Robin Hood-skatt eller varför nedskärningar är den felaktiga kuren…

[Uppdaterad 14 och 15 februari, se slutet].

Why cuts are the wrong cure från False Economy. Tack nyabrittas för tipset! Läs vad experter som Paul Krugman, Joseph Stiglitz, Martin Wolf och David Blanchflower säger.

Och här är en artikel om hur Hosni Mubarak blev så ”snuskigt” rik.

En kommentator från USA skriver angående videon ovan:

”Same message holds true in the US. Major cuts will be necessary to pay for extending tax cuts for the richest. I know too many unemployed teachers and starving students who will suffer. Why do we allow this to happen?”

Vilket blir ungefär:

”Samma budskap gäller i USA. Stora nedskärningar kommer att bli nödvändiga för att betala ytterligare skattesänkningar för de rikaste. Jag känner alltför många arbetslösa lärare och svältande studenter som kommer att få lida. Varför låter vi detta hända?”

Tillägg på kvällen: I artikeln ”Varför nedskärningarna inte kommer att hjälpa ekonomin. Att skära ner på utgifter är inte samma sak som att skära ner på underskottet” skriver man att regeringen i Storbritannien säger att dess stora, snabba nedskärningar inte kan undvikas. Ministrar hävdar att det är det enda sättet att handskas med underskottet. Alla som tvivlar på det är ”underskottsförnekare”.

Vi håller inte med – och det gör inte heller många exporter i ekonomi, skriver de i artikeln. Vi förnekar inte underskottet. Det var ett oundvikligt resultat av den världsvida recessionen.

Detta betyder dock inte att regeringens väg är den enda vägen. Det finns alternativ.

Ministrar vill få oss att tro att det enda valet står mellan att skära i utgifter och skattehöjningar (sådana skatter som moms). Men det finns en annan faktor som de ignorerar; hur mycket skatt de får in beror på hur stark ekonomin är.

Om ekonomin går bra då kommer detta att automatiskt hjälpa till att minska underskottet.

Men stora nedskärningar kommer att sakta ner ekonomin och därför minska skatteuttaget. Detta gör underskottet svårare eller till och med omöjligt att minska.

I en demokrati skulle vi alla ha en talan.

Syftet med sidan False Economy är inte att lägga fram ett detaljerat alternativ, utan att utmana myten att det inte finns några alternativ. Dessa djupa och snabba nedskärningar är inte bara skadliga och orättvisa, utan också onödiga.

Vi tror att det finns politiska alternativ som kan hjälpa.

• Vi vill ha politik som får de arbetslösa i arbete (och vi menar inte att få dem i arbete genom att skära i deras förmåner)
• Vi stöttar Robin Hood-skatt på finansiella transaktioner och att man slår till mot undvikande och försök att slingrar sig undan att betala skatt.
• Vi vill se stöd för investeringar i en framtid med låga koldioxidutsläpp, investeringar som kan hjälpa till att få ner arbetslöshet och stimulera tillväxt.

Detta är vårt sätt att angripa problemet i ett nötskal.

I artikeln ”Hur nedskärningar kommer att göra Storbritannien mer orättvist” kan man läsa att regeringen där säger att deras nedskärningsprogram inte bara är oundvikligt, utan också rättvist och progressivt.

Man kan argumentera om vad som är ”rättvist”, men att vara progressiv har faktiskt en definition, skriver de. Om det regeringen gör vore progressivt skulle den ta från de rika och ge till de fattiga (eller åtminstone slå dem mycket mindre hårt än de rika).

Oberoende experter säger att nedskärningarna inte är progressiva.

Först tittar de i denna andra artikel på skatter och förmåner. Deras graf visar att de största förlorarna är de fattigaste 10 procenten bland familjer med barn. De konstaterar att förändringarna i skatter och förmåner snarare är regressiva än progressiva genom nästan hela inkomstfördelningen. De fattigaste kommer att förlora mest fram till 2015 på de åtgärder som planerats och nu ska genomföras.

Vad nedskärningar i utgifter för service kommer att innebära är svårare att säga. En del av de gemensamma utgifterna tjänar alla på, fattig som rik – som miljöskyddande åtgärder.

Men andra delar av de allmänna utgifterna tjänar vissa på mer än andra. För att ge ett enkelt exempel så ju rikare du är, desto mer osannolikt är det att du tar bussen.

En annan graf visar att värdet i samhällstjänster blir mindre i proportion till hushållets inkomst. Dvs. nedskärningar I allmän service drabbar dem som har mindre i inkomster och proportionellt med hänsyn till inkomst. De som alltså drabbas hårdast är de med lägst inkomster och de som drabbas minst är de med högst inkomster. Det är lättare att skära på sådant som drabbar de mindre välbeställda! De mer välbeställda har mer makt i samhället än de fattiga.

Kvinnor är också de större förlorarna när man drar ner på offentlig service. Vilket förmodligen också spelar in väldigt mycket när politikerna fattar sina beslut, medvetet eller omedvetet! Det är de som man befarar ska skrika minst om man klämmer åt dem?

Ensamma föräldrar och pensionärer – av vilka de flesta är kvinnor – kommer att lida av den största reduceringen i sin levnadsstandard genom nedskärningarna i offentlig service.

Nedskärningarna kommer också att innebära att hundratusentals kvinnor kommer att förlora sina jobb. 53 % av de jobb i den offentliga sektorns service som inte har skyddats från nedskärningarna är kvinnors jobb.

Tillägg 14 februari: Nej, är det verkligen bristande kompetens som är det stora problemet bland fotfolket i vården?

Kommer undersköterskor och biträden verkligen att kunna jobba så mycket mer och effektivare med ökad kompetens? HAR de så låg kompetens idag? Vad för arbete gör de redan idag och hur mycket kraft och engagemang lägger de ner redan idag ner? Syns detta i debatt eller media?

Ja, är detta ännu ett försök att undvika en debatt om vårdens verkliga problem?

Karin Petterson på Ledarbloggen skriver i ”Peter Norman borde skämmas” om finansmarknadsminister Peter Normans framrädande i Agenda igår om utförsäljning av Nordea-aktier:

”I stället för att försvara utförsäljningen med ideologiska argument – att regeringen tycker att det är principiellt fel att staten ska äga bolag – valde Norman en ohederlig väg.

‘Vi har en statsskuld på ungefär 1100 miljarder. Och så har vi bolag som är värda 600 miljarder. Vi har lånat pengar för att köpa statliga bolag. Det här kommer du inte att föreslå en privatperson – låna pengar, och köp Nordeaaktier.’

Denna argumentation är djupt ohederlig.

För det första har statens avkastning på Nordeaaktierna varit mycket högre än räntan på statsskulden, vilket Malmqvist också framhöll. Det innebär att innehavet har gjort att Sverige kunnat betala av mer på statsskulden än om man inte hade ägt aktierna.

För det andra har Sverige redan i dag en så låg statsskuld att den inte på något sätt hotar tillväxten. Sveriges statsskuld ligger på ca 30 procent. I en färsk studie visar ekonomerna Reinhart och Rogoff exempelvis att det är vid nivåer runt 90 procent av BNP som statsskulden kan vara problematisk för tillväxten.

Det finns inga rationella ekonomiska argument för att det vore bra att sälja ut Nordea för att betala av på statsskulden. Inga. Därmed kan man ha principiella invändningar mot att äga statliga företag oavsett om det ger bra avkastning, förbättrar konkurrensen på en marknad eller upprätthåller viktig infrastruktur. Dessa borde Norman framföra, och vara beredd att möta kritiken.”

Jack Rolka på bloggen ”Mellan anpassning och motstånd” skriver om bidrag och bidrag (som RUT)  och undrar hur mycket vi kan effektivisera våra liv:

”Om jag inte anser mig hinna laga min egen mat ska jag anställa en kock hemma då? Och ska vi subventionera det också? Ska vi planera vårt ‘livspussel’ så in i minsta detalj. Så fort vi får en lucka i vårt schema som inte planerats riskerar vi att bli handfallna. För vad ska vi med kreativ improvisation till. Tänk om vi kunde planera varenda minut, va skönt det skulle vara att slippa tänka, vilka härliga robotar vi kunnat vara. Att dela på bördorna och få mer förståelse för varandra skulle nog kunna göra detta till en icke-diskussion. Och istället skulle vi kunna ta itu med våra stora problem i samhället, som det riktiga utanförskapet, depressioner och stress. Att vara så viktig eller så stressad på jobbet att man inte i lugn och ro har tid att städa sitt eget hem kan inte vara sunt. Städning är dessutom ett utmärkt tillfälle till en stunds reflexion. Kanske över hur ett gott liv kan levas.”

[Tillägg 15 februari: Paul Krugman skriver i bloggpostning om de rikas, men inte berömdas, livsstil. Och i debattartikeln ”Glädje i Egypten – pinsamt Bildt” kan man läsa om Bildts passivitet angående händelserna i Egypten. Säger denna passivitet något om Bildts verkliga syn på makt och demokrati? Artikelförfattaren undrar var klarspråket för demokratin hos Sveriges ledande utrikespolitiker varit].

Kildén & Åsman skriver om förändringen inte minst efter kommunismens fall, där vi skulle glömma den kollektiva kampen och solidaritet, realisera vår egen potential, angående det som händer i Kairo och Tunis och undrar om revolution är så ute i ”Glömda ord blir politiskt korrekta”…

Läs George Monbiot i ”Stripped Bare – Shocking new financial manouevres by the British government show who it’s really working for” eller ungefär ”Avklädd inpå bara kroppen – nya chockerande manövrer (rävspel) av den brittiska regeringen visar vilka den verkligen arbetar för”:

”An economic war is being fought here. Wealth is being transferred from the poor and middle to the rich at stupefying speed and on a stupefying scale. The financial sector seeks to wring every drop from the productive economy, heedless of the eventual impacts. The government is there to help.

[Ett ekonomiskt krig förs här. Välstånd förs över, från de fattiga och dem i mitten, till de rika i en förbluffande fart och i häpnadsväckande omfattning. Den finansiella sektorn försöker att krama ut  varje droppe/uns ur den produktiva ekonomin, obekymrad om de eventuella effekterna. Och regeringen assisterar den (beredvilligt)med detta].

So what do we do? Look to Cairo. I suspect that UK Uncut – the most coherent response so far to the economic transfer…

[… det mest följdriktiga svar som kommit hittills på den ekonomiska överföringen…]

… – could be the beginning of something very big: a mass citizens’ revolt against institutional theft …

[… kan vara början på någonting väldigt stort: en massrevolt från invånarna mot institutionell stöld].

The point is not to overthrow the government: that must be done electorally in the UK. The point is to make it impossible to keep fleecing the nation to serve the elite …

[Det handlar inte om att störta regeringen: dylikt måste ske genom val i Storbritannien. Det handlar istället om att göra det omöjligt att fortsätta att skörta upp nationen för att tjäna eliten].

We go unarmed into this battle; but it’s the government that’s naked.

[Vi går vapenlösa in i den här striden; men det är regeringen som är bar/blottad].”