Att gilla läget eller mer om positivt tänkande…

”För att undvika improduktiva möten och möten som gör dig modfälld och nedslagen…

Det finns få saker som gör en så modfälld och nedslagen som improduktiva möten.

En fernissa av artig konversation döljer avsaknad av allvarlig och djup analys. Konflikter om viktiga antaganden och synpunkter undviks och bagatelliseras.

När såna möten är normen snarare än undantaget så töms snarare än skapas och upprätthålls den energi som behövs för den fortlöpande förbättringen av undervisandet och lärandet.

Här är några rekommendationer från Dan Rockwell [i bloggpostningen ‘Att lösa patetiska mötesproblem]’ för att undvika de här problemen och ”göra möten levande/glödande.”

1. Skapa relationer mellan teammedlemmarna som möjliggör öppenhjärtighet. Distans skapar rädsla, anknytning mod.

2. Systematisera avvikelser i åsikter. Kräv att hela teamet talar för och mot den fråga som står på dagordningen.

3. Be dem som kommer med idéer att förklara varför dessa idéer inte kommer att fungera.

4. Utarbeta tre lösningar och låt alla försvara alla tre.”

I den senare länken kan man vidare läsa:

”Ordnade ledarskapsmöten är patetiska och värdelösa. Huvudnickade sammankomster är övningar i meningslöshet som ödslar resurser, talang och tid.

Ställ in dessa och gör något produktivt.

Andan av enighet genomsyrar meningslösa ledarskapsmöten /…/

Meningsskiljaktigheter, till och med konflikter, behövs, ja, är verkligen önskvärda. Utan meningsskiljaktigheter och konflikter finns det ingen förståelse. Och utan förståelse finns det bara felaktiga beslut.

Vägen till glömska är jämn. Stora beslut föds i konflikt. /…/ Ledare som är lyckosamma skapar strukturer för konstruktiva skillnader i åsikter.”

Dessa citat apropå en konversation som utspann sig ungefär som följer (jag tyckte det som sas var så bra):

”Om gnäll.
Om gnäll tycker vi inte.
Och visst finns det tröttsamt, skavande ful-gnäll.
Sedan finns det sådant som mer är uppriktig oro, vånda och ängslan som vissa klassar som gnäll, för att de inte orkar höra.
Och då gnälls det på dem som gnäller.
Men att avfärda medmänniskors oro som gnäll är att förminska dem och jag tror att vi ska vara försiktiga med att drämma beskäftighetens gilla-läget-stekpanna i huvudet på varandra.
Ty, så bygger vi varken hållbara människor eller samhällen”

”Rädslan att ta in kritik eller gå in i dialog är inte bra i längden.”

”… hur ska man kunna/vilja/våga göra sig hörd och vara kritisk om det även finns en rädsla för att folk ska se kritiken som GNÄLL?! Usch…!

”Det är faktiskt en trivselfascistisk härskarteknik att slå ner på folks tvivel och ifrågasättanden genom att allt för enkelt kalla det gnäll.”

Om att företagisera skolor; driva skolor som företag, med vinstkrav etc – om felriktad medicin för att lösa eventuella skolproblem…

Ja kolla inuti här. 

Diane Ravitch skriver i bloggpostningen ”Att göra skolor till företag” om…

”En intressant artikel [‘Ska vi göra företag av offentlig utbildning också?’] hos open.salon.com funderar över den nuvarande trenden att privatisera amerikansk offentlig undervisning.”

Hon påpekar bland annat i sin bloggpostning att skillnaden mellan finsk och amerikansk skola (bland andra viktiga skillnader) är att…

”…väldigt få barn eller familjer är fattiga.”

Och detta menar hon är en ytterligt viktig faktor för skolframgång – eller skolmisslyckande.

En kommentator skriver:

”När jag var rektor för en kämpande Title-1-skola brottades jag med orsakerna bakom mina barns svårigheter. Andras förslag [på orsaker till elevernas svårigheter] skulle ha varit – det är för att föräldrarna inte bryr sig, det är nånting med deras ras, det är för att de har haft dåliga rollmodeller osv.

Det föreföll uppenbart för mig att den underliggande orsaken till allt detta var enkel och ändå extraordinärt svår att komma tillrätta med. [Och] Den var fattigdom.

Inte förrän vi tar itu med den ökande vågen av fattigdom i vårt samhälle kommer alltför många av våra barn att svepas med denna våg in i liv som misslyckas med att ge dem förutsättningarna att bli effektiva, berikande medlemmar av vårt samhälle.

Om jordmånen är fattigdom så kommer inte plantan att växa sann och rak i en sån omgiving [annat än i extraordinära fall, den amerikanska drömmen är inte sann i USA sen länge].

Vissa skolor har haft stora framgångar i en fattig omgivning, men de är alltför få och vi verkar inte ha de resurserna för att kunna tillämpa de åtgärder som gjorde att de lyckades, på varje [annan] skola som behöver dem.”

I artikeln ”Ska vi företagisera offentlig utbildning också?” kan man läsa:

”These six factors, Berliner [se hans ‘Poverty and Potential: Out-of-School Factors and School Success‘] concluded, ‘are related to a host of poverty- induced physical, sociological and psychological problems that children often bring to school, ranging from neurological damage and attention disorders to excessive absenteeism, linguistic under-development, and oppositional behavior.

Berliner further observed that, ‘Because America’s schools are so highly segregated by income, race, and ethnicity, problems related to poverty occur simultaneously, with greater frequency, and act cumulatively in schools serving disadvantaged communities. These schools therefore face significantly greater challenges than schools serving wealthier communities, and their limited resources are often overwhelmed.’

The data which Berliner cites showed that, in 2006-2007, the average white student attended a public school in which about 30 percent of the students were classified as low-income. By contrast, the average black or Hispanic student attended a school in which nearly 60 percent of the students were classified as low-income, while the average American Indian was enrolled in a school where more than half of the students were poor. ‘These schools,’ Berliner concluded, ‘are often dominated by the many dimensions of intense, concentrated, and isolated poverty that shape the lives of students and families.’

Horace Mann believed that education had the potential to become ‘the great equalizer in the conditions of men.’ For that reason, he became an early advocate of the importance of public education for all citizens. Later, John Dewey insisted that ‘Since a democratic society repudiates the principle of external authority, it must find a substitute in voluntary disposition and interest; these can be created only by education.’

The continued de-funding and fragmentation of American public education- as exemplified by the growth of charter school movement – coupled with the relentless, continuing assault upon teachers, the imposition of management models dawn from the private sector, the continued dumbing down of curricula, and proposals to turn public education over to entrepreneurs and for-profit business are precisely the wrong direction for American public education. Sadly also, these proposals show how far this country has strayed from the grand visions of Horace Mann and John Dewey.

In his important book, What Money Can’t Buy, Harvard University political philosopher Michael Sandel warns against the continued creep of the values of market economy into the public square,  the end result of which he fears will be the creation of a market society in which everyone and everything is for sale. Decades earlier, the Marxist philosopher and social critic, Herbert Marcuse argued that ‘An economic system that encourages its young men and women to tailor their educations to the needs of the marketplace, irrespective of their hopes and ambitions, is an economic system that should be roundly condemned. A nation that discourages the study of art, music and the Humanities is a nation that will inevitably find itself populated by unthinking dolts and automatons.’

Everyone who is concerned about the future of this fragile democracy and about the education of our children and grandchildren must hope that it is not too late to reverse the trend toward the continued corporatization of American public education.

Pretty soon we’re not going to have a choice. It’s true, everything you say here, but government revenues are so drained as it is, privatization is pretty much through the breach.”

En kommentator till denna artikel skriver:

”Det jag tycker är verkligen skrämmande är att Obama har flyttat fram skolor baserade på skolpeng och skolprivatisering mer än någon president de senaste 50 åren – inkluderande Reagan och George W.”

Ja, nyliberalismen härjar även hos ”vänstern”, tyvärr! Se hur det är i Europa (Blair t.ex.) och här i Sverige (med s-politiker). Tror liberaler, (s) m.fl. att de ska vinna röstare genom detta? Förlorar de möjligen än mer på att de som troget röstat på dem ger upp helt om politik och blir soffliggare? Och vinner de ens heller medelklassröstare på denna högerpolitik? 

En annan skriver:

”Presidenten vill inte ens låta sina egna barn gå i offentlig skola. Varför ska mina då göra det?”

Trist! vadå, solidaritet med varandra – och kanske också oss själva? För vad slags samhälle håller på att skapas?

Nej, de som driver igenom denna skolpolitik sätter sina egna barn i annan slags utbildning än de beslutar för andra barns ungar. Dem vars förtroende de fått som folkvalda. 😉

En tredje säger:

”…offentlig utbildning reflekterar samhället runt den, endemisk arbetslöshet, grannskap vars enda synliga karriärväg är att handskas med droger, vapen eller kroppar och djup förståelse att spelet är riggat och detta kan inte kureras av något enda utbildningssystem.”

Så sant!

En fjärde skriver om:

”…lamebrained legislators attempt to force education to conform to the business model — that has been an absolute disaster.

The solution proposed — uniformity and rigidity — leads only to teaching to tests, and that will never lead to education. The only skill that develops is memorization. What we desperately need to teach is critical thinking skills — and that is a much more difficult task.

And that task is made even more difficult because so many of our religious and business (but I repeat myself) institutions insist on conformity, not ingenuity.

The business model doesn’t work because the raw material sent to our ‘learning’ factories is all too often inferior, that is to say, it is utterly unprepared by parents. No business can survive that routinely accepts inferior materials from its suppliers./…/

Once again, we see the triumph of so-called conservatism over reality, and we see the travesty of ‘American Exceptionalism’ rear its ugly head. As long as we continue to believe in our superiority as a people, and more particularly as long as we continue to believe the myth of the superiority of private business over public business, we will continue slide down the path toward mediocrity.”

Bildning…

[Lätt redigerad 25 februari, bloggar så fort och snabbt och ofta upprört]. Bildning kommer återigen att bli något mer exklusivt för de bättre bemedlade igen? Jag fortsätter läsa Sven-Eric Liedmans bok ”Hets! En bok om skolan”. Nu senast om utvecklingen inom högre utbildning (universitet och högskolor) där nyttigheten kommer att grassera mer än tidigare… Men vet man på förhand vad som kan bli av nytta? Och framförallt vet politikerna det? Vadå, förtroende för de aktiva inom skolan (och högre utbildning)? Behövs inte kritiskt tänkande människor i framtiden, kanske mer än någonsin? Inte konforma robotar (som kanske dessutom kontrollerar varandra)? Empatilösa?

Litet om skolpolitiken idag och dess mindre goda konsekvenser, samt om högern som nu håller på att genomdriva den politik de försökt försvara de senaste 100 åren…

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

Har ingen aning om vad jag ska kalla detta inlägg. Tycker det som sker är bedrövligt. Och vänstern gör ingenting för att motverka detta… Gör de?

Om Jacques Ellul läs här. En kort biografi över honom här. Daniel Ankarloo skriver också om borgerlighetens skolsyn; att eleverna ska forslas snabbt genom skolan, genomströmningen bli snabb. Han är också kritisk till detta och annat i skolpolitiken, se hans bok ”Välfärdsmyter”. Se Björn Johnson om Ankarloos bok, samt om boksläppet för denna bok:

”Om problemen skrivs äldrechock och skuldkris, så skrivs lösningarna skattesänkningar, privatiseringar och höjd pensionsålder.

Så måste det inte vara. I den purfärska boken Välfärdsmyter går Daniel Ankarloo, lektor i socialt arbete, igenom hur vår gemensamma trygghet fungerar – och krossar de myter som driver fram ett mer ojämlikt och allt mer otryggt samhälle.”

Ulf Lundén har skrivit en recension över Sven-Eric Liedmans bok ”Hets!” Jag har också bloggat om detta i ”En stilla lördagsbetraktelse”.

Och nu håller man sakta på att vrida tillbaka utvecklingen och återinföra det man de senaste dryga 100 åren röstat emot, se nu senast pensionsåldern som man nu vill höja. Se artikel ”Pensionsåldern bör variera”. Men Daniel Ankarloo menar att pensionsåldern inte alls behöver höjas för att finansiera välfärden.

Och Thomas Janson på ”Utredarna” skriver i ”Vi jobbar för mycket” att vissa yrkeskategorier som företagsledare eller  andra personer med självständiga beslutsbefogenheter lättare klarar att jobba längre och mer, till skillnad från personer lägre i hierarkierna som har mindre inflytande. Men idag är det just den gynnade kategorien som kan gå i pension tidigare än den senare. De både har råd och väldigt bra pensionsavtal. De kan göra det i än högre grad än förr, därför att de flesta av dem under avstår förmåner av alla slag för att men tror att man måste p.g.a. den påstått ofrånkomligt tuffa framtiden för välfärdsstaten (och man vill dra sitt strå till stacken för att inte äventyra den ännu mer) eller för de få skattekronor vi som jobbar nu får extra i plånböckerna temporärt? För de flesta av oss tror jag att de där extra kronorna är temporära över tid, till vi måste börja betala diverse privata försäkringar (som är billigare att finansiera och administrera gemensamt, tror jag).”

Janson skriver:

”Just nu har Europafacket en konferens om arbetstider eftersom Kommissionen nu ämnar göra ett nytt försök att ändra arbetstidsdirektivet efter de domar som kommit från EU-domstolen. Vad som är uppenbart efter Kommissionens egen rapport och efter den rapport som konsultbolaget Deloitte har gjort är att för långa arbetstider och arbete under kvällar och helger har allvarliga hälsoeffekter. Att tro att människor kan arbeta 60 timmar i veckan under långa perioder utan att det har effekter på hälsan är att blunda från den forskning som finns.”

Se Veronica Palm om ”41 industriarbetare är fler än 1 VD”.

Här är Peter Malmqvists debattartikel ”Fel att sälja aktierna i Nordea”.

Ett hjärta RÖTT skriver om ”Fas 3 – den som kritiserar ska heller inte äta.”

Brutalisering i samhället i ojämlikhetens spår…

Göran Greider skriver läs- och tänkvärt i ledaren ”Vi ser inte eleverna för alla krav vi ställer på dem” :

”Mönstret tycks vara detsamma över hela den industrialiserade världen: Pojkarna presterar sämre i skolan, medan flickorna får bättre betyg fastän de mår sämre.

Överallt öppnar sig en könsklyfta i skolan, även i samhällen som de skandinaviska där det trots allt i alla fall talats mycket om jämställdhetens betydelse. Vad beror det på? Vad kan man göra åt det? Och hur farligt är det?

Svaret på den sista frågan är att det är riktigt farligt. Ett samhälle där pojkar och flickor, och senare män och kvinnor, tenderar att nästan röra sig i olika livsbanor, öppnar för massor av konflikter./…/

[Sant! Vi snarare fjärmas än närmas!]

I praktiken kraschar de åberopade jämställdhetsidealen också mot nya ideal som fallit ur ärmen på den marknadsliberala ideologin: Mycket av entreprenörstänkandet vilar på en manlig myt om den ensamme innovatören som går sin egen väg, bortom kollektivet och längs vägen bara har några ‘few regrets’, som Sinatra sjunger.

[och i spåren av detta följer intolerans, förakt för svaghet… Och att vara småföretagare, dvs. entreprenör i entreprenörernas förovade land USA t.ex. (som är någon slags förebild för många, inte minst politiker även inom s) är ingen dans på rosor. För stora flertalet är det rejält slit för liten vinning och stor otrygghet].

Den pågående friskolerevolutionen tenderar att separera könen. Det finns förortsskolor där lågpresterande unga grabbar blir kvar medan de studieinriktade tjejerna drar vidare till friskolor med högre status i innerstäderna. Den nya gymnnasiereformen lär också skilja könen åt ännu mer, när killar väljer yrkesinriktade program medan tjejerna väljer högskoleförberedande./…/

Men under i synnerhet Jan Björklunds ledning har skolan olyckligt nog mer och mer kommit att betraktas som en fabrik för produktion av högpresterande elever./…/

[vadå, lära sig samarbeta eller fungera socialt? Något som kanske skulle behövas än mer i framtiden. Dessutom tror jag prestationerna i den sortens skola där elever inte segregeras höjs över hela linjen, om man jobbar ihop och för allas bästa].

Det säger sig självt att idéer om jämställdhet, eller jämlikhet, inte kan finna någon större grogrund i den skolsynen [som de politiker har som styr idag har]. /../

[Sant!]

Men jag får ändå ingen riktig känsla av att delegationen [DEJA] vågar sätta in jämställdheten i skolan i ett större sammanhang som innefattar också marknadifieringen av skolan och samhället. Betänkandets slutsatser ger intryck av en litet väl foglig elevprodukt.

[Tala om konformism och likriktning mitt i individualiseringens tidevarv. Stöps vi inte i samma form snarare?]

Det var länge sedan västvärldens samhällen genomsköljdes av någon antiauktoritär våg; man får gå tillbaka till slutet av sextiotalet för att finna något sådant. Hierarkier, könsroller och klasspositioner har på många sätt bara stärkts de senaste årtiondena. Det är bara det att vi inte riktigt ser det, eftersom våra sinnen har privatiserats.

[Vi ska stå med mössan i handen och lära oss att lyda! Och hålla tyst? Hur är det med behoven av makt och kontroll hos de politiker som nu har makten? Var kommer dessa behov ifrån. George Monbiot har skrivit om ‘de ledande klassernas paranoia’].”

Men även de högpresterande elevernas resultat har sjunkit och forskare menar att det beror på segregationen i skolan. Och vad händer med dem som slås ut i skolan?

Tillägg vid lunch: se Det progressiva USA om ”Gabrielle Giffords, efter massakern i Arizona, USA-bilden nyanseras” ,   samt i ”Sånger från tredje våningen eller drömmen om lycka och rikedom i det stora landet i väster” och slutligen George Monbiot i ”Beware Fake Radicals – Conservatives have perfected the trick of defending power by attacking it” eller ”Akta er för falska radikala – konservativa har fulländat tricket att försvara makt genom att attackera den” (se Det nya arbetarpartiet moderaterna). Storstad påminner om var skattesänkningarna kommer ifrån, dvs. de arbetslösa och sjuka framförallt (som har det riktigt tufft), men jag tror att vi i medelklassen också på sikt kommer att få det tufft därför att skattesänkningarna kommer att leda till allt mer privata försäkringar och lösningar, som blir dyrbara. Väldigt dyra, utom för dem med (väldigt)  GOTT om pengar.

Kartan från Det progressiva USA.

Se tidigare postning om Sarah Palin.

Rabbla för livet – eller lära? Vadå få en andra, tredje eller kanske fjärde chans – vadå livslångt lärande? Frihet vadå?

Göran Greider skriver idag i ”Arbetslöshetssamhället släcker ut tänkandet” apropå debattartikel av TCO-utredare, den artikel jag tror han avser är ”Utbildningsgaranti ska ge unga bättre chans till jobb”. Greider skriver så bra:

”De som befinner sig på de övre samhällsvåningarna börjar förakta dem som inte får några jobb och tycker att de bör ta sig i kragen. Och så kommer de hårdare tagen, disciplineringarna av befolkningen och i synnerhet de som är längst ner: sämre a-kassa, sämre och strängare sjukförsäkring.

Skulden läggs på de arbetslösa, som i sin tur med tiden riskerar att skuldbelägga sig själva./…/

De ekonomiskt politiska instrumenten – konjunkturpolitik, investeringar i offentliga verksamheter – som skulle kunna höja sysselsättningen har i en doktrinärt marknadsliberal era övergivits och till och med börjat föraktas./…/

Det samhällsekonomiska problemet arbetslöshet skylls på invandrare.

När arbetslösheten är hög blir det till slut bara dåliga lösningar som förs fram./../

Jaha? Så den som av olika skäl hoppar av sin gymnasieutbildning och blir arbetslös ska dömas till svält på gatan? Har han eller hon ens rätt till socialbidrag?

Vad är det för slags samhälle? Och tror de verkligen att det är med en piska man kan driva folk till studier?

Jag blev faktiskt litet chockerad över TCO:s utspel. Om till och med de fackliga organisationerna börjar tänka på det sättet kan man undra om någonting överhuvudtaget längre står i vägen för den doktrinärt marknadsliberala värld vi rört oss allt djupare in i.

Den permanentade arbetslösheten har tagit förnuftet från annars intelligenta människor: Arbetslöshetssamhället utsläcker tänkandet.”

Se vidare ”TCO-krav på ny utbildningsgaranti”. Ja, här är de litet ute och cyklar. Se mina reflektioner senare i detta blogginlägg.

Ja, som Peter Hultqvist skriver

”(S) måste slå mot högerns elitism – Tro inte att högersnobbismen är död.

De betraktar samhället från elitens perspektiv. De som har det bäst är de som gynnas mest. Det håller inte ihop samhället utan skapar sprickor.

Ett solidariskt Sverige där vi håller ihop och inte lämnar någon i sticket är en bra framtidsvision!”

Det var det där med förakt för svaghet:

”Inte sedan vi lämnade Fattigsverige har de svaga i samhället blivit så hunsade som under den senaste mandatperioden i svensk politik. Ändå vinner alliansen valet. Vad beror det på? skriver frilansskribenten Peter Sundborg.”

Men hur var det nu med ”utanförskap” (innehållet i länken är ganska intressant)? Har det minskat den senaste 4-årsperioden? Kommer det att minska – eller snarare öka med den politik som förs? Tillägg 26 november: se Storstad i ”Mer om det borgerliga bidragssamhället.”

En kollega berättade om en av våra gemensamma elever som hade högsta betyg när hon sökte till gymnasiet. Nu tar hon det ganska lugnt på sitt gymnasieprogram och hennes mamma fattar inget, försöker pusha henne att läsa mer, så hon fortsatt får hög(st)a betyg. Men hon framhärdar. Så länge hon bara blir godkänd i alla ämnen (och kanske litet till i vissa) så tycker hon att det är okej och att ingen borde gnälla.

Hur många har inte mer eller mindre medvetet gjort detsamma genom alla år?

Med färre platser på Komvux och neddragningar av arbetsmarknadsåtgärder i form av utbildning hur tas vår kompetens i samhället tillvara?

En dag kanske denna unga tjej vaknar till och ångrar bittert att hon inte pluggat på, därför att möjligheterna har skurits ner ännu mer än de är idag – och än mer än de var för några år sedan. Ska hon straffas för detta? Och gynnar detta samhället heller – att resurser går till spillo?

Jag tror de flesta ungdomar inte vill harva i skolan mer än nödvändigt. Att de skulle vilja gå om hela gymnasiet senare är nog inget de drömmer om. Så de flesta försöker nog fixa det under sin ungdomstid.

Och att prestera på beställning i ungdomsåren är inte alla förunnat, av en mängd orsaker. Att kunna vidareutbilda sig och omskola sig senare vinner alla på, både enskilda individer som samhället i stort. Och hur många av oss som nu är vuxna, kanske också med råge, har inte haft glädje av de möjligheter till omskolning och vidareutbildning som vi har fått? Genom samhälle och arbetsplatser. Tillägg 26 november: se Lars Ardelius om sin relation med fadern, som var ingenjör, i boken ”Livs Levande.”

Dessutom tror jag att detta har gynnat vårt land (människor som får utnyttja sin potential blir bättre samhällsmedborgare, mer lojala, villiga att bidra och ge) och gjort oss så konkurrenskraftiga som vi är (har varit). Men detta håller nu alliansen i rask takt på att montera ner, något jag tror de också förlorar på: något jag varmt unnar dem.

Bloggen Storstad skriver på samma tema i ”Mindre välfärd, mer familj?”

Även om jag växte upp i en stor familj, som hade det relativt gott ställt och där alla har bra utbildningar inom vitt skilda områden, så reagerar jag starkt mot vissa partiers framhållande av ”familjen”. Eller kanske på grund av denna bakgrund?

Här börjar individens frihet – eller ofrihet. Här grundläggs den. Här lär man sig respekt och aktning för sig själv – och därmed för andra, eller inte. Och man lär sig den genom att bli genuint respektfullt bemött. Jag blir arg när jag läser om högerpartiers politik och hycklande framhållande av den heliga familjen.

Men nu läser jag i ledaren ”Ett vinnande koncept” i Västerbottens folkblad att förtroendet för välfärdsstaten fortfarande är starkt, visar forskning.

”Socialdemokratins katastrofval i år kan alltså inte förklaras med att medborgarnas värderingar har förskjutits eller förändrats [!!!!!]./…/

Svenska folket tror att mer av egenfinansiering och mindre av gemensam finansiering, att fler privata sjukhus och fler privata skolor är negativt för samhället i stort.”

Storstad skriver:

”Alltså – ungdomsarbetslösheten är högre, samtidigt som färre unga är med i a-kassan. Sammantaget borde detta innebära att antalet unga med ekonomiskt bistånd ökat betydligt mer än vad som skett. Vart har alla sysslolösa unga tagit vägen? Vad lever de på?

En rimlig gissning (men det är bara en gissning – i verkligheten finns det ingen som vet) är att de lever på sina föräldrar. Precis som CSN tror att allt fler av de studerande gör. Allt fler unga bor kvar hemma hos föräldrarna – 54 procent av 18-21-åringarna, jämfört med 45 procent för bara tre år sedan. Det är en ganska kraftig ökning, och det är lätt att tänka sig att man är mindre benägen att söka vare sig socialbidrag eller studielån om man bor kvar hemma. Att unga bor hemma allt längre har i sin tur både att göra med den tuffare arbetsmarknaden och den (på många orter) allt svårare bostadssituationen. Detta drabbar unga hårdare än andra, och särskilt nu, när ungdomskullarna är rekordstora samtidigt som studieplatserna inte utökats tillräckligt.

De senaste åren har inneburit stora reallöneökningar för personer med jobb, och det finns säkert många föräldrar som tycker att ekonomiskt stöd till barnen är en bra användning av de pengarna. För många är det säkert inga som helst problem att förlita sig på stöd från familjen på det här sättet. Men samtidigt finns det naturligtvis många individer som inte kan göra det, eller som känner sig tvingade att göra det trots att det innebär påfrestningar i relationen. När man bor kvar hemma allt längre och inte har någon egen ekonomi, har man inte heller något riktigt eget vuxenliv. Det kanske inte måste vara ett problem, men för vissa är det nog det.

Om det faktiskt är så att föräldrar försörjer sina barn allt längre, så säger det också något om samhällsutvecklingen. Poängen med studiestödssystemet – och hela den svenska välfärdsmodellen – är ju att säkerställa individens frihet. Välfärden är utformad så att ingen ska behöva vara beroende av exempelvis sin familj för sin försörjning.

[Ja, alltså att vara fri och oberoende!!! En närstående person skulle nog önska att han varit det i betydligt högre grad till sin familj, där pappan var professor på universitet i USA och där han också förmodligen kände pressen att prestera, något han också till en början gjorde så att han fick diplom].

Idag ser det istället ut som att allt färre unga använder välfärden – oavsett om det handlar om studielån eller socialbidrag – för sin försörjning, och istället förlitar sig på familjen (obs att det ju inte handlar om att de skaffat sig egen försörjning på arbetsmarknaden istället). Det innebär ett ökat beroende av personliga nätverk och deras resurser, och dessa nätverk är  ju inte är rättvist fördelade i befolkningen, vilket bland annat CSN:s undersökning visar (”studerande med utländsk bakgrund har en tuffare situation än andra. De har en sämre ekonomisk situation, sämre stöd från andra studerande, familj och vänner. En lägre andel i gruppen jobbar vid sidan av studierna”). Ett ökat beroende av personliga nätverk förstärker klassamhället men missgynnar också alla individer, oavsett klass, som har oturen att inte ha en toppenrelation med sin familj.”

Och som sagt, även ungdomar i mer välbeställda familjer kanske inte alltid har en toppenrelation med sin familj heller.

Vad handlar serien ”Ung och bortskämd” om? Tidsandan med hårdare tag? Föräldrar ska nu ta i hårdare? Hur var det nu med Astrid Lindgren och ”Aldrig våld”?

Man ger samhälleligt bifall till förakt för svaghet (se den amerikanske neurologen Jonathan H. Pincus om Trent Scaggs). Somliga i eliten och inte minst högsta makten i Sverige idag slår sig för bröstet och moraliserar över de mindre lyckade/lyckosamma.

Så något kul ”S-kvinnor startar budkavle”:

”S-kvinnorna i Norrbotten hade halvårsmöte på lördagen. Mötet kom till stor del att handla om budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ som drogs igång.

Mötet i Sunderbyn samlade ett 60-tal ombud från de 15 S-kvinnoklubbarna i länet. Många medlemmar har tidigare tagit upp att S-kvinnorna borde agera och försöka påverka den omänskliga sjukförsäkringen och ett första steg togs vid halvårsmötet.

– Vi tycker att det är vansinnigt att svårt sjuka, ibland döende, människor inte får sjukersättning utan måste gå till socialen. Har man hus exempelvis, måste man sälja sitt boende för att få pengar till mat, säger Birgitta Ahlqvist, ordförande för S-kvinnorna i Norrbotten.

Mötet beslutade enhälligt att budkavlen ’Mänskligare sjukförsäkring’ ska gå ut till länets 15 klubbar som sedan på något sätt ska agera. Hur – det får varje styrelse själva besluta.

– Det här med sjukförsäkringen är etapp ett av alla de saker vi vill agera för att de ska förbättras. Sedan fortsätter vi med etapp två, där vi eventuellt ska ta tag i en annan, mycket eftersatt fråga, nämligen ’Kvinnors arbetsmiljö’, säger Ahlqvist.”

Se också rödgrönt samarbete för mänskligare sjukförsäkring.

Om behovet av en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden…

Mats Björnsson om skolan och test i ”Bedömning och prov enligt Cambridgerapporten” (annan artikel av Mats Björnsson)

”Rapporten gör en viktig distinktion mellan elevbedömning för att stödja lärande (formativ) och elevbedömning för att konstatera vad som har lärts (summativ). Det handlar om olika sätt att använda den information som bedömningen genererar.

Att blanda dessa syften som ofta görs, är ett allvarligt fel och är till skada för lärandet och undervisningen. Detta är en av de poänger som Granskningen tydligt lyfter fram och redovisar för.

Vikten av en formativ bedömning för att stödja lärande har alla som Granskningen haft kontakt med strukit under, och en sådan bedömning har både teoretiskt och empiriskt stöd. Den är även inbyggd i läroplan och bedömningssystem i England såväl som i många andra länder.

Det som i stället ofta sker är att barnen etiketteras – istället för att föräldrar och berörda lärare får kunskaper som de kan använda. Enligt Granskningens möten önskade föräldrar veta inte bara om barnen gjorde tillräckliga framsteg utan om det fanns problem, och om barnen tyckte om att vara i skolan.

Kvaliteten i bedömningar i centrum

Kvalitet är avgörande även vad gäller elevbedömning. Rapporten menar att man måste fråga sig, och svara på, om elevbedömningen verkligen bedömer det den säger sig göra, d.v.s. om den äger validitet.

Och om resultaten av bedömningen är korrekta, om man kan lita på dem, d.v.s. om de äger reliabilitet. Även huruvida effekten av bedömningen är den som man syftat till är viktigt att hålla koll på och dessutom om det finns oavsedda effekter.

En mängd forskning visar att de svar som ges av standardiserade tester varken är valida eller reliabla, de svarar inte på de frågor de säger sig svara på, och de svar de ger är inte tillförlitliga. Och det går inte utifrån de studier som Granskningen ställt samman att säga att de haft en positiv inverkan på elever, lärare eller undervisning./…/

En slutsats som dras vad gäller nationella bedömningar, som syftar till att bestämma den allmänna kunskapsnivån hos landets elever, är att detta görs bättre med stickprovsundersökningar än med sådana tester som alla ska utsättas för. De blir av bättre kvalitet, är mindre kostsamma och har inte den negativa inverkan som allomfattande nationella tester har.

Rapporten dömer på det hela ut det system för bedömning och utvärdering som vuxit fram i England och menar att en grundlig reformering här behövs./…/

Den obehagliga tanke jag får ibland vid läsningen är att hur mycket tunga, goda argument som än visas fram så finns en rad starka intressen som faktiskt inte bryr sig.

Debatten i Sverige – och jag kan ärligen inte säga om det är bättre i många andra länder – känns ömsom ankdammsmässig ömsom helt irrelevant. Den har politiserats på ett ofta fördummande sätt och allt förvandlas till åsikter.

Jag kan bli litet konfunderad över karaktären på Granskningen och det kanske är ett tecken just på vad vi är vana vid för debatt.

Genom att sätta en stämpel på en rapport (evidensköret, ekonomistträsket, vänsterpedagogerna) vill vi kanske gärna slippa försöka föra en seriös debatt./…/

Det är dock bara att glädja sig åt att rapporter som Cambridge-rapporten sätts i sjön och genomförs. Sådana kan ändå bilda något att kollektivt suga tag i i blåsten.

Om det så småningom sker en kantring i engelsk skolpolitik på grundval av rätt många år av erfarenheter av en viss typ av insatser (om än en from förhoppning), så kan vi vara ganska säkra på att det efterhand ger ett visst eko även här hemma.

Om så bara en frisk pust i den rätt unkna skolpolitiska vinden – som i och för sig också styrs av jetvindar högre upp – så är det något att välkomna.”

(Nyliberal) skolpolitik som överges och ifrågasätts i andra delar av världen sjösätts i Sverige – ett polariserat skolväsende…

Läs Olle Holmberg i ”Är skolpolitik utanför slagordens skugga längre tänkbar?”:

”I Sverige härskar de enkla slagordens skolpolitik. Detta blockerar en verklig förståelse av vad som är skolans problem och leder samtidigt till att all diskussion uteblir eftersom slagord föder mot-slagord.

I denna den tredje artikeln om Cambridgerapporten skriver Mac Murray om en rapport som är så långt från slagord man kan komma. Den är nyanserad, noggrant belagd, eftertänksam och respektfull. Mac Murray redovisar också en ny bok av Diane Ravitch, tidigare biträdande utbildningsminister under George Bush den äldre. Diane Ravitch gör upp med sina tidigare hållningar i skolfrågor. Det är alltså inte bara i England som vinden håller på att vända.

Sverige har hamnat i en skolpolitik av enkla slagord som är tänkta att direkt föranleda specifika åtgärder. Vi behöver, sägs det, exempelvis… ”

Läs vidare i länken ovan.

Vidare kan man läsa:

”I förenklingarna försvinner många frågor och problem.

Vi har som Ulf P Lundgren sa för länge sedan en situation, där det snarare är lösningar som söker problem än problem som söker lösningar [mer om Lundgren här och här en intervju med honom].

Vad som än kommer upp är lösningen ett eller flera av de slagord som jag redovisat ovan, och de problem som är för komplexa för slagorden går inte att tala om.

Kort sagt har vi hamnat i en situation där det är möjligt att föra en kraftfull skolpolitik utan att egentligen tänka en tanke. I detta är Sverige långtifrån ensamt utan är i praktiken starkt influerat av engelsk och amerikansk debatt och skolpolitik.

För att ge perspektiv på den svenska debatten tar jag upp två kraftfulla pläderingar för en mera nyanserad politik och debatt som tar hänsyn till de komplikationer som faktiskt präglar skolan och vad den kan uppnå./…/

New Labour [se Nya moderaterna] förlorade valet på sitt förhållande till USA, dels stödet till Bush om Irak, dels att Wall Street fick fria händer i London att göra det man inte fick i USA. I den nya koalitionsregeringen mellan tories och liberaldemokraterna fick tories utbildningsministerposten./…/

I USA har slagorden regnat lika tätt som i England, men den federala regeringen har inte samlat på sig lika mycket makt som den engelska även om den har ökat sitt inflytande.

Diane Ravitch är utbildningshistoriker, har varit biträdande utbildningsminister under George Bush den äldre, och har arbetat som forskare i flera Think Tanks med inte minst läroplansfrågor. Hon är en av de tongivande skoldebattörerena i USA med en närmast lätt konservativ framtoning [kolla hennes hemsida].

Hon gör nu ett bokslut över 40 år som forskare, debattör och politiker och gör upp med flera av de idéer hon trott på i The Death and Life of the great American School system – How Testing and Choice are undermining Education (Det amerikanska skolsystemets liv och död – hur tester och skolval underminerar utbildningssystemet).

Det är en bok som är lättare att läsa än Cambridgerapporten eftersom den är mer tillspetsad och polemisk, men den är även den en engagerad plädering för att respektera skolans komplexitet och gå bakom slagorden.

Det viktiga budskapet är att det inte finns några inga enkla lösningar och att det inte duger att bara låna lösningar från andra områden t.ex. från företagen. Hon gör en kritisk genomgång av ett antal amerikanska framgångssagor från skoldistrikt och städer som sägs ha lyckats.

Det visar sig mest vara vara potemkinkulisser där lärare reducerats till konceptslavar i ett strikt hierarkiskt system, där bara ledningen vet och inte drar sig för att skrämma de underlydande lärarna.

Ett särskilt kritiskt öga har hon till The Billionaire Boy`s club – de superrikas kolossala stiftelser med Bill and Melinda Gates stiftelser i spetsen, som efter att ha misslyckats med enkla koncept nu samlar sig till att i största allmänhet främja privatisering i form av charter schools (motsvarar svenska fristående skolor).

Den amerikanska federala politiken har som den engelska varit kraftfull. George W Bush stora skolprogram är No Children Left Behind (NCLB) som bägge partierna ställde sig bakom 2001.

Det innebär alla elever i skolor som fick federala anslag skulle testas i läsförståelse (reading) och matematik i årskurs tre till åtta. Testerna skulle utformas av delstaterna. Delstaterna skulle fastställa en tidsplan över hur alla elever fram till 2013/2014 skulle nå proficiency (ungefär = skicklighet).

Alla skolor skulle ange en önkvärd årlig ökningstakt (AYP: adequate yearly progress). Om de inte uppnådde denna skulle de utsättas för åtgärder som blev allt hårdhäntare med åren och skulle sluta med att skolan övergick till charter school eller att rektor och lärare avsattes eller att man överlät skolan till ”private management” eller till staten eller annan omfattande omstrukturering (som de flesta valde).

Diane Ravitch kommentar är att målet att alla skall nå proficiency är genuint ouppnåligt och att vi inte alls kan veta hur vi skall få en skola på fötter – det enda vi kan göra är att lägga ned skolor och det har hittills lett till att de svaga eleverna hamnat i en än sämre situation.

Hon redovisar många exempel på att införande av charter schools och stängning av misslyckade skolor resulterat i ett polariserat skolväsende där svaga elever hamnar i dåliga offentliga skolor, som därigenom blir ännu sämre och följaktligen stängs och så flyttas eleverna till ytterligare en skola som stängs.

Diane Ravitch är strävan efter accountability ett misslyckande eftersom det inte gått att utforma trovärdiga åtgärder när skolor misslyckas. Hon tar därför avstånd från accountability-rörelsen, choice (skolval) och ett snävt och ofta upprepat testande.

Vad hon tror på är neighborhood schools (grannskapsskolor) som grund för den amerikanska demokratin, en bred nationell läroplan (där hela läroplanen följs upp) och väl utbildade lärare med en betydande självständighet.

Som helhet når hon rätt lika slutsatser som Cambridgerapporten./…/

Vad säger dessa engelska och amerikanska böcker oss svenskar? En första tanke är att den svenska grundskolans bärande idéer nu hyllas av en tidigare närmast konservativ amerikansk debattör och borgerliga finska politiker. Finns det inga svenska anhängare kvar?

Den andra tanken är svårare att formulera. En politik som utformas i enkla slagord går enklast att motsätta sig och bekämpa med tillspetsade förenklingar.

Slagorden leder till motord och vi har en polariserad debatt där en nyanserad debatt blir omöjlig. I denna svåra väg mot en mer nyanserad diskussion, där skolan får vara så komplex som den faktiskt är och det saknas enkla lösningar, kan vi ha stor glädje av både Cambridgerapporten och Diane Ravitch bok.”

Så kallad ökad frihet för universitet och högskolor har blivit ökad detaljreglering av just lärarutbildningen. Lärarutbildningen sägs ska bli mer forskningsbaserad, men det politiska ansvaret har lyfts från högskole- och forskningsministern till skolministern…

Leif Mathiason, chefredaktör för Pedagogiska magasinet skriver i slutet av sin ledare ”Regeringens recept tycks vara att konsekvent sätta den utbildningsvetenskapliga forskningen på undantag” i Pedagogiska magasinet ”Tema hjärna och lärande. Leder neurovetenskapen till en kunskapsrevolution?” 2 maj 2010:

”Samtidigt som man säger sig arbeta för en ökad frihet för universitet och högskolor i propositionen En akademi i tiden så iförs en ökad detaljreglering av just lärarutbildningen som är den största av alla högskoleutbildningar.

Samtidigt som man säger att lärarutbildningen ska bli mer forskningsbaserad så lyfts det politiska ansvaret för lärarutbildningen – som i mer än trettio år varit en del av högskolan – bort från högskole- och forskningsministern och till skolministern.

Det genomfördes utan att egentligen väcka någon debatt.”

Och han skriver tidigare i ledaren:

”På samma sätt som forskarna själva förhåller sig kritiskt till egna och andras forskningsresultat så måste man, som samhällsmedborgare eller intresserad allmänhet, som praktiker eller berörd mottagare och inte minst som beslutsfattare och politiker ha ett konstruktivt och kritiskt förhållningssätt till de resultat och den kunskap som forskningen levererar.”

Han skriver också att

”Ingen tidigare svensk regering ar väl vart så utstuderat ointresserad av vad forskningen inom utbildningsfältet har att säga.

Ingen tidigare ansvarig minister på utbildningsområdet har så nonchalant avfärdat och så tydligt hamnat på kollisionskurs medforskarsamhället.”

Se det tidigare blogginlägget ”Otidsenlig kontroll…”

Den lyckade människan…

Ulf Lundén skriver i ”Om den lyckade människan” angående kulturfestivalen ”Existentiell filmfestival”:

”… utrymme för diskussion och reflektion över samhällsklimat, människans olika livsvillkor och rådande tidsanda.

Vi går ständigt mot nya tider. Olika starka ekonomiska intressen i samhället vänder och vrider på uppfattningar och värderingar.

Tillvaron framstår som smått surrealistisk. Är ekonomiskt egenintresse (läs fortsatta skattesänkningar) för en redan gynnad medelklass måttet på ett samhälles framgång?

Knappast, det blinda mantrat tillväxt har inga svar när människan vill hitta andra mål och meningsfulla uppgifter än att inreda hemmet, göra om utseendet, göra karriär eller spela upp en ’teater’ om den perfekta familjen…./

Förutom kraschade medelklassdrömmar kretsar filmerna kring frågor om människans värde, om tanken på alternativa sätt att leva på och priset man får betala för framgång.”

En man som jobbar med jämställdhet, män och mansgrupper skriver i ”De verkliga, mogna männen”:

”… allt fler pojkar förblir ‘grabbar”‘ och försöker vara coola, häftiga och ägnar sig åt tidsfördriv hela livet. Vi får allt färre män som tar ansvar för det goda samhället, ett meningsfullt liv och värnar om kvinnor och barn./…/

Det finns dock mycket som tyder på att vi har fått mer likriktning än jämställdhet. Kvinnor har blivit mer lika män och män mer lika kvinnor.”

Se Robert Sundberg i ledaren ”Det nya frihetspartiet”:

”Det finns stora behov att fylla i den offentliga sektorns skolor, daghem, sjukvård och åldringsvård. Att personer skulle kunna anställas där, i stället för att kosta i arbetslöshetsunderstöd och arbetsmarknadsutbildningar. /…/

Den andra vägen är borgerlighetens låglöneväg. Borgarna vill öka sysselsättningen genom att det blir fler lågavlönade jobb i privat tjänstesektor.

Borgarnas framtidsmål är att lågavlönat tjänstefolk i servicesektorn ska betjäna de som är välbeställda.”

I ”Handel och vandel i Afrika” på Hyllan i DD kan man läsa om senaste Ordfrontnumret angående handel och vandel:

”… Afrika, där internationella affärer oftast betyder ta från de fattiga och ge till de rika./…/

Även här i Sverige driver Alliansen samma idépolitik. Mer till de rika, mindre till de fattiga. Det kallas för arbetslinjen.”

Se ledaren ”Licens att lära och styra” av Robert Sundberg om legitimering av lärare:

”De borgerliga partierna med Folkpartiet och partiledaren tillika skolministern Jan Björklund har dock under lång tid utmålat den svenska skolan som dålig. Det skedde särskilt innan valet 2006.

Ofta har han och hans parti kommit undan lättvindigt med svartmålningen eftersom medierna sällan granskat Folkpartiets påståenden om skolan.

Om underlaget i form av studier och rapporter på området gås igenom på ett seriöst sätt syns att den svenska skolan hamnar ungefär på en internationell snittnivå i kvalitet.

För övrigt går det att tillägga att om den svenska skolan vore så dålig som borgare som Björklund påstått genom åren är det ett underbetyg för borgarna själva.

I 30 år har ju skolan arbetat utifrån läroplaner som har beslutats av borgerliga regeringar, 1980 och på 90-talet.

Under drygt trettio år har lärarnas lön och status (vad som nu menas med det, auktoritet och annat) urholkats. Den trenden, i alla fall gällande löneläge i relation till liknande yrkesgrupper, har varit vikande oavsett regering. Trenden har varit samma den tid, drygt 12 år, som det varit borgerliga regeringar.

Om utbildningsväsendet, på grund- och gymnasieskolans nivå, kan förbättras är det bra. Att införa sådant som yrkeslegitimation kanske kan bidra till det. Detta även om man kan tycka att ett yrke per definition borde bestå av personer som har de rätta kvalifikationerna.”

Se ”Nödhjälpen ökar i USA” och Ulf Lundén i ”Kultur som nyttopryl” som var så bra så jag citerar hela:

”Kulturen har blivit en nyttig pryl som skall frälsa oss från ondo, fattigdom och sjukdom.

Silversmide för stressad sjukvårdspersonal, promenader i slottsträdgården för långtidssjukskrivna personer med kronisk smärta. Snart kanske en läkare nära dig börjar skriva ut kultur på recept.

Varsågod; en biljett till nästa Norénpjäs när huvudvärken slår till nästa gång. Är det en bra utveckling? Skall vi alla falla in i hyllningskören? Är det kulturens uppgift att förebygga och minska sjukfrånvaron?

Nej, självfallet inte. Det är att blunda för grundläggande samhällsproblem. Att människor dukar under i arbetslivet beror på ändrade maktförhållanden och hårdare arbetsvillkor.

Det finns inte plats för individer som inte kan gå för fullt i alla lägen. Vi är ett slags levande förbränningsapparater i marknadsekonomins tjänst.

Drivkraften är pengar, makt och rikedom. Alla måste vara effektiva i tillväxtens namn. Här får över huvud taget inte vissa människor plats. De är dömda till arbetslöshet på obestämd tid.

Vi kan inte bygga det goda samhället, det solidariska allmäntillståndet på djupt egoistiska grunder, där den ekonomiska högsta kasten i bank- och företagsvärlden förblir sittande på en ohotad piedestal.

Jag tror givetvis på kulturen som skapare av social gemenskap och mänskliga mötesplatser. Vi blir gladare av att sjunga i kör än att skråla ensam. Vi skrattar högre tillsammans med andra.

Det är också bättre att bli förbannad i grupp än att svära i enskildhet. Kultur som aktiv karneval, som bryter gränser, skapar små mirakel, är självfallet bättre än kultur som alstrar allmän passivitet.

En sådan kultursyn är radikal, samhällsomstörtande, ett motstånd till den borgerliga tanken om kultur som visionslös konsumtionsvara, eller hjälpgumma.”

Jan Broman skriver i debattartikeln ”Solidaritet, rättvisa och skatter”:

”Jag har svårt att tro att människor i Sverige är så själviska som alliansen försöker göra oss.

Tvärtom tror jag att de flesta av oss är solidariska av naturen./…/

Att ytterligare försämra statens balans med ett antal miljarder – som alliansen verkar förespråka! – verkar inte vara någon särskilt bra idé.

Alltså en uppmaning till politiker av alla kulörer. Gå ut och fråga era yrkesverksamma tänkbara väljare: Skulle inte du kunna tänka dig att betala lite högre skatt för att din gamla farmor, eller hennes morbror, ska få lite mer att röra sig med? Jag lovar er!

Ni som tror att människor är egoistiska varelser som inte kan tänka sig att avstå någonting för en annan människas skull, kommer att bli förvånade!”