Hushållsnära tjänster eller det s.k. RUT-avdraget…

23 oktober, 2012 § 10 kommentarer

Nina Björk skriver i sin bok ”Lyckliga i alla sina dagar – Om pengars och människors värde” tänkvärt om skattesubventionerade hushållstjänster eller det s.k. RUT-avdraget, att när hon säger att hon är emot det så får hon ofta höra att hon nedvärderar städning eftersom hon inte vill att den ska utföras mot betalning.

Hon menar att en sådan invändning innebär att allt som görs mot pengar anses mer värdefullt än det som görs utan sådan ersättning (vilket inte innebär att man inte ska få vettigt betalt för det arbete man gör tror jag också hon tycker, fast det skriver hon inte).

Hon skriver vidare (s 116-117):

”Som om mänskliga handlingar adlades av att komma i kontakt med penningen, som om de fick sitt värde från den.”

Sant!

S 117::

”Detta sätt att se på städning brukar dock röna samma öde som konsumtionskritik – det ses som moraliskt och därmed som förkastligt som argument betraktat.” 

Eller avfärdas som avund?

Fast vilka är avundsjuka egentligen? Man kan avfärda berättigat ifrågasättande som avund och det är lättare att avfärda en hel underklass (inkluderande under medelklassen) som avundsjuk skulle jag också tro.

Sen tycker hon det är märkligt att dessa som menar att hon nedvärderar städning inte tycker att städarna är värda bättre villkor, hon skriver (2 118):

”.. är det märkligt nog så att de som anser att vi uppvärderar städning i hemmen genom att göra denna handling till en avlönad aktivitet ändå inte, som jag, anser att en sjukhusstädare bör få lika hög lön som en läkare (efter kompensation för studieskulder). Så långt bör tydligen den eftertraktade uppvärderingen inte gå.”

Eller ens att den uppvärderas i förhållande till andra yrkesgrupper inom sjukvården (dock kanske inte läkare kan jag tycka). Så vadå, ”uppvärdering”? Björk undrar vem som egentligen är moralistisk.

Hon skriver också att för att det ska löna sig att anlita städhjälp så måste den som anlitar denna ha en högre inkomst än städaren (troligen också med RUT-avdraget, vilket gör att inte alla har råd med städning i hemmet trots RUT-avdraget och man kan fråga sig om vi ska skattesubventioner något som inte alla kan utnyttja!).

De som använder RUT brukar urskulda sig med att de vill ha mer tid för barnen, men, som Barbara Ehrenreich bland annat påpekar, så kunde kanske städning bland andra sysslor hemma vara ett sätt att umgås och lära sig något av. Även Björk skriver om detta: att det kan vara nyttigt att se vad mänskligt liv kan leda till. Och det finns dessutom inga garantier för att man som vuxen senare ska ha råd att ha städhjälp, utan kanske blir tvungen att städa hemma själv (fast vanligen så slipper de mest privilegierade den resan neråt. Medelklassen kan dock få det tufft även här i Sverige när den får betala allt mer ur egen ficka; måste ta fler försäkringar för sånt som inte täcks upp av allmänna försäkringar, för dyra lån på hus och stora bilar osv).

Dessutom ska tydligen RUT-advraget utbidgas till att gälla läxhjälp. Men hur var det nu? Man behövde RUT för att kunna vara med sina barn!? 😉 Nu ska man också göra avdrag för läxhjälp. VAD gör man egentligen med sina barn på den där tiden som frigjorts när man haft någon som städat huset och läst läxorna med ens barn?

Och – vilka har egentligen råd att anlita läxhjälp ÄVEN om de får göra avdrag för denna? Kan alla utnyttja detta?

Annonser

§ 10 svar till Hushållsnära tjänster eller det s.k. RUT-avdraget…

  • k skriver:

    Nej, skapa jobb där de verkligen behövs! Inom t.ex. skola, vård och omsorg. Förbättra infrastrukturen…

    • k skriver:

      Klicka på bilderna för att kunna läsa dem bättre. Bra skrivet! Sant! Avveckla alliansregeringen! Bra Greider!

      Och i dagens DD kunde man också läsa ”Vi har fler barn hela tiden i dag”:

      ”I Falu kommun är det i snitt 17,7 barn per årsarbetare på fritidshemmen. I länet varierar gruppstorleken mellan 15 och 30 barn.

      – Vi har fler barn hela tiden i dag, säger Maria Lindborg, en av fritidspedagogerna på Hälsinggårdsskolans fritidshem på Hasselvägen.

      Det är stor skillnad mot längre tillbaka, säger hon och hon känner igen sig i den rapport som Kommunal presenterar i hela landet på den punkten./…/

      Enligt en rapport från Kommunal var det två pedagoger per 15 barn på varje fritidsavdelning 1981. 2011 var det 38 barn per två pedagoger på varje fritidsavdelning i landet.

      Med så stora grupper har fritidshemmen svårt att garantera barns säkerhet, betonar rapporten. Det blir förvaring snarare än en utvecklande verksamhet.

      – Men det ser väldigt olika ut i olika kommuner. Här i Falun har kommunen satsat på att få utbildad personal. Det är positivt, säger Malin Ragnegård, Kommunals ordförande./…/

      Kommunals krav är mindre barngrupper, högre personaltäthet och personal som har utbildning för att arbeta med barn.

      På fritidshem arbetar högskoleutbildade fritidspedagoger, förskollärare och lärare, gymnasieutbildade barnskötare och elevassistenter.”

      Avdrag för hushållsnära tjänster det går an medan man drar ner på skola, vård och omsorg. 

    • k skriver:

      Klicka på bilder för att läsa dem bättre!
      Och privat skuldsättningen ökar. Hur många skuldsätter sig inte mer än de bekvämt kan klara av? Håller en bostadsbubbla på att skapas?:

      Det är nog viktigt att Sverige tar varningen från EU-kommissionen på allvar, så att det inte går som för USA. Visst ser Sveriges ekonomi stabil ut just nu med låg statsskuld. Men Spanien hade också överskott i sina statsfinanser innan bostadsbubblan sprack.

      När en bostadsbubbla byggs upp så är det väldigt lätt att få lån samtidigt som realräntorna är låga. Bankerna har också uppmuntrat sina kunder att låna mycket. Det är ju det man tjänar pengar på. Det är först på senare år man börjat bli mer restriktiva och krävt begränsningar av bostadslånen och ställt amorteringskrav.

      Att låna till en investering, som en bostad utgör, är ekonomiskt sunt. Men om priset på bostäder har trissats upp så kan det istället vara väldigt osunt för att inte säga ekonomiskt ödesdigert. Det visar utvecklingen i USA.

      Människor i Sverige har också allt mer vant sig vid att även låna till konsumtion, vilket är mycket vanskligt ekonomiskt sett. Det är bra att nu EU-kommissionen varnar för konsekvenserna av en allt för hög privat skuldsättning i Sverige. Frågan är om våra politiker vågar agera.

      Ekonomisk tillväxt i Sverige kan i längden inte bygga på privat konsumtion finansierad med ökad skuldsättning.”

      Och brist på pengar i välfärden är en myt”! Ja, vi har VISST råd att finanisera välfärden! 

      • k skriver:

        Robin Hahnel, Economic Justice and Democracy:
        From Competition to Cooperation. New York
        Reviewed by Jules Boykoff, Pacific University

        ”Robin Hahnel’s new book, Economic Justice and Democracy, is an ambitious work of political history, a cogent critique of capitalism and its main contenders, and a visionary venture vibrating with hope and possibility. As such, it is a crucial book for our contemporary moment.

        Hahnel, a radical economist who teaches at American University in Washington, DC, has a long history of deep commitment to the anti-capitalist cause, both as a scholar who envisioned and elaborated “participatory economics” as a viable alternative to capitalism, and as an activist involved in a wide range of social movement organizations.

        According to Hahnel, the book’s main argument is that progressives need to ‘rethink how we conceive of economic justice and economic democracy. Until we face this intellectual challenge squarely it will continue to sabotage our best efforts to combat the economics of competition and greed’ (4).

        The author engages this ‘intellectual challenge’ with originality and vim.

        The book is divided into four parts, comprised of fourteen chapters and a postscript by Noam Chomsky following Hahnel’s chapter on libertarian socialism. In Part I— ‘Economic Justice and Democracy’ — Hahnel compares competing conceptions of economic justice in the context of unprecedented global inequality, as well as ‘economic inequality inside the US reminiscent of the Robber Baron era of US capitalism’ (18).

        He also critiques the definitional promiscuity surrounding the term ‘economic democracy, exploding the all-too-common conflation of economic freedom and economic democracy and ultimately eschewing the term in favor of ‘economic self-management,’ or ‘decision making input in proportion to the degree one is affected by diff e r e n t
        economic choices’ (53-54).

        Hahnel also identifies a number of myths that have historically plagued the left, including the belief that ‘capitalism’s dynamism and technological creativity would prove to be its undoing as well as its strength’ due to internal contradictions (58) and the notion that the professional managerial class would inevitably melt into the working class (64).

        Such constructive reflexivity is one of the book’s greatest strengths. Part II of the book — ‘Rethinking Our Past’ — continues this path of critical self-reflection, tacitly paying heed to Marx’s famous admonition that ‘to leave error unrefuted is to encourage intellectual immorality.” First, Hahnel zeros the reader’s focus onto the two dominant economic systems of the twentieth century: capitalism and communism. As for capitalism, Hahnel asserts that it ‘aggravates prejudice, is the most inequitable economy ever devised, is grossly inefficient—even if highly energetic—and is incompatible with both economic and political democracy” (75).

        Such comments mean more from the pen of an economist, especially when he proceeds to critically dissect capitalism in jarg o n – less language, as he does in this section. In practice, communism’s central planning fares little better in Hahnel’s eyes, but ‘while the fatal flaw in capitalism is its antisocial bias,
        the fatal flaw in central planning is its antidemocratic bias’ (94).

        The author focuses on l e s s e r-discussed critiques of central planning such as its authoritarian tendencies and its penchant against self-management. ‘In the end,’ he writes, ‘communist parties sacrificed economic democracy along with political democracy in the name of economic justice and efficiency they never delivered’ (106).

        Hahnel concludes Part II with two detailed, historical chapters that are critical reflections on what he views as the failings of two alternatives to the dominant economic systems in the twentieth century: social democracy and libertarian socialism.

        These chapters, while historically rich and productively reflexive, sidestep the importance of state repression in the relative lack of success experienced by social democrats and libertarian socialists. While the author
        admits up front that he has chosen to focus on the ‘intrinsic weaknesses’ and sectarianism of these movements rather than ‘unfavorable external factors’ such as repression (3), a deeper interrogation of the state’s efforts to quell movement toward social democracy and libertarian socialism would make a strong analysis even stronger.

        A humanistic pulse thumps behind Hahnel’s political and intellectual understanding of social transformation. A v i s i o n a r y, Hahnel spends the second half of Economic Justice and Democracy exploring alternative economic possibilities and offering concrete ideas for how to promote and implement them. In Part III — ‘What Do We Wa n t ? ‘ — H a h n e l first offers critical evaluations of a variety of alternatives to capitalism, from market socialism to community based economics to democratic planning.

        He then goes on to delineate the features of ‘participatory economics,’ the democratic system of planning
        he devised with Michael Albert. Hahnel grafts important ecological elaborations onto the ‘parecon’ model, as he explains how a participatory economy could enhance environmental stewardship through diminishing hyper-consumerism and averting unproductive growth.

        He also elucidates how the participatory economics model could—without sacrificing its fundamental values—benefit from international trade and investment. Lastly, he responds in full to a number of concerns that constructive critics have leveled against the participatory economics model.

        In the final section of the book—’From Competition and Greed to Equitable Cooperation’ — the author offers concrete, grounded ideas for the transition to a more equitable future.

        A realist, Hahnel acknowledges that a participatory economy is a longterm project that will be realized more through hard-fought reform movements than by capitalist collapse or capitulation. He states, ‘I believe overcoming commercial values will take time, but growing awareness of the consequences of relying on competition and greed and the advantages of equitable cooperation will prove decisive. I believe we will have to create imperfect pockets of equitable cooperation in the midst of global capitalism, and learn how to improve them, expand them, and connect them with one another’ (254).

        He proceeds to proffer concrete ways to engage in economic reform without losing sight of the long-term goal of supplanting capitalism with a new system based on equitable cooperation. At the same time, Hahnel realizes that not only must political-economic structures be altered, but also the cultural mores that are rooted in
        quotidian human interactions.

        As Hahnel puts it, we must collectively forge ‘the new habits necessary for people to transcend the culture of competition and greed that capitalism breeds. This is the only way to test and adjust our ideas about how to better o rganize our economic affairs. This is the only way to convince a majority of the population that a better world is possible. And this is the only way to prevent activist burn out and sell out over the long march’ (11).

        He also suggests how anti-capitalist activists can build more dynamic, mutually beneficial relationships with other social movements working on civil rights, anti-racism, women’s rights, GLBT r i g h t s ,
        environmental and peace issues.

        Although written by an economist, Economic Justice and Democracy is devoid of supply-and-demand curves, technical graphs and functional equations, and, as such, this book demands an audience beyond professional economists.

        This book should be read widely by socialists, feminists, environmentalists, anarchists, and the manifold
        combinations thereof. Rather than cramming human values and experiences into the s t i ff, cold categories of economics, Hahnel presents economics-based inquiry that is thick with political history. Such wide-ranging, self-critical inquiry inspires deeper interrogation of both the structures of capitalist hegemony and the ways in which such hegemony can ultimately be ruptured.

  • k skriver:

    Med dagens politik med solidaritetsunderskott från ledande politiker och dem som röstar på dem, som späder på klassklyftor, och gör dem större och större, är det inte konstigt att kriminaliteten ökar! 😦

    Tilliten är också mindre i mer ojämlika samhällen.

  • k skriver:

    Drogproblem kan inte långsiktigt tacklas i ojämlikare samhällen.

    I The Guardian kan man läsa:

    ”The commission’s radical critique says the current UK approach is simplistic in seeing all drug use as problematic, fails to recognise that entrenched drug problems are linked to inequality and social exclusion”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Hushållsnära tjänster eller det s.k. RUT-avdraget…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: