Politik är det att byta ut demokratiska principer mot företagsprinciper?

12 februari, 2011 § 2 kommentarer

Nej, kan man ”säkerställa ett partis ledande ställning” i en verklig demokrati? Visar ett sådant uttalande ”en djupt byråkratisk inställning till politiken och demokratin”, ett synsätt som kommit att genomsyra politik och politiker från höger till vänster i alltför stor grad idag?

Vi har blivitså hjärntvättade, först med hur ineffektiv den ofantliga offentliga sektorn var (under slutet av 70-talet, något som jag tror bitit sig fast,trots att den offentliga konsumtionen understiger den privata och gjorde det även då när den började ifrågasättes under slutet av 70-talet), sedan under den ekonomiska krisen i början av 90-talet som gav nytt bränsle åt kritiken av dn offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Och nu är vi inne i den tredje fasen av motiveringen för systemskifte, som Daniel Ankarloo skriver.

Nu handlar det om den hotande framtiden, med en mängd utmaningar som denna välfärdsmodell påstås stå inför. ”Utmaningar” som påstås vara ”hot” mot den tidigare välfärdsmodellen.  Något som även till synes väldigt upplysta medlemmar av socialdemokraterna tror på. Nu handlar det om ”finansieringsproblemet”. Ankarloo skriver om detta i sin bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera välfärden”. Och han menar att detta med finansieringsproblemet är en ickefråga och påpekar precis som andra påpekat att vi inte alls har en så skraltig ekonomi (men kan vi få det om vi monterar ner en massa i samhället som vi byggt upp?). Han menar att det visst finns reformutrymme! Vi skulle i lugn och ro kunna fundera över vad vi vill satsa på.

Storstad skriver i ”Vem är det egentligen som bestämmer”:

”Vidare är jag tacksam över att Roger Mörtvik och Katrine Kielos orkar med det som den ledarlösa socialdemokratiska oppositionen (eller, typ, journalistkåren i allmänhet) inte mäktar med, nämligen att förklara att dagens svenska tillväxt beror på den svenska modell som regeringen Reinfeldt nu sakta monterar ner, hur mycket cred de än tar för den i Davos. Och apropå ‘bidragspartiet’ – Cecilia Verdinelli påminner oss om något viktigt.”

Läs länkarna i citatet ovan, texterna där är jättebra!

Det värsta med all denna (troligen mycket medvetna propaganda från håll vars intresse av en nedmonterig ligger) så har vi vaggats in i tron på ”det ofrånkomliga” och den är svår att skaka av. Propagandan har lyckats kan man säga, men fler och fler sticker hål på en massa myter som florerar i dagens nyliberala samhälle.

Örjan Fridner (en av flera äldre personer som vågar tala ur skägget, för de har inget att förlora. Se vidare Bengt Göransson och Sven-Eric Liedman för att nämna ytterligare några) skriver i ”Hade Erlander och Palme blivit partiordförande?”:

”Frågan är om inte Wendy Brown, professor i statskunskap [professor i political science] Berkeley, USA, skulle vara ännu hårdare i sina omdömen om dylika synsätt. I sin kritik av nyliberalismen hävdar hon att i den politiska sfären byts ‘demokratiska principer ut mot företagsprinciper’.

I mina ögon – och jag är nog inte helt ovan vid att arbeta med ‘kvalitetssäkringar och säkerställningar’ * – visar denna formulering på ett helt annat synsätt på politiken och demokratin än vad en tidigare partiordförande uttryckte i de bevingade orden ‘Politik är att vilja'”

Och han skriver vidare:

”I ett Sverige där klyftorna blir allt större, där utslagningen ökar och blir allt tydligare, där offentliga medel alltmer via skolor och sjukhus går direkt till vinster för företag och där vår röst om demokrati och rättvisa ute i världen har tystnat – där behövs nya, klara och tydliga stämmor. Där behövs röster som talar om jämlikhet, rättvisa och solidaritet. Där behövs röster som återerövrar våra begrepp, ord och tänkesätt som Moderaterna på ett utsökt utstuderat sätt tagit ifrån oss – utan något märkvärdigt motstånd från våra ledande personer. Här behövs nu nya röster som säger stopp, nu får det vara nog!

Sådana röster och kandidater finns bland de nominerade men då måste valberedningen och partikongressen sätta ideologin och kampen för våra grundläggande värderingar före något slags cv-tänk från företagsvärlden och minska tanken på statsministerrollen. Det är ett starkt parti vi vill ha – och varför kan inte en partiordförande växa fram till en utmärkt statsminister? Så har ju skett förr i vår historia.

Valberedningen har med sitt resonemang bäddat för framför allt några beprövade män. Vad historien visar oss och vad partiet nu behöver är istället nya röster, nya ledare, ledare som får partiet att stå upp och får partimedlemmar att brinna. Två sådana personer är nominerade – Veronica Palm och Lena Sommestad. Se nu till att nominera en av dessa – eller för fram båda namnen till partikongressen att avgöra.”

* Sven-Eric Liedman skriver i boken ”Hets! En bok om skolan” (låna den på biblioteket om inte annat och läs) om att ”höfta till det exakta” och om jakten på effektivitet och kontroll (uttryck för icke förtroende?) som genomsyrar alla verksamheter och vad detta leder till. Hur ALLA värden reduceras till pengar. Bland annat inom sjukvården, där han citerar den brittiska läkaren Iona Hearth (s. 41), som skrivit flera viktiga böcker om primärvården bland annat ”Matters of Life and Deat”, där hon i en intervju säger:

”För närvarande känner jag mig mycket orolig över utvecklingen av allmänläkarvården i England. Vi ska mäta och kontrollera allt.”

Denna pappersexercis tar enormt mycket av läkarnas tid. Vad av allt detta är rimligt. Nu har dokumentationsivern förmodligen gått ganska mycket över styr inte bara inom vården, men också inom polisen (se Liedmans bok), samt inom skolan och förmodligen inom en mängd andra verksamheter. Hur effektivt är det? Kan det i sin extrem leda till ineffektivitet?

Och vilka vinner på förändringarna och vilka förlorar? Se tidigare inlägg:

”… nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ‘Pensionsåldern bör variera’. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ‘Utredarna’ skriver i ‘Vi jobbar för mycket’ att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Och, ja:

De människor som har bestämt att det ska vara så här lever själva efter helt anda regler och omfattas inte alls av den verklighet som ‘vanligt folk’ lever i. De har avgångsvederlag och statsrådspensioner och bonusar och behöver inte sänka sin levnadsstandard när de blir pensionärer. Inte heller blir de jagade med blåslampa om de blir sjuka eller arbetslösa.”

Exakt!

Ankarloo skriver i ”Välfärdsmyter” (s.10):

”Det allvarligaste med utvecklingen i välfärdsfrågan är att de som är mest beroende av den politiska makten, av demokratin och av den offenligt finansierade välfärden, håller på att förlora dem alla.

Politiken är sedan 20 år tillbaka i princip bara inriktad på att underlätta för dem som är minst beroende av den. På dem som klarar sin försörjning och sin sociala status på marknaden i alla fall. De förmögna ska med politisk hjälp slippa förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. De övre medelklasskikten i storstäderna ska slippa skuldkänslorna av att exploatera städhjälpen hemma svart, genom att med skatteavdrag få tvätta tjänsten vit.”

Han skriver vidare om pratet främst från Svenskt näringslivs medlemmar om förbättrat företagsklimat, medan andras arbetsmiljö (vårdbiträden, metallarbetare m.fl.) samtidigt har försämrats till det sämre och knappt diskuteras alls. Den nuvarande regeringen har dessutom kraftigt skurit ner på arbetslivsforskningen och arbetsmilöverkets anslag har minskat.

Mitt intryck är dock återigen att villkoren för småföretagare i ”föregångslandet” USA inte (alls) är bättre än här och frågan är; kommer verkligen Svenskt näringsliv att förbättra för alla de företagare de påstår sig verka för? Jsg tror företagare (små som stora) tjänar på välfärd och trygghetssystem för alla, friska-sjuka, stora-små människor.

Bengt Göransson skriver något intressant i sin bok ”Tankar om politik” (s. 52-53 i kapitlet ”Kulturen som mädchen für alles”):

”Det gällde att skaka av sig överklassens förtryckande ok.

Intressant att notera är att den senare synen främst bars upp av dem som kom uppifrån, ofta var de akademiker och sökte sig till det vanliga folket som dess befriare. Det var ingen tillfällighet att de ivrigaste företrädarna fr en liknande syn – att det viktigaste var att arbetarklassen kastade av sig oket som överklassen pålagt den – under 1968 års vänstervåg också hade sin bakgrund i de högre samhällsskikt de ville befria sig ifrån”

Jo, för jag tror de enda som tjänar ekonomiskt och socialt/mänskligt på ett samhälle med allt större klyftor är bara den allra översta klicken (tjänar ens de på ett samhälle med allt större klyftor?).

Och om även vänsterns politik idag är ”endimensionell”, så är högerns ett strå vassare:

Slutligen: se Göran Greider i ”18 dagar som skakade världen” om senaste nytt vad gäller Egypten.

§ 2 svar till Politik är det att byta ut demokratiska principer mot företagsprinciper?

  • lasse skriver:

    Jo, för jag tror de enda som tjänar ekonomiskt och socialt/mänskligt på ett samhälle med allt större klyftor är bara den allra översta klicken (tjänar ens de på ett samhälle med allt större klyftor?).

    Pekuniärt tjänar den översta klicken på detta, en allt större andel av inkomster/produktionsresultat i olika former går till den lilla klicken. Rikedom köper makt, ju mer rikedom den lillaklicken har desto mer möjlighet att duscha olika makthavare med olika sorters inkomster som de underförstått får därför att de är av det ”rätta virket”. Det ekonomiska måste

    Några diagram från “Working America”. Trenden är likartad i OECD, man måste man förstås se på detta ur mer en statistiskt perspektiv, skattesystem skiljer sig åt mellan länder och sådant här blir synligt på olika ställen. Trenden att allt mer går till profit och allt mindre till löner är likartad i OECD. Som SN kunde notera i sin decemberrapport om ekonomin:

    ”Medelförmögenheten i Sverige är världens sjätte högsta. Men de rikaste 10 procenten äger 72 procent av tillgångarna, betydligt mer än i de flesta andra länder. En tredjedel av svenskarna saknar förmögenhet eller ligger på minus.”

    —-
    Liedmans bok var populär på Malmö stadsbibliotek_
    7 reservationer på först återlämnade exemplar (av 1 exemplar)
    Man kan förstås tycka att det var lite väl snålt att bara köpa in ett exemplar i rikets tredje största stad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: