaktioner och vad det kan komma att leda till – för dem (oss).

Om nymoderaternas språk se av Lena Andersson i och om Bengt Göransson om hans bok ”Tankar om politik” ”Kärna eller frukt?” .

Mer om skolan, disciplinering, elitisering, manipulering och modifiering av beteendet…

Alfie Kohn överst

Robin Grille underst.

[något uppdaterad 25 mars]. Göran Greider skriver i ledaren ”Regeringen vill ha elituniversitet! Amerikanska elituniversitet eller brittiska högfärdsuniversitet berättar om de klassamhällen som finansierar dem” om elitisering på högskole- och universitetsnivå. Jag tror att han har rätt att detta faktiskt missgynnar en massa individer och faktiskt i slutänden ett helt land, till och med ett så stort som USA, men också ett litet, som Sverige.

Att vi inte haft så på ett långt tag, utan alla har haft en chans till utbildning, har gynnat vårt land.

Mer om skolan, om disciplinering och dess förment goda effekter från föregående inlägg.

Alfie Kohn som är en amerikansk författare och föreläsare som har utforskat ett antal ämnen som utbildning, föräldraskap och mänskligt beteende, skriver i ”Disciplin är problemet – inte lösningen”:

”… disciplinprogram faller tillbaka på det som är lätt: straff (’konsekvenser’) och belöningar.

Fungerar de? Ja och nej. Hot och mutor kan köpa kortsiktiga ändringar i beteendet, men de kan aldrig hjälpa barnet att utveckla ett engagemang i positiva värden.

I ett konsekvensbaserat klassrum får man elever att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad händer mig om jag inte gör detta?’

I ett belöningsbaserat klassrum leds de att fråga ’Vad vill hon att jag ska göra och vad får jag för att göra detta?’

Notera hur lika dessa två frågor är. Belöningar och straff är verkligen två sidor av samma mynt.”

Men han tror att

”Barn lär sig att göra goda val genom att ges chansen att välja, inte genom att följa föreskrifter./…/

All dessa ’göra-strategier’ handlar om att kräva lydnad, inte om att hjälpa barnet att tänka sin egen väg igenom ett problem – eller att fundera över varför det som händer ens kan vara ett problem i första rummet.

[man hjälper dem inte att fundera över att något som händer kan vara ett problem över huvudtaget. Dvs. de blir inte ens varse att ett problem kan ha uppstått och därför löses det inte heller. För de såg inte problemet i första rummet].

Som ett resultat av detta så kommer behovet av disciplin och kontroll aldrig att ta slut.

Men om vi kunde engagera elever att tänka själva, hur vore det? Vad skulle då hända? /…/

Varje gång jag besöker ett sådant klassrum; där läraren är mer intresserad av att skapa en demokratisk gemenskap snarare än att vidmakthålla sin position av auktoritet, blir jag gång på gång övertygad om att att röra sig bort från konsekvenser och belöningar inte bara är realistiskt – det är det bästa sättet att hjälpa barn att växa till goda elever och goda människor.”

Den australiensiske psykologen och psykoterapeuten Robin Grille skriver i ”Belöningar och beröm: den förgiftade moroten” om de idag så populära metoderna att modifiera barns beteenden. Metoder som kommer från behavioristerna, vars tänkande nu dominerar ledande psykologi- och utbildningsteori.

”… ingen har – förrän nyligen – ens tänkt på att ifrågasätta dessas giltighet./…/

Vem kan tvivla på att det är gott att ge barn beröm eller priser när de presterar enligt vårt gillande?

[en springande punkt: enligt VÅRT gillande].”

Han skriver om kontroll av människor, att manipulera barns beteenden, tankar och känslor, på samma sätt som vi kan lära en säl, med några sardiner och litet smicker, att balansera en boll på nosen. Och om behavioristernas försök med djur i sina labb:

”Ett problem finns dock. Vi bryr oss inte särdeles mycket om kvaliteten i den relation som vi utvecklar med en labbråtta.

Vi bryr oss inte om om gnagare utvecklar självförtroende, eller någon känsla av autonomi eller självständighet, inte heller bryr vi oss ett dugg om om råttan kommer att bli intresserad av att försöka sig på större och större labyrinter av sig själv, långt efter att vi har slutat belöna den med mat.

Och det är där, vilket de flesta av våra experter har misslyckats med att tala om för oss, hela denna fantastiska teknologi med ’belöning, beröm och förstärkning’ faller i stycken./…/

[dessa drillade barn förlorar i värsta fall sina egna drivkrafter och sin egen motivation]

Det finns gott om bevis att i långa loppet så är belöningssystem ineffektiva.

[funderar vidare om vuxenvärldens bonusar och individuella löners föregivna goda effekt på våra prestationer, se föregående blogginlägg. Vad slags människor motiveras av dylika belöningar? Finns det inte andra drivkrafter hos människor?

Vad slags människosyn har människor som idag får, och tar sig, maktpositioner i samhället? Vad driver dessa? Vilka personliga upplevelser har dessa? Från tidigt i livet; både uppväxt och senare skola osv?

Har de överhuvudtaget någonsin ifrågasatt dessa/detta? Är det de som är minst benägna att ifrågasätta som hamnar i maktpositioner på alla olika nivåer? Och mer än någonsin idag?

Se psykohistorikern Robert Scharf i essän ‘Leaders’. Han menar att de mest efterblivna psykoklasserna (backward psycho-classes), dvs. dem med de starkaste psykologiska försvaren, tenderar att leda].

I motsats till vad populär myt säger oss, så finns det många studier som visar att när barn förväntar sig och räknar med belöningar, så presterar de sämre.

En studie fann att elevers prestationer underminerades när de erbjöds pengar för bättre betyg.

Ett antal amerikanska och israeliska studier visar att belöningssystem undertrycker elevernas kreativitet och utarmar också allmänt sett kvaliteten i deras arbete.

Belöningar kan döda kreativiteten därför att de avskräcker till risktagande. När barn är slavar under belöningar, tenderar de att undvika utmaningar, att ’köra säkra kort’.

De föredrar att göra minsta möjliga som krävs för att få priset./…/

Tack vare moderna framsteg i behavioristisk vetenskap, så har vår förmåga att förföra eller manipulera barn (och djur! Och vuxna!), att göra vad vi vill att de ska göra, blivit alltmer sofistikerat.

Men kostnaderna för manipulering genom belöningar har blivit stora.”

Man kan läsa om dessa kostnader i en tiopunktslista i den länkade artikel.

Ja, se också om ”positivt tänkande” något vi vuxna ”drabbas av.” Något som närmast har blivit ett bud (vadå, ”frihet”?).

Skolan med disciplinering och elitisering…

klicka på bilderna för att göra dem större.

Först och främst läs bloggen Det progressiva USA i ”Fyradagarsskola allt vanligare i finanskrisens USA, Kina ökar försprånget.”

I detta lilla land, som Sverige är, borde vi värna om ALLA barns goda skola och skolgång. Är elit- och superskolor (som den som nu ska starta i Jönköping, se ovan) verkligen bra för de ”skolduktigaste” barnen?  Gynnas alla begåvade barn av elitskolor? Eller vilka sorter gynnas av elitskolor?

I senaste Lärartidningarna fanns en rad intressanta saker att läsa, se till exempel artikeln ”Kritik mot mål i ny nättidskrift”:

”Modellen med mer eller mindre mätbara mål i läroplaner och kursplaner har blivit dominerande i Europa och på andra håll. Det kan fungera vid träning eller instruktion, men är oacceptabelt i samband med utbildning, enligt James McKernan, professor vid East Carolina University, USA./…/

Han levererar omfattande kritik mot modellen. Han säger att den för med sig att lärare på ett okritiskt sätt tvingas acceptera mål som bestäms av utbildningsbyråkratin och att den reducerar utbildning till något som på ett instrumentellt sätt ska nå förutbestämda mål.

Utbildning bör i stället handla om växande utan att man på förhand kan veta vad resultatet ska bli, anser McKernan. Modellen gör att det mera oförutsägbara lärandet som kan uppstå på grund av elevers nyfikenhet begränsas.

Tidskriften ’Education Inquiry’ är tänkt att ställa frågor kring utbildningsvetenskapliga problemställningar mer än att leverera färdiga sanningar. Artiklarna är granskade av forskare och är gratis att ladda ner.

Det första numret innehåller också artiklar om ökade utbildningskrav som leder till ojämlikhet i de skotska skolorna, om den mångfald, variation och komplexitet som finns i undervisning och om det digitala mediesamhällets betydelse för ungdomars lärande.”

Se också debattartikeln/insändaren ”Kometmetoden steg bakåt för förskolan – Disciplinering i stället för självständiga barn. Förskollärare varnar för ’Komet’” som var så bra och tänkvärd så jag citerar hela den (!!):

”Vi är två förskollärare med sammanlagt 65 års yrkeserfarenhet som oroas av de tendenser till bakslag i för­skolans praxis som vi ser i form av ’Komet i förskolan’.

Ursprungligen utvecklades Kometmetoderna i socialt belastade områden i USA:s storstäder och syftade till att förebygga kriminalitet och droganvändning.

Förskolans utveckling har varit mycket dynamisk då det gällt att i samverkan med rörel­ser och intressen i samhället ha en öppen och nyfiken hållning till pedagogiska impulser och intryck.

Det här innebär till exempel att synen på barnet som en kompetent och aktiv aktör med rätt till inflytande har etablerats och är en kvalitets­markör i förskole­verksamheten. Något som också uttrycks i läro­planen för förskolan.

Denna utveckling har i stort sett förbigått förespråkarna för ’Komet i förskolan’. Vi ser tillämpningen av ’Komet­metoden’ som ett återtåg till disciplinering av barnet.

Målet för ’Komet i förskolan’ är att se om förskole­personalen med komet­manualens hjälp bättre kan klara av stökiga barn [men varför är barn stökiga? Varför är vissa barn stökiga?].

Metoden bygger på beteendemodifikation. Den teoretiska basen är behavioristisk inlärningsteori i vilken beteenden lärs in genom belöning respektive bestraffning, morot och piska, guldstjärnor och skamvrå.

För dem som har minnen av förra århundradets tidigare skolformer och disciplinerande pedagogik är igenkänningsgraden hög. I dag finner vi tillämpningar inom hundpsykologin och i hundkurser.

Synen på hur barn, unga och vuxna lär och på hur relationerna utformas i en demokratisk skola och förskola är på mils avstånd från det ovan skisserade Kometprojektets mekaniska syn på lärande och relationer.

Etableringen av ’Komet’ genom­förs samtidigt som stora nedskärningar görs i verksamheter för barn och unga och efter att förskolan i Stockholm under mer än ett decennium avlövats på resurser som förskolepsykologer och resurspedagoger.

Vi undrar vart självständigheten, yrkesstoltheten och det kritiska sinnelaget som präglat förskolevärlden har tagit ­vägen hos dem som beslutade då den här metoden såldes in. Särskilt som det skett utan överväganden om de värdegrunds- och etiska aspekter som är speciellt relevanta då utsatta barn är i fokus.”

Bo Nurmi skriver också i ”Disciplinproblemen i skola – en fråga om kunskap och perspektiv”:

”Att elever är stökigare idag än förr har börjat ta formen av en väletablerad medial sanning. I den offentliga debatten, representerad av bland annat dagstidningar, radio och TV hörs det lite till försvar av eleven [!!!].

Debattens budskap tycks vara att sanningen nu är beskriven, elever är stökigare och det är bara att förhålla sig till det. Trots att många inom forskarkåren ifrågasatt sanningshalten i det som påstås, och särskilt då i frågan om disciplinproblemen och den så kallade lösningen.

Kontroll som en metod för att hantera någons beteende är mycket tveksamt. Den humanistiske psykologen och välrenommerade forskaren Edward Deci beskriver i sin bok Why we do what we do varför.

Kontroll kan i princip bara leda till två typer av människor: de som ger sig, eller de som gör motstånd. Oavsett vilket är risken att eleven alieneras i psykologisk och social bemärkelse stor, med negativa konsekvenser för elevens framtid [och för samhället].

Även om kontroll kan fungera bra på kort sikt skapar det sällan det långsiktiga samförstånd som är avgörande för att en relation ska fungera. Vilket bekräftas av att disciplinproblem är ett återkommande problem i skolans värld.

Kontroll som lösning genererar bara nya problem av den anledningen att vi botar symptomen, och inte de bakomliggande orsakerna. Orsaker som inte nödvändigtvis handlar om eleven, utan om kan vara allt från lärarens förhållningssätt, psykosocial miljö till andra strukturbundna faktorer.”

Se också ”Respektera även intoleranta elever – Först när eleverna lär sig identifiera känslor av intolerans i sig själva kan de förstå rasismens drivkraft, säger prisbelönte läraren Christer Mattsson.”

Läs om rötterna till trångsynthet eller bigotteri.

Och slutligen ”Riskabelt för hälsan att inte vara omtyckt.”

Tillägg: Och var det inte möjligt att utveckla den inom ramen för den kommunala skolan? Göra det först? Har friskolorna bidragit till att förbättra vår skola? Har individuella löner bidragit till det? Från MIN skolverklighet är jag ganska tveksam. Överväger nackdelarna fördelarna?

Glöden har dött i ögon som förr glödde och jag tror inte vi gör ett bättre jobb idag för att vi har individuella löner. Pengar är inte enda drivkraft. Kanske ingen stor drivkraft, om man tycker det man gör är roligt och får någorlunda resurser för att genomföra det man ska göra på ett vettigt sätt.

Men om man inte får det eller tillfredsställelse riktigt av sitt jobb, då blir lönen betydligt viktigare. Kanske väldigt viktig, det viktigaste? För man vill ha någonting av sitt jobb. Nu menar jag inte att lönen är helt oviktig.

Se Ingrid Dahl i ”Ideologisk sanningstvätt”:

”Allra mest häpnadsväckande är nog ändå påståendet att en av orsakerna till målstyrningen är den pedagogiska progressivismen. Argumentationen är ungefär: eftersom den pedagogiska progressivismen är kunskapsfientlig – liksom målstyrningen – leder den förra till det senare.

Till det kommer ytterligare ett argument: eftersom de flesta akademiska pedagoger omhuldar den pedagogiska progressivismen och det är akademiska pedagoger som varit involverade i utvecklingen av målstyrningen så …

Jag kan inte låta bli att tänka på den kritik som Karin Dahl, en av de mer namnkunniga företrädarna för progressivistiska ideal (dock inte akademisk pedagog) drev mot förslagen till målstyrda läro- och kursplaner när de presenterades i början av 1990-talet./…/

Det är kanske i och för sig inte orimligt att förvänta sig att en forskare ska kunna skriva en rapport av det här slaget under tre månader – under förutsättning att det är en forskare som är förtrogen med såväl forskningen om skolreformerna och om lärare och professionaliseringen av läraryrket.

Man kan undra över varför ESO väljer att lämna uppdraget till en historiker utan sådan förtrogenhet – när det faktiskt finns tillgång på experter både när det gäller forskning om de senaste decenniernas reformer och läraryrket.

Konsekvenserna av tillvägagångssätt blir en slags ‘sanningstvätt’: Om man ger ett uppdrag, som egentligen är omöjligt såvida man inte är expert inom området, till en forskare som inte har den nödvändiga förtrogenheten och därför måste lita till andrahandsrapporter och mediebilder kommer ideologiska påståenden att reproduceras som forskningsgrundade och ’rena’.

Detta utan att den enskilde forskaren är medveten om att han genomför en sanningstvätt.”