Osolidariskt samhälle…
26 juli, 2012 § 16 kommentarer
Är dessa personer verkligen mer med sina barn? Vill deras barn vara mer med sina föräldrar än de är? Har de inte fullt upp med sitt? Är inte detta argument bara en ganska dålig ursäkt?
Och vad lär sig dessa barn om hushållsarbete och städning?
Nedanstående insändarskribent skriver väldigt bra om det osolidariska med detta avdrag. För alla har inte råd med det, men det är säkert väl förankrat hos dem som har råd och som använder det. Vi lär oss att vara osolidariska, att de som har har rätt till mer. De som har lär sig att de har rätt till mer och en massa andra rättigheter, som man inte får ifrågasätta. Däremot får man ifrågasätta andras, mindre bemedlades, rättigheter. George Monbiot skriver i ”Lead Soldiers”om arrogansen hos många i den ledande klassen:
”I have long seen the Countryside Alliance as a neo-feudal organisation, run by the landowning class and resentful of the intrusions of democracy upon its traditional privileges.
The Alliance, whose board is populated by dukes, lords and baronesses, asserts the right of its members to kill what they want and how they want. When anyone objects, it characterises the objection as the oppression of rural people by urbanites. In reality, rural opinion on these and other matters is diverse and divided, while many of the most ardent killers (who spend a fortune on shooting grouse, stags and driven pheasants) make their money in the City and other parts of the urban economy. This is not a clash between rural and urban values, but a clash between aristocratic and democratic values.”
”After 800 years, the barons are back in control of Britain”:
”The Magna Carta forced King John to give away powers. But big business now exerts a chilling grip on the workforce.”
Ja, klassamhället är på väg tillbaka, inte bara i Storbritannien, utan också i Sverige och en massa andra länder.
Professorn och överläkaren vid Mittuniversitet Inge Axelsson skriver i ”Visst finns det belägg för att vinst i vården ger sämre kvalitet”:
”‘Det finns inga belägg för att vinstdrivande verksamheter skulle hålla sämre kvalitet eller utarma välfärdsstaten’ skriver Widar Andersson i DN Debatt 24/7. Jo, det gör det visst.”
Se tidigare inlägg ”Kanadensisk studie rörande privat vinstdriven kontra privat icke vinstdriven sjukvård…”
Ja, vi görs alltmer asociala!
Se Wendy Brown ”Neoliberalism and the End of Liberal Democracy” and other texts” samt också artikeln ”Asociala ingenjörer” i magasinet Tiden.
Och vadå servicemindness?
Robert Sundberg skriver väldigt intressant om EU, den gemensamma valutan och krisen där.
Och när kommer fler och fler att börja protestera, demonstrera och göra uppror? 
Magasin Tiden skrev i våras ett helt nummer om Asociala ingenjörer. Se också ”Bryt med den asociala ingenjörskonsten”, samt ”I individualismens tid”:
Se tidigare inlägg om att göras asocial.
Om motivation och prestation.
Klicka på bilderna för att göra dem bättre läsbara!
Ja, utgifter för högre utbildning, vård och omsorg kostar skjortan i USA t.ex. Egeneavgifter och privata försäkringar blir minst lika dyrt som att betala skatt (ja, kanske t.o.m. dyrare för alla utom för dem med allra, allra högsta inkomsterna) och skapar dessutom en massa samhällsproblem.
Tobak i USA verkar vara VÄLDIGT billig! Att röka kanske 20 cigaretter per dag i ca 2 månader kostar ungefär 125 svenska kronor för tobaken om man rullar cigaretterna själv. Så att röka är något som ALLA kan unna sig! Kanske en av få lyxer många amerikaner kan unna sig och också en lyx som fungerar som självmedicinering.
Ja, se om medelklassen i USA, här och här.
Ja, och vilka har råd med psykologisk hjälp? Hur är köer till BUP osv? Varför psykologiska problem?
Och vad slags kultur har skapats? Fanns den förr? Och vadå utnyttja systemen? Vadå moral? Vadå vilja att göra ett bra jobb? Vadå drivkrafter? Vad slags människotyp vill vi ha på arbetsplatser?
Fungerande verksamheter slås sönder och fungerar sämre eller rentav dåligt och det i sin tur gör att privatiseringsalternativet förefaller som det enda rätta.
Carl Ström jobbar verkligen hårt!
Bra att han får svar på tal! Och det med besked.
Och bra att isländarna visade kurage! Men jag gillar inte riktigt ”det som inte dödar dig gör dig starkare”! Det beror på om man går ur kris stärkt eller inte. Se t.ex. Judith Herman in ”Trauma and Recovery”.
Och hur är det med psykologerna och terapeuterna, samt alla de som arbetar inom psykiatrin? Skulle det behövas litet mer självinsikt och självkritik där? Individen ifrågasätts, inte det sammanhang klient eller patient är i! Helt i linje med samhällsklimatet! Och de (politiska) idéer och lösningar som är opportuna!?
Vadå berättigad samhällskritik?
Lider denna profession av auktoritetstro? Kappan vänds efter vinden? Kan man verkligen då hjälpa människor i kris?
Se Robert Sundberg i ”Det får vi betala för tillväxt”.
Och ”Vårdbolagen försöker styra den politiska debatten”:
Ja, vad är det som säger att privat verksamhet automatiskt skulle bli effektivare eller ens bättre? Kanske inte ens billigare. Om inte på kort så på lång sikt (när vi gjort oss av med gemensamt ägda sjukhus, skolor, omsorg osv, verksamheter som ALLTID kommer att ha kunder, dvs verksamheter som innebär kanske betydligt lägre risk än andra verksamheter för de s.k. riskkapitalisterna).
Politikerna, som valts av folket, frånsäger sig sitt ansvar.
Se boken ”Managementbyråkrati”:
Denna bok är väldigt väl värd att läsa.
Se ”Vi gav dom vår pappa” i svt.play:
Privata vårdbolag lämnar inga anbud om budgeten är för snål – för snål enligt vårdbolagen. Vem ska då ta hand om de gamla? Ingen kanske? Gamla är inget lönsamma, kostar bara pengar!? Vad är ett människoliv?
Och läs och lyssna på ”Tommy sköter sin egen dialys”:
I ”Eleverna förlorare när gymnasier går i konkurs” kan man läsa:
Ledarbloggen skriver också om detta i ”Skolbubblan nära att spricka.”
Och se också om situationen i Grekland i ”Vykort från Dystopia.”
Se ”Blev av med jobbet – fortsätter få miljonlön”:
Man har forskat över yttre och inre tillfredsställelse, se här. I korthet kanske man kan sammanfatta den så att den som når en inre tillfredsställelse (kan nå den) är mer tillfredsställda med sitt liv än de som mer ensidigt söker yttre.
Kan det vara så att ganska många människor har behov som aldrig går att fylla därför att de inte fylldes tidigt i livet? Fast jag tror att man kan komma tillrätta med det om det ock är ett tufft jobb (dock tror jag inte att det räcker med att bara försöka manipulera sig att tänka eller känna annorlunda, framför allt hjälper det föga på längre sikt).
Grips människor av något slags milt ”storhetsvansinne” i det samhälle vi har?
Och om det är en ökning av självmord, vad beror denna på? Rika, välmående är inte skyddade från detta heller. Se forskningen som det hänvisas till ovan. Framförallt inte om man försöker fylla bottenlösa tidiga behov. Hur framgångsrik, välbeställd, vacker osv man än är så mår man inte nödvändigtvis bra.
Mer om söndrande och härskande, misstro mot människor (är det en hälsosam misstro? En icke frisk brist på tillit som spritt sig i samhället genom enveten ”propaganda”? Se om tillit och samhällsliv här:
Och vadå skyddad verkstad – för somliga? Och argumentationen att man inte får några bra chefer om de inte får bra avtal…