Om självförsköning – och också om att ojämlikhet urholkar solidariteten och ökar ensamheten …

26 december, 2015 § 11 kommentarer

”Istället för att vara blygsam börjar man skryta med sina prestationer och sin förmåga, överdriva sitt eget värde, nästan som en reklamkampanj”

skriver britterna Richard Wilkinson och Kate Pickett i pamfletten ”En trösterik sanning – Ett bättre samhälle för oss och vår planet.”

I ojämlika samhällen blir detta viktigt; att framhålla sig själv. Den sociala väven och solidaritet mellan människor slås sönder.

Se ”Egos Inflating Over Time: A Cross-Temporal Meta-Analysis of the Narcissistic Personality Inventory” eller ”Egon som pumpas upp med tiden: en cross-temporal meta-analys över narcissistismpersonlighetsförteckningen” (eller något i den stilen). Den här studien …

”… fann att nivåerna av narcissism har ökat över generationerna i 85 stickprov bland amerikanska studenter som avslutade 40-punktslistan rörande narcissistisk personlighet mellan 1979 och 2006 (totalt 16 475 studenter [??])./…/

Sålunda ligger nästan två tredjedelar av dagens studenter över medelvärdet från 1979-1985 vad gäller poäng för narcissism, vilket är en 30-procentig ökning.

Resultaten kompletterar tidigare studier som funnit ökningar gällande andra individualistiska drag som självhävdande, förmåga att agera, självkänsla [eller självöverskattning, egenkärlek] och utåtvändhet.” 

I ”Who Feels Inferior? A Test of the Status Anxiety Hypothesis of Social Inequalities in Health” eller ”Vem känner sig underlägsen? Ett test av hypotesen rörande statusängslan av ojämlikhet i hälsa” kan man läsa:

”The empirical association between income inequality, population health, and other social problems is now well established, and the research literature suggests that the relationship is not artefactual.

Debate is still ongoing as to the cause of this association. Wilkinson, Marmot, and colleagues have argued for some time that the relationship stems from the psycho-social effects of status comparisons.

Here, income inequality is a marker of a wider status hierarchy that provokes an emotional stress response in individuals that is harmful to health and well-being.

We label this the ‘status anxiety hypothesis’. If true, this would imply a structured relationship between income inequality at the societal level, individual income rank, and anxiety relating to social status.

This article sets out strong and weak forms of the hypothesis and then presents three predictions concerning the structuring of ‘status anxiety’ at the individual level given different levels of national income inequality and varying individual income.

We then test these predictions using data from a cross-national survey of >34,000 individuals carried out in 2007 in 31 European countries.

Respondents from low-inequality countries reported less status anxiety than those in higher inequality countries at all points on the income rank curve.

This is an important precondition of support for the status anxiety hypothesis and may be seen as providing support for the weaker version of the hypothesis.

However, we do not find evidence to support a stronger version of the hypothesis which we hold requires the negative effect of income rank on status anxiety to be exacerbated by increasing income inequality.”

Wilkinson och Pickett skriver s 26:

”Data visar att båda dessa mönster är i verksamhet [den första är att man saknar förtroende, har låg självuppskattning, är deprimerad och dukar under för känslor av underlägsenhet. Den andra, helt annorlunda, reaktionen är en sorts självförhävelse och narcissism. då man försöker framställa en positiv bild av sig själv]. 

Människor i mer ojämlika samhällen lider av mera statusoro på alla nivåer i den sociala hierarkin [vissa dukar under av underlägsenhet och andra överdriver sin betydelse]. 

De lider också i högre grad av depression och mentala sjukdomar [forskning har visat ökade nivåer av schizofreni i länder med inkomstojämlikhet]. 

Dessutom visar [alltså] amerikanska data att narcissism ökade under 1980- och 1990-talen, när inkomstskillnaderna ökade som mest.

Och människor ägnar sig mer åt vad psykologer kallar ‘själv-försköning’ i mera ojämlika samhällen.”

Man är mest intresserad av sig själv och måttligt intresserad av andra. Jag-först-störst-bäst! Vadå, intresserad av andra? Skönt att höra, för det är exakt så jag upplever det! Jag har varit med så länge och jobbat så länge så jag märker skillnaden, även här! I USA har jag också verkligen upplevt den! De har bara pratat om sig och sitt, inte varit intresserad av en annan …

Så om man inte trivs i detta samhälle, så är det troligen inte så konstigt!

Wilkinson och Pickett menar att denna statusängslan driver på konsumtionen och därmed förbrukningen av jordens resurser. Vi är inne i ett negativt ekorrhjul, som troligen kan vara svårt att bryta. Krävs enorm styrka att gå emot trycket och leva sitt egna liv: utan stort hus, stor bil, flera bilar, tipptopp allting.

De skriver också att i mer ojämlika samhällen sätter sig människor mer i skuld.

Och vi bidrar till allt detta genom att sätta våra barn i friskolor, anlita privata vårdcentraler och äldreboenden; icke-solidariskt verkande för allas bästa. Något vi alla förlorar på skulle jag vilja hävda.

Wilkinson och Pickett skriver i slutet om vad de tror skulle behövas för att bryta denna utveckling; bland annat att man t.ex. inte ska kunna sälja en vårdcentral och håva in massor med pengar.

Annonser

§ 11 svar till Om självförsköning – och också om att ojämlikhet urholkar solidariteten och ökar ensamheten …

  • k skriver:

    Se också ”Economic Inequality Is Linked to Biased Self-Perception” eller ”Ekonomisk ojämlikhet är kopplad till fördomsfull självuppfattning”:

    ”People’s self-perception biases often lead them to see themselves as better than the average person (a phenomenon known as self-enhancement).

    This bias varies across cultures, and variations are typically explained using cultural variables, such as individualism versus collectivism.

    We propose that socioeconomic differences among societies—specifically, relative levels of economic inequality—play an important but unrecognized role in how people evaluate themselves.

    Evidence for self-enhancement was found in 15 diverse nations, but the magnitude of the bias varied.

    Greater self-enhancement was found in societies with more income inequality, and income inequality predicted cross-cultural differences in self-enhancement better than did individualism/collectivism.

    These results indicate that macrosocial differences in the distribution of economic goods are linked to microsocial processes of perceiving the self.”

  • k skriver:

    Apropå självhävdande; i postningen ”Självhävdande, assertiveness” kan man läsa:

    ”Att vara självhävdande är ett sätt att hävda sina egna behov och rättigheter och samtidigt visa respekt för andras rättigheter. Det är ett beteende och en kommunikationsstil som hamnar mitt på, eller vid sidan av, skalan mellan passiva och aggressiva förhållningssätt.”

    Sund självhävdelse är alltså att också visa andra respekt!

    Så självförtroende behöver inte betyda att man framhäver sig själv eller trampar på andra. Sunt självhävdande och sund självrespekt inbegriper andra också. Respekt man känner och vid behov ”kräver” för sig själv – och visar andra! Att man respekterar andras behov och lyssnar på andra också. Ömsesidigt.

  • k skriver:

    ”Jul i Sveriges klassamhälle”:

    Det är skillnad på folk och folk.

    Före jul presenterade Sveriges företagshälsor en rapport om människors hälsa och hur den hänger samman med deras arbete. Drygt var sjätte tror att deras hälsa kommer att påverkas negativt de kommande åren. Många är dessutom rädda att hälsan kommer att tvinga dem att byta jobb i framtiden.

    Fyra av tio har ont på grund av jobbet. Två av tio känner flera gånger i månaden psykiskt obehag för att gå till jobbet.

    Skillnad mellan grupper

    Ändå är kanske det mest dramatiska i rapporten hur stora skillnader det är mellan olika grupper. För att hitta en jurist som tror att hälsan kommer att tvinga honom eller henne att byta yrkesbana får vi leta länge. Bara en av femtio ger det svaret.

    Om vi i stället ställer samma fråga till någon som arbetar på restaurang blir svaret annorlunda. Nästan var sjunde hotell- eller restauranganställd tror att de kommer att tvingas byta jobb av hälsoskäl. Många hotell- och restauranganställda tror dessutom att jobbet kommer att påverka deras hälsa negativt redan de kommande åren.

    ‘Ingen aning’

    I Sverige 2015 är hälsa en klassfråga, och det borde egentligen inte
    vara någon överraskning. Ändå fortsätter vi prata som om vi inte hade en aning.

    När vi pratar om ohälsan eller framtidens pensioner kan kön, geografi, etnicitet och till och med skillnaden mellan generationer – ja, nästan allt utom klassklyftor – användas som argument.

    Just nu firar Sverige jul.

    Julklapparna är uppackade och resterna av julmaten fyller kylskåpet. Granen tindrar och tv-kanalerna storsatsar i jakten på helglediga tittare. Hos några surrar årets julklapp, en robotdammsugare, hemtrevligt runt i paketresterna.

    Vi är proppmätta och jullediga. Det är i alla fall så idealet ser ut.

    Vart tredje barn fattigt

    Naturligtvis är det inte hela verkligheten. Sverige är ett klassamhälle också en dag som denna. Den där ledigheten som somliga av oss tar för given är långtifrån självklar och de ekonomiska klyftorna har ökat fortare i vårt land än i något annat västland. I delar av våra storstäder lever vart tredje barn i fattigdom.

    Långa helgpass och önskelistor som aldrig kan förverkligas är också svensk jul.

    Klassklyftorna är den stora politiska utmaningen i dag, precis som det var i går och som det kommer att vara i morgon.”

  • k skriver:

    På s 65 i Wilkinsons och Picketts pamflett kan man läsa att graden av social hierarki och rangordning fungerar som…

    ”… indikator på hur mycket ett samhälle avviker från egalitära system. Och ju mer det avviker från gemenskap, ömsesidighet och jämlik fördelning, desto starkare blir budskapet att vi måste ta hand om oss själva.

    När ojämlikheten ökar blir samhällena därför mer antisociala, människorna oroar sig mer för sin status, gemenskapsandan försvagas, vi litar mindre på varandra, vi tänker mindre på det gemensamma bästa, våldet ökar och vi blir mindre villiga att hjälpa varandra.”

    Och detta späds på, segregeringen ökar, när vi väljer skola, vård och omsorg och anlitar privata företag (som gör vinster som INTE går till det allmänna, utan till företagens ägare).

    De nämner då andra företagsmodeller, som de mycket framgångsrika, progressiva företagsmodellerna, exemplifierade av stora företag som Arup [se också här], Scott Bader, Tullis Russell, Swann-Morton och John Lewis.

    Samhällsgemenskapen är så mycket starkare i mera jämlika samhällen och i dessa samhällen hyser man större förtroende för varandra. Människor är mer socialt ansvarskännande och har en starkare känsla för det gemensamma bästa i mer jämlika samhällen (s 32).

    ”… människor i i mer ojämlika samhällen är mindre benägna att hjälpa andra – de äldre, funktionshindrade eller någon annan.”

    Där kan vi vidare läsa:

    ”… we find evidence that in more unequal countries people are less willing to take action to improve the living conditions of their fellow-countrymen. This is true for respondents living in both low- and high-income households.”

    Wilkinson och Pickett hävdar, verkligen med rätta tror jag, också att stora företag spelar en alltmer antisocial roll i samhället (s 53).

    Dessa kan kringgå nationella regeringar och betalar ofta låg eller ingen skatt. S 51:

    ”Och ändå är de beroende av hela den offentligt finansierade infrastrukturen – från transportsystem till utbildnings- och polisväsende – som andra betalar för.”

    Man blir också mer girig när ojämlikheten är större? Tänker då på C-politiker i norr som blev åtalad för att ha tagit ut arbetslöshetsersättning trots att hen hade jobbinkomster. C har ju bidragit till ökande klyftor här i Sverige, tillsammans med sina allianskamrater.

    s 31:

    ”… beläggen visar också att de som sätter sig i personlig skuld, särskilt de som utnyttjar alla upptänkliga lånemöjligheter, i hög grad lider av vanliga mentala störningar.”

    Där kan man vidare läsa:

    ”RESULTS:

    In 2007, 8.5% of adults were in arrears. Adults in debt were three times more likely than those not in debt to have CMD [=common mental disorders]. The increased likelihood of CMD among those in arrears [resterande skulder; restantier; rest; innestående fordringar] was found for all CMD and was irrespective of source of debt–housing, utilities and purchases on credit. The situation was exacerbated among those with addictive behaviours–alcohol or drug dependence or problem gambling. Those with multiple sources of debt and who had to obtain money from pawnbrokers and moneylenders had the highest rate of CMD, ≈ 50%.

    CONCLUSIONS:

    Debt is one of the major risk factors for CMD. This has practical implications for both health services and financial services, which both need to be alert to the association and adapt and train their respective services accordingly so that people in debt can access help for mental disorders and people with mental disorders can access help for debt.”

  • k skriver:

    9789170378713_200_jag-vill-inte-do-jag-vill-bara-inte-leverera_haftad

    Sara Granér i ”Satir och simpla ordvitsar i Sara Granérs värld” apropå hennes nya seriealbum ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leverera”:

    ”– I ett arbetslinjesamhälle där folk verkligen upplever att de förlorar sitt människovärde om de blir arbetslösa, så är ‘leverera’ väldigt kopplat till vad livet är.

    Jag tycker också om titeln för att jag ofta känner så själv – att det hela tiden går ut på att hitta på något nytt. Det kan kännas tröttsamt.

    De politiska problemen är ständigt desamma, och jag måste hitta på fyrtio olika sätt att beskriva dem medan de som upprätthåller själva problemen aldrig behöver förnya sig.

    Det känns som en orättvis kamp!

    Titeln är bra för att många kan relatera till den där känslan av att inte orka leverera. Ordet stör mig också, det är ett så kravfyllt uttryck.

    Man ska känna sig härlig i aktiviteten att leverera. Att säga nej till det är en ödmjuk och lågmäld protest, en civil olydnad nästan.[se nedan vid * om boken ‘Stå fast’ punkt 3: ‘Ta på dig nej-hatten’] /…/

    I ditt drömsamhälle, hur tar man sig ur det destruktiva förhållandet?

    – Jag vet inte. Jag har gjort en annan bok som heter ‘All I want for Christmas is planekonomi‘ ** som är mer inne på att skissa drömsamhället!

    Jag är intresserad av vad otrygghet och instabilitet gör med människor.

    För de här små nallekaraktärerna skapas hela tiden en känsla av att det kommer att gå åt helvete: Vad ska jag göra för att det ska funka, kanske den här utbildningen, nej, den här!

    Man lägger det på individen att försöka räkna ut det omöjliga, vad som kan behövas ute i produktionen.

    Vi försöker pleasa en marknad som om vi vore helt undergivna. Det blir nästan komiskt.

    Vi pratar om att marknaden reagerar på det ena eller andra som om den vore en religiös kraft. I tidigare civilisationer var man kanske rädd för olika gudar, ‘Poseidon kommer att bli sur om jag gör så här!’

    Nu är det marknaden. Även om vi alla vet att vi egentligen har hittat på den helt själva.”

    *Om danske psykologiprofessor Svend Brinkmanns bok ”Stå fast”:

    ” Stå fast gör psykologiprofessorn Svend Brinkmann upp med utvecklingssamhället och hela självhjälps- och coachfenomenet på ett underhållande och lättsamt sätt.

    Han menar att vi behöver lära oss att ha rötter istället för fötter, att stå fast istället för att ständigt vara i rörelse. Bara så kan vi bli människor med integritet, sinnesro och karaktär.”

    Och få ”frihet”! Bli ”fria”! Hur fria är vi egentligen i det här nyliberala samhället? Kan storligen undras!

    ”I sitt korståg mot självhjälpsgenren har han valt att bygga upp sin bok just som en självhjälpsbok med ett konkret sjustegsprogram. Dessa är:

    1. Sluta känna efter i dig själv.

    2. Fokusera på det negativa i ditt liv.

    3. Ta på dig nej-hatten.

    4. Håll tillbaka dina känslor.

    5. Avskeda din coach.

    6. Läs en roman – inte en självhjälpsbok eller biografi.

    7. Dröj vid det förflutna.”

    granerforhemsida

    **Om ”All I Want for Christmas”:

    ”Det är en orolig tid vi lever i. Hårdast drabbas platser som Vellinges villaområden när medelålders moderatmän samlas i grupp och tillåts härja fritt.

    Plundra allmännyttan, förstöra fackliga avtal, avvisa barn, rasa på internet och konsumera helt sjuuukt meningslösa saker.

    Samhället söker förklaringar. Saknar moderatmännen fritidsgårdar och replokaler? Är golfen inte stimulerande nog? Och vad gör egentligen politikerna för att se till att moderatmännen integreras in i det övriga samhället?”

    😉 Ja, vad görs för att de ska integreras?

    ”Allt tycks röra sig i en allt ondare cirkel. Ska verkligen en liten grupp ligister få förstöra för alla oss andra?

    Men det finns hopp! Sara Granér låter inte fruktan ta kontroll.

    I ett allt mer osolidariskt samhälle ger hon oss en radikal, solidarisk egoboost. 

    All I Want for Christmas är ett seriealbum fullt av värme och humor, men också en glödande vrede mot ett samhälle där vi allt mer tappat förmågan att ta hand om varandra.”

    • k skriver:

      Roland Paulson är bra! Läs honom i ”Skitjobben är ett storskaligt experiment i total kapitalism”:

      ”Som migrationsforskaren Peo Hansen [professor i statsvetenskap vid REMESO, Linköpings universitet] och andra visat präglas EU:s migrationspolitik av en dubbelhet: å ena sidan en allt mer militariserad gränsbevakning där utomeuropeiska flyktingar stängs ute eller jagas i REVA-liknande drev, å andra sidan en idé om att arbetskraftsmigration från länder utanför OECD ska uppmuntras.

      Trots skenbar motstridighet tycks den repressiva tendensen ha en besynnerlig inverkan på den arbetsmigration som trots allt äger rum. De ekonomiska flyktingar som lyckas ta sig över gränserna till rikare länder med begränsade eller icke-existerande uppehållstillstånd vet att de lever en osäker tillvaro. De befinner sig ‘ett myndighetssamtal’ från att skickas tillbaka till de länder som de flytt. Som en konsekvens får vi en samhällsgrupp som är redo att ge upp mycket för att inte stöta sig med sina arbetsgivare.

      Vad vi ser är ett storskaligt experiment i total kapitalism. Om vi tänker oss att detta experiment skulle ha föregåtts av en forskningsansökan skulle den övergripande frågeställningen kunnat se ut så här: vad händer om man lägger all makt i händerna på arbetsgivaren och berövar arbetarna minsta möjlighet till motstånd?

      De som läst Niklas Orrenius och Josefin Skölds reportage vet svaret. Total kapitalism leder till total exploatering. Vad vi ser är människor som arbetar för löner långt under de inte särskilt tvingande kollektivavtalen (29 kronor i timmen före skatt exempelvis). Vad vi ser är en exploatering som inte stannar vid det ekonomiska. *

      Här finns också ett förnedringselement som bara tycks tillta ju längre ner i samhällshierarkin vi kommer. En personlig assistent berättar hur han blir ålagd att putsa redan rena glas eller räkna småfåglarna i trädgården beroende på chefens humör. En städerska hur hon beordras våttorka ett golv enbart iklädd ett förkläde. På Fastighetsanställdas förbund berättar Gesa Markusson hur samma fenomen upprepar sig: kvinnor tvingas till samlag för att få ut lönen.

      Vi har sett detta nu. Och vi har sett att det inte enbart rör sig om svartarbete. Nästa gång någon påtalar vikten av att ”sänka arbetsmarknadens trösklar” bör vi minnas arbetsmigranternas berättelser. De som tar jobb på företag som Svensk direktreklam och springer i trapphus för en timlön på 50 kronor före skatt gör det enbart för att de måste.

      Att ungdomar som har möjlighet hellre väljer att bo hemma hos föräldrarna och eventuellt klara sig på nudeldiet är knappast uttryck för ett ”bortskämdhetssamhälle” som folkpartisten Birgitta Ohlsson twittrade apropå Svala Firus debattartikel. Det är snarare ett sundhetstecken. Varje gång en ungdom väljer bort ett reklamjobb är det ett framsteg för hela mänskligheten.

      Misslyckandet står däremot de vuxna för. Skitjobb hjälper ingen ur skiten. Om ett samhälle ska bedömas utifrån hur det behandlar sina mest utsatta lever vi mitt i degenereringen.”

      Och här svarar han folkpartisten Birgitta Ohlsson i ”Nog finns det skitjobb, Birgitta Ohlsson”:

      ”Folkpartiets Birgitta Ohlsson skriver i en replik att jag skulle inspirera dagens ungdomsgeneration att rata de skitjobb som Arbetsförmedlingen erbjuder dem (DN 2/5). Det är en smickrande tanke, men jag tror tyvärr inte att den är sann.

      Anledningen till att ungdomar väljer bort skitjobb är att skitjobben är förnedrande och dåligt betalda. Vi har, som Ohlsson och andra liberaler länge förordat, ‘sänkt trösklarna’ på arbetsmarknaden så pass mycket att det kan vara ett bättre alternativ att bo kvar hos föräldrarna än att ta vissa jobb.

      Ohlsson anar hos mig ‘en syn att vissa jobb är finare än andra’. Det gör hon helt rätt i. Vissa jobb är skitjobb i den meningen att löner och villkor är skit. Andra jobb är skitjobb i den meningen att de inte bidrar ett skit till världen. Den senare sortens skitjobb är ofta bra betalda. Bäst betalda är de jobb där man parasiterar på andra människors arbete och på sin höjd flyttar runt kapital mellan olika företag.

      Birgitta Ohlssons och andra liberalers ovilja att diskutera skitjobb beror mer på ideologi än på intellektuell oförmåga [eller brist på intellektuell förmåga?!]. Att hytta med fingret när någon talar om ‘skitjobb’ blir ett sätt att dölja det svek som det innebär att döma vissa människor till en skitjobbsexistens som de inte kan annat än att tacka ja till.”

      * ”I Sverige och flera andra europeiska länder finns en oro för att välfärdssystemen ska braka samman om gränserna öppnas.

      – Ofta tänker folk inte på att det blir fler skattebetalare som bidrar till ekonomin om de svarta jobben blir vita. Européer måste också vänja sig vid att varor kostar vad de borde kosta, säger François Crépeau.

      FN:s rapportör pekar ut en bransch där svartarbetet och exploateringen av migrantarbetare ökar i Europa.

      – Omsorgen om gamla och sjuka.”

      ”Så kommer avslaget från Migrationsverket. Bhola saknar rätt till asyl. Men Farook vill inte mista sin hårt arbetande uppassare som inte vet något om svensk arbetsrätt eller vilken lön han egentligen har rätt till. När Bhola avvisas till Nepal säger Farook: jag fixar arbetstillstånd till dig.

      I början av 2012 är tillståndet klart. Bholas formella arbetsgivare är inte Farook utan assistansbolaget Närkraft, som står skrivet på Farooks vuxna dotter. Dottern är fälld för flera brott. I en dom från 2013 uppger hon att hon saknar arbete och försörjs av sin sambo – samtidigt som hon alltså är företagare i assistansbranschen.

      En ombudsman på fackförbundet Kommunal kallar dottern för en målvakt som ”inte kan någonting om att driva företag”. Allt tyder på att det i själva verket är Farook som styr.

      För Bhola och hans arbetskamrater är detta självklart: Farook må vara rörelsehindrad, men han är bossen. Farook och hans vuxne son möter Bhola på Arlanda när han återvänder till Sverige.

      Några månader senare har Farook och hans familj tagit Bholas pass. Familjen har öppnat ett personkonto i Bholas namn och fått honom att skriva på en fullmakt: Farooks dotter har nu rätt att fritt ta ut pengar på Bholas konto.

      – Du behöver inte veta varför, du ska bara skriva på, säger Farook när Bhola frågar om syftet.

      Bhola lyder. Han kan ingen svenska, vet inget om hur saker fungerar i Sverige. En tanke börjar gro: kanske är det just så Farook vill ha det?

      En sommardag samlar Bhola mod och ber sin arbetsgivare om att få tillbaka sitt pass. Farook blir irriterad. Han fräser:

      – Jag kan skicka tillbaka dig till Nepal på två minuter.

      Ingen av assistenterna som Försäkringskassan träffat har någonsin fått något lönebesked. De har alltid fått skriva under sina tidrapporter blanka, dvs deras arbetstider har inte varit ifyllda, vilket innebär att de inte vet vilka arbetstider som redovisats till Försäkringskassan.

      Ur Försäkringskassans rapport om Närkraft Assistans, februari 2013

      Försäkringskassan har vid två tillfällen träffat fyra tidigare anställda assistenter med härkomst från Nepal. Företaget anställer i stor utsträckning assistenter från Nepal och nu på senare tid även från Pakistan och Indien. Enligt assistenternas anställningsavtal är deras månadslöner mellan 9 000 och 12 000 kronor inkl. övertid, restid, OB, jour och beredskap.

      Ur Försäkringskassans rapport om Närkraft Assistans, februari 2013″

      • k skriver:

        ”Pape och de andra medlemmarna i organisationen försöker tillsammans komma underfund med Sverige. Som hur hemlösheten ser ut. I alla länder finns hemlösa, säger Pape.

        – Det ovanliga med Sverige är att det inte bara är missbrukare eller folk med psykiska problem som sover på gatan.

        Det kan även vara människor med arbeten.

        Svenskar i gemen har inte upptäckt att Sverige har fått en ny, stor underklass, menar Pape.

        – Vi är osynliga för svenskar. De ser inte oss.”

  • k skriver:

    Så bra skrivet av Per Gudmundson:

    Det är så märkligt! Förr i tiden berättade folket vid Siljans stränder stolt historier om hur man satte sig upp emot ö…

    Posted by Per Gudmundson on Monday, December 7, 2015

  • k skriver:

    Vi måste se sambanden Jan Guillou i ”Slakten av skolan :

    ”Terrorism och politiker som uppträder som elefant i porslinsbutik får naturligt nog stort utrymme i medierna. Ändå tror jag att det var något helt annat och på ytan mindre dramatiskt som år 2015 utgjorde den viktigaste förändringen i Sverige.

    I skuggan av den mediala terror- och flyktingdramatiken kollapsade motståndet mot raserandet av den svenska skolan.

    År 2015 stod det klart att Sverige höll sig med världens mest privatiserade skolor. Svenska och utländska så kallade risk­kapitalister högg för sig allt mer.

    Rena skojarföretag som Thoren­gruppen lade under sig skola efter skola och gjorde sina vinster på att försämra undervisningen.

    Tiotusentals svenska skolbarn, framför allt från underklassen, fick betala priset för de vinstdrivande ­försämringarna, medan den ­liberala medelklassen applåderade ‘valfriheten’.”

    Vadå, solidaritet med andra/ varandra och mindre bemedlade? Och egentligen tror jag att vi ALLA förlorar på detta allt mindre solidariska, allt mer egoistiska samhälle. Även de här som sätter sina barn i privat friskola! Vilka signaler sänder det till deras barn? Och återigen, jag växte upp i ett ”upper middle-class” hem, med studiebegåvade barn (som utbildat sig inom vitt skilda områden), så jag kritiserar ”mina egna”? Egentligen känns de inte som ”mina egna”! Jag tycker rejält illa om detta. Ingen av oss är karriärist och antagligen har vi i och med att vi var en så stor familj fått lära oss att ”bry oss om andra”? Ibland får jag dock stor lust att slå folk i huvudet med att vi faktiskt är väl utbildade och inte bakom flötet trots att familjen var stor. Och jag är inte säker på att det slags skola vi har idag gynnar alla de studiebegåvade. Vissa väldigt begåvade kommer att slås ut; de har kanske inte de där vassa armbågarna! För att inte tala om de ”svaga” eleverna!

    ”De svenska skolresultaten befann sig i fritt fall, Sverige rasade från en internationell topp till långt under genomsnittet. Detta påverkade Sveriges framtid oändligt mycket mer än något aldrig så spektakulärt terroristdåd eller tillfälligt överfyllda flyktingförläggningar. Och om detta talade vi nästan inte alls år 2015.

    Men läs gärna Expressens huvudledare den 6 december av Anna Dahlberg. Inte bara för den förödande och väldokumenterade granskningen av det pågående förstörelseverket. Utan än mer för undvikande av missförståndet att kritiken mot den av privatisering raserade skolan skulle vara något socialistisk påfund.

    Betänk rentav socialliberalen Jesu Kristi ord: ‘Allt vad I gören mot dessa mina minsta har I ock gjort mot mig.’ Gott nytt år.”

    Och apropå utsugning av människor, läsa ”Uber behöver inte fler fans”:

    Uber presenterar sig konsekvent som en länk mellan förare och passagerare genom en smidig, säker mjukvara. Ett it-bolag, inte ett taxibolag.

    Den som väljer att köra via företaget är inte anställd, snarare en frilansande förare som kör så mycket den önskar, betalar andel av förtjänsten till Uber men själv ska sköta sina skatter.

    Det är Ubers version. Och den svajar i och med att Seattle kräver att Uber ska lämna ut förarlistor till fackförbund, som kan kontakta alla berörda och sedan – om en majoritet vill – förhandla för dem kollektivt. Det signalerar arbetsgivaransvar. Uber kommer garanterat att överklaga.

    De senaste åren har delningsekonomi blivit inte bara ett känt begrepp, utan något som allt fler människor använder. När vi reser bor vi hellre i Airbnb-bokade lägenheter än på vanliga hotell. När vi ska hem från festen ringer vi inte automatiskt taxi, nej, vi tar en Uber. Det får konsekvenser.

    Hela den delningsekonomiska branschen omsätter globalt 130 miljarder kronor, enligt konsultföretaget PwC, och om ett decennium nästan 3 000 miljarder. Ingen kan längre avfärda den som marginell.

    Skattemyndigheter har insett det och försöker agera. Men tonläget från politiker och andra reglerande krafter har i en minst lika viktig fråga generellt varit mer försiktigt. Hur är villkoren för den som tillgodoser tjänsterna?

    ‘Man vill skapa en arbetsmarknad med individer som alltid är tillgängliga och redo att ta spridda uppdrag här och där. De vill bryta sönder gamla idéer om vad arbete, fritid och sömn är’, säger Mattias Schulstad, utredare på Svenska Transportarbetareförbundet, om Uber.

    Sådana varningar – om prekariat, om lönedumpning – viftas bort av tjänsternas användare.

    Reflexen är att tro på den som står för förändring snarare än att tro på den vars modell hotas av förändring.

    Ingen vill vara nostalgisk. Ingen vill sträva bakåt. Ingen vill vara dammigt analog.

    Och det var inte alltid bättre förut (den traditionella taxibranschen är ingen perfekt tillvaro). Men nytt är heller inte alltid bättre än gammalt.

    Seattles politiker är noga med att poängtera att de kan formulera grundläggande regler för och samtidigt omfamna it-entreprenörskap. Det ena utesluter inte det andra.

    ‘Avsikten är att skapa en miljö där innovation kan fortsätta, men inte på bekostnad av den som utför arbetet’, säger fullmäktigeledamoten Mike O’Brien som tog fram förslaget.

    Han får medhåll av Kshama Sawant, stadens första socialistiska ledamot sedan 1916, följaktligen ivrigt uppmärksammad av medier över hela världen (inklusive Dagens ETC).

    Hon talar om en skuldfälla, att arbetslösa privatpersoner belånar sig för att köpa bilar så att de kan Uber-köra, men att de ändå inte ens kommer upp i stipulerad minimilön (idag motsvarande 94 kronor/timme). Och om de klagar ”deaktiveras” de som förare, applingo för att få sparken.”

    Girighet över hjälpsamhet

    • k skriver:

      Och vad sysslar media med? Hur är det med deras källkritik? 😦 Se ”Dålig källkritik – tidig julklapp till Sverigedemokraterna”:

      ”Om man googlar på Mödrahälsovård kommer Blekinge fram direkt. Överläkaren på kvinnokliniken verkar ha en god relation till medier, särskilt till Radio P4 Blekinge. Och kvinnokliniken i Blekinge verkar välskött med höga ambitioner. I februari berättade doktorn om specialsatsningar för att kunna kalla fler kvinnor, äldre och yngre, till cellprover.

      I oktober slog doktorn larm om att kliniken behövde mer resurser – på grund av flyktingströmmen. I december larmade hon igen. ”Över 1 000 kvinnor blev utan cellprov” är rubriken på Radio Blekinges hemsida.

      Den som lyssnar noga på inslaget i Radio Blekinge hör doktorn säga att om man kan kalla patienterna inom det närmaste halvåret är hon inte ”bekymrad det minsta”. Hon talar också om att man satsar på kvällsmottagningar för att komma ifatt.

      Senare kommenterar landstingsrådet Christel Friskopp (S) situationen i Radio Blekinge. Patientsäkerheten är inte i fara. Kvinnorna kommer att kallas i rimlig tid, och kliniken får resurser. Pengar finns visst, men det är brist på barnmorskor och undersköterskor. Personal är nu på vidareutbildning.

      På min fråga svarar Christel Friskopp att människor har blivit skrämda:

      ”Rädda kvinnor har hört av sig från hela landet. Den här rapporteringen har tyvärr gett Sverigedemokraterna vatten på sin kvarn – utan orsak.”

      I Aftonbladet den 9 december fick Sverigedemokraternas Kvinnoförbund påpassligt in en debattartikel under rubriken ”Sämre vård på grund av flyktingströmmen”. Blekinge får illustrera verkligheten, även om det inte är sant. Vården har ju inte blivit sämre.

      Även Ivar Arpi på Svenska Dagbladets ledarsida använder Blekingeexemplet i sin varnande artikel om att ”Grupper ställs mot varandra”. Men exemplet Blekinge var en anka.

      Självklart innebär flyktingmottagandet att vården ansträngs, särskilt primärvården, tandvården, skolhälsan och psykiatrin. Men enligt Socialstyrelsens rapport från den 11 december är pressen på verksamheterna ”stor, men sannolikt hanterbar”. Många landsting och kommuner svarar också att man visst klarar situationen, med kreativa lösningar.

      Mediernas krisberedskap verkar sämre än landstingens. För att rapportera om den nya verkligheten behövs sannerligen kreativa lösningar. Men inte sämre källkritik än i vanliga fall. Tvärtom.”

  • k skriver:

    ”You can fool some people some times but you can not fool all the people all the time”

    I artikeln ”Ökad ojämlikhet förvärrar klimatkrisen” kan man läsa:

    ”I ett splittrat och osäkert, atomiserat samhälle, med statusskillnader som förstärkts av större materiella skillnader mellan människor, är vi oundvikligen mera benägna till statusoro och bekymmer över det intryck vi gör på andra.

    Detta leder direkt till konsumism då vi försöker kommunicera vårt ‘värde’ gentemot andra genom att drapera oss i symboler som pengar, status och framgång. Ojämlikhet gör pengar ännu viktigare som markör för vad man är ‘värd’.

    Som en följd arbetar folk i mer ojämlika samhällen längre, sparar mindre och skuldsätter sig mera. Som vi sett visar internationell forskning att där inkomstskillnaderna är större råder det mer statusosäkerhet i hela samhället.

    Eftersom vi använder yttre rikedom som mått på inre värde och bedömer varandra allt mer efter status, så blir pengar oundvikligen viktigare som ett sätt att visa sitt värde./…/

    En aktuell undersökning av rön från mer än 250 studier av välbefinnande och huruvida folk har en ‘materialistisk’ och konsumistisk inriktning fann ett ‘klart, konsekvent negativt samband mellan en lång rad typer av personligt välbefinnande och människors tro på, samt prioritering av, materialistiska sysselsättningar i livet.’/…/

    Beläggen visar också att de som sätter sig i personlig skuld, särskilt de som utnyttjar alla upptänkliga lånemöjligheter, i hög grad lider av vanliga mentala störningar./…/

    Större jämlikhet är då ett huvudmål, inte enbart därför att det minskar social dysfunktion och förbättrar hälsa och välbefinnande, men också för att det gör det möjligt att övervinna några av de främsta hindren för hållbarhet./…/

    Statusjakten är förstås ett nollsummespel. Vi kan inte alla förbättra vår status i förhållande till varandra: den enes vinst är den andres förlust.

    Så även om ökningar av den individuella inkomsten förbättrar ditt välbefinnande genom att lyfta dig på den sociala stegen, så gör det, om alla får det bättre tillsammans, ingenting för att förbättra det allmänna välbefinnandet.

    I de rika länderna är det därför (vilket kontrasten mellan figurerna 2 och 3 tydliggör) inte längre legitimt att tro att våra individuella begär efter högre inkomst kan tillfredsställas av ekonomisk tillväxt. /…/

    … samhällsgemenskapen är så mycket starkare i mer jämlika samhällen, och att människor i dessa i mycket högre grad hyser förtroende för varandra.

    Detta betyder att folk är mera socialt ansvarskännande och har en starkare känsla för det allmänna bästa.

    Än en gång visar forskning att människor i mer ojämlika samhällen är mindre benägna att hjälpa andra – de äldre, funktionshindrade eller någon annan. I själva verket gör större ojämlikhet att ömsesidigheten minskar och människor ser ser mer till sig själva, utan tanke på andra./…/

    Det finns redan tecken på hur större jämlikhet kan leda till hållbarhet, via ökad medvetenhet om det gemensamma bästa. En internationell opinionsundersökning bland företagsledare innehöll frågan om hur de värderar internationella avtal om skydd för miljön.

    2wilkinson-pickett-figur-4

    Som figur 4 visar betraktar företagsledare i mer jämlika länder internationella avtal om miljöskydd som mycket viktigare än vad företagsledare i mer ojämlika länder gör.

    2wilkinson-pickett-figur-5

    Figur 5 visar samma mönster för återvinning: mer jämlika samhällen återvinner en högre andel av avfall. Båda dessa figurer indikerar att människor i mer jämlika samhällen verkligen ser mindre till sig själva och är mera villiga att handla för det gemensamma bästa.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Om självförsköning – och också om att ojämlikhet urholkar solidariteten och ökar ensamheten …reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: