Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

6 april, 2015 § 5 kommentarer


Har just läst ”Wellness syndromet” och den recenseras väldigt bra i ETC.

Viktigt att feja och fila på ytan; både den materiella och personliga? Kontrollera sig själv noga? Ägna sig åt självbespegling, men ändå bara skrapa på ytan? Ytan är viktigare än innehållet? Jo, en resa inåt kan vara ganska skrämmande, lättare då att feja på ytan. Författarna sammanfattar sin bok som följer:

”Istället för att oavlåtligt ägna oss åt vår egen hälsa [i och för sig inget fel i sig] borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen.”

Väldigt bra sagt! Dessutom har vi fått höra mycket om frihet och valfrihet, men frågan är om detta är frihet eller valfrihet eller om dagens individer egentligen är så mycket friare än förr? Kanske rentav mindre fria? Detta skriver de om i boken, kritiskt.

Författarna är inga gamla stofiler, utan unga forskare vid Handelshögskolan i Stockholm (Carl Cederström) och universitet i Storbritannien (André Spicer).

Fenomen som beskrivs i boken är ganska skrämmande och såna jag ännu inte visste existerade …

Inte konstigt att folk gjorde uppror mot Jamie Oliver och hans försök att ändra matvanor och skolmat i fattiga områden i Storbritannien? Folk med väldigt litet makt (hög arbetslöshet med få utsikter att ändra sin situation) kan ändå ha makt över NÅGOT i tillvaron, även om det äventyrar deras hälsa!

Och frågan är om den verklige hälsofreaken (som stressar med alla måsten) lever längre än soffpotatisen, som hänger framför TV:n och äter chips och hamburgare (och inte bryr sig, har gett upp)?

”We reviewed results of randomized controlled trials and identified challenges for workplace wellness programs to function as the act intends.”

Dvs såna här program ger inte de resultat man säger sig vilja åstadkomma verkar det. Till vilka kostnader dessutom?

Översatt blir detta något i stil med:

”Vi gick igenom slumpvist kontrollerade försök och identifierade utmaningar friskvårdsprogram på arbetsplatser har att fungera som avsikten är.”

Vad värre är:

”Our evidence suggests that savings to employers may come from cost shifting, with the most vulnerable employees–those from lower socioeconomic strata with the most health risks–probably bearing greater costs that in effect subsidize their healthier colleagues.”

Människor socioekonomiskt lägre i samhället (på företaget), de som är mest sårbara och som också är utsatta för de största hälsoriskerna (de som redan har sämst hälsa), troligen får subventionera sina friskare kolleger, samhällsmedborgare. Det sker ett kostnadsskifte från dem som mest skulle behöva förbättra sin hälsa till dem minst behöver det.

Och det gäller troligen i hela samhället, inte bara på enskilda arbetsplatser. Dessutom har det visats att högutbildade och mer högstatus blir bemötta annorlunda i sjukvården osv än mindre utbildade och lågstatus?

Å andra sidan upplever nog de mer ”privilegierade” en växande stress i arbetslivet. Får delvis andra slags hälsoproblem?

Tjänar någon av oss på detta? Tjänar samhället på det?

Det har också visats att de här wellness- och friskvårdsprogrammen inte utnyttjas i den utsträckning som man kanske önskade eller trodde: Se ”Workplace Wellness Program Study” eller ”Studie om friskvårdsprogram på arbetsplatser.”

Effekterna är få, små? Rökstopp var kanske det som gav mest effekt, än generellt deltagande i program som erbjuds på arbetsplatserna?

”Smoking cessation is also the only health behavior for which achieving the goal earned a greater reward than participating in a program.”

Läste just om argument för att förbjuda rökning på restauranger inte minst handlar om omsorg om personalen, men ironiskt nog kan samma ”argumentatörer” vara emot kollektivavtal. Litet motsägelsefullt?

På Stockholm universitets webbsida kan man läsa ”Forskare på DN Debatt: ‘Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem'”:

”I ett debattinlägg i DN frågar sig Carl Cederström, lektor i företagsekonomi vid Stockholms universitet, hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem?

Hälsa handlar inte längre om att hålla sig frisk utan har blivit ett moraliskt påbud och i förlängningen finns risken att vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade, skriver Cederström i debattartikeln.

Steget till att formellt straffa ohälsosamma personer är inte särskilt stort menar han och hänvisar till Storbritanniens premiärminister, David Cameron, som nyligen meddelat att personer med övervikt eller missbruksproblem måste acceptera behandling eller riskera indragna bidrag.  

Retoriken är svår att ta miste på menar Cederström: ‘Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.’”

Väldigt obehagligt, även för dem som inte är överviktiga. Och vi ska ju leva i ett samhälle med ”frihet” och ”valfrihet.” Ja, är börjar inte detta tangera den ideologi som nazisterna hade?

Cederströms debattartikel ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem”:

”Det råder knappast några tvivel längre: vi lever i ett samhälle där vi har blivit sjukligt besatta av hälsa. Att vara hälsosam handlar inte längre om att undvika sjukdom. Det är ett sätt att visa att vi är moraliskt uppburna människor.

Att tidigt på morgonen ge sig iväg till gymmet är således viktigt, inte för att vi ska bli mer hälsosamma, utan för att vi ska kunna bevisa för resten av världen, och även för oss själva, att vi inte är som ‘dom’. 

För om du i dag inte lyckas ta hand om din hälsa kan du lätt uppfattas som lat, jagsvag och viljelös. Kort sagt en belastning, både för dig själv och för andra.

När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar. Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta.

När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag. Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

Han kan ta sig i häcken! Centern är inget parti jag skulle fundera det minsta på att rösta på.

”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.”

Bedrövligt!

”Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag är helt enkelt inte ‘rättvist’.

Men det är en intressant detalj som ofta glöms bort i det här sammanhanget. Det kanske kommer som en överraskning för många men, från ett strikt ekonomiskt perspektiv, är det ingen grupp i samhället som är mer kostsam än de hälsosamma icke-rökarna. De fortsätter ju att leva i många år efter att de gått i pension. Och under den tiden – om man nu vill tala ur det perspektivet – är det de som tär på samhällsekonomin.

Men låt oss skjuta dessa kalkyler åt sidan ett slag och istället fråga om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej. Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla. Trycket att vara hälsosam upplevs inte uteslutande av överviktiga eller rökare. Vi är ständigt bombarderade med krav på att äta enligt de senaste rönen, räkna hur långt vi går varje dag, hur mycket vi tränar och vad vi aktivt gör för att fostra en positivare attityd.

Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

Att straffa de överviktiga riskerar att ytterligare marginalisera dem. De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.

Deras ängslan över sina egna tillkortakommanden kanske försvinner för en stund. Men var lämnar det de överviktiga som varnas att de, om de inte förminskar sina kroppar, inte längre får plats i samhället?”

Annonser

§ 5 svar till Wellness syndromet eller hälsohysterin – och dess ytterst obehagliga fortsatta konsekvenser …

  • k skriver:

    Och i ETC kan man läsa ”Chefen vill äga din kropp”:

    ”Gratis gymkort, friskvårdstimme, eller hjälp att sluta röka för den som vill. Sedan länge tar seriösa arbetsgivare sitt folkhälsoansvar och hjälper sina anställda att hålla sig friska. Grundprincipen är nästan alltid frivillighet och den som inte vill ha det där gymkortet slipper.

    Men numera går allt fler företag ett steg längre och tvingar medarbetarna att träna. Klädföretaget Björn Borg och kommunala bostadsbolaget Pitebo införde nyligen träningstvång. Kalmar Vatten tillhör pionjärerna och där har träning varit obligatorisk sedan 2007.

    Det är två timmar i veckan på arbetstid som gäller för all personal, från rörläggare till löneadministratörer. Den som systematiskt struntar i motionen kallas först in till samtal med närmaste chef. Sker ingen bättring kan det bli lägre årlig löneökning.

    – Vi ser träningen som en arbetsuppgift och den ingår i lönekriterierna, men bara som en liten del av flera. Avdrag påverkar inte med tusenlappar, men lite kan det påverka, säger Linn Sjögren, HR-chef på Kalmar Vatten, som själv tränar upp till fem gånger i veckan.

    Träningstvång kan vara okej

    Träningstvång kopplat till lönen kan vara okej, anser Henrietta Huzell som forskar i arbetsvetenskap vid Karlstads Universitet. Men bara för yrkesgrupper där fysisk styrka är en grundförutsättning för jobbet, som brandmän eller poliser. Att införa obligatorisk träning på det sätt Kalmar Vatten gjort är hon starkt kritisk till./…/

    Henrietta Huzell understryker att hon tycker det är positivt att skadorna blivit färre och att medarbetarna verkar trivas med träningen. Samtidigt påpekar hon att det inte finns tillräckligt med stöd i forskningen för att slå fast att träning automatiskt leder till ökad produktivitet på jobbet.

    – Det handlar om föreställningen om den tränade kroppen. När man oreflekterat kopplar den till prestation blir det ett problem. Man får inte ha en avvikande åsikt ens med forskningsstöd, trots att man kanske hade behövt mer intellektuell stimulans eller två extra hjälpande händer istället för träning, säger Henrietta Huzell.

    Gränsen passerad

    Hon tycker integritetsgränsen är passerad med råge när arbetsgivare förbjuder anställda att röka eller snusa under sina pauser, eller inför obligatorisk träning kopplad till lönen. Chefen ska inte ha rätt till de anställdas kroppar, tankar, och begär.

    – Det är jättefint att använda personalvård, erbjuda friskvårdstimmar och kompetensutveckling. Det har jag absolut inget emot men att koppla det till löneutvecklingen går långt utanför anställningskontraktet. Vad är det egentligen jag säljer till min arbetsgivare?

    Om jag ska montera något är det då den typen av kunskap jag säljer eller säljer något annat också? Då blir det en diskussion om det finns gränser för anställningskontraktet och gränser för vad arbetsgivaren kan köpa. Man hamnar långt utöver grundbegreppet om rätten att leda och fördela arbetet, säger Henrietta Huzell.”

    Skrämmande om det skulle bli tvång på detta allt mer! Är detta ”frihet”? Eller vad för ”frihet” pratas det om i den politiska retoriken? Ägs vi av arbetsplatsen?

    Henrietta Huzell, forskare: ”Arbetsgivare vill ha personal som ser snygg och frisk ut”:

    ”Arbetsgivare vill ha personal som ser bra ut och inte väger för mycket. Sex av tio vill att personalen ska vara ‘snygg’. Sju av tio väljer bort överviktiga. Det visar en undersökning bland 1000 företag i Sverige, framför allt inom handeln och hotell- och restaurangbranschen.

    Det här kan delvis ha att göra med att utseendet uppfattas som en markör för hälsa, säger Henrietta Huzell, en av forskarna bakom studien. Vi har fortsatt att titta på det, och kan visa att arbetsgivaren gör ett slags ‘okulär beskiktning’. Man har ansvar för rehabilitering och så vidare, och vill ha personer som ser friska ut.

    I studien sade också 90 procent av arbetsgivarna att de vill ha anställda med god fysik. Men själva utseendet var alltså också viktigt, särskilt inom detaljhandeln där nästan åtta av tio angav att det hade betydelse.

    Henrietta Huzell. som är doktor i arbetsvetenskap vid universitetet i Karlstad, blev förvånad över att kraven på personalens utseende var så stora.

    – Jag tror inte att det är något nytt fenomen, egentligen. Men man kan tänka sig att det är mer legitimt att säga det i dag. Trenden är att vi ska ta hand om våra kroppar, vi ska ”ta tag” i oss själva, våra hem, våra hundar. Utseendet signalerar ett slags moralstatus. Arbetslivet är inte separerat från samhället i övrigt, säger Henrietta Huzell.”

    ”För tjock för ett jobb? – Undersökning: Kraven på anställdas utseende högre i Sverige”:

    ”Snygga personer får lättare jobb.

    Hela 90 procent av företagen vill ha personal med god fysik och 60 procent säger att de vill ha ‘snygg personal’.

    – Jag trodde inte att företag skulle ställa så stora krav på utseende. Men kraven var större i Sverige än i andra länder, säger Henrietta Huzell vid Karlstad universitet.

    9 av 10 företag vill ha anställda med god fysik.

    7 av 10 väljer bort överviktiga personer.

    6 av 10 vill ha ‘snygg personal’.

    Det blev resultatet när Henrietta Huzell, doktor i arbetsvetenskap vid Karlstad universitet, genom en stor enkät bland 1000 arbetsgivare undersökte vilka krav som ställs på personalens utseende.

    – När vi började trodde jag inte att företag skulle ställa så stora krav på utseende, fysisk form, hur vi talar, att man inte få vara överviktig och så vidare, säger Henrietta Huzell till tidningen Du & Jobbet.

    Tatueringar negativt

    Förutom övervikt så kan piercing, tatueringar och kraftig dialekt vara negativt för en arbetssökande.

    Arbetsgivarna menar att det är kunderna som ställer dessa krav.

    De 1000 företagen i undersökningen finns framför allt inom handeln och hotell- och restaurangbranschen. Störst krav ställer detaljhandeln på sina anställda. Där uppger 77 procent att personalens utseende är viktigt och hälften säger att de anställer folk efter deras hur de ser ut.

    – Man vill att personalen ska vara en del av varumärket, säger Henrietta Huzell till Du & Jobbet.”

    Men…

    ”Genom att gå igenom ett antal bokslut har hon kunnat konstatera att hårda krav på personalens yttre inte verkar vara någon framgångsfaktor för företagen: de som ställer höga krav är inte mer lönsamma än andra.

    Fyra grupper

    Hur ställer sig då personalen till kraven på att se bra ut?

    Henrietta Huzell har delat in dem i fyra grupper:

    * Primadonnorna känner sig utvalda och har inga problem med kraven på hur man ska se ut. De är oftast yngre och ser jobbet som en tillfällig period i livet.
    * De professionella tycker att kraven på att se snygg ut är okej av respekt för kunden.
    * De utnyttjade gillar sitt jobb men mår inte bra av pressen att se snygg ut.
    * Rebellerna jobbar tillfälligt i branschen och tänjer hela tiden lite på gränserna för kläd- och utseendekoden.

    Henrietta Huzell pekar på några problem i samband med utseendekraven i arbetslivet. Det kan handla om en form av diskriminering vid anställningar. Dessutom ställer det frågan om var gränsen mellan privatliv och arbete går.

    – Fokus på ytan är en stark trend och sannolikt sätter den sina spår på arbetsmarknaden. Men vi vet inte om kraven ökat eftersom det inte finns någon undersökning att jämföra med, säger Henrietta Huzell.”

  • k skriver:

    Mer om diskriminering…

    Ja, vad bra han är Roland Paulsen! smile emoticon

    ”Med en vetenskapligt grundad prognos av individuell livslängd skulle pensionskuverten gå från intellektuell förolämpning till årlig uppdatering på hur förtryck, ojämlikhet och könsnormer kortar våra liv.

    De individer som har fräckheten att leva länge – de rika, de välutbildade, de ciskönade – skulle få det straff som arbetet sedan bibliska tider ansetts vara. Beräkningen av dödsdatum skulle bli realistisk, pensionen rättvisare fördelad och Torun Carrfors och andra sjuksköterskor skulle gå i mål flera år före mig och mina forskarkollegor.

    Ett irrationellt element som dock skulle kvarstå är dagens ambition att på det stora hela förlänga den lagstadgade arbetstiden. Denna ambition är historiskt sett ny. Under 1900-talet såg vi snarare hur politiker kortade arbetstiden – kortare arbetsdagar, lediga lördagar, lägre pensionsålder.

    Åldersökningen fanns även då, men med en viktig skillnad: på den tiden blev vi äldre i snabbare takt än vad vi i dag blir.

    En annan skillnad mot i dag är att man då talade om de otroliga effektivitetsvinster som ny produktionsteknologi medför gentemot vilka åldersökningens kostnader aldrig varit mer än en bagatell.

    Men den viktigaste skillnaden har med fördelningen av effektivitetsvinsterna att göra.

    För även om vi kollektivt blir allt rikare så tillfaller rikedomen i dag allt färre händer. När denna ordning tas för given finns det knappt några gränser för hur mycket man kan dra yngre generationer vid näsan.

    – Det här pensionssystemet infördes ju när vi började bli äldre, berättade en ung kvinna på Pensionsmyndigheten när jag försökte få klarhet i viss statistik.

    En mer lurad generation än den som nu går ut på arbetsmarknaden har historien sällan skådat.”

    vi-bara-lyder-en-berattelse-om-arbetsformedlingen

    Han är också författare till denna bok ”Vi bara lyder”! Verkar intressant! Mer sånt! Allt fler verkar börja ifrågasätta sakernas tillstånd! Och även Paulsen är ytterligare en av dessa unga och ”lyckade” personerna, som ifrågasätter – ”ändå”!

    Hur är det med logiken, ja?

  • k skriver:

    B94cPlXIUAExgql

     

    Väldigt obehagligt! Carl Cederström skriver i debattartikeln ”Att straffa överviktiga riskerar att marginalisera dem” som följer nedan.

    Det visar sig också att program för viktnedgång sällan fungerar.

    ”När hälsa blir ett moraliskt påbud står det inte på förrän vi börjar betrakta ohälsosamma personer som misslyckade även moraliskt. Frågan är hur stort steget är från att informellt demonisera ohälsosamma personer till att formellt straffa dem.

    Inte så särskilt stort verkar det. Storbritanniens premiärminister, David Cameron, har nyligen meddelat att personer som är överviktiga eller lider av missbruk måste acceptera behandling. Annars kan det få konsekvenser.

    Professor Dame Carol Black på brittiska hälsodepartementet ska nu utreda möjligheten att med hjälp av olika behandlingar få överviktiga personer på rätt bana. Om de vägrar medverka kan de inte längre förvänta sig bidrag.

    Nyheten har mötts av kompakt och syrlig kritik i Storbritannien. Eventuella medhåll har drunknat i arga debattartiklar och satiriska skämtteckningar.

    Det är en osmaklig attack mot de fattiga, menar kritikerna: medan Cameron slapphänt låter mångmiljonärer komma undan med skattesmitning attackerar han dem som redan är som mest utsatta [slår på dem som redan ligger och som kanske är i en situation där deras chanser att ändra den är obefintlig, hur mycket de än anstränger sig att delta i talangjakter, auditions, arbetslivsprogram].

    När nyheten når Sverige så hittar vi däremot ivriga förespråkare till Camerons förslag.

    Centerpartisten Stefan Hanna är en av dem. Han tycker att det är självklart att man ska ställa krav på sina medborgare. Det är en fråga om skatt och försörjning, menar han. ‘Det funkar inte om allt för få jobbar, och ska försörja allt för många andra’.”

    Skrämmande!

    ”Retoriken är svår att ta miste på. Dessa personer är en börda för samhällsekonomin. Det funkar inte att vi, som skattebetalare, finansierar överviktiga personer utan jobb.

    Precis så uttrycker även Cameron saken. Att låta hårt arbetande skattebetalare finansiera dessa bidrag [försäkringar, inte bidrag borde det vara!] är helt enkelt inte ‘rättvist’./…/

    …fråga[n är] om den här typen av initiativ kan uppnå sitt syfte. Frågan är klurig. Det beror nämligen på vad syftet med ett sådant här initiativ egentligen är.

    Om tanken är att uttrycka sympati för sina medmänniskor, som Stefan Hanna vill få det till; att det handlar om att ge överviktiga en andra chans och en möjlighet till ett smalt och hälsosamt liv – ja, då är svaret nej.

    Det vi vet från existerande studier är att kraftigt överviktiga personer mycket väl kan gå ner i vikt, men att 80 till 90 procent återgår till sin ursprungsvikt efter några månader.

    Men det kanske inte alls handlar om att hjälpa de överviktiga, eller att ens få dem att gå ner i vikt. En alternativ hypotes är att syftet med Camerons initiativ är att få de här personerna att förlika sig med föreställningen om att de är värdelösa som människor och därför inte förtjänta av ekonomiskt stöd. Om det är avsikten – ja, då kan den här typen av initiativ fungera alldeles utmärkt.

    Helt klart är att jargongen främjar en ‘vi mot dem’ mentalitet. Just därför är det viktigt att komma ihåg att den typ av hälsoideologi som växer sig allt starkare i dagens samhälle innefattar oss alla./…/

    Det är lika bra att få det sagt: det är självklart viktigt att se efter sin hälsa. Men när vi skapar en hypermedveten, och ofta ångestladdad relation till vår egen kropp, så är det inte längre hälsosamt./…/

    För att slippa tänka på det eviga kravet att leva hälsosamt och istället ta en paus från hälsopåbudet, kan de hänge sig åt det de får veta att de verkligen är bra på: att äta ohälsosamt.”

    Och det verkar ju som om det är exakt det som sker!

    ”De som vill se sig som moraliskt överlägsna på grund av sina hälsorutiner får nu fritt spelutrymme att uttrycka sin avsky för feta personer. Kanske får det dem att känna sig bättre.”

    Carl Cederström som skrivit artikeln är ung, smal, lyckad, men han reagerar ändå. För han inser att detta slår tillbaka mot oss alla. Vi ska vara som enskilda navelskådande celler. Lägga all vår vakna tid på att förbättra, fila och feja på oss själva.

    Fila och feja på ytan, inte på innehållet och kanske bli därmed bli mer ”fulla” som människor (och inte ens det kan någon utomstående ”ålägga” oss)? Leva verkliga liv… Inte så lätt och detta är heller inget att moralisera över…

    Brittiska journlisten Zoe Williams skriver så bra i ”Blame corporate greed, not the obese” eller ”Klandra företags girighet, inte de överviktiga”!

     

  • k skriver:

    10 juli skriver Caroline Jägerfeld ”Förra året åt jag min första pizza på 10 år”:

    ”Jag var länge en som ‘gillar nyttig mat’, ‘mår bra av att träna varje dag’ och tyckte att ‘pizza är överskattat’. Det är mitt fetaste självbedrägeri någonsin. Jag tyckte så, eftersom motsatsen gav mig ångest.

    Jag hann bli 23 innan polletten trillade ner. Och på vägen ner rev den sönder alla inbillade förhoppningar om att jag någonsin kommer bli fri från den där vidriga, ätstörda skuggversionen av mig själv. Hon som alltid sitter där och skriker. Hon som ser till att jag aldrig glömmer att kokt broccoli innehåller 25 kcal per 100 gram och som kräver bröd med en sockerhalt under fem procent. Jag ber henne hålla käften. Hon lyssnar inte – men jag äter ändå.

    Förra året beställde jag min första pizza på tio år. Jag drack även min första icke sockerfria läsk. Ibland har jag smör på mackan. Jag kan fortfarande inte låta bli att tänka ätstört, men jag kan kämpa för att inte agera på det.

    Samtidigt pågår en motsatt kamp. De 100 000 svenskar med någon form av ätstörningsdiagnos, eller det förmodade mörkertalet på 900 000, är inte längre ensamma med sina skuggmonster.

    Nu ligger de och gror i varje raw food-ätande kropp och hoppar mellan lunchlådorna i form av skamfyllda piroger. Deras kravfyllda hejarop ekar ut över bloggar, Instagram och runkeeper-täta Facebookflöden.

    Vissa märker dem inte. De trivs med träningen, kroppen och livet.
    Kanske har de hittat den berömda Balansen.

    Andra låter skuggorna ta över. Tänker att när hälsan är på topp kommer allt bli bra. Och när slaggprodukterna är borta kommer nog panikångesten att försvinna.

    Boken ‘Wellnessyndromet’ av Carl Cederström och André Spicer satte namn på skuggmonstret, och hur det inte bara påverkar den enskilde individen utan även samhällets syn på dem som inte lever upp till idealen. Wellness och ätstörningar är inte samma sak. Men symptomen överlappar och de aggressiva påhoppen mot hälsohets-kritiker påminner för mycket om min egen desperata argumentation när mamma ifrågasatte om ett päron verkligen kunde räknas som en middag.

    Regler, listor, mätning, späkning, ångest, oro, skam och skuld i jakten på en inbillad känsla av kontroll. Det gör mig rädd hur allt fler faller i den fälla som jag själv försöker ta mig ur. Det är farligt och slöseri med tid. Tid som hade kunnat ge oss något mer än lägre kolesterol, mindre underhudsfett och avsaknad av dåligt samvete.

    Visst, ätstörningar kommer alltid finnas, oavsett rådande ideal. Många som börjar äta näringsrikt och motionera förbättrar sin hälsa både psykisk och fysiskt, och ett liv utan detta kommer statistiskt sett att bli både kortare och sjukare.

    Men, fat-shaming och åsikter som att ‘rökare borde betala för sin egen lungcancerbehandling’ är inte en positiv samhällsutveckling. Och när man försöker påverka sitt välmående med mat och träning, fast det inte är mat eller träning som är problemet så handlar det om samma destruktiva ångestreglering jag slösat tid på under halva mitt liv.”

    Ja, gränsen mellan wellness och ätstörning kan vara hårfin.

    I artikeln ”The Likely Cause of Addiction Has Been Discovered, and It Is Not What You Think” kan man läsa att forskare har visat att en viktig faktor för att inte råka i beroende av substanser (narkotika, alkohol eller rökning), spel och gambling, Internet osv är att man befinner sig i ett socialt sammanhang. Motsatsen till beroende är inte nykterhet/måttfullhet utan anknytning/connection/bonding. Har man inte detta eller inte har fått detta tidigt så kan cigaretten, alkoholen, knarket vara ersättning för anknytning. En icke krävande sån!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: