(S), Stefan Stern och privatiserad välfärd …

5 februari, 2012 § Lämna en kommentar

Jo, (s) har försummat politiken.

Klicka på bilderna för att göra dem lättare läsbara.

Se Daniel Suhonen i ”Sälj inte vår (s)jäl till riskkapitalister”:

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå. S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden.

Håller med!

”I dag sitter S-politiker långt inne i vårdbolag och friskolekoncerner och rörelsen har svårt att bestämma sig var man ska stå rörande nästan allt som har med välfärden att göra.

Förmågan att sätta upp tydliga skiljelinjer är avgörande för S överlevnad.

Gör välfärden till en stridsfråga.

Men ett återvändande till positionen som garanten för en generell välfärdspolitik av högsta kvalitet kommer att kräva förnyelse och minst fem smärtsamma uppgörelser med de senaste tjugofem årens förda S-politik:

TYDLIGHET: S måste ta klar ställning mot vinst i välfärden med ett förslag om förbud mot vinstuttag i alla delar av välfärden som handlar om vård, skola, omsorg. I skattefinansierad verksamhet som riktas mot människor direkt får inte finnas incitament att dra ner på kvalitet eller service för att öka vinsten.

MAKTANALYS: S måste sluta låta som om man levde på 1980-talet. Det är inte små kooperativ eller ens aktiebolag som dominerar den privata välfärden utan stora koncerner som snart utgör privata välfärdsmonopol.

FRAMTIDEN: Den diskussion som bubblar under ytan är berättelsen om att vi inte kommer att ha råd med framtidens välfärd gemensamt. Detta paketeras av myndigheter och privata aktörer som en sanning när det i själva verket är ett ideologiskt vägval.”

Nej, det är inget ofrånkomligt! Inget måste, men det framställs så. Se t.ex. Daniel Ankarloo om välfärdsmyter här, här, här, här, samt här finns fler länkar.

Jag kommer också att blogga om skolan, samt referera till Diane Ravitch bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining Education” och inte minst om kapitlet ”The Billionaires Boys’ Club” eller ”Miljardärernas pojkklubb”, i vilken hon skriver om filantrokapitalismen och vad den innebär för demokratin enligt henne (hon är inte ensam i dessa farhågor, undringar, kritik verkar det dock!).

Ravitch påpekar OCKSÅ att de fattiga missgynnas i detta alltmer privatiserade system, men tydligen håller saker sakta på att ändras bort från det som var dåligt, bland annat tack vare outtröttliga debattörer som Ravitch.

I bloggen som Ravitch har tillsammans med en Deborah Meier kan man läsa i ”Reminders About What’s Possible” eller ”Påminnelser om vad som är möjligt”:

”Jag blir uppmuntrad av dina positiva erfarenheter och att du kan hålla uppe takten så.

Jag uppmuntras också av skiftet i det politiska språket den senaste tiden, absolut inspirerat av Occupy-rörelsen. Ojämlikhet står nu högst på agendan. Kanske kommer det alltid att finnas öppningar för att pusha en agenda som är för demokrati, håll tummarna för det.

Under tiden så har jag varit här och där och träffat såna underbara, om dock demoraliserade kolleger: Baltimore är en intressant plats (alla friskolor är nu byggda på fackföreningsrörelse och antalet intressanta [exempel på friskolor där de anställda är fackanslutna?] är uppmuntrande). Och Rochester, New York, där jag träffade fackordförande/president och skolinspektören. Det är en icke typisk stad också, full av tecken på hopp.

Vi kommer inte alltid att vinna och demokratin är långt ifrån ett säkert vad, men drivkraften för personlig frihet och den envishet vi besitter att vi faktiskt är våra ‘bröders’ väktare är svår att döda.”

Ravitch är väldigt kritisk till att man inte bara anställer outbildade lärare, utan också rektorer och skolinspektörer som inte har erfarenhet av skola, utbildning eller undervisning (mer än från sin egen skolgång/utbildning). Hon är väldigt kritisk till drivandet av skolor som företag och har blivit alltmer kritisk till detta ju mer hon sett av den skolpolitik som härskat de senaste årtiondena, men mer om detta i senare postning.

Suhonen fortsätter:

”Äldrevågen utmålas av dem som vill sänka skatter och privatisera finansieringen som ett hot.”

Men det är den inte, se nedan om vad bland annat Daniel Ankarloo har skrivit.

”S måste rusta till strid med förslag om ett bättre pensionssystem och gemensamma lösningar av framtidens äldreomsorg.

Precis! En bra äldrevård – för ALLA!

”BUDBÄRARNA: Sedan en följd av år lejs tidigare S-toppolitiker som konsulter av privata företag. Inget ont i att söka sig till näringslivet.

Men de som hyrs in för att agera som S-debattörer inom S skapar demokratiska problem.”

Exakt!

”I fjol avslöjades att Borg-kommissionen mellan Arena och Timbro var betald av Magnora som tjänar pengar på välfärdsmarknaden och i veckan meddelades att S-strategen Stefan Stern också rekryterats av Magnora.

För bara ett par veckor sedan gav han privatiseringsvänliga råd till S-ledningen i egenskap av partimedlem. Vad man får göra med sin partibok?

Här kan man läsa Sterns debattartikel ”S är på väg att spela bort även de viktiga välfärdsfrågorna.” Är det inte Stern som håller på att spela bort dem? Var det efter denna debattartikel som det kom ut att han rekryterats av Magnora?

”VALFRIHETEN: Är det verkligen det vi vill ha? Det som i dag beskrivs som positivt laddad valfrihet är i själva verket en organiserad flykt från ett delvis sönderslaget välfärdssamhälle.

Genom skolpengar och vårdval skapas bakdörrar för de som orkar och förmår välja något lite bättre. De flesta skulle vilja ha en bra skola för alla. Men när den solidariska lösningen inte längre erbjuds måste var och en se om sitt hus.

Precis! Det är de starkaste som gynnas. Dvs. de som skulle ha klarat sig i alla fall. Men det finns ju inga garantier ens för oss i medelklassen. Vad slags samhälle vill vi ha för våra barn? Och barnbarn?

”Det är det vi ser nu. Frågan är om socialdemokratin ska se klart och våga axla sin historiska uppgift.”

Där är (v) tydligare…

Se tidigare inlägg ”Mer om privatisering och kultur – var finns det kritiska samtalet? Finns det någon betydande opposition i dagens samhälle?” med bland annat två ledare av Göran Greider som spinner på samma tema, bland annat om debatten om riskkapital i vården, ”Häpnadsväckande svagt och fegt av socialdemokraterna!”:

”Rättså förväntansfull slog jag mig ner framför TV-apparaten i fredags morse för att följa riksdagsdebatten om riskkapital i vården.

Knappast någon enskild fråga har upprört gemene man så mycket det senaste halvåret efter att vanvården på Carema uppdagats och efter att skolsektorns förvandling till en bransch, vilken som helst, allt klarare blivit synlig (droppen var väl när ett skolcertifikat utbjöds på Blocket).

Det var socialdemokraterna som begärt riksdagsdebatten./…/

Vänsterpartiets Ulla Andersson var den som levererade den hårdaste och mest effektiva kritiken. Hon gjorde det bra.

Vänsterpartiet står för den rimliga linjen i dessa frågor: Förbjud aktiebolag i vården. Det tar bort huvudproblemet: att stora koncerner, med stor juristbemanning, kan plocka ut stora vinster som tillfaller ägarna och ofta förs ut ur landet.

Samtidigt kvarstår då möjligheten för stiftelser och kooperativ att bedriva verksamhet där det verkligen finns ett ideellt intresse./…/

Socialdemokratin har på ett olycksaligt sätt blivit stående mellan hötapparna i denna fråga. Så har det varit länge/…/

Man faller offer för valfrihetsretoriken, och glömmer att valfriheten aldrig är jämlik: Den med de starka nätverken omkring sig kan hitta de fina alternativen, de med svaga nätverk gör det inte.”

Sant!!!

”Varför har egentligen riskkapitalister sökt sig till välfärdssektorn?

Det grundläggande svaret på den frågan är att riskkapitalisterna sedan lång tid har fått det allt svårare att hitta riktigt lönsamma investeringsobjekt på den vanliga marknaden.

Framtida historiker kan mycket väl komma fram till slutsatsen att huvudskälet till att den offentliga sektorn under loppet av de senaste tjugo åren rullats upp och öppnats för vinstintressen faktiskt är denna: Viljan att komma åt skattebasen.

Där finns pengar, snabba pengar, att göra för föga påhittiga och innovativa entreprenörer och riskkapitalister, i en era när den vanliga varu- och tjänstemarknaden är osäker och sällan tillräckligt lönsam.

Normalavkastningen för ett företag i de traditionella sektorerna ligger på kanske sju-åtta procent. De stora vårdkoncernerna har ur välfärdssektorn däremot kunnat pressa ut ofta det dubbla.

Skattebetalarna kan liknas vid en exploaterbar resurs, ett dagbrott, som det krävs få investeringar i för att få igång lukrativa affärer.

I senaste LO-tidningen refereras en rapport från den svenske professorn i hälsovetenskap, Inge Axelsson.

Han har gått igenom en enorm mängd internationella studier om vad vinster i vården leder till och hans slutsats är: ‘Undvik vård på sjukhus eller vårdhem som drivs med vinstkrav’ [se också ‘Vinstkrav försämrar vården, samt också debattartikeln ‘Vinstkrav försämrar och fördyrar vården’ i Läkartidningen].

Han menar att fakta tydligt talar för att vården blir sämre, dödligheten större, liggsåren fler och så vidare – samt att det är en myt att effektiviteten blir högre.

Varför kan inte socialdemokraterna bestämma sig i denna centrala fråga? Förmodligen därför att de släppt den idépolitiska analysen.

Kapitalismens egen kris har fått kapitalisterna att vända sig till de offentliga resurserna.

Jag tror att den grundinsikten är viktig att ha när dessa frågor diskuteras, men uppenbarligen saknas den i stort sett helt hos de ledande skikten inom socialdemokratin.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: