Mer om skolpolitik i USA: ”skapare av utbildningspolitik har ägnat otillräcklig uppmärksamhet åt liknande erfarenheter inom andra fält och upprepar misstag som andra gjort”…

12 april, 2012 § 3 kommentarer

Om Richard Rothstein här och fler texter av honom.

Och så vidare ur ”The Death and Life of the Great American School System: How Testing and Choice Are Undermining Education” av den amerikanska skolforskaren Diane Ravitch, s. 156:

”Att lotta om vilka elever som ska antas tenderar att rensa bort omotiverade elever från mängden sökande därför att det är mindre sannolikt att de lägger manken till [vet inte vad hon menar riktigt: om man gör en slumpmässig dragning, som i ett lotteri, av de sökande så är chansen stor att man rensar bort dem man inte riktigt vill ha? För de anstränger sig inte?

Och sen kan man fundera: vem vill ha dem? Tänk om deras föräldrar inte heller vill ha dem? Och vad händer med dem? Vilken syn får de på samhället? Eller vilken syn på samhället kan detta förstärka?].

Rektorer vet att det finns ett brett spektrum av förmågor inom varje ras- och etnisk grupp, lika väl som bland låginkomstelever [så chansen är ganska stor att man kan sortera bort de lägst presterande, vilket gör att ens skolas resultat ser fint ut – utan att man förbättrat undervisningen ett enda dugg! Och de minst motiverade tenderar att inte söka, så… Man rensar fint bort de som riskerar dra ner ens testresultat?].

En skola kan [således] omsorgsfullt rensa bort de lägst presterande och ändå skryta med att de flesta av deras elever är afro-amerikaner, latinamerikaner och låginkomstbarn. 

Utbildningsforskare kallar detta skummande eller att skumma grädden/ta det bästa [plocka russinen ur kakan].

Detta är ett väldigt effektivt sätt för skolan att generera höga testpoäng utan hänsyn till kvaliteten i dess program.”

Men vad vill föräldrar ha för sina barn? Egentligen?

Se också ‘The Charter-School Dust-Up: Examining the Evidence on Enrollment and Achievement’ eller ungefär Charterskolbråket : att granska bevis rörande inskrivning och prestation’. Se även Richard Rothstein: ‘Holding Accountability to Account: How Scholarship and Experience in Other Fields Inform Exploration of Performance Incentives in Education’ eller ungefär ‘Göra upp räkningen med ansvarsskyldighet: hur vetenskap och erfarenhet inom andra fält kan ge värdefull information rörande [effekten av] prestationsincitament i utbildning’ (ge indikationer om hur incitament fungerar i andra verksamheter och hur de då också kan komma att fungera inom undervisning och därmed kan man undvika misstag som andra har gjort) i min ganska fria översättning:

”Ansvarsskyldighet och incitamentsplaner för prestationer i utbildning äventyras av förvrängning av mål, spel och dobbel (=fuskande) och korruption. Skapare av utbildningspolitik som utformar sådana planer har ägnat otillräcklig uppmärksamhet åt liknande erfarenheter inom andra fält [vadå, flum?]. 

Detta arbete av Richard Rothstein beskriver institutioner inom sjukvård, jobbträning och välfärdsadministration samt inom privat sektor som använder sig av incitamentsplaner för prestationer och de perversa konsekvenserna av dessa.”

Hade man kunnat spara både tid, pengar och kraft på att undvika att göra samma misstag som andra redan har gjort?

Och är det BARA pengar och karriär som driver oss? Kan det finnas andra motiv som får oss att prestera väl? Men jag tror att under en viss gräns så presterar vi inte bättre (av flera anledningar) och över en viss gräns så börjar vi prestera sämre också. Något forskning har visat.

Ravitch vidare:

”Skolvalsskolor kan förbättra sina testpoäng genom att råda de elever som inte passar in bland de andra tillräckligt väl presterande att flytta till en annan skola eller genom att kugga lågpresterande elever, som då kan besluta sig för att lämna skolan [en form av att mobba bort elever!? Och hela detta program kallas så fint för ‘No Child Left Behind’, dvs att ‘inget barn ska lämnas efter’!]. 

Det är inte bara det att skolvalsskolor ser bättre ut om de utesluter slöfockar, utan den tradionella offentliga skolan ser sämre ut, därför att den genom lag måste ta emot dessa som inte togs emot eller sparkades från skolvalsskolan.”

Annonser

§ 3 svar till Mer om skolpolitik i USA: ”skapare av utbildningspolitik har ägnat otillräcklig uppmärksamhet åt liknande erfarenheter inom andra fält och upprepar misstag som andra gjort”…

  • k skriver:

    Inte bara skolan utan hela världen har utsatts för ett enda gigantiskt experiment och nu börjar vi se dess följder!?

    VANITY FAIR-MARXISTERNA ÄR HÄR –Francis Fukuyama har kommit på att historien inte är slut. Är tiden ur led?”:

    Fukuyama är filosofen som blev världskänd på 90-talet för sin tes om att historien är ‘slut’ eftersom den liberala demokratin en gång för alla segrat över alla andra upptänkliga ideologier. Idéstriderna är över. Slaget är vunnet. Nu ändrar han sig, i en essä betitlad ‘The future of history – Can Liberal Democracy Survive the Decline of the Middle Class?’ i Foreign Affairs förra nummer som har det storslagna temat ‘The clash of ideas’.

    Detta är vintern då man inte kan öppna Financial Times eller ens Economist utan att mötas av en analys av kapitalismens kris. På World Economic Forum i Davos i år debatterades kapitalismens framtid. Hos IMF talar ekonomer som Michael Kumhof (intervjuad i Arena 6/2011), om att ojämlikheten måste minska för att undvika en ny finanskris. JP Morgan Chase VD Jamie Dimon, tillika Wall Streets högst betalda VD, säger att samhället har blivit mer orättvist och att han gärna ser högre skatter för de rika./…/

    Man vet att det är kris när kapitalismens främsta förespråkare tävlar om att bekymra sig för ojämlikheten. De rika har blivit radical chic igen. Fyrtiotvå år efter Tom Wolfes berömda essä om eliten som insåg hur taktiskt och klädsamt det politiska kunde vara.

    Nyheten är att det var ekonomerna som började prata den här gången. Och de gjorde det samtidigt som allt fler konstaterade att det är ekonomernas föreslagna liberaliseringar som har skapat den världsomspännande kris som ingen har några lösningar på.

    ‘De rika har blivit radical chic igen. Fyrtiotvå år efter Tom Wolfes berömda essä om eliten som insåg hur taktiskt och klädsamt det politiska kunde vara.’

    Ekonomerna lyckades behålla problemformuleringsprivilegiet genom att byta spår. Nu gällde det att vara först med att fördöma girigheten. Vi har helt enkelt fått en Vanity Fair-marxism, en motsvarighet till den så förhånade champagne-socialismen. 

    Världens tredje rikaste man, Warren Buffett, tog täten med sina uttalanden om klasskrig: hans klass krig mot de fattiga. Han fick snabbt efterföljare bland sina fans.

    Ett typexempel på den nya Vanity Fair-marxisten är konsultföretaget McKinseys globala vd Dominic Barton som nu sågar inkomstskillnader och hyllar välfärdsstaten.

    Det är ingen mindre än Tony Judt som har omvänt honom, med boken ‘Ill fares the land‘, denna hyllade försvarsskrift för socialdemokratins förlorade värden./…/

    De ivrigaste spridarna av Occupyrörelsens mycket enkla grundbudskap om 99 mot 1 procent är alltså enprocentarna själva. Det är inte bara nätverket Allt åt Alla som exotiserar överklassen på överklassafaris till Solsidan, även tidningar som Dagens Industri rider på de superrikas post-Occupy-popularitet och bidrar med artiklar om hur dyrt börs-vd:arna bor och notiser om att rika är elakare än andra. Ja, till och med Magdalena Ribbing har börjat besvara konkreta frågor om hur man hanterar klasskillnader i sin etikettsspalt.

    Det syns i framför allt den amerikanska valdebatten en nyfrälsthet inför att använda tidigare tabubelagda klassbegrepp. I Europa, där vi sedan 80-talet helst pratat om klass i Bourdieuska och symbolladdade termer, hörs också ett alltmer materialistiskt klasspråk. 

    Alla älskar att syssla med det till intet politiskt förpliktigande: att fördöma Girigheten. Det är det perfekta sättet att kommentera finanskapitalismens urartning, utan att kritisera den annat än på ett moraliskt-populistiskt plan. Det blir samtidigt ett effektivt försvar för den goda kapitalisten, en sådan som har humor och värdighet – en Warren Buffett.

    I USA kommer det ut mängder av böcker med titlar som ‘Winner-Take-All Politics. How Washington Made the Rich Richer – And Turned Its Back on the Middle Class’. Det har gått fort. Det var inte längesedan ‘Jämlikhetsanden’ kom ut och fick högerdebattörer att rasa mot statistiska fakta som de flesta oberoende sociologer instämde i – och som nu diskuteras i Davos och på IMF. 

    Det är ljudet av den sönderfallande medelklassen som såväl Vanity Fair-marxisterna som Francis Fukuyama och konservativa debattörer som Charles Murray – aktuell med omdiskuterade boken ‘Coming apart’ – nu är rädda för. Tanken på att den medelklassiga våren ska sprida sig. Att ‘the nouveau poor’ ska resa sig på ännu fler platser än de redan gjort.

    De som protesterat i London, Kairo, Aten och Madrid tillhör inte sekteristiska eller ens konventionella vänstergrupper.

    Det går en hel generation studenter på världens universitet just nu som har insett att de inte kommer få den välbetalda framtid de trott, kanske inte ens ett jobb [se de studenter som marscherade ut från föreläsning för ekonomiprofessorn Greg Mankiw och som startade anti-Mankiw-bloggen].

    I nyutkomna reportageboken ‘Why it’s kicking off everywhere. The new global revolutions’ kopplar Paul Mason, författare och ekonomijournalist på BBC, ihop Occupy Wall Street med upproren i arbetslöshets-Europa och den arabiska våren.

    Han iakttar hur de mäktiga sett maktlösa ut i spåren av finanskapitalismens sammanbrott och reser mellan förra årets upprorsplatser. Han träffar människor på Tahrirtorget och på Oklahomas campingar för hemlösa som har detta gemensamt: De trodde de var medelklass. Eller skulle få bli./…/

    Det går inte alla kalla dem omoderna kommunisttyper i protest mot ‘framsteg och utveckling’. De beter sig i allra högsta grad samtida./…/

    Fukuyamas fatalistiska världsbild blev den etablerade och rådande både höger- och vänsterut under 90- och 00-talen, medan hans allt svagare motståndare menade att den liberala hegemonin skulle skapa just det världsläge Vanity Fair-marxisterna nu beklagar: En global elit och större och maktlösare massor

    Likt en gammal stalinist som kom på att hans lära var ack så fel tvingas Fukuyama nu konstatera att världen skriker efter en trovärdig motberättelse till den kapitalism som skapar idel brantare klyftor.

    Medan ekonomerna har upptäckt att för stor ekonomisk ojämlikhet är olönsamt, har Francis Fukuyama insett att även ojämlikhet vad gäller idéer är det: Den globaliserade kapitalismen urholkar hela den medelklassbas på vilken den liberala demokratin vilar.

    De kommer inte att fortsätta tro på den. 

    Han är alltså orolig för medelklassen så som han själv varit med om att definiera den, det vill säga som bestående av alla mellan den rikaste procenten och fattigdomsgränsen.

    Det är just detta som nu slår tillbaka som en handfallenhet. Hur ska man kunna rädda en medelklass man saknar begrepp för att definiera? Fukuyama undrar därtill hur medelklassen ska kunna rädda sig själv så länge de är fångade i förra generationens berättelse, berättelsen om att allt friare marknader är för deras bästa. Den är ju inte sann längre.

    Det är därför det nyfrälsta behovet att tala om klass igen har uppstått. För att man är så illa tvungen. Även om man tillhört dem som hävdar att klassamhället är lika över som historien.”

    Se också ”En för alla, alla för en” samt ”Riksdagsledamöter okunniga om villkor för socialbidrag.”

    Om avgifter, försäkringar och bidrag” av Viktor Tullgren:

    Något som brukar irritera mig i politiska debatten är när socialförsäkringarna, så som a-kassa, sjukförsäkring och föräldraförsäkringar benämnas som bidrag. Oftast är det tyckare och tänkare på högerkanten som är gör detta och tyvärr är det till och med en bärande del av nuvarande regeringsallians retorik i och med talet om ‘bidragslinjen mot arbetslinjen’. På samma sätt irriteras jag av när, oftast samma tyckare och tänkare, påstår att arbetsgivaravgiften är en skatt, eller till och med en osynlig skatt på folks löner. Båda dessa påståenden är nämligen bevisligen felaktiga.

    För sanningen är nämligen att socialförsäkringarna är just försäkringar. Obligatoriska och offentliga försäkringar men likväl försäkringar, som tillhandahåller ett inkomstskydd vid sådana händelser som sjukdom, arbetslöshet eller pension. Försäkringar som i huvudsak finansieras genom arbetsgivaravgiften.

    Arbetsgivaravgiften är nämligen inte en avgift utan flera avgifter knutna till olika försäkringssystem. Totalt sju till antalet är dessa: ålderspensionsavgift, efterlevandepensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, föräldraförsäkringsavgift, arbetsskadeavgift, arbetsmarknadsavgift och allmän löneavgift.”

    • k skriver:

      Skolpolitiken är bara en del av den nyliberala politiken.

      Sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna är försäkringar och inte bidrag! Och jo, vi tjänar på ett solidariskt samhälle. Bra skrivet! Men nu är det tyvärr klart att LSS privatiseras! Vad tror man att man vinner på det? (s) är inte mycket bättre än högern. Ja, de som behöver mest kultur får minst. 😦 Vadå, ljus över landet? 😦

      • k skriver:

        Men kulturen kan i högsta grad visa vägen! Därför man vill göra den så tandlös som möjligt från högerns håll?

        Tidskriften 10TAL [se dess senaste nummer ‘#7 Dialog -Revolt’] kallade nyligen till ett kritiskt samtal om hur kulturen ska bjuda motstånd mot den numera på en gång vettlösa och tandlösa kulturpolitiken.

        Med uppmaningen ‘Väck det kritiska samtalet!’ vill man höja kunskapen om det paradigmskifte som kulturen just nu genomgår; att prata om det både subtila och tydliga motstånd som Alliansens politiker riktar mot kulturarbetarna, och konkret också formulera hur kulturen ska protestera.

        Moderatorn Arne Ruth behövde bara börja med att läsa upp de sex kulturpolitiska målen från 1996 (ändrade 2009) för att vi skulle begripa att det skett en förändring. Rent faktiskt – en kulturrevolution. År 1996 rådde det ännu partipolitisk enighet om följande mål – dessa var självklarheter /…/

        Hur ritas en karta om? Hur snabbt går det? Hur ska vi bäst akta oss för den ‘typiskt svenska historierevisionism’, med författaren Ulrika Kärnborgs ord, som består i att vilja sudda ut allt som varit, vända blad och skita i det som det svenska samhället bestämde sig för efter andra världskriget: att ett demokratiskt land behöver statligt subventionerad kultur?

        När blir en självklarhet en utopi? Vad händer med den konstnärliga och obundna självständigheten, när tonen till kulturarbetarna plötsligt förändras?

        När kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och hennes sidekick Patrik Liljegren myndigt upplyser Martina Montelius, konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan Fyra, att hon måste fylla varje tidslucka vid teatern med ett sponsrat evenemang, och även baka bullar till ett teatercafé, för att få teatern att gå runt?

        Vad händer med bildningsmålet när utbildningsministern överger förståelsen för värdet av bildning – det som blir kvar när man glömt allt man lärt sig – och riktar all kraft mot resultatinriktad utbildning? Och när folkbiblioteken som idé havererar?

        Vad händer med samhällsbildningen och det litterära skapandet då? När förlagen till följd av kommersialismen inte längre klarar av att ge ut författare som, så småningom och efter många ”mellanböcker”, utvecklas till att bli framtidens P O Enquist, Kerstin Ekman eller Sara Lidman, August Strindberg?

        Vad händer
         när de fria tidskrifterna inte har några ramar kvar att suga på? Vilken arena ansvarar då för samtalet om denna kritik?

        Alldeles nyligen beslutades, trots 1400 namnunderskrifter i protest, att Bergshamra bibliotek delvis ska läggas ner. Moderata Solna kommun behöver pengar till den nya idrottsarenan och tycker att Bergshamraborna kan åka till Solna centrum om de behöver låna en bok.

        Ingen Allianspolitiker skulle förneka att kulturen är viktig – den är alltid viktig, kanske som en liten krydda i tillvaron; en parfym? – men de som professionellt skapar, genomför, lyfter upp och utmanar kulturen, bemöts som om de höll på med skolans roliga timme.

        Finansieringsalternativen som formuleras, idén om att kulturen ska bäras (förutom av volontärer) av privata sponsorer och mecenater, är enligt Ulrika Kärnborg ett slags orealistisk, kulturpolitisk våt dröm: ‘De här pengarna som ska komma ur tomma intet, de kommer inte!’ Och om de kommer, kommer de när mecenaten själv har lust till det; vilket var vad som hände med Palatset.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mer om skolpolitik i USA: ”skapare av utbildningspolitik har ägnat otillräcklig uppmärksamhet åt liknande erfarenheter inom andra fält och upprepar misstag som andra gjort”…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: