Generation JAG – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare …

31 december, 2015 § 5 kommentarer

130853-130471
Ja,  sluta gör den högljudda människan till vår tids ideal. Journalisten Patricia Franzén länkade denna bloggpostning i artikeln ”Varför måste barn ta plats?”

Linus Jonkman skriver:

”Med introversion kommer en lägre tolerans för dopamin. Översatt till vardagen kan det uttryckas som att: du behöver väldigt lite för att känna att tillvaron är rik nog – du blir inte uttråkad. Introverta barn behöver inte dränkas i sorlet av röster för att känna sig levande. De behöver inte klasar av vänner som skryter om hur många mjölktänder de tappat. En vän räcker långt (gärna en basset eller något annat som förstår värdet av tystnad).”

Dvs de är nöjda med ”litet”!

”De tysta barnen försvinner ofta i sin bubbla. De stirrar med glasartad blick genom halva middagen. I deras vardag är trasiga strykbrädor strandade rymdskepp och ett rostigt boule-klot är en meteorit från planeten NepTinnitus.

Så varför lever vi i en tid som insisterar på att dessa barn skall ta plats?
Varför måste alla bli Mick Jagger?

Varför inte bara låta de tysta barnen vara Keith Richards? (minus drogerna förstås) /…/

Vissa tycks ha utvecklat en svältfödd hungern efter uppmärksamhet. De deltar inte för attinteragera utan för att dominera. När flera samlas på samma yta blir rummet en kakafoni av självcentrerad energi./…/

En gång i tiden var det ett skällsord att vara en sådan som tar plats. Idag har det blivit en hedersmedalj/…/

Kulturella långtidsstudier visar en trend sedan 50-talet av stegrande utåtriktat beteende. Den högljudda personen har blivit vårt tids ideal. Även störningen narcissism har blivit allt vanligare./…/

Den amerikanska psykologen Jean Twenge* går så långt som till att påstå att den intensivt extraverta nutidsnormen fostrat en armé av små narcissister.”

”About The Narcissism Epidemic:

Narcissism—an inflated view of the self [uppblåst syn på självet] —permeates our culture [breder ut sig/genomsyrar vår kultur]. Not only are more people narcissistic, but the culture has tilted [lutar sig] toward a narcissistic focus on appearance [fokus på det yttre], money, and fame (reality TV is a spectacular example).”

I artikeln ”How Dare You Say Narcissism Is Increasing? All of the evidence that’s fit to print” eller ”Hur vågar du säga att narcissism ökar? [här finns] alla de bevis som är lämpliga att tryckas” kan man läsa (med åtföljande hänvisningar):

”2. Traits related to narcissism have also increased, such as extrinsic values [yttre värderingar], unrealistic expectations [orealistiska förväntningar; risk att man blir besviken], materialism, low empathy, agentic (but not communal) self-views, self-esteem, self-focus, choosing more unique names for children, less concern for others, less interest in helping the environment, and low empathy.

Studies consistently show increases in these traits, except the data on self-esteem are mixed. Self-esteem increases in elementary school, middle school, and college students, but is unchanged among high school students in 2 out of 3 studies.

Many of the studies below use data from Monitoring the Future, the same database of high school students that critics claimed showed no meaningful generational differences.

Gentile, B., Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2010). Birth cohort differences in self-esteem, 1988-2008: A cross-temporal meta-analysis. Review of General Psychology, 14,261-268.(link is external)

Konrath, S. H., O’Brien, E. H., & Hsing, C. (2011). Changes in dispositional empathy in American college students over time: A meta-analysis. Personality and Social Psychology Review, 15, 180-198.(link is external)

Lindfors, P., Solantaus, T., & Rimpela, A. (2012). Fears for the future among Finnish adolescents in 1983-2007: From global concerns to ill health and loneliness. Journal of Adolescence.(link is external)

Park, H., Twenge, J. M., & Greenfield, P. M. (in press). The Great Recession: Implications for adolescent values and behavior. Social Psychological and Personality Science.(link is external) (uses MtF)

Reynolds, J., Stewart, M., Sischo, L., & MacDonald. R. (2006). Have adolescents become too ambitious? High school seniors’ educational and occupational plans, 1976 to 2000.Social Problems, 53, 186-206.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., & Kasser, T. (2013). Generational changes in materialism and work centrality, 1976-2007: Associations with temporal changes in societal insecurity and materialistic role-modeling. Personality and Social Psychology Bulletin, 39, 883-897.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2010). Birth cohort differences in the Monitoring the Future dataset and elsewhere: Further evidence for Generation Me. Perspectives on Psychological Science, 5, 81-88.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Campbell, S. M., Hoffman, B. R., & Lance, C. E. (2010). Generational differences in work values: Leisure and extrinsic values increasing, social and intrinsic values decreasing. Journal of Management, 36, 1117-1142.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Abebe, E. M., & Campbell, W. K. (2010). Fitting in or standing out: Trends in American parents’ choices for children’s names, 1880-2007. Social Psychological and Personality Science, 1, 19-25.(link is external)

Twenge, J. M., & Campbell, W. K. (2001). Age and birth cohort differences in self-esteem: A cross-temporal meta-analysis. Personality and Social Psychology Review, 5, 321-344.(link is external)

Twenge, J. M. & Campbell, W. K. (2008). Increases in positive self-views among high school students: Birth cohort changes in anticipated performance, self-satisfaction, self-liking, and self-competence. Psychological Science, 19, 1082-1086.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J.M., Campbell, W. K., & Freeman, E. C. (2012). Generational differences in young adults’ life goals, concern for others, and civic orientation, 1966-2009. Journal of Personality and Social Psychology, 102, 1045-1062.(link is external) (uses MtF)

Twenge, J. M., Campbell, W. K., & Gentile, B. (2012). Generational increases in agentic self- evaluations among American college students, 1966-2009. Self and Identity, 11, 409-427.

En kommentator till Patricia Franzéns artikel skriver:

”Jag har i hela mitt liv fått höra att jag tar FÖR STOR plats! Syns och hörs FÖR MYCKET. Är dominant …. ‘Färgstark’ – när man vill säga ‘konstig’, utan att behöva står för det! Och så detta eviga: – Du måste lära dig att vänta in andra! Och så de omvända recensionerna av de ‘blyga’ och ‘avvaktande’. Jag kallar fenomenet för ‘Klassrumsfascism’. Det livliga barnet skall till varje pris hållas nere. Det tysta barnet till varje pris dras fram i ett rampljus detta barn inte vill stå i! Båda barnen lär sig att de är ‘fel’* ….. I stället för att KANALISERA de olika personlighetstyperna så att de fungerar för barnet själv och – givetvis – omgivningen (om de nu inte gör det – dvs barnet är av olika anledningar utstött eller beter sig destruktivt) skall de KONTROLLERAS…. Väldigt otäckt. Och osynligt ….. Jag är äldre än du…. Men jag menar nog att vår tids sk ‘individualisering’ (det du upplever som att alla ska ‘ta plats’) inte har lett till större individuell frihet, utan snarare till fler oskrivna regler för hur man ska bete sig och interagera med andra. Rädslan för att vara och göra ‘fel’ har blivit större. Det är lägre i tak. Intoleransen har ökat.
(*Motsvarande händer ju även barn som är ‘för magra’ eller ‘för tjocka’)”

Ja, har vi verkligen blivit fria, fått frihet, respekteras individuella drag? Och ja, vi får inte trycka ner de barn som tar plats – heller…

Återigen assertiveness/självhävdande borde vara att hävda sig själv och samtidigt visa respekt mot motparten. Vi borde sträva för, kräva ömsesidig respekt. Att också se och lyssna på den andra, samtidigt som man med all rätt kräver detsamma för sig själv.

Är ”Introverta ideal är på väg tillbaka”? 🙂

Se ”Generation Me – Why Today’s Youth Are More Confident, Assertive, Smiling, Entitled – and More Miserable Than Evere Before” eller ”Generation Jag – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare.”

Ja, det är inget negativt i sig att vi anser oss ha rätt till saker, men det bör inkludera att andra har rätt till saker – också… Vi har rättigheter och vi har skyldigheter. Inte bara det ena eller det andra.

Hur uppfostrar vi våra barn?

Annonser

§ 5 svar till Generation JAG – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare …

  • k skriver:

    Raskrigaren-300x449

    Hur kommer vi att se på tidsandan idag om något decennium? Citat ur ”Raskrigaren” av Mattias Gardell apropå seriemördaren Peter Mangs (s 344-345):

    ”Självförhärligandet hämtade näring ur samtid och tradition. Låg i linje med vår tids betoning på individen och det egna livet som ett projekt för vilket varje människa ytterst är ensamt ansvarig.

    Trivs du inte med din tillvaro? Gör om den! Blev du av med jobbet? Se det som en möjlighet! Gilla läget! Bygg ditt eget varumärke! Styla dig, stick ut från mängden, plocka fram det bästa ur ditt inre, var den du vill vara, sälj dig!”

    Baksidorna representeras av Mangs!?

    Se också ”Per Andersson recenserar ‘Raskrigaren’.”

    Råkade hitta citat ur boken ”What about Me?: the struggle for identity in a market-based society” eller ”Men JAG då? Kampen för en identitet i ett marknadsbaserat samhälle” av Paul Verhaeghe. Där kan man bl.a. läsa:

    ”Take the riots that flared up in French suburbs in 2005, incited by sectors of the population who had nothing left to lose and who destroyed their own neighbourhoods in an impotent rage.

    Their lack of future prospects was underlined by the reaction of president Nicolas Sarkozy, who called them racaille (scum), who needed to be swept from the streets with high-pressure hoses.

    A few years later, the British prime minister, David Cameron, responded similarly to riots in London: the perpetrators were born criminals whose behaviour could not be excused.

    Tough punishment was called for. Unconsciously, he was echoing the 19th-century theories of the criminologist Cesare Lombroso about ‘born’ criminals, who could be recognised by their widely spaced eyes and bushy monobrows.

    When it became clear that many of the looters were youngsters from privileged backgrounds, Cameron was forced to revise his opinion. Where did we get to again with identity?/…/

    The top group looks down on the underclass, believing that the latter only has itself to blame if it ends up in the gutter. Its ‘fault’ lies in a lack of effort and talent. If the top group offers any assistance, it is in the form of welfare, because in its eyes the underclass does not deserve to be helped.

    In other words, along with the re-emergence of social Darwinism, we are seeing the revival of another 19th-century concept: charity.

    The rich should help the poor through donations.

    The poor, meanwhile, are expected to remain poor.

    Assistance is confined to the alleviation of material need; social emancipation is not part of the plan.

    A charitable mindset — heavens, those poor people — redefines social problems as problems of poverty. Just as in the 19th century, people conveniently tend to forget the important role that pure chance plays, as well as the social effects of ethnicity, class, age, ill-health, adversity, and even gender.

    With regard to the latter, in August 2009 the British newspaper The Observer reported an increase in discrimination against pregnant women and mothers in the workplace, and experience shows that it is very hard to combine a career with motherhood.

    Universities are absolutely no exception to this rule: how many of them have adequate childcare facilities?

    Meritocracy ties in perfectly with phallic competition. It’s no coincidence that the bloody social revolution at the end of Michael Young’s book The Rise of the Meritocracy is organised by highly educated women.

    The underclass, of course, isn’t blind to what is going on; it accuses the top layer of arrogance, a lack of self-criticism, and, increasingly, self-enrichment.

    The message conveyed to the losers conflicts with their own experiences. They are told that their failure is their own fault, yet they feel powerless to remedy their situation. A cycle of continuing humiliation ensues.

    In his The Geopolitics of Emotion: how cultures of fear, humiliation, and hope are reshaping the world , which explores relations between Europe, China, Muslim countries, and the United States, Dominique Moïsi applies this reasoning to world politics.

    It’s a theory that applies at all levels: whether you’re a country, a social class or an individual, it really doesn’t take much for feelings of humiliation and despair to be transformed into violence. The static nature of these social relations causes the losers to feel hopeless, leading in turn to pointless violence …/…/

    One of the book’s characters is convinced that heredity determines everything: ‘You can’t make a racehorse of a pig.’ The other replies, ‘No, but you can make a very fast pig.’

    In chapter one, I explained how our psychological identity is a product of our environment .

    Of course, this doesn’t mean you can take a baby and mould it into anything you like: the genetic blueprint is there.

    But that blueprint still allows a lot of room for manoeuvre. That’s why, in chapter four, I went in search of what is innate.

    I find field biologists are a better source of information than self-proclaimed experts on the brain when it comes to this question. Frans de Waal has demonstrated convincingly that primates, to whose family we belong , possess empathy and are geared to co-operation and solidarity — as long as the environment fosters this behaviour. In a completely different environment we can develop into exceedingly cruel and egotistical beings .”

    ”This confirms what Steinbeck already knew and what he describes so beautifully in his novel: environmental factors are highly influential, but individual choice and responsibility still have a role to play.

    In chapter one, I briefly described the processes (mirroring and separation) that shape our identity. It’s time to take a more detailed look at the way this happens. Identity develops optimally in a stable environment where clear authority figures ensure secure bonding. In other words, a child flourishes when people take decisions on its behalf in a consistent way (‘ First I’ll tell you a story, then it’s time for bed’), until such time as it can do so itself .

    Once this secure foundation is in place, content is transferred smoothly via the mirroring processes, the child develops confidence in itself and in others, and is able to distance itself and make its own choices./…/

    The content of someone’s identity depends on the broader group in which they grew up, and particularly on dominant communal notions, the ‘narrative’ shared by the group.

    Those notions are invariably moral in nature, consisting largely of norms and values that determine the way we view ourselves and others.

    They are reflected in mores or ethics and, by extension, laws. Up to two generations ago, these influences largely came from the family in which someone grew up and their own immediate social circle.

    The explanation is simple: people spent most of their time in their own small orbits; the impact of the outside world was fairly limited.

    The railway network, which still functioned perfectly in those days, mainly served — as the writer Erwin Mortier so beautifully formulated it — to keep everyone in their place.

    These days, new methods of communication have made partings almost impossible. The final scene of Casablanca (‘ We’ll always have Paris’) has become unthinkable.

    Nowadays, the aeroplane carrying Ingrid Bergman away would hardly have taken off before she and Humphrey Bogart would have been furtively texting each other.

    As a result of all this technology, parental influence on child development has unquestionably declined. The border between the internal and external world has disappeared, and the external world dominates.

    The way in which our identity develops has not changed: we still mirror ourselves in the dominant narrative, with its embedded norms and values. But these days we mirror ourselves far less in our parents, and far more in the flat screens from which we cannot escape, now that they also pollute public spaces.

    This is the millennial version of the constantly repeated hypnopaedic messages in Brave New World, and its efficacy exceeds even Huxley’s worst nightmares.

    The advertising world and the media bring us glad tidings against which we have little defence. Their hidden, sophisticated strategy is to convince us that they have our own interests at heart. This usually involves us buying a particular product, ‘Because you’re worth it.’”

    Gardell skriver vidare (s 365-366):

    ”Begreppen tolerans och intolerans /…/ ter sig mindre användbara för att förstå och komma tillrätta med rasism. När vi talar om rasism i termer av tolerans och intolerans överför vi problemet från politikens till etikens område.

    Ser vi rasism som en fråga om jämlikhet och rättvisa är det en politisk fråga som påkallar en politiska lösningar. 

    Ser vi rasism som en fråga om personlig etik och individers attityder påkallar det terapeutiska och fostrande åtgärder. 

    Detta har skapat en hel industri där privata konsulter och ideella organisationer ges kontrakt eller medel till tidsbundna projekt för informationskampanjer och kurser i mångfaldsträning. Sådana som Skånepolisen gick igenom, vilket sedan kunde bockas av och framhållas för journalister som frågade om de gjort något åt rasismens problem.

    Förflyttningen av rasismens problem från politiken till etiken passar väl in i det nyliberala systemskiftet där samhällets ansvar outsorcats till individer och där vi gått från att formulera det gemensamma i termer av gemensam välfärd till en gemensam ‘värdegrund’ vi förväntas samlas kring. 

    /…/

    Rasism är inte primärt en fråga om tolerans utan en fråga om rättvisa och lika villkor. Vem tusan vill bli tolererad? Att bli ‘tolererad’ är att tvingas inta en underordnad position och dessutom förväntas vara tacksam.”

  • k skriver:

    ”Traits related to narcissism have also increased [drag relaterade till narcissism har också ökat], such as extrinsic values [såna som yttre, inte inre, värderingar; vadå hur man är som människa? Det är det yttre som räknas och som man bedömer andra från – och bedömer sig själv?], unrealistic expectations [orealistiska förväntningar; risk att man blir besviken], materialism, low empathy [liten medkänsla med andra – och faktiskt också i grund och botten med sig själv!], agentic (but not communal) self-views [JAG har rättigheter, men man erkänner inte att det finns andra människor i omgivningen som OCKSÅ har rättigheter. De får se om SITT hus, själva? Vadå, ömsesidighet? Vadå, socialt liv?], self-esteem, self-focus [(ensidigt) fokus på självet; andra existerar inte? Är på sin höjd bara statister?], choosing more unique names for children, less concern for others [man bryr sig mindre om andra], less interest in helping the environment [mindre intresse att bidra till att klimatet inte blir sämre], and low empathy [liten medkänsla].”

    Vad bottnar detta i?

    I dess extremform låter detta som de seriemördare den amerikanske neurologen Jonathan Pincus undersökt och som resulterade i boken ”Base Instincts: What Makes Killers Kill?”

    Thomas Gruner skriver om Pincus bok i artikeln ”Frenzy” eller ”Utbrott av vansinne”:

    ”The American neurologist Jonathan Pincus interviewed numerous violent criminals and serial killers who were imprisoned and had received the death sentence. In most cases he tried to find evidence in the hope to have the verdict changed into a life sentence

    [Dvs till en början ville Pincus hitta bevis i hopp om att ändra domstolars utslag till livstidsfängelse. Istället för dödsdom?].

    From the beginning of his career, Pincus was interested in revealing the roots of violence.

    He did not focus on a determined result or on the inmates’ family history

    [Han fokuserade alltså inte på i förhand fastställda resultat eller på internernas familjehistoria].

    And only gradually did he discover to what degree these people had been mistreated as children and what the long-term consequences had been

    [‘Och bara gradvis upptäckte han i vilken grad dessa människor hade blivit extremt dåligt behandlade som barn och vilka de långsiktiga konsekvenserna hade blivit’].

    The author published his conclusions in his book ‘Base Instincts’ (2001).

    Without any doubt and with no exception the inquiries regarding serial killers and their relatives proved the following.

    [‘Utan några tvivel eller undantag visade utforskningarna rörande seriemördare och deras anhöriga följande’]:

    1. every perpetrator had been exposed to extreme physical and sexual childhood abuse at the hand of their parents [‘varje förövare hade blivit utsatt för extremt fysiskt och sexuellt våld utförda av sina föräldrar’, samt känslomässigt våld och brist på respekt skulle jag vilja tillägga*];

    2. each homicide reflected the very kind of brutality the murderer had suffered as a child [‘varje mord reflekterade den särskilda sorts brutalitet mördaren genomlidit som barn’];

    3. the control of hatred and aggression accumulated in childhood is generally not being erased by genetical defects but by brain damage, usually as an after-effect of the toddler’s brutal mistreatment or the mother’s drug abuse during pregnancy;

    4. poverty does not cause aggressive impulses, but enforces the urge to act them out (many serial killers are of white middle-class origin, meaning that every social class is involved in generating hatred and perversions) [‘fattigdom orsakar inte aggressiva impulser, men driver på driften att agera ut dessa (många seriemördare har medelklassbakgrund, vilket betyder att varje social klass är involverad i att generera hat och perversioner)’];

    5. former parental cruelty gets directed at others as a form of retaliation [‘tidigare grymhet från föräldrar riktas mot andra som en form av vedergällning’];

    6. none of the perpetrators dared to incriminate their abusive parents, even in the case of being consciously aware of what had happened to them as children [‘ingen av förövarna vågade anklaga sina misshandlande föräldrar, inte ens i fall där de var medvetna om vad som hände dem som barn’, de var fortfarande så rädda för sina föräldrar, så de vågade inte det? Och sanningen var för svår att uthärda också?];

    7. the perpetrators’ perversions were identical with the perversions their parents had inflicted on them as children;

    8. the biographies of the murderers represent hermetic systems of terror which get directed back at society: even previously non-involved members of society are being hurt and consequently have to suffer the very same way the former child suffered [‘mördarnas biografi visade på hermetiskt slutna system av terror vilka riktats tillbaka på samhället: även den som inte var inblandad blir skadad och får som en följd av detta lida på exakt samma sätt som det forna barnet led’].

    Pincus argues outside of any psychoanalytic or ideological dogma. His questions are basic and clear; they unearth unambiguous answers that are easy to comprehend.

    I do not know how the book was received by the American press or the American public.

    No doubt, it has been considered a provocation, since it debunks the American myth of the intact and happy family; it reveals the fact that the destruction of society takes place right at its very heart: the family.”

    *Den amerikanske barnrättsadvokaten Andrew Vachss skriver om känslomässig misshandel i You Carry the Cure In Your Own Heart”:

    ”Emotional abuse of children can lead, in adulthood, to addiction, rage,a severely damaged sense of self and an inability
    to truly bond with others. But—if it happened to you—there is a way out.

    I’m a lawyer with an unusual specialty.

    My clients are all children—damaged, hurting children who have been sexually assaulted, physically abused, starved, ignored, abandoned and every other lousy thing one human can do to another.

    People who know what I do always ask: ‘What is the worst case you ever handled?’

    When you’re in a business where a baby who dies early may be the luckiest child in the family, there’s no easy answer. But I have thought about it—I think about it every day.

    My answer is that, of all the many forms of child abuse, emotional abuse may be the cruelest and longest–lasting of all [och när denna misshandel sen också involverar oerhört grymt fysiskt och sexuellt våld, så skapar man en seriemördare!?].

    Emotional abuse is the systematic diminishment of another [Känslomässigt våld är det systematiska förminskandet av en annan].

    It may be intentional or subconscious (or both), but it is always a course of conduct , not a single event.

    It is designed to reduce a child’s self–concept to the point where the victim considers himself unworthy—unworthy of respect, unworthy of friendship, unworthy of the natural birthright of all children: love and protection.”

    • k skriver:

      ace_pyramid_home

      Hur bidrar samhällsklimatet/samhällsandan och vilka budskap förmedlar ”samhället”? Och var söker sig dessa som har en massa i ryggsäcken? Får bekräftelse var? Och vilka budskap, syn på andra, på ditten och datten förmedlas där? Som kanske blir den tändande gnistan?

      Så det t.ex. politiker säger och de åsikter han/hon förmedlar påverkar; i båda riktningarna, negativt som positivt. Och påverkar kanske allra mest dem som behöver utlopp för uppdämt hat och hämndönskningar! Och som behöver syndabockar att rikta hatet och hämnden mot.

      Pincus skriver om detta i kapitlet “Hitler and Hatred” i sin bok ”Base Instinct” (se ovan) om en av de allra våldsammaste kriminella han undersökt, Trent Scaggs (och Pincus bok kom 2002, innan Internet med allt som finns där, exploderade och dem han undersökte hade inte tillgång till Internet, något som dagens grovt misshandlade har):

      “What if Trent had heard a political leader say ‘Women are our misfortune!’ just as Hitler said ‘The Jews are our misfortune!’ A public condemnation of women and homosexuals as the hereditary carriers of social pathology would have dignified Trent’s suffering and provided a social outlet for his hatred.

      What if a Hitler-like political leader said that women make men work and then they steal the wealth that men amass, that they create pornography, transmit infectious diseases, are weak, subhuman, and defective? Hitler said this of the Jews, gypsies, and homosexuals. Such a message would probably have been as welcome to Trent as Hitler’s was to many Germans.

      What if Trent were released from prison and told that he had a glorious role to play in saving civilization and in creating a new and just society?

      That he, miserable Trent Scaggs, would be a leader in the elimination of women and homosexual?

      Imagine how Trent might behave if he were put in command of a camp in which these ‘subhuman species’ were concentrated, where he would be able to beat, rape, torture, maim, and murder as he wishes, his actions being condoned as ridding society and the world from the problems caused by females and homosexuals.

      Is there some common element between the case of Trent Scaggs and the rise of the Nazis under Hitler? I have little data with which to answer that question, but the insight I have gained from my work with criminals suggests that Adolf Hitler and Trent Scaggs had a lot in common /…/

      Like Trent Scaggs, who was paranoid and neurologically damaged, there is evidence that Hitler suffered from mental illness with paranoia.

      He had tremendous mood swings and was said to fly into rages and tirades on slight provocation. A contradiction, a criticism, or a doubt concerning the wisdom of something he had said or done, the anticipation of opposition, or a challenge only by implication might trigger an uncontrolled display of anger.”

      Men jag tror inte alla som misshandlats blir grova förövare. Något som handlar om om barnet har andra erfarenheter från vuxenvärlden; av kärlek och respekt. Ju mer såna balanserande erfarenheter desto bättre.

      Dessa kanske ”bara” mår dåligt psykiskt i olika grad. Det har också visat sig att antalet faktorer rörande skadliga/motiga erfarenheter man haft tidigt i livet resulterar i senare sjuklighet. Se den stora ACE-studien i Kalifornien:

      ”The Adverse Childhood Experiences (ACE) Study is one of the largest investigations ever conducted to assess associations between childhood maltreatment and later-life health and well-being.

      The study is a collaboration between the Centers for Disease Control and Prevention and Kaiser Permanente’s Health Appraisal Clinic in San Diego.

      More than 17,000 Health Maintenance Organization (HMO) members undergoing a comprehensive physical examination chose to provide detailed information about their childhood experience of abuse, neglect, and family dysfunction.

      To date, more than 50 scientific articles have been published and more than 100 conference and workshop presentations have been made.

      The ACE Study findings suggest that certain experiences are major risk factors for the leading causes of illness and death as well as poor quality of life in the United States.

      It is critical to understand how some of the worst health and social problems in our nation can arise as a consequence of adverse childhood experiences. Realizing these connections is likely to improve efforts towards prevention and recovery.”

      Om studien här från deras egen hemsida.

      Medvetenhet om dessa faktorer har verkligen betydelse för enskilda individer, samhället i stort – och hela världen! Vi skulle antagligen kunna bli mycket mer rädda om varandra – och den värld vi lever i!

  • k skriver:

    9789170378386_200_rorelsen-den-andra-platsen
    Från recension av John Ajvide Lindqvist nya roman ”Rörelsen”:

    ”John Ajvide Lindqvist är en gudabenådad berättare som med sin svindlande och mångbottnade roman ger en pregnant bild av ett Stockholm och Sverige i omvandling.

    Här finns många tidsmarkörer, yuppies och skinnskallar befolkar gatorna. Det handlar om förlorad gemenskap och utanförskap i ett allt kallare Sverige där det är långt mellan människa och människa.”

    Ur recension i DN:

    ”…görs en poäng av att detta är just 1980-talets mitt, när kollektivet ogiltigförklaras till förmån för en glansig och vräkig individualism.

    Det finns många poänger att plocka från en tid när restaurang Riches yuppies och helikopterplattans skinheads var två sidor av i princip samma mynt.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Generation JAG – anledningen till att dagens ungdom är mer självsäker, självhävdande, leende, anser sig berättigad – och olyckligare än nånsin tidigare …reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: