Ännu mer om amerikansk skolpolitik: ”Alarmerande gap gällande kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen”…

Snabbloggning och -översättning.

”Vi har i många år vetat att vi behöver förbättra våra skolor. Vi fortsätter dock stappla/göra misstag, därför att det finns en vitt spridd oenighet över vad som behöver förbättras, vad vi menar med förbättring och vem som ska göra det.

Starka bevis för behovet av förbättring kom med ‘A Nation at Risk’ [eller ‘En nation som står på spel’], som 1983 varnade att våra elever och vår skola inte höll måttet jämfört med internationella gelikar.

Efter det har många rapporter och undersökningar visat att ett stort antal elever lämnar skolan vetande litet eller inget om historia, litteratur, utländska språk, konsten/estetiska ämnen, geografi, samhällskunskap eller naturvetenskap.

Konsekvenserna av bristfällig utbildning har väldigt nyligen dokumenterats i böcker som Mark Bauerlins ‘The Dumbest Generation’ [ungefär ‘Den dummaste generationen, se hemsidan om denna bok här och om Mark Bauerlin här], Rick Shenkmans ”Just How Stupid Are We’ [ungefär ‘Exakt hur dumma är vi?] och Susan Jacobys ‘The Age of American Unreason’ [‘fritt översatt ‘Amerikansk dårskaps tidsålder’, se video med henne om denna bok och om antiintellektualismen i USA, samt om henne och om två av hennes böcker, scrolla ner för att läsa om ‘The Age of Unreason’].

Dessa författare beskriver i detalj de alarmerande gapen gällande amerikaners kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen.

Utan kunskap och förståelse så tenderar man att bli en passiv åskådare snarare än en aktiv deltagare i de stora besluten i vår tid.

Utbildning är nyckeln till att utveckla mänskligt kapital. Utbildningssystemets natur – vare sig mediokert eller excellent – kommer att påverka samhället långt in i framtiden. 

Det kommer att påverka inte bara vår ekonomi, utan också vårt medborgerliga och kulturella liv.

Ett demokratiskt samhälle kan inte länge tåla belastningen av sig självt om dess medborgare är ickeinformerade/okunniga och likgiltiga när det gäller historia, hur nationen styrs samt hur ekonomin fungerar. 

Inte heller kan det blomstra om det underlåter att utbilda barn i principerna rörande vetenskap, teknologi, geografi, litteratur och konsterna [estetiska ämnen]. 

Den stora utmaningen för vår generation är att skapa en renässans i utbildning, en som går långt bortom grundläggande färdigheter, som till nu varit det enda i fokus för federal aktivitet, en renässans där vi försöker lära ut det bästa som har tänkts och förståtts och gjorts i varje fält av strävanden. 

Den politik som vi följer idag kommer sannolikt inte att förbättra våra skolor. Faktiskt så kommer mycket av det skaparna av politik nu kräver troligen att göra skolorna mindre effektiva och kan få den intellektuella kapaciteten hos våra medborgare att försämras ytterligare.”

… skriver Diane Ravitch på s. 223-224 i kapitlet ”De lektioner som lärts” i boken ”The Death and Life of the Great American Scholl System – How Testing and Choice Are Undermining Education.”

Och jag kan inte låta bli att undra hur många barn och ungdomar undrar om det är någon idé att anstränga sig i ett samhälle som kanske lämnat dem i sticket?

Ravitch påpekar att barn i botten av samhället (beroende på ekonomiska svårigheter eller för att de kommer från spansktalande familjer, om jag förstått det senare rätt) har svårt att prestera bra i skolan av mycket väl förståeliga anledningar. Det räcker inte bara att göra skolan bättre, ett samhälle med stora klyftor mellan människor kommer inte att kunna göra mirakel.

Och hur ska man kunna förbättra skolan om man (skolinspektionen) ger människor tillstånd att starta skolor och utbildningar, personer som saknar pedagogisk erfarenhet (annat än att vara ridinstruktör?) med allt vad det innebär, inklusive en massa annat kunnande?

Kanske har de dock kunnat göra en så bra ansökan att skolinspektionen inte kunnat göra annat än godkänna denna eller så är skolinspektionen inte kompetent att bedöma? Vilket är kanske ännu mer skrämmande?

Det känns nästan som en skymf mot alla oss som har både långa utbildningar och en massa erfarenhet av att verka i skolan. Jag jobbar dock inte inom lantbruk och är varken agronom eller lantmästare.

Samtidigt håller en lärare på att utreda start av naturbruksgymnasium i samma kommun, med planerad start hösten 2013. Dvs denne vet att det inte bara är att starta en skola så där! Och det vet denne utifrån sin erfarenhet.

Jag tänker också på alla de föreläsningar och studiedagar vi har haft det gångna året angående betygssättning och min erfarenhet från utkanten av skolan hur viktigt det är att rektorer och studierektorer förstår skolverksamheten och verkligheten där, inifrån! Och hur dåligt det kan bli när de inte gör det. Och jag känner detta än mer när jag fortsätter läsa och översätta (snabbt) ur Ravitch bok och andra texter över skol- och samhällsförhållandena i USA (jag föreslår att den som är intresserad skaffar Ravitch bok och läser den själv, på engelska, den är inte översatt till svenska).

Vadå flum?

Och jag begriper inte hur en friskola ska klara en ekonomi som kommunen inte anser sig klara?

Och samtidigt undrar jag vilka lärare är beredda att söka till en skola som ska starta redan kommande höst med så många saker olösta, som jag tror de är? Vilka vill sätta sina barn i en sådan skola? Tyvärr finns det nog såna, som inte kan avgöra om skolan är bra, om det som lärs ut är ”riktigt” osv.

Och samtidigt skär regeringen ner på högskolorna ute i landet därför att de inte når upp till kvalitetsmått (som jag dock inte känner till). Är inte detta ganska motsägande?

Ravitch fortsätter:

”Denna konstanta reformröra [som hon kallar det ironiskt] är inte det angreppssätt som man typiskt nog hittar hos skolor som verkligen lyckas [hon skriver på ett annat ställe om ‘reformtrötthet’ hos lärare]. 

I november 2006 så var jag med på ett möte hos ‘the International Association för the Evaluation of Educational Achievement‘, en organisation av vetenskapsmän som har studerat skolprestationer i många nationer sedan 1960-talet. 

Två respekterade experter, Ina V.S. Mullis och Michael O. Martin från Bostonuniversitetet,  beskriver den läxa som har lärts från decennier av uppskattningar av mattekunnnandet i ett dussintal nationer. 

Medan jag lyssnade på deras presentation så kopierade jag denna lista på de ingredienser som är oumbärliga för att man ska få ett lyckosamt utbildningssytem: ‘En kraftfull läroplan, erfarna lärare, villiga elever, adekvata resurser/tillgångar och ett samhälle som värderar utbildning.’

I den essä som de publicerat så summerar Mullis och Martin sina fynd:

‘Utbildning är en mödosam/krävande process. Olika länder använder olika angreppssätt, men effektiv utbilding kräver alltid enorma ansträngningar [både från samhälle och enskilda individer och kanske också en känsla av att det finns någon idé med att lära sig; att det tjänar något till, är viktigt och kul?]. 

Framgång kräver utveckling av en ytterst noggrann och progressiv läroplan och att man förser eleverna med en jämlik möjlighet att lära denna. 

Framgång hänger också på ekonomiska resurser, och ett samhälle som verkligen vill, är viljestarkt, för att försäkra att elever är beredda att lära och att lärare är väl förberedda att handleda, likaväl som att man har de nödvändiga faciliteterna (hjälpmedel, lokaler etc) och materialen.”

Så kanske det att vi är solidariska med varandra är det som skapar allra bästa grogrunden för att göra skola, vård och omsorg – och därmed också samhället – utmärkt!? Trenderna idag är dock snarare de motsatta?