Ännu mer om amerikansk skolpolitik: ”Alarmerande gap gällande kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen”…

13 april, 2012 § 7 kommentarer

Snabbloggning och -översättning.

”Vi har i många år vetat att vi behöver förbättra våra skolor. Vi fortsätter dock stappla/göra misstag, därför att det finns en vitt spridd oenighet över vad som behöver förbättras, vad vi menar med förbättring och vem som ska göra det.

Starka bevis för behovet av förbättring kom med ‘A Nation at Risk’ [eller ‘En nation som står på spel’], som 1983 varnade att våra elever och vår skola inte höll måttet jämfört med internationella gelikar.

Efter det har många rapporter och undersökningar visat att ett stort antal elever lämnar skolan vetande litet eller inget om historia, litteratur, utländska språk, konsten/estetiska ämnen, geografi, samhällskunskap eller naturvetenskap.

Konsekvenserna av bristfällig utbildning har väldigt nyligen dokumenterats i böcker som Mark Bauerlins ‘The Dumbest Generation’ [ungefär ‘Den dummaste generationen, se hemsidan om denna bok här och om Mark Bauerlin här], Rick Shenkmans ”Just How Stupid Are We’ [ungefär ‘Exakt hur dumma är vi?] och Susan Jacobys ‘The Age of American Unreason’ [‘fritt översatt ‘Amerikansk dårskaps tidsålder’, se video med henne om denna bok och om antiintellektualismen i USA, samt om henne och om två av hennes böcker, scrolla ner för att läsa om ‘The Age of Unreason’].

Dessa författare beskriver i detalj de alarmerande gapen gällande amerikaners kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen.

Utan kunskap och förståelse så tenderar man att bli en passiv åskådare snarare än en aktiv deltagare i de stora besluten i vår tid.

Utbildning är nyckeln till att utveckla mänskligt kapital. Utbildningssystemets natur – vare sig mediokert eller excellent – kommer att påverka samhället långt in i framtiden. 

Det kommer att påverka inte bara vår ekonomi, utan också vårt medborgerliga och kulturella liv.

Ett demokratiskt samhälle kan inte länge tåla belastningen av sig självt om dess medborgare är ickeinformerade/okunniga och likgiltiga när det gäller historia, hur nationen styrs samt hur ekonomin fungerar. 

Inte heller kan det blomstra om det underlåter att utbilda barn i principerna rörande vetenskap, teknologi, geografi, litteratur och konsterna [estetiska ämnen]. 

Den stora utmaningen för vår generation är att skapa en renässans i utbildning, en som går långt bortom grundläggande färdigheter, som till nu varit det enda i fokus för federal aktivitet, en renässans där vi försöker lära ut det bästa som har tänkts och förståtts och gjorts i varje fält av strävanden. 

Den politik som vi följer idag kommer sannolikt inte att förbättra våra skolor. Faktiskt så kommer mycket av det skaparna av politik nu kräver troligen att göra skolorna mindre effektiva och kan få den intellektuella kapaciteten hos våra medborgare att försämras ytterligare.”

… skriver Diane Ravitch på s. 223-224 i kapitlet ”De lektioner som lärts” i boken ”The Death and Life of the Great American Scholl System – How Testing and Choice Are Undermining Education.”

Och jag kan inte låta bli att undra hur många barn och ungdomar undrar om det är någon idé att anstränga sig i ett samhälle som kanske lämnat dem i sticket?

Ravitch påpekar att barn i botten av samhället (beroende på ekonomiska svårigheter eller för att de kommer från spansktalande familjer, om jag förstått det senare rätt) har svårt att prestera bra i skolan av mycket väl förståeliga anledningar. Det räcker inte bara att göra skolan bättre, ett samhälle med stora klyftor mellan människor kommer inte att kunna göra mirakel.

Och hur ska man kunna förbättra skolan om man (skolinspektionen) ger människor tillstånd att starta skolor och utbildningar, personer som saknar pedagogisk erfarenhet (annat än att vara ridinstruktör?) med allt vad det innebär, inklusive en massa annat kunnande?

Kanske har de dock kunnat göra en så bra ansökan att skolinspektionen inte kunnat göra annat än godkänna denna eller så är skolinspektionen inte kompetent att bedöma? Vilket är kanske ännu mer skrämmande?

Det känns nästan som en skymf mot alla oss som har både långa utbildningar och en massa erfarenhet av att verka i skolan. Jag jobbar dock inte inom lantbruk och är varken agronom eller lantmästare.

Samtidigt håller en lärare på att utreda start av naturbruksgymnasium i samma kommun, med planerad start hösten 2013. Dvs denne vet att det inte bara är att starta en skola så där! Och det vet denne utifrån sin erfarenhet.

Jag tänker också på alla de föreläsningar och studiedagar vi har haft det gångna året angående betygssättning och min erfarenhet från utkanten av skolan hur viktigt det är att rektorer och studierektorer förstår skolverksamheten och verkligheten där, inifrån! Och hur dåligt det kan bli när de inte gör det. Och jag känner detta än mer när jag fortsätter läsa och översätta (snabbt) ur Ravitch bok och andra texter över skol- och samhällsförhållandena i USA (jag föreslår att den som är intresserad skaffar Ravitch bok och läser den själv, på engelska, den är inte översatt till svenska).

Vadå flum?

Och jag begriper inte hur en friskola ska klara en ekonomi som kommunen inte anser sig klara?

Och samtidigt undrar jag vilka lärare är beredda att söka till en skola som ska starta redan kommande höst med så många saker olösta, som jag tror de är? Vilka vill sätta sina barn i en sådan skola? Tyvärr finns det nog såna, som inte kan avgöra om skolan är bra, om det som lärs ut är ”riktigt” osv.

Och samtidigt skär regeringen ner på högskolorna ute i landet därför att de inte når upp till kvalitetsmått (som jag dock inte känner till). Är inte detta ganska motsägande?

Ravitch fortsätter:

”Denna konstanta reformröra [som hon kallar det ironiskt] är inte det angreppssätt som man typiskt nog hittar hos skolor som verkligen lyckas [hon skriver på ett annat ställe om ‘reformtrötthet’ hos lärare]. 

I november 2006 så var jag med på ett möte hos ‘the International Association för the Evaluation of Educational Achievement‘, en organisation av vetenskapsmän som har studerat skolprestationer i många nationer sedan 1960-talet. 

Två respekterade experter, Ina V.S. Mullis och Michael O. Martin från Bostonuniversitetet,  beskriver den läxa som har lärts från decennier av uppskattningar av mattekunnnandet i ett dussintal nationer. 

Medan jag lyssnade på deras presentation så kopierade jag denna lista på de ingredienser som är oumbärliga för att man ska få ett lyckosamt utbildningssytem: ‘En kraftfull läroplan, erfarna lärare, villiga elever, adekvata resurser/tillgångar och ett samhälle som värderar utbildning.’

I den essä som de publicerat så summerar Mullis och Martin sina fynd:

‘Utbildning är en mödosam/krävande process. Olika länder använder olika angreppssätt, men effektiv utbilding kräver alltid enorma ansträngningar [både från samhälle och enskilda individer och kanske också en känsla av att det finns någon idé med att lära sig; att det tjänar något till, är viktigt och kul?]. 

Framgång kräver utveckling av en ytterst noggrann och progressiv läroplan och att man förser eleverna med en jämlik möjlighet att lära denna. 

Framgång hänger också på ekonomiska resurser, och ett samhälle som verkligen vill, är viljestarkt, för att försäkra att elever är beredda att lära och att lärare är väl förberedda att handleda, likaväl som att man har de nödvändiga faciliteterna (hjälpmedel, lokaler etc) och materialen.”

Så kanske det att vi är solidariska med varandra är det som skapar allra bästa grogrunden för att göra skola, vård och omsorg – och därmed också samhället – utmärkt!? Trenderna idag är dock snarare de motsatta?

Annonser

§ 7 svar till Ännu mer om amerikansk skolpolitik: ”Alarmerande gap gällande kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen”…

  • k skriver:

     Rick Shenkman (se bloggpostningen ovan, ur länk därifrån) menar att amerikaner är dåligt förberedda för att leda världens ledande demokrati. Bara två av fem som röstar kan nämna de tre grenarna i federalt styre. Och 49 procent av amerikanerna tror att presidenten har befogenhet att upphäva/avskaffa konstitutionen. Men allvaret i detta visade sig, säger Shenkman, efter 11 september, då undersökningar visade att ett stort antal amerikaner visste litet om attackerna och irakkriget som följde och fakta runt dessa händelser.

    Han klandrar delar av folkets missförstånd Vita Husets ”meddelandemaskin.”

    Det som blev obestridligt klart i vetenskapliga undersökningar som gjordes efter 11 september /…/ miljoner amerikaner kan inte mäta djupet i de många turer som komplicerade debatter tar”

    skriver Shenkman. Och han började förskräckt fundera över kompetensen hos den amerikanska röstaren.

    Det som alltså gjorde att han började fundera över dessa saker var 11 september och irakkriget och att det visade sig att amerikaner inte förstod grundläggande fakta om dessa händelser.

    Han fann det väldigt störande att han inte kunde föra en intelligent konversation om det, ett så känsligt ämne.

    Han säger:

    Jag skulle önska att vi kunde sitta ner och ha en intelligent konversation om detta. För det först, att vi som alkoholister medger att vi har ett problem, och två, att vi försöker fundera ut hur vi ska lösa problemet.”

    Det som gjorde honom mest bekymrad var att en majoritet av amerikanerna trodde att det fanns massförstörelsevapen i Irak även sen kommissionen sagt att det inte fanns några.

    Bara en tredjedel av amerikanerna förstod att större delen av resten av världen var emot vår invasion. En andra tredjedel trodde att resten av världen hyllade vår invasion och den sista tredjedelen trodde att resten av världen var neutral.

    Om du har så mycket fel rörande en av de viktigaste sakerna som vi står ansikte mot ansikte emot, så är det svårt att ha så värst mycket förtroende för vår demokrati./…/

    Demokrati hänger på en oförminskad och ständigt pågående konversation om våra svagheter lika väl som våra styrkor.”

    Att människor är så litet insatta har säkert en massa olika anledningar. Psykologiska, samhälleliga, mediala. Jo, skrämmande är det.

    Om Susan Jacoby och hennes bok:

    Det finns få ämnen som är mer i rättan tid än det som Susan Jacoby har tagit sig an i sin nya bok ‘The Age of American Unreason‘ [‘Amerikansk tidsålders dårskap’], i vilken hon hävdar att ‘Amerika är nu sjukt i en kraftfullt ansträngande mutation av okunnighet, irrationalitet [anti-rationalitet är ordet hon använder, dvs ‘mot rationalitet’, inte för rationalitet eller bara ren irrationalitet] och antiintellektualism som flätats samman.”

    Är det något liknande vi ser här i Sverige också? Liksom i andra delar av (väst)världen? Ja, undra på att Stefan Löfven är okej för högern, se dagens ledare i Ljusnan ”Inte vinst till varje pris”. Jag tror inte på vinst alls inom välfärdssektorn. Den bör drivas ickvinstrdrivande. Skola, vård och omsorg bör vara något vi har full över som medborgare, genom valda ombud. Jag kommer att blogga mer om detta senare i separat bloggpostning. 

  • k skriver:

    Och här om ren propaganda och avsaknad av fakta? Patrik Rydell skriver i ”Så blir skolan världsledande” om debattartikel skriven av Tobias Kranz, chef för utbildning, forskning och innovation på Svenskt Näringsliv, och Johan Olsson, utbildningspolitisk expert också på Svenskt Näringsliv. Är detta exempel på en intellektuellt hederlig diskussion?

    Se också Eva-Lotta Hulthén i ”Finns det någon som är förvånad?”:

    ”I nättidningen Skola och samhälle konstaterar Sten Svensson, före detta chefredaktör för Lärarnas tidning, att en populär förklaringsmodell till varför eleverna presterar dåligt just nu är att lärarna har för låga förväntningar på dem.

    Han skriver: ‘Att förklara elevresultaten med lärarnas låga förväntningar och Salsa [Skolverkets mätverktyg som räknar fram vilka resultat man kan förvänta sig utifrån elevsammansättningen på skolan] är dessutom en förklaringsmodell som är idealisk för de skolansvariga i stat och kommun. Den förklaringen pekar ut en syndabock, lärarna, och den kostar inga pengar.’

    Sten Svensson vill i stället se fler lärare, mer fortbildning, mer elevvårdspersonal och satsningar på andra samhällsinstanser som berör ungas liv. Men sånt kostar som bekant pengar. Bättre då med de billiga förklaringarna./…/

    Att förväntningar är en av de faktorer som påverkar elevernas resultat är förvisso väl belagt. Men om förtroende för elevernas förmåga är en viktig faktor för deras framgång – borde inte detsamma gälla för lärarna?/…/

    Att använda sig av skolan som en tummelplats för politiska utspel verkar till sist ha blivit en bumerang i bakhuvudet på ansvariga politiker. För hur ska skolan någonsin kunna bli bättre om lärarna söker sig därifrån och studenterna hoppar av sin utbildning eller redan från början väljer bort yrket? Kanske hota med kvarsittning? Nej just det, skolplikten gäller bara eleverna. Och inte ens på dem funkar överdrivet kontrollerande och nedlåtande behandling motivationshöjande.”

    Och trots alla de där fina orden från såna som Tobias Krantz m.fl. så godkänns friskolor på vad som för mig verkar vara skrämmande lösa boliner. Hur ska sånt kunna bidra till att göra vår skola ”världsledande”? 

    Ja, vadå flum?

     

    • k skriver:

      ”Organisatoriska ändringar kan inte i sig själva skapa ett sunt utbildningsprogram eller höja utbildning till den excellensens höjder som vi skulle vilja”

      skriver Diane Ravitch på s. 225 i sin bok ”The Death and Life of the Great American School System.”

      ”Det mest uthålliga sättet att förbättra skolor är att förbättra läroplan och handledning och att förbättra de förhållanden i vilka lärare arbetar och barn lär, snarare än att ändlöst käbbla över hur skolsystem ska organiseras, handhas och kontrolleras. 

      Det är inte skolors organisation som bär skulden för den okunnighet vi djupt beklagar, utan avsaknaden av sunda utbildningsvärderingar. 

      Våra skolor kommer inte att förbättras om valda tjänstemän tränger sin in i pedagogiskt territorium och fattar beslut som rätteligen borde göras av professionella utbildare. 

      Lagstiftare i kongress och på statsnivå borde inte tala om för lärare hur de ska undervisa, lika litet som de borde tala om för kirurger hur de ska genomföra operationer. Inte heller borde läroplanen i skolor vara föremål för politisk förhandling bland människor som varken är kunniga om undervisning eller väl utbildade.

      Pedagogik – dvs hur man undervisar – är rätteligen det professionella området för individuella lärare.

      Läroplan – dvs det som ska läras ut – borde bestämmas av professionella utbildare och vetenskapsmän, efter tillbörliga offentliga överläggningar, där de tillåts agera med den auktoritet tillfallen dem av skolor, distrikt eller stater. 

      Våra skolor kommer inte att förbättras om vi fortsätter att bara fokusera på läsande och matte medan vi ignorerar de andra studier som är väsentliga element i god utbildning. 

      Skolor [samhälle och politiker] som inte förväntar sig mer av sina elever än att de behärskar grundläggande färdigheter kommer inte att producera utexaminerade som är förberedda för högskola/universitet eller den moderna arbetsplatsen.”

      Trots deras fina retorik om ”världsledande skola”!

      ”Inte heller kommer de att producera män och kvinnor som är förberedda för att skapa nya teknologier, åstadkomma vetenskapliga genombrott eller åstadkomma ingenjörsbragder. 

      Inte heller kommer de som utexaminerats att vara förberedda för att uppskatta eller addera något till vårt samhälles kulturella prestationer eller förstå och stärka dess demokratiska arv. 

      Utan vittomfattande frihetlig estetisk utbildning kommer inte våra studenter att vara förberedda för de ansvar som medborgarskap för med sig i en demokrati, inte heller kommer de att vara tillräckligt utrustade för att fatta beslut baserade på kunskap, eftertänksam debatt och förnuft.”

      • k skriver:

        Ravitch s. 227:

        ”Våra skolor kan inte förbättras om skolor drivna av skolpeng suger upp de mest motiverade eleverna och deras familjer i de fattigaste samhällena från den reguljära offentliga skolan.”

        Något som också kan ske och redan håller på att ske i Sverige.

        ”Att fortsätta på denna väg kommer att försvaga offentlig utbildning i förorter och ge illusionen av förbättring. 

        I utbyte för förtjänsterna från avreglering, borde skolor drivna på skolpeng använda sina autonomi från de vanliga reglerna och regleringarna för att visa vad de kan göra för att utbildna elever som har varit oförmögna att lära sig i en traditionell skola.”

        Bra idé!

        ”I framtiden borde skolor drivna på skolpeng vara värderade partners till traditionella offentliga skolor. Skolor drivna med skolpeng borde utformas för att samarbeta med traditionella offentliga skolor i en gemensam mission: utbildningen av alla barn. I denna mission borde de vara allierade, inte fiender eller rivaler.”

        Bra sagt!

        ”Våra skolor kommer inte att förbättras om vi förväntar oss att de ska agera som privata, vinstsökande företag. Skolor är inte företag; de är för det offentligas bästa. 

        Målet för utbildning handlar inte om att producera högre poäng, utan att utbilda barn att bli ansvariga människor med välutvecklade sinnen och goda karaktärer./…/

        Det oförsonliga, ihållande fokuset på data som har blivit den banala sanningen de senaste åren förvränger  utbildningens natur och kvalitet. 

        Det finns många exempel på hälsosam tävlan i skolor /…/, men tävlingen bland skolor att få högre poäng handlar om en annan slags natur; i nuvarande klimat så gör detta helt säkert att lärare tillbringar mer tid för att förbereda elever för staliga test, inte för att förbereda dem för eftertänksamt skrivande, kritiskt läsande, vetenskapliga experiment eller historiska studier.

        Inte heller borde vi förvänta att skolor kämpar med varandra om elever, som företag kämpar om kunder, eller för att göra reklam för sina varor och marknadsföra sin service. 

        För att skolor ska lära av varandra så måste de beredvilligt dela information om sina lyckanden och misslyckanden, som de i medicinen professionella gör [gör de alltid?], snarare än att agera som rivaler i kampen för överlevnad.”

        Vad bra sagt!

      • k skriver:

        Ravitch s. 229:

        ”Väl tilltagna resurser är ingen garanti för succé, men det är absolut svårare för skolor att lyckas utan dem.

        Om vi menar allvar med att minska och sluta prestationsgapet, då bör vi förvissa oss om att skolorna som de mest behövande eleverna går i har välutbildade lärare, små klasser, förträffliga faciliteter och en lkäroplan som är rik på konst/estetiska ämnen och vetenskap.”

        BRA sagt!

        ”Våra skolor kan inte förbättras om vi ignorerar nackdelar [det som missgynnar] som förknippas med fattigdom och dess effekter på barnens förmåga att lära.”

        Bra sagt!

        ”Barn som har växt upp med fattigdom behöver extra resurser, inkluderande förskola och medicinsk vård.

        De behöver små klasser, där de kommer att få extra lärartid och de behöver extra mycket tid att lära.

        Deras familjer behöver ytterligare stöd, sådan som social service som koordinerats och som kan hjälpa dem förbättra utbildningen, för att erhålla nödvändig social förmåga och för att kunna få job och bostad. 

        Medan skolan själv inte kan göra dessa saker, borde den vara del i ett offentligt nät och privata medverkande som fungerar som stöttepelare för familjer.”

        Bra sagt igen!

        ”Våra skolor kan inte förbättras om vi använder dem som samhällets  universalslagpåsar, klandrande dem för ekonomins sjukdomar, bördor lagda på barn på grund av fattigdom, för dysfuntioner i familjer och hövlighetens erosion. 

        Skolor måste arbeta tillsammans med andra institutioner och kan in ersätta dem.”

        Nej, skolor kan inte göra mirakel, precis som Ravitch och andra forskare påpekat med eftertryck. Nej Tobias Krantz, det är tveksamt om det finns några mirakelskolor!

        Dessutom borde aga av barn förbjudas i alla skolor i alla stater i USA, samt förbjudas i hemmet och i hela samhället i USA!

        Vi här i Sverige borde göra oss mer och mer medvetna om annan slags misshandel av barn, som vi borde undvika, hjälpa varandra att undvika; som att skratta åt eller göra narr av barn osv.

        Se om ”Barnets rättigheter i teori och praktik” och om en massa fint tal! Hur okunnig och okänslig får en politiker med så mycket makt vara?

  • k skriver:

     Daniel Suhonen skriver i artikeln ”Du följer väl avtalet lille vän”:

    ”Jag menar att idén att ‘konkurrens ökar välfärden’ är helt förfelad. Men jag lämnar det just här. I stället vill jag påpeka ett centralt men föga uppmärksammat faktum: konkurrens inom välfärden institutionaliserar en ny ‘misstroendekultur’. 

    Då välfärd byggd på medborgarskap hos klienterna, och professionella tjänstemän som utförare, ersätts med en kundrelation styrs välfärden inte längre av lagarna och det professionella omdömet utan av kontrakten och amatörerna.

    En offentlig sektor av välfärdsproduktion i egen regi ersätts med en stat som desperat försöker övervaka välfärdsproduktion i andras regi. För att detta ska fungera krävs en övervakningsstat av närmast DDR-mått.

    För några månader sedan kunde man läsa: ‘Kommunerna har det största ansvaret för den senaste tidens vårdskandaler, anser Demensförbundet.’ I tidningen Veteranen (111207) gavs en förklaring:

    ‘När Jannis Avramidis fann sin pappa vanvårdad på ett boende valde han att granska vårdavtalet mellan kommun och utförare.

    – Det var på tio sidor och väldigt luddigt formulerat. När det gäller skrot eller CD-skivor så är avtalen ofta på flera hundra sidor, säger Jannis Avramidis till SVTs Rapport.

    – Det står att vården ska vara god, bemanningen tillräcklig och kvalitén hög, men ingenstans finns det specificerat exakt vilka tjänster som ska levereras och hur kvalitén ska mätas. Man vet alltså inte vad det är man har köpt och hur man ska följa upp det man tror sig ha köpt.’

    För att råda bot på dessa missförhållanden har sedan Avramidis– avtalsjurist till yrket – tillsammans med Demensförbundet författat ett 80-sidigt kontrakt som skickats till Kammarkollegiet som grund för vidare upphandlingar enligt LOU.

    Men, vänta nu! Måste man skriva 80-sidiga kontrakt för att kunna skilja vård från vanvård? Och om 80-sidigakontrakt plötsligt nu är en förutsättning, hur kunde Sverige ha någon välfärd av kvalitet alls på den tid då inga kontrakt skrevs?

    Kan inte personalen längre skilja på vård och vanvård? Man hade hoppats att det vore medicinska kriterier hos professionen som garanterade vårdens kvalitet, inte juridiska formuleringar i kontrakt.

    80-sidiga kontrakt är ingen lösning – bara förlängningen av en ren perversion. Dem man skriver 80-sidiga kontrakt med är ju inte att lita på. Om verkligen Carema på fullt allvar inte kan skilja på vård och vanvård om det inte specificeras i 80-sidiga kontrakt, är det verkligen till dem vi vill överlåta omsorgen om våra gamla?/…/

    Men Carema kan naturligtvis skilja på kvalitet och vanvård. /…/

    Problemet är inte att de inte kan förstå, det är att de – i vinstens namn – inte vill förstå, om inte avtalet tvingar dem till det.

    Men ska verkligen organisationer som låtsas vara korkade om inte avtalet tvingar dem till motsatsen sköta vården, skolan och omsorgen i landet?”

  • […] kreativa och alltså kan lösa de problem vi förmodligen kommer att möta i framtiden? Dvs som har ”brett kunnande inom ett brett spektrum av kunskapsområden, förståelse för politiska saker, ve…Och som kan lösa de problem vår jord kanske kan komma att möta på ett för vår mänsklighet bra […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Ännu mer om amerikansk skolpolitik: ”Alarmerande gap gällande kunskap och förståelse av politiska saker, vetenskapliga fenomen, historiska händelser, litterära anspelningar och nästan allt annat man behöver veta för att man ska kunna förstå världen”…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: