Stress, press – och lyxfeber…

12 januari, 2015 § Lämna en kommentar

Lyxfeber1Möter fler ungdomar idag som mår dåligt, jättedåligt, som har ont i magen och måste utredas hos doktor, som har problem med rygg, axlar osv.

Pratade med en gymnasieelev om detta idag. Hon tillskriver främst pressen i skolan detta.

”Man måste hinna med något utanför skolan också!”

tror jag hon tycker.

En iakttagelse jag tycker mig göra är att gymnasieungdomar främst jobbar i en utsträckning man inte gjorde förr. Jobbar vid sidan av skolan. Bidrar inte också detta till stressen? Därför att man måste finansiera elektronikprylar, kläder osv. Dvs det finns en än större statuspress. När skillnaderna mellan människor blir större blir också denna press och jakt större.

Om Marta Cullberg Westons bok kan man läsa:

”Avund är faktiskt en baksida av konkurrens när man börjar granska saken med lupp och kanske något vi måste lära oss att leva med.

Tanken på att skriva boken föddes när två unga kvinnor i min närhet på olika sätt drabbades av avund i sina arbetssituationer.

Jag insåg att det är viktigt att lyfta upp frågan om kvinnors avund på arbetsplatsen något som kommer att utmana feministiska kretsar (även om…

Avund är faktiskt en baksida av konkurrens när man börjar granska saken med lupp och kanske något vi måste lära oss att leva med.

Tanken på att skriva boken föddes när två unga kvinnor i min närhet på olika sätt drabbades av avund i sina arbetssituationer.

Jag insåg att det är viktigt att lyfta upp frågan om kvinnors avund på arbetsplatsen något som kommer att utmana feministiska kretsar (även om jag ser mig som feminist själv).

Boken avdramatiserar avundsproblematiken genom att också beskriva positiv, stimulerande avund och genom kopplingen till konkurrens. Förhoppningsvis vågar man titta på sin egen avund på ett nytt sätt. Lösningen handlar också om att lära sig att hantera olikhet.

Vid sidan av avund på arbetsplatser tar boken upp avund inom familjen och mellan vänner, liksom hur man kan bli fri från destruktiv och djuptliggande avundsjuka.”

Kommentar: jag håller inte med om att man kanske måste lära sig att leva med känslor av avund. Vi HAR möjlighet att förändra i samhället så vi alla kan leva hyfsat i det. Det finns saker som inte är ofrånkomliga. Det finns saker som vi KAN ändra och inte bara behöver finna oss i. Och det finns saker som vi alla skulle må bättre av om de ändrades. Det finns kanske fler saker som vi faktiskt skulle kunna ändra. Det här påminner om påbudet att ”tänka positivt”!

När jag började i det jobb jag nu har var föräldrar solidariska med varandra och andras familjer: man bestämde gemensamt att man inte skulle låta barnen få märkeskläder t.ex.

En av de elever jag hade under den tiden ärt idag miljöpartistisk politiker och hon länkade artikeln ”Släpp era kalasgalna egon för barnens skull”. I denna kan man läsa:

Då för tiden var födelsedag något alla hade råd och möjlighet att fira. Lämpligt, eftersom alla barn fyller år.

Nu såg jag bilder från några bekantingars förberedelser inför deras avkommas kalas.

Där skulle det ­ridas ­ponny. Det vankades efterrättsbuffé, femkamp och ­poängpromenad med ­fina priser. Hela himmelriket ­inramades av handvikta pompoms som förberetts i veckor.

”’Bara det bästa är gott nog!’ till en liten som vi får förmoda älskar småhästar och särskilt bett om pappersbollar i gråskalor och ­lavendel. Det gjorde barnet rätt i. Barn ska kräva orim­liga saker, särskilt när de fyller år. Det orimliga är eventuellt när dom får det. Och när det blivit standard.

I dag är det normala att ha barnkalas på lekland, berättar en forskare i barnfattigdom vid Uppsala Universitet.

Såna events kostar i runda slängar 3 000 kronor. Till dessa partyn kommer man inte med någon inslagen ­citrusfrukt i present, nej ­genomsnittet är i dag 160–210 kronor för en liten generisk ­fölsegåva i rosa eller blått. Samma forskare berättar om barnen som måste tacka nej för att de inte har råd att bjuda igen, eller köpa present.

Jag har som noterats inga barn så förhoppningsvis kan jag säga det här utan att kasta sten i eget partytält. Föräldrar, ni har blivit kalasgalna.

Skärp er. Släpp ert ­instagramivriga ego. Snacka ihop er i plugget och sänk ribban gemensamt.

För medan ni har kalas med ponny sitter barn ­hemma som inte får känna sig speciella på sin egen födelse­dag för att deras föräldrar inte har råd. Det är faktiskt bara kras.”

Bra skrivet! Och tänkvärt! Detta borde också gälla andra saker: som barnen kanske inte MÅSTE ha den senaste mobiltelefonen, datorn osv. Men då går väl lobbygrupper igång, som vill pracka på unga personer nya prylar stup i kvarten. Reklambyråer som tjänar pengar på att sälja dessa prylar, kläder osv till unga. Och reklam som slår i unga att de måste vara och se ut på ett visst sätt.

Se Rädda barnen om barnfattigdom.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Stress, press – och lyxfeber…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: