Tärande-och-närande-retoriken…

26 juli, 2014 § 2 kommentarer

Ironiskt: Välfärdsföretag är inte tärande till skillnad från offentligt driven vård, skola och omsorg!

Ja, var har retoriken med tärande försvunnit angående våra välfärdsföretag? Har de plötsligt blivit icke tärande därför att de är privata – och vinstdrivna?

Eller är det bara offentligt driven välfärd som är tärande till skillnad från privat driven?

Nej, ”Välfärdsföretag är inte närande”:

”Förr brukade näringslivshögern, med nationalekonomen Bo Söderstens ord, föraktfullt benämna den offentliga sektorn som ‘tärande’.

Välfärdsverksamheterna ansågs belasta samhällsekonomin eftersom de finansierades med skattepengar, i motsats till den ‘närande’ privata sektorn.

Idag är det inte länge någon som fnyser om den tärande sektorn. Svenskt näringsliv har i stället börjat betrakta vård, skola och omsorg som en del av den närande sektorn – i alla fall när det är privata företag som hanterar skattepengarna.

Näringslivet har gjort de skattefinansierade välfärdsföretagens välgång till sin stora ödesfråga. Och försvaret för den privata välfärdssektorn går ut på att den till skillnad från annan skattefinansierad välfärd på något mystiskt sätt tillför nya pengar. Svenskt näringsliv och Almega har larmat om att välfärden kommer att gå miste om omfattande investeringar om företagen drar sig ur.

Enligt en genomgång som DN (16/7) har gjort av Vårdföretagarnas egna siffror är välfärdsföretagens investeringar ytterst blygsamma. Och det är fullt naturligt att så är fallet. Hela affärsidén bakom den privata välfärden är ju att leverera välfärd till lägre kostnad än vad tröga kommuner och landsting klarar av./…/

Uppdelningen mellan den tärande och närande sektorn är i grunden idiotisk. En bra skattefinansierad skola är utomordentligt närande för samhällsekonomin medan privat finansverksamhet, som vi sett, i vissa fall kan vara svårt tärande./…/

Det är därför rent bedrägeri när näringslivet framställer skattefinansierade företag som en lösning på välfärdens långsiktiga finansieringsproblem./…/

Så länge välfärden är skattefinansierad kan den privata sektorn bara täppa det hålet om Attendo uppfinner en fungerande trollstav. I annat fall måste välfärden få privat finansiering om branschen ska kunna göra de investeringar den försöker locka opinionen med. Näringslivet borde sluta hymla med det.”

Och det skulle betyda att vi kommer att få en segregerad vård och omsorg (vi är redan på väg att få en sådan, genom privata sjukvårdsförsäkringar t.ex.). Helt enkelt. De som har råd kommer att få en bättre fungerande, men den kommer troligen att kosta dem skjortan.

Och vad slags samhälle får vi?

§ 2 svar till Tärande-och-närande-retoriken…

k skriver:

26 juli, 2014 kl. 10:13 f m

Mikael Wiehe i ”Tack Reinfeldt för allt du gjort”:

”Tack Sveriges regering och ministrar för alla lustiga turer, snedsteg och klavertramp.

Tack för licensskolk, svartavlönade hembiträden och skatteparadisplacerade inkomster som så tydligt har gett exempel på total okänslighet och oförståelse för folkflertalets villkor.

Tack Fredrik Reinfeldt och Anders Borg för försämring av a-kassa och sjukförsäkring som så drastiskt har ökat klyftorna mellan de som har och de som inte har och knivskarpt dragit gränsen mellan ‘dem’ och ‘oss’ [osund söndra-och-härska-metod].

Tack Sten Tolgfors för okritiskt stöd åt nykoloniala krig i Irak och Afghanistan och osjälviskt offrande av unga svenska soldaters liv på de multinationella vinsternas altare.

Tack Nyamko Sabuni för bekymmerslöst förhållande till ghettoiseringen av storstädernas förorter.

Tack Maud Olofsson för principfasta angrepp på allt vad folkhemmet har stått för av trygghet, rättvisa och solidaritet. (Kappvändningen i kärnkraftfrågan var ett strålande exempel på att framtiden är värd att offra för kortsiktiga opinionsvinster.)

Göran Hägglunds fiskande i högerpopulismens grumliga vatten ger mycket att tänka på.

Carl Bildts okritiska hyllande av krigsförbrytare som Henry Kissinger och aktieklipp i vapen- och oljeindustrin har varit pedagogiska mästerstycken,

Mats Odells utförsäljningar har visat för alla vad äganderätten är värd när den tillhör folkflertalet och Jan Björklunds försök till militarisering av skolan lyser som en blodig rotting mot en fullkritad tavla.

Jag vill också tacka Sveriges banker, näringsliv, direktörer och styrelsemedlemmar för handfast undervisning i hur kapitalismen fungerar utan demokratisk kontroll.

Hur roffandet, plundrandet och spekulerandet med andras pengar inte känner några gränser.

Hur girigheten och snikenheten tillåts att slå ut allt sunt förnuft.

Hur storhetsvanvettig självöverskattning anses ge rätt till löner trettio, fyrtio gånger högre än de egna anställdas.

Samtidigt som man ordinerar stålbad, svångremmar och eklut åt ‘de andra’.

Tack också alla nyliberala fanbärare och trumpettutare som genom ideologisk nit och högljutt förespråkande av den starkes rätt väckt motståndet och klasskampen till nytt liv.

Tack Jimmie Åkesson för idogt och konsekvent illustrerande av hur en blågul helyllerasism ser ut.

Tack alla borgerliga debattörer och ledarskribenter som aldrig svikit den självpåtagna uppgiften att i vått och torrt stödja den regering som bäst företräder medelklassens egoistiska ekonomiska intressen.

Tack alla religiösa fundamentalister – kristna, judiska, muslimska eller av annan tro – som så tydligt har visat att religiös extremism i grunden handlar om mäns rädsla för kvinnor och att det är livrädda män somhar skapat Gud till sin avbild för att tillfredsställa sina egna behov av makt och odödlighet.”

Svara
k skriver:

26 juli, 2014 kl. 4:54 e m

Så oerhört bra skrivet av Gunilla Andersson, aktiv i nätverket Gemensam Välfärd, Malmö, i ”Marknaden tar inte samhällsansvar”:

”Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?/…/

‘Var tredje skånsk vårdcentral stängs vid ett maktskifte’ är slutsatsen i en rapport av Folkpartiet Skåne som regionråden Gilbert Tribo och Mats Persson lyfter fram på Aktuella frågor 17/7.

Vad som anses hota vårdcentralerna är ett stopp för privat vinstutdelning.

Ett liknande budskap framfördes för några veckor sedan av Friskolornas riksförbund.

Det varnade för att vid ett vinstutdelningsförbud skulle var femte fristående förskola och skola lägga ner sin verksamhet.

Ursäkta, men vad är det som är så skrämmande?

Ingen tvingas att stänga skolor eller vårdcentraler, bara att sluta dela ut vinster till vårdföretagens ägare.

Väljer de vinsten, finns det andra som kan driva välfärden. Värre än så är det inte.

Det är knappast vinstintresset som skapar en god välfärd och välfärden finansieras under alla omständigheter av skattepengar.

I en tid då nedskärningar och vinstintresse blivit de viktigaste drivkrafterna är det helt andra faktorer som är avgörande för att välfärden trots allt fortfarande fungerar.

Sjuksköterskor, lärare och lokalvårdare drivs av en vilja att göra ett bra, meningsfullt jobb.

Att betyda något för någon annan.

Därför gör de sitt yttersta för att sjuka och elever inte ska fara illa, trots nedskärningar, trots vinstintresse./…/

Reklamen har blivit vår tids konsumentupplysning där företagen lovar guld och gröna skogar, men ‘glömmer’ att informera om vinstintresset, vilket ofta innefattar personalnedskärningar och hårda sparbeting på allt som är viktigt för dem välfärdens skattepengar är menade för.

Friskolornas riksförbund, Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv är mycket aktiva i välfärdsdebatten.

Deras budskap är att privata vinstdrivande företag är en omistlig del av den svenska välfärden.

Det är logiskt, eftersom deras uppdrag är att företräda just privata vinstdrivande företag./…/

Svensk välfärd har under de senaste åren kommit att genomsyras av ekonomism och marknadstänkande. Det gäller såväl offentlig som privat driven välfärd.

I slutändan får vi medborgare och anställda inom välfärden ta smällen, leva med oron och otryggheten som spridit sig som en farsot i vad som brukade kallas välfärdslandet Sverige.

Marknaden tar inte samhällsansvar. Det är de folkvalda politikernas uppgift. De ska fatta beslut om i vilken riktning samhällsutvecklingen ska gå.

När den nyliberala eran inleddes på 1980-talet fanns det ett behov av att vitalisera den offentliga välfärden som blivit alltför storskalig och stelbent.

Av någon anledning ansåg såväl vänster- som högerregeringar att privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar var lösningen. Idag är det dags att konstatera att den nyliberala eran nått vägs ände och att det behövs en ny inriktning.

Det är dags för en demokratisering av välfärden.

Potentialen till välfärdens vitalisering finns hos välfärdens bärare och utförare – personalen.

Så, varför inte begrava vinstintresset i välfärden och istället utveckla modeller för hur arbetslivet kan demokratiseras?

Vi medborgare behöver ompröva den identitet som marknadsanpassningen påtvingat oss.

Under flera års tid har vi lärt oss att tänka och agera som kunder och konsumenter och på vägen tappat bort rollen som medborgare och medmänniska.

Vi har lärt oss att när det fungerar dåligt i skolan eller på vårdcentralen ska vi välja något annat på marknaden.

Om vi börjar tänka och agera som medborgare inser vi att vi istället tillsammans kan kräva förändringar, så att alla skolor och alla vårdcentraler fungerar bra.

För alla, inte bara för dem som till slut lyckas välja rätt.”

Svara

reflektioner och speglingar II…