Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

18 februari, 2012 § 9 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

[Uppdaterad under dagen samt 19 februari].

När jag läser artiklar som den ovan kommer jag att tänka på diverse saker. För det första om det Robert H. Frank skriver om lyxfeber.

Jag tänker vidare på skattesänkningar, ROT- och RUT-avdrag… Effekterna av dessa bidrar sammantaget till att trissa upp huspriserna (tillsammans med ytterligare faktorer av statuskaraktär skulle jag vilja påstå)? Folk sätter sig i större skulder än de egentligen bekvämt klarar av, för ingen vill halka efter? Och risken för en bostadsbubbla är snart här? Vilka drabbas värst av en bostadsbubbla?

[om boken ”Falling Behind – How Rising Inequality Harms the Middle Class” eller ”Att halka efter – hur ökande ojämlikhet skadar medelklassen” kan man läsa i min snabböversättning, som jag kollat över 19 februari:

”Fastän medelinkomstfamiljer inte tjänar så mycket mer än de gjorde för åtskilliga decennier sen, så köper de större bilar, hus och apparater. För att kunna betala för dem så lägger de ut mer än de tjänar och har rekordstora skulder.  

I en bok som undersöker själva betydelsen av lycka och välmående i USA idag, så förklarar Robert Frank hur ökande koncentrationer av inkomst och välstånd i toppen av den ekonomiska pyramiden har startat ‘kaskader av utgiftskostnader’ som ökar kostnaderna för att nå många grundläggande mål hos medelklassen.

[har gjort att man spenderar mer idag än vad man gjorde för några decennier sedan. Se amerikanskan Elizabeth Warren angående medelklassens kommande kollaps. Hon menar att flexibiliteten i familjeekonomin har minskat jämfört med för några decennier sedan i USA, dvs sedan Reagan kom till makten med sin skattesänkarpolitik.

Idag använder medelklassfamiljen 3/4 av inkomsten för att betala för boendet, bilar, barns skola och sjukförsäkring. Eliterna dock, de skor sig, precis som Eva Joly sa i Skavlan i fredags om Sarkozy och hur han värnar sina rika vänner.

Nej, eliterna i USA lider heller ingen nöd och här i Sverige går alliansen i dessas fotspår – FAST det inte finns någon enda vägens politik.

Här ett blogginlägg om Eva Joly och eliternas girighet och ytterligare ett annat blogginlägg om Eva Joly och hennes avslöjande av korruption och om en massa pengar som går direkt till statschefer och företagsledare].”

 Men har medelklassen blivit lyckligare? Mindre stressad? Trots skattesänkningarna! Vilka gynnas egentligen av alla dessa skattesänkningar världen över? Och vilka missgynnas? Missgynnas möjligen en majoritet? Är vi, majoriteten lurad av en liten ekonomisk, politisk och medial elit, som försöker få oss att tro att det som egentligen bara gynnar dem gynnar de flesta av oss andra?

”Skriven i en livfull prosa för en bred publik, använder sig Frank av aktuella ekonomiska data och exempel dragna från vardagslivet för att kasta ljus över rådande konsumentbeteenden. Han föreslår också reformer som skulle kunna mildra effekterna av ojämlikhet.

‘Att halka efter’ tvingar oss att tänka om angående hur och varför vi lever våra ekonomiska liv som vi gör.”]

Om alla i ens omgivning har det ungefär lika bra så kan man acceptera att man ”inte har världens flottaste hus”? Och om ”alla” människor i ens omgivning är ”fattiga”, så är det lättare att acceptera ”fattigdom.” Men detta behöver ingalunda betyda att alla måste ha det exakt lika bra! Det är när skillnaderna börjar bli stora och vissa halkar efter som det börjar bli problem.

[Tillägg på kvällen: se tidigare bloggning ”För vem exakt är ojämlikhet bra? Ekonomisk makt tenderar att avla politisk makt även i pluralistiska och demokratiska samhällen…”, om bland annat det med relativ fattigdom, apropå definition av vad som ”är” fattigdom! Dvs det där med relativ och absolut fattigdom, begrepp som används för att tysta ifrågasättande och kritiska röster].

Folk har kunnat utnyttja ROT-avdrag och ökat värdet på sina hus. Och sedan några år kan de också städa de stora hus de skaffat med RUT-tjänster.

Det är inte svårt att inse att de här nyrenoverade och väldigt fina kök, badrum med klinkers och allt möjligt ”fancy” sätter press på omgivningen. Se länkad ledare av Göran Greider om räntesamhället nedan.

Tydligen så har också konsumentrådgivarna fått mer att göra. Fler ”entreprenörer” av väldigt skiftande kvalitet (?), som kanske inte så lättvindigt skulle ha kommit in i olika branscher, har kommit in.

Vi sätter oss i skuld mer för att kunna köpa allt från nya mobiler, Iphones, Ipads till lyxkök och alltför stora hus och bilar osv för att inte hamna på efterkälken.

Se Skattjakten – Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

”De senaste finanskriserna har effektivt visat att det är länderna som inte förmår ta ut skatter som riskerar de allvarliga problemen. Högskattesamhället, som baktalats och smutskastats i decennier, firar nu triumfer.

Första tecknet på det nya tankeklimatet såg vi förra året då det stod klart att Greklands ekonomi var på väg att rasa samman. Den svenska presskåren ville till en början helst prata om ‘lata greker’ och för stor offentlig sektor.

Men snart kröp det fram att grekerna har längre arbetsveckor än EU-genomsnittet, låga löner och offentliga utgifter som ligger långt under länder som Sverige, Tyskland och Frankrike.

Greklands problem visade sig istället bero på att den ‘skatterevolt’ som våra svenska högerdebattörer drömt om håller på att döda landets ekonomi. Om grekerna hade varit lika bra på att betala skatt som vi är i Sverige så hade det inte funnits någon grekisk kris – i alla fall inte om man stått utanför EMU.

Och omvänt: Om vi i Sverige hade ökat andelen svarta pengar i vår ekonomi från dagens 7 procent till Greklands 30, eller Italiens nästan 50 procent, så hade det svenska samhället snabbt havererat.

Nästa tecken på nytänkande kom i somras då kreditvärderingsföretaget Standard & Poor sänkte USA:s kreditvärdighet. Till en början ville ledarsidorna helst se USA:s underskott som huvudorsaken till problemen. Men snart visade det sig att sänkningen snarare beror på att USA:s politiker inte kan höja de på tok för låga skatterna.

S&P misstänker att republikanska kongressledamöter kommer att se till att de enorma skattesänkningar som George W. Bush drev igenom för snart tio år sedan, och som egentligen ska upphöra att gälla i slutet av 2012, förlängs ytterligare tio år. Det skulle enligt Washington Post (13 juli) kosta amerikanska staten hisnande 4 000 000 000 000, alltså fyra tusen miljarder dollar, i uteblivna skatteintäkter.

En katastrof för USA.

S&P misstänker dock att republikanernas ideologiskt betingade hat mot skatter kommer leda till att skatterabatterna förlängs oavsett konsekvenserna. Därför sänkte man USA:s kreditbetyg.

Statsvetarna har länge vetat att föreställningen att höga skatter på något sätt skulle göra länder fattigare saknar vetenskapliga belägg.

Det är tvärtom belagt att ett land inte kan bli rikt om inte en ganska stor delar av bruttonationalprodukten används till offentliga utgifter. Närvaron av starka, välfungerande samhällsinstitutioner som bekostas av offentliga medel är en förutsättning för att välstånd överhuvudtaget ska kunna uppstå. Det existerar ingen ‘fri marknadsekonomi’.

Detta framgår av boken Vägar till välstånd som kom ut förra året (SNS Förlag). Där visar statsvetarna Bo Rothstein och Johannes Lindvall också att det krävs en mycket ovanlig tillit medborgarna emellan för att de solidariskt ska vilja betala höga skatter. Det räcker inte att vi tycker att det vore en bra idé om alla betalade sin skatt. Om vi inte känner oss övertygade om att de flesta andra verkligen kommer att betala sin del så har vi inget skäl att själva betala oavsett hur positiva vi rent principiellt är till högskattesamhället.

Hur den nödvändiga tilliten uppstår vet ingen i dag, bara att den är extremt värdefull och globalt sett mycket ovanlig. Sverige har ett sådant överflöd av tillit människor emellan att man kan se den som vår värdefullaste naturresurs. Tilliten ökar dessutom.

Samtidigt som lågskattesamhällen runt omkring oss avslöjas som livsfarliga fuskbyggen blir svenskarnas förtroende för varandra, och vilja att betala skatt, bara starkare./…/

… grupperna högre tjänstemän (det vill säga chefer och andra med ledande arbeten) och egenföretagare blivit mycket mer positiva till skattefinansierade socialförsäkringar. 2006 tyckte 71 procent av de högre tjänstemännen att socialförsäkringarna främst ska finansieras av skatter och arbetsgivaravgifter, snarare än av privata försäkringar. 2010 har andelen stigit till hela 82 procent. Bland egenföretagare har andelen stigit från 65 procent 2006 till 76 procent 2010.”

Ja, det har de anledning att vara. Egenföretagare behöver t.ex. ha tillgång till sjukvård, som är högkvalitativ och lika för alla, både för dem själva personligen, men också för sina anställda. Att de slipper betala dylika. Och det behövs bra infrastruktur för att företag ska fungera och gå bra. Som Elizabeth Warren säger apropå att ingen blir rik på egen hand! Så sant!

Se också Warren om stora företag som hyr arméer av lobbyister! 

Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?” Jo, absolut, säger Jeffrey D. Sachs…

Dan Josefsson fortsätter:

”Det finns dock tecken på att något är på väg att hända. När Fredrik Reinfeldt nyligen ‘sköt upp’ det femte jobbskatteavdraget motiverade han det faktiskt med att Sverige inte har råd. ‘En bra och klok regering ändrar sig när den får ny information’ förklarade han i Gomorron Sverige (12 aug).”

Jag har dock inget större förtroende för Reinfeldt och jag kommer aldrig att rösta på (m). Kanppast på något av de andra allianspartierna heller.

”För tio år sedan var den mörkblå högern öppet avundsjuk på länder som Italien och Grekland, där folk inte vill betala skatt. I dag erkänner krisländer och en moderat statsminister – som flitigare än någon annan försökt sälja in budskapet att sänkt inkomstskatt leder till fler jobb och ökat välstånd – att skatteavdraget faktiskt inneburit en kostnad för landet.

Kanske håller det långsamt på att gå upp också för högern att drömmen om en skatterevolt egentligen var en samhällelig mardröm.”

Och många politiker skulle behöva ha mer kontakt med verkligheten!?

Göran Greider skriver så bra i ”Vi lever i ett räntesamhälle”:

”De dystra prognoserna för ekonomin – den svenska, den europeiska och världens – hopar sig och det är inte överraskande att Riksbanken sänkte räntan med en kvarts procent. Med all sannolikhet kommer den att sänkas ytterligare.

Men det är något märkligt med denna extrema fixering vid penningpolitiken. Det är numera bara nästan på det området som någon form av ekonomisk-politisk vilja överhuvudtaget visar sig. 

All finans- och konjunkturpolitik är i princip inställd och numera kan regeringen som bekant inte ens längre sänka skatterna, vilket den ibland hävdat varit en konjunkturpolitisk åtgärd. 

Politiker lägger sig inte i hur konjunkturerna går – det får tjänstemännen på Riksbanken göra. Det är ett lågt betyg på hur demokratiskt samhället är.

Varje gång Riksbanken ska meddela hur de gör med räntan är den mediala uppståndelsen stor. Men den uteblivna finanspolitiken bevakas knappast alls.

Vi har fått ett samhälle där många människor, av naturliga skäl, är svårt fixerade vid räntorna på grund av sina bostadslån. En enorm tryckvåg har gått genom det svenska samhället de senaste tio åren: 

Hyresrätterna har blivit allt färre, bostadsrätterna allt fler och det betyder att lån och räntor betyder mer. En bostadsbubbla blåses sakta men säkert upp också genom skattesänkningarna på inkomster och på fastigheter och genom RUT- och ROTavdragen.

För att hårdra det: Ingen följer med vad som händer i politiken i riksdagen och regeringen, alla stirrar på Riksbanken och de vinstfeta bankerna (de fyra storbankerna tjänade förra året uppåt 80 miljarader kronor). Men vi har massarbetslöshet och enorma behov som tornar upp sig i infrastruktur och vård, skola och omsorg. 

Frågan är om den finanspolitiska aktiviteten någonsin varit så svag som den är idag, med Anders Borg vid rodret. 

Sina opinionspoänger införtjänar han istället på allt tommare retoriska anklagelser mot banksektorn för att den inte sänker sina räntor. Men han gör inget åt det. Och han gör framförallt inget åt det som på sikt gör samhället tryggt och funktionellt: Investerar långsiktigt.

Vi lever i räntesamhället. Och även om ilskan mot bankerna är berättigad är det smått tragiskt att inga passionerade och upprörda känslor riktas mot den uteblivna finanspolitiken. Och detta alltmer utpräglade räntesamhälle är ett mycket privatiserat samhälle, där horisonten för alltfler enskilda inte sträcker sig längre än den egna plånboken.”

Tillägg 19 februari: Se kommentarer nedan om Sven Wollter som censurerades av Sveriges radio när han som programledare där sa vad han tycker om Reinfeldts utspel angående pension vid 75 års ålder, när man skulle prata om kärlek och gamla i programmet Wollter och Röör.

Se vidare om konflikten mellan rika och fattiga i USA, som växer och om ”avund” som inte bara existerar i Sverige, hör och häpna, utan också i USA. Ja, det behövs mer avund åt folket!?

Och slutligen Lena Andersson.

Retoriken använder begrepp som frihet och valfrihet, men är det verklig frihet eller valfrihet vi får?

Annonser

§ 9 svar till Samhällelig mardröm? En skatterevolt som kommit av sig, eller?

  • k skriver:

    ”Sven Wollter censureras av Sveriges radio”:

    ”Wollters påhopp censurerades av Sveriges Radio – slutar i protest

    Sven Wollter gick till ­rasande angrepp mot ­regeringen i radioprogrammet ‘Wollter och Röör’.

    Därför censurerades han av Sveriges Radio.

    Nu lämnar den folk­käre skådespelaren sitt eget program:

    – Jag slutar med omedelbar verkan, säger han.

    I onsdags spelade skådespelaren Sven Wollter som vanligt in ett nytt avsnitt av P4-programmet ‘Wollter och Röör’. I en monolog i slutet av programmet, som den här veckan handlar om sex och samlevnad på ålderns höst, berör Wollter statsminister Fredrik Reinfeldts förslag om att höja pensionsåldern till 75.”

    • k skriver:

      Se grafen här.

      Konflikten mellan fattiga och rika växer:

      Inkomstklyftorna vidgas i USA, så också motsättningarna mellan fattiga och rika. Samtidigt som problemet vandrar omkring som en tickande bomb i politikens korridorer urholkas även medelklassen – något som Vita Huset menar kan slå mot den ekonomiska tillväxten.

      Det förlorade decenniet. Så låter det från vissa ekonomer när de ombeds att beskriva de senaste årens ekonomiska utveckling i USA. Motiveringen kretsar som vanligt kring att det ännu saknas 5,6 miljoner jobb sedan recessionen brakade loss i slutet av 2007, att bostadsmarknaden har kollapsat och att ekonomin på allvar vägrar att ta fart. Samtidigt har utvecklingen påskyndat snedfördelningen av pengarna i USA, vilket också har utvecklats till ett riktigt känsligt ämne.

      En undersökning som New York Times låtit göra visar att 66 procent av de svarande anser att det finns en stark konflikt mellan fattiga och rika i dagens USA. Det är 16 procentenheter högre än 2009. En av dem som ställer sig bakom den åsikten är Cynthia Conkle.

      – Jag umgås inte med de rika men jag vet ju var de bor och hur det ser ut där. Det är inte långt bort dit. De lever i en helt annan värld än vad vi gör. Här försöker vi hanka oss fram från dag till dag. Ibland känns det inte som att de förstår hur tufft vi har det.

      Cynthia Conkle, som inte vill låta sig fotograferas, står i ett nedgånget bostadskomplex som ska ge tak över huvudet åt de allra fattigaste i Cleveland. Vore det inte för att en och annan människa faktiskt rör sig på gatorna i området skulle det vara lätt att tro att bostäderna är övergivna, inte minst då fönstren oftast är igenbommade. Kontrasten är tydlig mot exempelvis området Shaker Heights som breder ut sig bara några minuter bort. Där ligger lyxvillorna på rad och grönområdena är välskötta.

      Just i Cleveland har inkomstklyftorna ökat markant mellan 1990-2010. Problemet är alltså inget nytt i sig, men konflikten har intensifierats./…/

      – Så som det har utvecklat sig så har de rika intagit förorterna och lämnat kvar de fattiga. Samtidigt som de fattigare dessutom bara blir fattigare så fortsätter gruppen att växa eftersom medelklassen håller på att försvinna.

      – Det sker inte bara här i Cleveland utan i många andra städer i USA. Förlorar någon i familjen ett jobb så är risken stor att familjen snart faller under fattigdomsgränsen. Marginalerna nu för tiden är väldigt små.

      Statistik visar att det är de som redan hade det sämst ställt innan recessionen bröt ut som har fått ta de hårdaste smällarna under de senaste åren./…/

      Vita Huset ser oroat på utvecklingen. Dess toppekonomer har vid flera tillfällen pekat på hur inkomstklyftorna ökar och att just medelklassen urholkas – något som de klassar som ett hot mot den ekonomiska tillväxten. Staten har agerat för att förbättra situationen något, bland annat genom att förlänga möjligheterna till arbetslöshetsersättning och satsa än mer på matkuponger. Några större förbättringar är dock svåra att skönja.

      Samtidigt är ärendet ytterst känsligt. Fördelningen av pengarna hanteras just nu med silkesvantar av politikerna eftersom det är så lätt att röra upp känslorna. En som misslyckades nyligen var republikanernas presidentkandidat Mitt Romney som sade att han inte fokuserar på de allra fattigaste i landet. Uttalandet föll knappast Johnny Pescar, involverad i Occupy Cleveland, i smaken.

      Mitt Romney är urtypen för de vi kämpar mot. Han är ingen man av folket eftersom han inte bryr sig om de 99 procenten. Han är extremt rik och tillhör den procent av invånarna som vi anser har för mycket pengar och makt. Inkomstgapet är inget som stör honom men det stör oss eftersom det förstör USA, säger Johnny Peskar.”

      Se också ”Bitter Politics of Envy”:

      ”You’re just jealous. At least that’s how Mitt Romney sees it. The millionaire who posed for a picture with the boys at Bain Capital with the long green clinched between their teeth and poking out of their collars and jackets now says that people who question what he did there, and what rich people do now, are just green with envy./…/

       That’s the problem. Too many have been too quiet for too long. And, on this point, we must applaud the efforts of the Occupy Wall Street movement. It took income inequality and corporate responsibility out of the shadows and into the streets.

      A report released on Wednesday by the Pew Research Center found that about two-thirds of Americans now perceive a strong conflict between the rich and poor in this country. That was up 19 percentage points from 2009.

      As The New York Times pointed out in regard to the report, ‘conflict between rich and poor now eclipses racial strain and friction between immigrants and the native-born as the greatest source of tension in American society.’

      And this has nothing to do with envy and everything to do with fairness.

      Elizabeth Warren, who is now running for the Senate seat that Romney ran for in 1994 and didn’t get, probably rebuts this myth of class warfare best by reframing the discussion in terms of a ‘social contract’ between the rich and the rest of society. At one of her campaign events, she explained:

      “There is nobody in this country who got rich on his own. Nobody. You built a factory out there, good for you. But, I want to be clear: you moved your goods to market on the roads the rest of us paid for.

      You hired workers the rest of us paid to educate.

      You were safe in your factory because of police forces and fire forces that the rest of us paid for.

      You didn’t have to worry that marauding bands would come and seize everything at your factory and hire someone to protect against this because of the work the rest of us did.

      Now look, you built a factory and it turned into something terrific or a great idea. God bless. Keep a big hunk of it. But part of the underlying social contract is you take a hunk of that and pay forward for the next kid who comes along.”</strong>

      That is the corporate Contract With America: societal symbiosis. We create a society in which smart, hard-working people can be safe and prosper, and they in turn reinvest a fair share of that prosperity back into society for posterity.

      Everyone benefits.

      But somewhere along the way this got lost. Greed got good. The rich wanted all of the societal benefits and none of the societal responsibilities. They got addicted to seeing profits go up and taxes go down, by any means necessary, no matter the damage to the individual or the collective. Those Maseratis weren’t going to pay for themselves.

      And the resulting income inequality helped to stall economic mobility.

      As The New York Times reported last week, ‘many researchers have reached a conclusion that turns conventional wisdom on its head: Americans enjoy less economic mobility than their peers in Canada and much of Western Europe.’

      The Times report speculated that: ‘One reason for the mobility gap may be the depth of American poverty, which leaves poor children starting especially far behind. Another may be the unusually large premiums that American employers pay for college degrees. Since children generally follow their parents’ educational trajectory, that premium increases the importance of family background and stymies people with less schooling.’

      Indeed, a November report by the Pew Charitable Trusts’ Economic Mobility Project pointed out, ‘In the United States, there is a stronger link between parental education and children’s economic, educational, and socio-emotional outcomes than in any other country investigated.’

      Pew has found that most children raised at the top of the income spectrum stay there and most raised at the bottom stay at the bottom.

      An equal opportunity to success is central to this country’s optimistic ethos, but income inequality and corporate greed are making a lie of that most basic American truism.

      The rich and their handmaidens on the political right have consolidated America’s wealth on the ever-narrowing peak of a steep hill and greased the slope. And they want to cast everyone at the bottom as lazy or jealous, without acknowledging the accident of birth and collusion of policies that helped grant them their perch.”

      Vadå, ”kunglig svensk avundsjuka”? ”Avundsjuka” är inte bara svensk! Och vilka använder begreppet ”avundsjuka” för att avfärda kanske berättigad undran och berättigat ifrågasättande av sakernas tillstånd?

  • k skriver:


    Lena Andersson i ”Gemenskapen och oberoendet” där hon bland annat skriver så bra:

    1.3 Skolan ska vara enhetlig och ge bildning åt alla (läsa, skriva, räkna, tänka). Därtill ska den överbrygga de klass- och kulturskillnader som familjer reproducerar. Skola är således inget föräldrar bör välja./…/

    2.3 Fördunkla ej. Ljug aldrig. Förtröttas inte i att åskådliggöra vilken sorts samhälle som följer av olika beslut. Den som har sambanden klara för sig och lagom tryck på samvetet ser inte bara till sig själv./…/

    3.1 Fråga varför vissa behöver tio och hundra gånger mer pengar än andra. Fråga på vilket sätt dessa människor har gjort sig förtjänt av dem. Om de svarar att det inte handlar om att vara förtjänt, fråga vad det då handlar om.

    3.2 Marknaden gör inte moraliska bedömningar, det gör människor.

    3.3 Politik är tillämpad moralfilosofi.

    3.4 Fråga Anders Borg (i debatt) vilket parti han skulle rösta på om han vore fattig. Beröm hans altruism om han svarar Moderaterna.

    4 Alla relationer är maktrelationer. Arbetsmarknaden utgörs av relationer. Desperationen är maktlös. Full sysselsättning och kollektivavtal är enda värnet mot arbetsgivares arrogans.

    5.1 Satsa på de fria konsterna, den fria forskningen och bildningsmöjligheterna.

    5.2 Få stopp på anpassningen till det moderata språket. Utanförskap = diskriminering, ofrivillig arbetslöshet, torftigt liv. Livspussel = de välavlönades svårigheter att organisera vardagslivet när de skaffat sig fler saker, aktiviteter och barn än de kan hantera.

    6.1 Längtan efter att få dela upp människor upphör ej med tidens gång. I dag kommer den i skepnad av valfrihet och rutavdrag.

    6.2 Valfrihet är inte frihet, men urholkar jämlikheten. Återreglera.

    6.3 Bengt Göransson (på youtube): Valfrihet är rätten att välja från ett sortiment som andra tillhandahåller. Friheten däremot är oändlig. Friheten blir därför i god mening gemenskapsskapande. Den förutsätter hänsynstagande till andra. Friheten förutsätter också jämlikhet. Friheten är omöjlig i ojämlika samhällen. Var därför rädd om friheten och var lite försiktig med valfriheten.

    6.4 Friheten är oändlig därför att den är existentiell. Den som har friheten och jämlikheten kan inte kväsas.

    6.5 Privata sjukförsäkringar har den egenheten att den som behöver dem mest får betala mer för dem.

    7.1 Socialdemokratin är en filosofisk idé för ett helt samhälle, inte en sammanslutning för att medlemmarna ska må bra.

    7.2 Fördriv anti-intellektualismen men glöm aldrig hur det känns att vara i underläge.

    8 Minns Ingemar Hedenius: I eländet och skräcken faller tanken lätt i spillror. I eländeoch skräck skrumpnar också modet och skaparkraften./…/

    9.3 John Rawls: Samhället bör organiseras utifrån tankeexperimentet att ingen i förväg vet vilka egenskaper, begåvningar eller positioner de kommer att få. Då inrättar självbevarelsedriften ett samhälle med mycket små skillnader som är gott för alla.

    9.4 Är allt detta abstrakt strunt? Politik handlar väl om procentsatser och bidragens införande, höjande och sänkande?/…/

    10.2 Min uppgift: Att framställa samhällsskissen ovan som något majoriteten inte vill vara utan. Att framställa beska som sötma. Att döda drömmen om lottovinsten, överflödet och möjligheten att gå före i kön. Att ersätta sockervadd med fibrer och bekväma öppettider med anställdas fackliga rättigheter. Att be om rationalitet där folk vill ha känslor.

    10.3 Slutsats: Jag är inte lämplig.”

  • k skriver:

    Ett slag i ansiktet på människor blev detta med pensionsdebatten. Ja, där sitter politikerna (framförallt högerpolitikerna, Reinfeldt och politiker i EU) på sina höga hästar och höga löner och talar om vad vi borde… De som förmodligen har sitt på det torra resten av livet.

    Medan människor kanske kommer att tvingas från hus och hem mer och mer…

    Borde välståndet fördelas bättre?

    Jo, vi spelas ut mot varandra…

    Större och större skillnader leder oss in i lyxfeber (luxury fever) i min snabböversättning:

    ”En ny lyxfeber har USA i sitt grepp. Oberoende av aktiepriser, recessioner och infaltionstal, så har vi de senaste två decennierna bevittnat en spektakulär och oavbruten ökning av lyxkonsumtion.

    Vanliga, ordinära, fullt fungerande varor accepteras inte längre.

    Våra bilar har blivit större, tyngre och mycket dyrare [mer energislukande, samt tvingar andra att köpa större och mer trafiksäkra bilar. Att ha en mindre bil blir en större risk bland en massa allt större och tyngre bilar. Så andra påverkas av vårt konsumerande!].

    Residens större än 2 787 kvadratmeter [30 000 kvadratfeet] verkar inte längre extravaganta.

    Klockor för de superrika kostar tiotusentals dollar.

    Vi lever i en tid av övermått.”

    Men de i botten av samhället i USA (och alltmer här också) har inte råd och skulle jag vilja påstå bidrar inte till konsumtionen kanske alls. Somliga av dessa blir kriminella, men en stor del blir det inte. Vad för slags samhälle skapar detta?

    Och rädsla av att halka efter eller of falling behind.

  • […] Kulturbloggen, Lasses blogg, Alliansfritt om arbetsmiljöproblem, LO-bloggen om de sjukas helvete, Reflektioner och speglingar om EU och ekonomin, Röda Berget om Odell, Lena Sommestad om läkemedelsföretagen, […]

  • k skriver:

    Intressant om ”Vad kunde vi gjort med krediterna istället för en bostadsbubbla?”:

    ”Svenska privatpersoner har valt att använda upp sitt kreditutrymme på att bjuda över varandra om vem som kan betala mest för en bostad. Det handlar om ca 2000 miljarder SEK i ökade skulder sedan slutet av 1990-talet.

    Tänk vad man kunde fått för de pengarna om man lånat till investeringar istället för till att bjuda över varandra i en bubbla!/…/
    Svenska privatpersoner valde att istället använda sina kreditmöjligheter till att betala för bostäder som oftast redan existerade. Skaffa sig kostnader istället för att investera i något som hade varit vettigt för framtiden och gett avkastning. Man skapade i princip ingenting för pengarna, bara skulder. Nybyggda bostäder trissades tvärt om upp i pris i samma takt, framför allt via tomtpriserna. Att bygga en ny villa idag kostar ca 1.2 miljoner i Stockholm. Att de går att köpa för 4.6 MSEK i Stockholm har inget med byggkostnaden att göra.

    Nu är vi på väg mot en energikris i spåren av peak oil, peak coal och peak gas. Och vårt kreditutrymme har vi redan bränt.”

    • k skriver:

      Se bloggen Bobubbla? Om denna läser man:

      ”Mot slutet av år 2009 hade de svenska hushållen på bara tio år femdubblat sina lån och var skyldiga mer än alla Sveriges företag tillsammans eller omkring 2500 miljarder – cirka 80% av BNP.

      Hushållen hade i huvudsak lånat för att spekulera på bostadsmarknaden.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: