Om oroliga vårdföretagare…

I dagens DD kan man läsa om ”Privata vårdföretag oroliga inför valet”:

”Privata vårdföretag och dess ägare är oroliga inför valet om vad som kommer att hända med deras företag om vinsterna i vården ska tas bort.

– Jag känner i alla fall ingen oro de närmaste fyra åren. Mitt och många andra företag kommer att leva vidare, säger Annika Hedström, ägare till Annikas Hemtjänst.

– Den sista tiden har oron varit väldigt stor bland medlemsföretagen, det skulle bli enorma effekter om vinsterna tas bort och många företag tvingas lägga ner, säger Inga-Kari Fryklund, vårdföretagarnas förbundsdirektör.

Vårdföretagarna reser runt på 30 orter i Sverige för att ta reda på vad som händer med de privat drivna vård- och omsorgsföretagen om det blir S-styre i respektive kommun.”

Nu skräms folk för att de inte ska få vård om vårdföretag går i konkurs.

Gunilla Andersson, aktiv i nätverket Gemensam Välfärd, Malmö, skriver så bra i ”Marknaden tar inte samhällsansvar”:

”Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?/…/

‘Var tredje skånsk vårdcentral stängs vid ett maktskifte’ är slutsatsen i en rapport av Folkpartiet Skåne som regionråden Gilbert Tribo och Mats Persson lyfter fram på Aktuella frågor 17/7.

Vad som anses hota vårdcentralerna är ett stopp för privat vinstutdelning.

Ett liknande budskap framfördes för några veckor sedan av Friskolornas riksförbund.

Det varnade för att vid ett vinstutdelningsförbud skulle var femte fristående förskola och skola lägga ner sin verksamhet.

Ursäkta, men vad är det som är så skrämmande?

Ingen tvingas att stänga skolor eller vårdcentraler, bara att sluta dela ut vinster till vårdföretagens ägare.

Väljer de vinsten, finns det andra som kan driva välfärden. Värre än så är det inte.

Det är knappast vinstintresset som skapar en god välfärd och välfärden finansieras under alla omständigheter av skattepengar.

I en tid då nedskärningar och vinstintresse blivit de viktigaste drivkrafterna är det helt andra faktorer som är avgörande för att välfärden trots allt fortfarande fungerar.

Sjuksköterskor, lärare och lokalvårdare drivs av en vilja att göra ett bra, meningsfullt jobb.

Att betyda något för någon annan.

Därför gör de sitt yttersta för att sjuka och elever inte ska fara illa, trots nedskärningar, trots vinstintresse./…/

Reklamen har blivit vår tids konsumentupplysning där företagen lovar guld och gröna skogar, men ‘glömmer’ att informera om vinstintresset, vilket ofta innefattar personalnedskärningar och hårda sparbeting på allt som är viktigt för dem välfärdens skattepengar är menade för.

Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv är mycket aktiva i välfärdsdebatten.

Deras budskap är att privata vinstdrivande företag är en omistlig del av den svenska välfärden.

Det är logiskt, eftersom deras uppdrag är att företräda just privata vinstdrivande företag./…/

Svensk välfärd har under de senaste åren kommit att genomsyras av ekonomism och marknadstänkande. Det gäller såväl offentlig som privat driven välfärd.

I slutändan får vi medborgare och anställda inom välfärden ta smällen, leva med oron och otryggheten som spridit sig som en farsot i vad som brukade kallas välfärdslandet Sverige.

Marknaden tar inte samhällsansvar. Det är de folkvalda politikernas uppgift. De ska fatta beslut om i vilken riktning samhällsutvecklingen ska gå.

När den nyliberala eran inleddes på 1980-talet fanns det ett behov av att vitalisera den offentliga välfärden som blivit alltför storskalig och stelbent.

Av någon anledning ansåg såväl vänster- som högerregeringar att privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar var lösningen. Idag är det dags att konstatera att den nyliberala eran nått vägs ände och att det behövs en ny inriktning.

Det är dags för en demokratisering av välfärden.

Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?

Vi medborgare behöver ompröva den identitet som marknadsanpassningen påtvingat oss.

Under flera års tid har vi lärt oss att tänka och agera som kunder och konsumenter och på vägen tappat bort rollen som medborgare och medmänniska.

Vi har lärt oss att när det fungerar dåligt i skolan eller på vårdcentralen ska vi välja något annat på marknaden.

Om vi börjar tänka och agera som medborgare inser vi att vi istället tillsammans kan kräva förändringar, så att alla skolor och alla vårdcentraler fungerar bra.

För alla, inte bara för dem som till slut lyckas välja rätt.”