Ravitch: ”Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation”…

14 april, 2012 § 9 kommentarer

Alan B. Kreuger.

Diane Ravitch s. 229-230:

”Om det är något alla utbildare vet och som många studier har bekräftat i decennier, så är det det inte finns ett enda, enstaka svar på hur utbildning ska förbättras.

Det finns ingen ‘silverkula’, ingen magisk fjäder, inget universalmedel som mirakulöst kommer att förbättra elevers prestationer.

Det finns ingen grund för det påstående som gjorts under det senaste decenniet att ansvarsskyldighet i sig självt är någon slags ‘silverkula’, inte heller att det ofta hävdade argumentet att [skol]val i sig själv är en universalmedicin.

Ansvarsskyldighet och [skol]val kan höja eller inte höja testpoäng, men ingendera är ett bombsäkert sätt för att förbättra undervisning.

Högre testpoäng kan eller kan inte vara en pålitlig indikator på bättre utbildning. Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation.

Att investera överdrivna mängder tid i testförberedande aktiviteter kan mycket väl driva upp poängen. Det vore förvånande om poängen inte gick upp när så många ansträngningar lagst ner för att pusha dessa [exakt!].

Men ändå [vilket kan få oanade konsekvenser för samhälle och demokrati] kan de unga på samma gång som poängen går upp vara okunniga om aktuella händelser, vår och andra regeringars strukturer, ekonomins principer, grundprinciperna i vetenskap, nyckelverken i vår och andra kulturers litteratur, praticerandet och uppskattningen av konsterna [de estetiska ämnena] eller de större händelserna och idéerna som påverkat vår nation och världen.

Även när deras poäng går upp kan de vara i avsaknad av varje önskan att fördjupa sitt förstående och sitt kunnande och kan sakna intresse att läsa någonting [överhuvudtaget] för sin egen upplysning och sitt eget nöje.

Och så kan vi finna att vi har erhållit ett paradoxalt och hemskt utfall: högre testpoäng och sämre utbildning.”

Dessutom så börjar man mer och mer diskutera att stor ojämlikhet påverkar social rörlighet i USA. Se ”Forskning för möjligheternas land”:

”Alan Krueger, ordförande för USA-presidenten Obamas ekonomiska råd, har väckt uppmärksamhet och debatt genom att diskutera sambandet mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet, mätt som hur starkt en mans inkomster är knutna till hur mycket hans far tjänat [se hans ‘Rising Income Inequality Causing Unhealthy Division In Opportunity’ eller ‘Ökande inkomstojämlikhet orsakande ökande uppdelning gällande möjligheter’]./…/

Vi ser att bland dessa nio rika länder så finns det ett mycket starkt samband mellan inkomstojämlikhet och social rörlighet: mer inkomstojämlikhet associeras med mindre social rörlighet.

Vilka är då kanalerna genom vilka ojämlikheten upprätthåller sig själv? Familjen, skolsystemet och grannskapet i vilket man växer upp är tre centrala arenor för reproduktion av ojämlikhet. Jag ska exemplifiera dessa utifrån ny forskning av nationalekonomen Elizabeth Washbrook med kollegor samt kulturgeografen Lina Hedman.

Washbrook och tre kollegor studerar i en ny artikel femåringars kognitiva utveckling i Australien, Kanada, Storbritannien och USA. De konstaterar att USA och Storbritannien har de starkaste kopplingarna mellan föräldrars utbildningsnivå och inkomster och barnens kognitiva förmågor, medan kopplingen är svagast i Kanada.

Washbrook och kollegor förklarar detta med att Kanada har relativt generös familjepolitik – såsom tillgång till dagis – och lägre inkomstojämlikhet än vad USA och Storbritannien har.

I ett mer ojämlikt land som USA kan höginkomsttagare investera väldigt mycket mer än vad medel- och låginkomsttagare kan i sina barns utbildning (inklusive förskola), vilket gör att höginkomsttagarnas barn får ett stort försprång socio-ekonomiskt, vilket minskar den sociala rörligheten i samhället.

Den forskning som Waldbrook med flera gör sätter fokus på att ojämlikhetens reproduktion börjar tidigt och att politik för lika möjligheter – ‘möjligheternas land’ för att hämta ett begrepp från Mona Sahlin4 – också måste göra det.”

Se också ”Den kompensatoriska skolan är förstörd”:

”Professor KG Karlssons från Mittuniversitetet och vetenskaplig ledare för PISA i Sverige konstaterade att likvärdigheten i skolan kan mätas på flera sätt. Ett mått är den totala variationen i kunskap mellan olika elever.

Ett annat mått är variationen i kunskapsnivå mellan olika skolor.

Ett tredje är betydelsen av elevernas sociala bakgrund för hur eleven lyckas i skolan.

Och ett fjärde är betydelsen av elevernas sociala bakgrund på en skola för hur skolan lyckas. Enligt alla dessa fyra mått har den svenska skolan drastiskt försämrats under perioden 2000-2006.

När det exempelvis gäller variationen mellan olika elever tillhörde Sverige 2000 ett av de bättre länderna inom OECD. Numera tillhör Sverige den sämre halvan.

KG Karlssons slutsats var klargörande:

– Tidigare förmådde den svenska skolan att till en del kompensera för elevernas bakgrund, det vill säga föräldrarnas utbildningsnivå. Den förmågan har upphört.

Den kompensatoriska skolan har försvunnit.”

Tidigare bloggningar under kategorin Diane Ravitch.

Annonser

§ 9 svar till Ravitch: ”Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation”…

  • torestad skriver:

    Den svenska skolan har inte under hela 1900-talet kunnat kompensera
    för föräldrarnas utbildningsnivå. Redan på 1970-talet påpekade bl.a. porfessor Siv Fischbein att den slappa grundksolan gjorde att elevernas familjebakgrund starkt slog igenonom i skolresultat. Ett skäl var uppdelningen i särskilda och lättare kurser i olika ämnen.

    KG Karlssons statistiska resonemng förefaller amatörmässiga eller ock så har de förlorat sin mening i någon slags översöttning.

  • k skriver:

    Nej, skolan har ALDRIG varit HELT kompensatorisk, men jag tror visst att den under en övergångsperiod faktiskt HAR varit mer kompensatorisk, än vad den är idag och vad den var så sent som i starten av 1970-talet, när man valde allmän och särskild matte osv.

    Jag tror inte Karlsson nånsin har sagt att svensk skola varit perfekt när det gäller kompensatoriska effekter, men det kan ändå vara sant att stora och alltmer ökande inkomstskillnader slår igenom.

    Två citat av OECD för att bara nämna något, på engelska, så meningen inte går förlorad i någon slags översättning:

    (1) ”Social mobility is generally higher in countries with lower income inequality, and vice versa. This implies that, in practice, achieving greater equality of opportunity goes hand-in-hand with more equitable outcomes.”

    (2) Doesn´t inequality encourage people to try to do better? Our data dispel this myth to a large extent. Social mobility is low in countries with high inequality like Italy, the UK and the United States. And it is much higher in the Nordic countries, where income is distributed more evenly. This means that, in most high-inequality countries, dishwashers´sons are more likely to be dishwashers and millionaires´kids can assume that they too will be rich.”

  • k skriver:

    Daniel Lind:

    ”1. Du säger att jag tillhör ett politiskt parti (läs: socialdemokraterna). Jag har aldrig varit partipolitiskt aktiv (eller medlem). En rättelse är på sin plats. Uppdraget av Arbetarrörelsens ekonomiska råd att skriva rapporten fick jag därför att jag under en tid har intresserad mig för ämnet, inte på grund av någon koppling som inte finns. Min fråga till dig blir självklart: på vilket parti röstar du? Med vilka glasögon tolkar du – och skriver om – världen? Kan du som docent och aktiv samhällsbloggare göra en värderingsfri tolkning av något så komplext som människan och de samhällen hon skapat? Jag menar att Gunnar Myrdal hade rätt – att samhällsvetenskapliga forskare tydligt bör klargöra sina egna värderingar (vad tycker du?). På detta sätt minskar risken för att forskarna gömmer sina politiska värderingar bakom forskningsresultaten…..forskningen riskerar annars att bli den fana under vilken man driver en personlig politisk agenda.

    2. När det gäller din egen forskning om den sociala rörligheten i den allra yttersta högersvansen av inkomstfördelningen blir den för min rapport intressant när den går att jämföra på ett tillförlitligt sätt mellan länder. Ur ett moraliskt perspektiv kan man också fråga sig i vilken utsträckning som graden av social rörlighet för den rikaste tusendelen av befolkningen är av primärt intresse i en samhällsanalys. För den absoluta merparten handlar livet – och livskvaliteten – om något helt annat. I forskningen om social rörlighet tolkas den amerikanska drömmen, from rags-to-riches, ofta som rörligheten från den lägsta till den högsta kvintilen (kvartilen el dyl) i inkomstfördelningen. Jämför man den typen av rörlighet är den klart högre i Norden än i USA. Alltså: den fattige förblir fattig och den rike förblir rik i högre utsträckning i USA än i Norden. Av denna etablerade tolkning av den amerikanska drömmen är det svårt att dra någon annan slutsats än att den amerikanska drömmen i praktiken är en mardröm på andra sidan Atlanten.

    3. Du tycker att min i övrigt intressanta analys (tack!) förmörkas av min ensidiga kritik av alliansens politik. Ur ett perspektiv har du en poäng, ur ett annat är du fel ute. I det första fallet kan jag säga att jag är kritisk till delar av alliansens politik (är du?). Många av de institutionella faktorer som har genererat hög social rörlighet i Sverige (och Norden) är på väg att urholkas (det är min tolkning av världen: vilken är din?) och att denna process har förstärkts av alliansens politik. Särskilt på utbildningspolitikens område fick jag (lite oväntat) stöd av den professor i nationalekonomi som kommenterade rapporten på ett seminarium den 8 april. Du är fel ute i så måtto att jag inte skulle ha invändningar mot den politik som fördes före regeringsskiftet 2006. Jag menar att den process vi nu är inne i är ett sammantaget resultat av 20 års politiska och fackliga prioriteringar. Vissa kan tycka att den lägre sociala rörlighet som jag tror vi kommer att få se om 10-20 år är ett pris värt att betala – att vi har vunnit något annat som är viktigare än försvagningen av principen om lika möjligheter. Det är så klart helt legitimt, men något jag har svårt att förlika mig med. Min bedömning är (vilken är din?) att sannolikheten att en anglosaxifiering av den svenska samhällsmodellen ökar vår konkurrensförmåga och reallönetillväxt är mindre än att den leder till lägre social rörlighet.

    4. När det gäller IQ är det inte självklart att den smarte förtjänar de fördelar som han/hon har av detta. Frågan handlar om hur långt man vill gå i att skapa lika förutsättningar mellan människor. Ska man bara hållas ansvarig för och förtjäna det som man själv har kunnat påverka? Om så är fallet är det inte klart att fördelar som baseras på IQ är rättvisa. Allt sedan Nozick och Rawls har detta, som du vet, varit en central moralfilosofisk fråga för inte minst de efterkommande liberala rättighetsteoretikerna. Forskningen om social rörlighet visar att IQ har en viss betydelse, men att sambandet är svagare än vad man kan tro. I Bowles m fl 2005 sägs bland annat att ”The results are somewhat surprising: wealth, race, and schooling are important to the inheritance of economic status, but IQ is a less important contributor, and the genetic transmission of IQ is even less important.” OECD och The American mobility project når samma slutsats. Det intressanta med IQ är kanske inte primärt dess strikta genetiska samband, utan hur tidigt i livet kognitiva skillnader uppstår mellan barn. Redan vid tre års ålder har man i USA visat att skillnader uppstår och att de håller i sig i vuxen ålder. Den centrala frågan blir därför: hur skapar man ett samhälle där den socialt betingade IQ-utvecklingen är så jämlik som möjligt? Gösta Esping-Andersen menar att Norden har varit framgångsrika i detta avseende, inte minst genom att samhället har tillåtits intervenera i familjen och kompensera de barn som växer upp under ogynnsamma familjeförhållanden. Den sammanhållna skolan har pekat i samma riktning. I dag ser vi att skillnaderna i hälsa ökar, att fattigdomen i allmänhet och barnfattigdomen i synnerhet pekar i samma riktning och att skolsegregeringen har ökat. Jag menar att detta är en ekonomiskt ogynnsam och orättvis utveckling (vad tycker du?) eftersom det kan komma att begränsa den sociala rörligheten för framtida generationer. Till detta ska läggas det samtida mantrat om att ”fler beslut ska fattas runt köksbordet”. Detta är så klart en tilltalande idé, men kan leda till att skillnader i uppväxtvillkor förstärks. Utan att ha någon entydig uppfattning av den optimala graden av intervention i familjen (går det att ha?!) är det, menar jag, viktigt att våga tänka tanken att frihet för vissa kan leda till ofrihet för andra…..negativ frihet behöver inte vara liktydigt med människans faktiska möjligheter till självförverkligande. I vilken utsträckning tror du att människans grad av reell frihet påverkas av samhällets grad av intervention? Tycker du att samhället har ett stort ansvar för att intervenera i familjen i syfte att kompensera barn uppväxta under utsatta familjeförhållanden? I så fall, tycker du att vi i dag går åt rätt eller fel håll?”

    • k skriver:

      Apropå politisk tillhörighet (och bloggen Ekonomistas och hur jag ofta upplever deras debattörer, både bloggskribenter och kommentatorer):

      Alla, UTOM de som kan misstänkas höra till vänstern, är helt och hållet objektiva, neutrala, vetenskapliga och inte ”biased” (dvs är helt opartiska)!???

      Se t.ex. anti-Makiw-bloggen om mainstream-ekonomi och studenters reaktioner på en undervisning de inte tycker är opartisk, men som de upplever framställs som helt och hållet opartisk, vetenskaplig och objektiv (på motsvarande sätt som naturvetenskapen? Fast inte heller DEN är alltid helt objektiv!).

      Där de skriver:

      ”We at Anti-Mankiw are no strangers to the idea that politics shapes economists’ theories about how the world works. Unlike Mankiw, who regularly asserts in his textbook an ideal-type of ”observation, theory, observation” method of economic science, the fact of the matter is that how we view the world often shapes our evaluation of the facts of that world.

      The neoclassical response in the late 1800s offered a new theory, or new way of looking at the world. This subsequently helped shape how all neoclassical economists thought about the source of profits: instead of seeing them as fundamentally sourced from workers, these economists saw capital and entrepreneurs simply getting their fair share of the pie — represented by the marginal price of capital multiplied by the marginal physical product of capital, or the value added by capitalists to production. This victory was a major one for capitalists because it essentially legitimated their control/monopoly over the means of production, which is really the main role capitalists play.

      No more explanation for all the profit was necessary! And the political consequences were indeed severe. For one, the neoclassical response to Marx came in the 1870s, when labor militancy across Western Europe and America was reacting to a rapidly growing capitalist power in politics and the workplace.

      And the political victory is felt even up to today: even when compensation starts to be outstripped by worker productivity as it did in the 1970s, neoclassical economists could simply ignore it because in their baseline model, workers get what they put in, and so does capital. The rest was just minor details.

      Why do we mention this now? Because Fred Moseley from Mount Holyoke College has written an excellent introduction to the neoclassical theory of distribution as well as some ways to critique it for an introductory- or intermediate-level class. Find it here. We highly recommend checking it out and trying it out in your own classes!”

  • k skriver:

    Egentligen tror jag att skolan har begränsad förmåga att fungera kompensatoriskt. Skolan har begränsad förmåga att göra under.

    Och det verkar finnas en försvagad relation mellan ekonomisk tillväxt och betalning till vanliga arbetare; ”Painful separation: An international study of the weakening relationship between economic growth and the pay of ordinary workers.”

    • k skriver:

      Och de som lämnar college nu i Storbritannien går ut på en tuff arbetsmarknad, där de är överkvalificerade:

       ”Times are undoubtedly tough for the 350,000-plus graduates who now leave university every year. Collapsing demand in some parts of our jobs market has seen competition for jobs intensify and many graduates now seek jobs for which they are over-qualified, accepting lower wages than their qualifications would usually be expected to command.

      And yet for all the hyperbole of a ‘lost generation,’ graduates remain the overall ‘winners’ in our increasingly polarised labour market. The coveted graduate wage premium is still a reality with the average economic return to a degree remaining fairly constant (and rising steeply for top graduates). Possession of a degree is still associated with significantly increased prospects of moving up the earnings ladder.

      As hard as things may seem, graduates entering the labour market today are in a far stronger position than the large numbers of their contemporaries making their first foray into the world of work with intermediate levels of qualification (levels 2 and 3).  Moreover, young people with intermediate qualifications are increasingly forced to compete for an expanding pool of low-skilled jobs with those graduates who cannot find jobs to match their own newly acquired skills. And while for graduates these jobs often serve as bridges to future opportunities or as temporary post-recession redoubts, for young people with intermediate qualifications they are increasingly all there is.

      new report by Steven Roberts for the Resolution Foundation shows that more and more young people with intermediate levels of qualifications are becoming trapped in low paid, low skilled jobs, with limited chance of progression. Given that level 2 and 3 qualifications are the highest level of educational qualification that 49% of adults in low to middle income households will attain during their lives, this skills trap in the lower realms of the labour market should be a concern for anyone interested in raising the living standards of the 10 million working-age adults in this group.”

  • k skriver:

    I ”Tune in Walk out” kan man läsa:

     ”In recent years, state and national governments have cut funding for public higher education.  As a result, schools have increased tuition and fees and decreased financial aid, making college education inaccessible to many low-income students.  These rising prices have contributed to mounting American student debt, which now exceeds a trillion dollars and is larger than total US credit card debt.  These impediments to education are part of a broken economic system in which the wealthiest one percent profit off the labor of the 99 percent.

    This is the context in which we helped organize the student walkout from Professor Mankiw’s Economics 10. Those of us who walked out stand in solidarity with students (and those who would like to be students) nationwide who cannot access the ladders of opportunity that supposedly permeate the American meritocracy.  The walkout should be seen in the context of Occupy Boston and the Occupy movements nationwide, which seek to curb the trends of rising income inequality and concentration of wealth and power in the hands of a few over the past thirty years.  We believe that Professor N. Gregory Mankiw, a former economic advisor to President Bush, played a key role in creating the policies which have exacerbated economic inequality and led to financial instability and collapse.   We argue that it is unfair that he teaches this foundational course, which greatly impacts the attitudes of Harvard students, every year./…/

    By neglecting to mention the real-world effects of free trade policies, Professor Mankiw encourages students to view economics in terms of oversimplified models rather than in terms of actual people and issues.

    Discussion and debate are some of the most important aspects of a liberal arts education.  Yet, while such discourse is prominent in the scholarly economic community, it is largely missing from Ec 10.  Many critics of the Ec 10 walkout have argued that this action was tantamount to attacking ideological freedom in universities.  However, the point of the walkout was not to silence conservative viewpoints, but rather to protest Professor Mankiw’s monopoly over the presentation of economics to over 700 students with little experience in the field every year.  We hoped that the walkout would stir debate among the student body about the issues that the Occupy movement raises, such as economic inequality.  A broad liberal arts education should encourage students to think critically about what their professors teach, but Ec 10 does not promote such analysis.

    Activism is a natural outgrowth of the liberal arts principles of critical thinking and a free exchange of ideas. Students should be encouraged to learn about and debate important issues, develop a vision of a better world, and then, as Mahatma Gandhi said, ‘be the change they seek.’ Thus, we hope that the Ec 10 walkout, a political action with its roots in intellectual concerns, will help advance the causes of economic justice and open discussion.”

    Är högern/nyliberalerna mindre dogmatiska? Öppnare?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Ravitch: ”Överbetoningen på testpoäng och uteslutandet av andra viktiga mål med utbildning kan faktiskt underminera kärleken att lära sig liksom önskan att få kunskap, båda viktiga ingredienser när det gäller inre motivation”…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: