Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

29 januari, 2012 § 12 kommentarer

[Snabbloggning igen]. Amerikanske professorn i management och ekonomi Robert Frank inleder sin bok ”Lyxfeber”, kapitlet ”Väl använda pengar?”, med att skriva om den propangrill han köpte på 80-talet och som han fortfarande använder, men som nu håller på att ramla sönder.

Då kostade den strax under 80 dollar dvs strax över 500 kronor.

Hans gamla grill kan troligen repareras, men han vet inte av vem och förmodligen skulle dessa reparationer kosta mer än vad grillen ursprungligen kostade. Så plötsligt finner han sig i funderingar över en ny.

Nu upptäcker han att marknaden för grillar är radikalt annorlunda än för bara 10 år sedan. Han kommer vagt ihåg modeller då med finesser som hans nuvarande grill inte har, men priset var trots detta bara några få hundra dollar (kanske litet drygt 1 000 kronor).

Men som han skriver, det fanns ingenting, absolut ingenting som motsvarar dagens Viking Frontage Professional grillar (se inledande bild)! Och den grillen kostar idag knappt 7 000 dollar, dvs ca 45 500 kronor. Jag antar att det finns ÄNNU dyrare grillar och en hel del människor som har råd med en sådan grill idag, också i Sverige. Framförallt om man avstår från annat och exklusivt satsar på den.

Frank reagerar dock emot denna trend och skulle nog helst vilja behålla sin gamla grill, men få den fixad, som jag uppfattat honom.

Och precis som man kan läsa nedan, så satsar man mer på att köpa (och köpa dyrt och exklusivt) än på att spara, att köpa mer än man egentligen bekvämt har råd med. Se om detta fenomen nedan och pressen på människor i ett allt mer ojämlikt samhälle. En press som ökar (på en massa negativa sätt) när ojämlikheten ökar.

Som min pojkvän i USA sa nyligen att

”… många nog visar mer än de egentligen har.”

Här kan man läsa om Franks reflektioner i denna bok, ”Lyxfeber”, och på temat grillar, på engelska.

När jag sökte på ”Luxury fever” så nämndes den i boken “The narcissism epidemic: living in the age of entitlement” eller “Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [själv]berättigande” (men självberättigande kan vara mer eller mindre sunt och mer eller mindre skadande för en själv och andra), en bok om vilken man kan läsa:

“I en verklighetsshow på TV så vill en flicka som planerar sin ’sweet sixteen’ [en tradition i USA där framförallt flickor särskilt firar sin 16-årsdag] blockera en väg så att en musikkår kan marschera på en röd matta förbi huvudingången till hennes hus.

Fem gånger så många amerikaner genomgår plastikkirurgi och [andra] kosmetiska åtgärder idag jämfört med för tio år sedan och vanligt folk hyr paparazzis som följer dem runt för att de ska se berömda ut.

Gymnasieungdomar attackerar klasskamrater fysiskt och lägger ut youtube-videor av misshandeln för att få uppmärksamhet.

Och i åtskilliga år har amerikaner köpt stora mansions [s.k. McMansions] och dyra bilar på en kredit som de inte har råd med.    

Fastän detta ser ut som en slumpmässig samling av trender idag, så bottnar alla i ett enda underliggande skifte i amerikansk kultur: den obevekliga ökningen av narcissism, en väldigt ‘positiv’ och uppblåst syn på självet [en falsk, inte genuin, tro på en själv, på ens självvärde? För ens värde är grundat på det yttre och grundas fortsatt på det yttre? Något som man kanske inte ska moralisera över, utan som bara är oerhört sorgligt? Se också Barbara Ehrenreich om positivt tänkande och dess effekter och hur detta med ‘positivt tänkande’ missbrukas av dem med makt och används skrupelfritt av guruer, sådana som vill sälja böcker, coacha andra för dyra pengar osv. Och se Åsa Lindborg i artikel ‘Kvinnor med stil’ från 2007 om Linda Rosing och Carolina Gynning].

Narcissister tror att de är bättre än andra, de saknar känslomässigt varma relationer som är präglade av omtänksamhet, söker konstant uppmärksamhet och värdesätter [därför] materiellt välstånd och fysiskt yttre.

 I ’Den narcissistiska epidemin: att leva i en era av [sjäv]berättigande’ så drar professorerna i psykologi Jean Twenge och W. Keith Campbell slutsatser från empirisk forskning och analys av kulturen för att visa på den destruktiva spridningen av narcissism.”  

Dessa två personer verkar intressanta att döma av deras hemsidor. Och det finns ett ”självberättigande” som skulle vara sunt: att fler människor inser att de faktiskt har vissa rättigheter!? Rättigheter till vissa grundläggande saker! Att de av skam inte måste tiga.

För att återgå till Frank och hans bok ”Lyxfeber”:

”Spenderandemönstrens utveckling vad gäller gasgrillar är del i en mycket bredare förändring som har skett de senaste decennierna.

Det handlar inte bara om spektakulärt spenderande hos de rika eller superrika, utan också om spenderandet hos medel- och t.o.m. låginkomstfamiljerna.” 

Spenderandet i toppen har blivit ett virus som fortplantat sig neråt, men man jämför sig inte riktigt med de superrika, utan med sina grannar. Även om man visst sneglar på de superrika och faktiskt kan känna avund mot dem, men denna känsla är inte riktigt opportun (är litet förbjuden, men dock en känsla man känner).

”Husen som medelamerikanen bor i idag är dubbelt så stora som dem de levde i på 50-talet.

Oberoende av var du befinner dig på inkomstskalan så påverkas du av vad andra gör, ingen kan ha flytt från effekterna av de senaste förändringarna i omgivningen vad gäller spenderande.

Bland mycket annat så påverkar dessa mönster vilka presenter du ger på bröllop och födelsedagar och hur mycket du spenderar på middagar vid diverse högtider, priset du måste betala för ett hus i ett grannskap med en bra skola, storleken hos det fordon du måste ha för att du och din familj ska färdas säkert, den sorts gympadojor/sportskor dina barn kräver, universiteten som de behöver gå på om du vill att de ska ha goda framtidsutsikter efter examen [men idag har man inga verkliga garantier där heller, vilket man kan läsa om i Barbara Ehrenreich bok ‘Bait and Switch’], det sorts vin som du vill servera för att markera speciella tillfällen och det sorts kostym/klädsel som du väljer inför en jobbintervju.”

Frank skriver:

”Men det finns också en mörk sida i vårt nuvarande spenderandemönster.

Medan de i toppen av den ekonomiska ‘totempålen’ [som han kallar det!!] har klarat sig spektakulärt bra, så har medelamerikanen knappt vunnit någon terräng alls under de senaste två decennierna och femtedelen i botten har faktiskt lidit inkomstförluster på mer än 10 procent i verkligt värde.

Liknande förändringar har skett i Storbritannien och detta mönster har börjat spridas på andra ställen också.  

Med statiska och sjunkande inkomster, så har medel- och låginkomstfamiljer fått finansiera sitt höga spenderande genom mindre sparande och kraftigt ökande skuldsättning.

I denna process så har vårt personliga sparande fallit stadigt och är nu påtagligt lägre än i någon annan större industrination.

Personliga konkurser ligger på en högre nivå än någonsin.”

Ja, precis det Elizabeth Warren sagt apropå det hon kallar ”medelklassens kommande kollaps.” Personliga konkurser är vanligare än skilsmässor, men de förra är mer pinsamma och något man döljer. Därför blir många förvånade när man påpekar att konkurser är vanligare och man säger också att man inte tror att detta är sant. Förnekar att så allvarliga problem med privatekonomin är vanligare än antalet skilsmässor.

Och som Frank fortsätter:

”Även bland dem som lätt har råd med dagens lyxerbjudanden, så har det funnits ett pris att betala.

Alla – rika som fattiga, men i synnerhet de rika – tillbringar mer tid på kontoret och tar kortare semestrar; vi tillbringar mindre tid med våra familjer och vänner och vi har mindre tid för sömn, träning, resande, att läsa [!!!] och andra aktiviteter som kan hjälpa till att hålla kropp och själ i trim.

På grund av nedgången i graden av sparande, så har den ekonomiska tillväxten saktat ner och ett ökande antal familjer känner sig oroliga för sin förmåga att bibehålla sin levnadsstandard när de pensionerar sig.”

Och han tillägger:

”I en tid när vårt spenderande av lyxvaror växer fyra gånger så fort som de offentliga utläggen, så förfaller våra landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av vår offentliga infrastruktur, vilket sätter liv i fara.”

Hur borde detta kännas för dem med enorma hus, bilar, pooler – och som i Sverige RUT-avdrag för att städa sitt stora hus, så de ”kan vara med barnen”?

”Våra parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade.

Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott /…/ ligger kvar på höga nivåer.

Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden.”

Och att hålla efter våra gemensamma vägar, järnvägar, skolor, sjukhus, sjukvård och omsorg gemensamt/tillsammans skulle skapa jobb och efterfrågan, på  både varor och tjänster, men delvis av annat slag.

Och allt detta är sådant som vi ju alla faktiskt tjänar på, direkt och indirekt och i större eller mindre grad? Och sådant som i slutänden är viktigare än den där supergrillen, enorma bilen, jättehuset osv.? Undrar om inte en majoritet tycker så, om de insåg att man faktiskt kan välja där!? Insåg att det inte finns något ofrånkomligt i detta sakernas tillstånd.

från chatt med Göran Greider.

Samhället skulle på en massa sätt bli trevligare att leva i? För alla! Inte bara för dem som har små eller inga inkomster, utan också för medelklass och även de som har mest i inkomst. Alla skulle slippa den där stressen och tävlan och kunna använda sin energi, kreativitet och fantasi kanske mycket bättre, på saker med mer verkligt värde?

Se ”Paul Krugman om rat race och allas kamp mot alla …”:

Paul Krugman skriver i ”Rat Race in America” om Chicagoprofessor med en inkomst på ca 3,15 miljoner svenska kronor som klagar över denna:

”… statusängslan som skapats av stor ojämlikhet betyder att de rika-men-inte-tillräckligt-rika ofta lever sämre liv än deras tämligen mycket fattigare motsvarigheter levde för några få decennier sedan: de arbetar längre dagar, tar färre semestrar och spenderar mer på saker som inte ger dem tillfredsställelse, men som de hoppas ska imponera på andra.”

Ur ”Ojämlikhet skadar allvarligt dig själv, dina barn och landet du bor i”:

”… den sociala stressen [är] mer utbredd ju större den ekonomiska ojämlikheten i ett samhälle är. /…/

Rädslan för att förlora positionen i den branta samhällshierarkin tvingar oss till ständiga uppoffringar som vi inte mår bra av.

Samlandet av pengar och ägodelar blir något mycket centralt.

Det är nödvändigt att se bra ut i andras ögon, många drömmer om att bli rika och berömda, och vi oroar oss ofta för att misslyckas. Statusstressen blir en ständig oro som riskerar att förstöra våra liv.

Om vi misslyckas med att behålla vår position i hierarkin så känner vi en stark skam oavsett om vi rent materiellt har alla förutsättningar att leva ett bra liv.

Ekonomen Robert Frank kallar detta fenomen lyxfeber.

När ojämlikheten växer och de superrika spenderar mer och mer på lyxvaror, så sipprar behoven nedåt i inkomsttrappan och leder till att resten av oss upplever att vi måste kämpa ännu mer för att behålla vår position eller komma i kapp.

Reklammakarna spelar på detta genom att försöka göra oss missnöjda med vad vi har, och genom att uppmuntra oss att skämmas för vår sociala position.

Inkomster blir i den här typen av samhällen inte bara något vi behöver för att kunna leva ett bra liv, utan också en typ av drog.

En annan ekonom, Richard Layard, talar rent av om ‘inkomstmissbruk‘:

Ju mer vi har, desto mer känner vi att vi behöver, och desto mer tid spenderar vi på att försöka skaffa oss statushöjande ägodelar.

Vi hetsas att offra familjeliv, relationer och livskvalitet. Människor i mer ojämlika samhällen tenderar till och med att se social status och ekonomi som viktigare än kärlek när de väljer partner.”

Barbara Ehrenreich skriver också apropå ”Glada hembiträden” om ytterligare något som tjänstefolksekonomin lär dess förmånstagare och inte minst barnen som växer upp i dessa hem, nämligen:

”Spruta toxiner ut i atmosfären från dina fabriksskorstenar och de filtreras genom allmänhetens lungor.

En tjänstefolksekonomi avlar hårdhet och okänslighet och solispism* [fint ord för egoism] hos dem som betjänas och den gör det än effektivare när tjänsten utförs nära och rutinmässigt där de [som betjänas] lever och reproducerar sig.”

§ 12 svar till Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…

  • k skriver:

    Om Elizabeth Warren hos Jon Stewart:

    ”I denna oredigerade och förlängda intervju så reflekterar Elizabeth Warren över det destruktiva i nedskärningar i utbildnings- och forskningsutgifter och uppmanar USA att investera i medelklassen.”


    Men jag tycker vi ska investera i ALLA. Verkligen ge alla samma chanser, oberoende av i vilken familj vi fötts in. Och vi ska kunna välja att leva hyfsat även om vi inte vill göra karriär!

    Ja som sagt, man drar ner på allt offentligt spenderande…Och det är den modellen vi har här också. Även hos (s)-företrädare! Kan vi, folket, slå näven i bordet? Välja andra slags politiker? Försöka påverka på en mängd olika sätt.

    Vad innebär detta slags politik i slutänden?

    Inte bara för dem i botten av samhället, men också för medelklassen?

    Jag tror att vi alla tjänar på att solidariskt bidra till gemensam finansiering av skola, vård, omsorg, infrastruktur osv.

    Vilka företag har råd eller är ens villiga att själva bekosta vägar eller järnvägar t.ex.?

    Nej, ”Ingen blir rik på egen hand”:

    ”Detta är klasskrig. Ingen i det här landet har blivit rik på egen hand – ingen.

    Du byggde en fabrik därute? Bra för dig.

    Men jag vill vara tydlig: du transporterade gods till marknaden på vägar som resten av oss betalat.

    Du hyrde/anställde arbetare som vi andra betalat för att utbilda.

    Du var trygg i din fabrik därför att vi alla betalade för polisstyrkor och brandskydd.

    Du behövde inte vara rädd för att plundrande band skulle komma och slita åt sig allt i din fabrik – och du slapp hyra någon att skydda dig mot detta – därför att resten av oss gjorde detta [åt dig].

    Titta nu, du byggde en fabrik och den blev något fantastiskt, en fantastisk idé. Gud välsigne dig – behåll en stor bit av den.

    Men en del av det underliggande sociala kontraktet är; du tar en stor bit av detta [för egen del] och betalar [en liten del av detta] vidare för nästa unge som kommer där på vägen.

    Dvs du betalar [tillbaka] för utbildning till denna unge, för vägar som man kan transportera gods på, för polis och brandkår m.m.”

    Warren påstår i länkade intervjun ovan att det företag lägger ut på lobbying är mer än de betalar i skatt!?

    • k skriver:

      (s) har också anledning att rannsaka sig!

    • k skriver:

      Göran Greider i ledaren ”Vågar Löfven bli löntagarrösten i svensk politik?”:

      ”I onsdags kväll höll jag föredrag på en facklig kurs på Runö utanför Stockholm. Unga människor på väg att bli ombudsmän. De kom direkt från arbetslivet.

      De var våldsamt besvikna över att de klassiska löntagarfrågorna suddats ut ur den socialdemokratiska politiken.

      De tyckte alla att det var tragiskt att Håkan Juholt inte fick en ärlig chans att ge nytt liv åt rörelsen.

      Och överallt såg de i politiken bara avtryck av den välbeställda medelklassen./…/

      … [Löfven och (s) måste äntligen se] de tunga frågorna om full sysselsättning, inkomstskillnader, fördelningspolitik och ekonomisk och social rättvisa./…/

      Över hela Europa, ja västvärlden, har reformistiska socialdemokratiska partier gått kräftgång de senaste tio åren. Grundorsaken är att dessa partier alltför mycket och alltför villigt har anpassat sig till borgerligheten och till den marknadsliberala revolution som ägt rum.

      Till slut har väljare inte sett någon större skillnad mellan höger och vänster, mellan socialdemokrater och borgerlighet, och därför politiskt passiverats och ibland dragits in i högerpopulismens malströmmar.

      De socialdemokratiska rörelserna, och det gäller inte minst i Sverige, behöver – för att skriva det rakt ut – göra ett slags pragmatisk vänstersväng och en gång för alla sätta den sociala jämlikheten före marknadstänkandet.
      Har Stefan Löfven den idépolitiska energin och fantasin för något sådant?”

      Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara:
      Ja, är detta ”ansvar”?

    • k skriver:

      Elizabeth Warren säger i videon att…

      ”… stora företag hyr arméer av lobbyister…”

  • k skriver:

    Och angående Bill Gates och Monsanto:

    ”Many have long suspected that U.S. policy on genetically modified (GM) organisms was being influenced by the multinational corporations that profit from genetic engineering and the export-oriented agribusiness. However, recently released Wikileaks cables document just how close that relationship has become.

    The U.S. Department of State has virtually become an agency for promoting the private interests of the Monsanto Corporation.

    As European social movements pressure their governments for an ongoing moratorium on GM seeds and foods, Monsanto and other biotech corporations have been pushing to find new market footholds, using hybrids even in impoverished Haiti following the January 12, 2010 earthquake. They have been pursuing such goals in collaboration with USAID, the U.S. State Department and the Gates Foundation Alliance for a Green Revolution in Africa (AGRA).”

  • k skriver:

    Jesper Strömbäck om ”Läsvärt om spelet bakom Juholts avgång”:

    ”I senaste numret av Fokus ingår en mycket intressant artikel av Torbjörn Nilsson om spelet bakom Håkan Juholts avgång. Rubriken är Regisserad reträtt, och artikeln kan starkt rekommenderas.”

    Och Eva Hillén-Ahlström om ”Mats Knutssons pudel och Huitfeldts halva pudel i Medierna om medierna”:

     

    ”Programmet Medierna i P1 om mediernas drev mot Håkan Juholt och att de hängde utanför 68:an i stället för att granska sakpolitik och regeringsmakten. Och om vad som inte är godtagbart att skriva på sociala medier när man är samhällsreporter.

    ’Det har varit fullt fokus på socialdemokratins inre kris i medierna sen oktober i fiol. Så vem ska granska makten när de politiska reportrarna belägrar Sveavägen 68? Vi tittar närmare på journalisterna som i sociala medier raljerar med samma politiker som de på jobbet ska bevaka.’

    SVT:s inrikespolitiske reporter Mats Knutsson erkänner i programmet att journalisterna har ägnat sig för mycket åt Håkan Juholt och inte alls åt regeringen som faktiskt innehar makten i landet. ‘En situation som inte alls är bra’, säger Knutsson och nämner även den ökande arbetslösheten som regeringen lovade skulle minska, en fråga som den helt fått komma undan med. ”

    ”Från 145 Norsborg till 133 Saltsjöbaden – en klassresa”:

    ”Jag har tidigare berättat om en vandring i Norsborg, här i Norra Botkyrka, ett utpräglat arbetarklassområde. Idag handlar det om en vandring i ett utpräglat överklassområde i Saltsjöbaden./…/

    Vi steg av bussen vid Grand Hotel i Saltsjöbaden.

    På detta hotell samlades 1938 företrädare för arbetsgivarna och arbetarna och kom överens om ett avtal, kallat Saltsjöbadsavtalet.

    Avtalet skulle lugna ner den upprorstämning som rådde i landet (arbetsgivarna var rädda för uppror och socialism) och leda till arbetsfred och samförstånd. Avtalet bidrog säkert till ökningen av det materiella välståndet i Sverige under de närmaste årtiondena därefter.

    Men urholkade också arbetarrörelsens stridskraft och gjorde facken så tama att vi nu står handfallna, när arbetsgivarna i praktiken har lämnat ‘saltsjöbadsandan’ för länge sen./…/

    Vi fortsatte till ett område med enorma villor.

    En annan Martin föreläste om arbetsförhållandena på en gata som han kollat upp speciellt. De flesta boende på gatan har ärvt sina hus och förmögenheter.

    Det oftast förekommande yrket på denna gatstump (5 av 13) är riskkapitalist.

    Samtliga dessa 5 riskkapitalister har varit misstänkta för skattefusk.

    Över huvud taget är brottsligheten hög i området, med ovanligt många skattebrott och andra ekonomiska brott.

    Samt trafikförseelser, överklassen gillar att köra fort.

    Martin nämnde också husägaren som sågat ner kommunens träd som störde hans utsikt./…/

    När bussen vände hemåt kastades det ägg på bussfönstren. (Lite senare var det en bil som ställde sig ivägen för bussen på en smal väg. Men den gav sig iväg igen när några steg ur bussen.)

    Jag är verkligen inte chockerad över lite äggkastning från den lokala ungdomen.

    Jag förstår mycket väl om det fanns innevånare i Saltsjöbaden som blev provocerade av vår safari. Det är väl ganska självklart.

    Om en Underklassafari, med mottot Odla ditt klasshat, hade kommit till Norra Botkyrka för att glo på oss och våra hus, så hade ungarna här förmodligen eldat upp bussen. Och jag hade hejat på.

    Fast sen är det ju också så att vi här i Botkyrka alltsomoftast befinner oss i underläge och provoceras av t.ex. arbetsgivare och myndigheter.

    Vi får ofta höra från utomstående hur vi är och hur vi har det.

    Det pratas om vår arbetslöshet, segregering och allmänna elände. Det pratas alltför sällan om överklassgettonas segregering från övriga samhället och befolkningen, om deras brottslighet och parasiterande på andra människors arbete och arbetslöshet.

    Så en och annan överklassafari är helt på sin plats.”

    Läs också om ”På klassresa till Solsidan” i Aftonbladet!

  • k skriver:

    Sofie Wiklund nämner också infrastrukturen, i detta fall inte minst den regionala, en infrastruktur vilken den moderatledda regeringen inte gör mycket för. För den kostar ju pengar. Pengar som nu går till viktiga saker, som grillar för 45 000 kronor och liknande, för en utvald skara?

    En politik näringslivet förlorar på menar hon. Ungefär samma saker som Elizabeth Warren påpekar i postningen ”Ingen blir rik på egen hand”.

    Klicka på bilden för att göra den större.

    Badlands hyena skriver roligt i ”Fördöm föraktet för entreprenörer”:

    ”Överklassafarin på Solsidan leder till protester. Vi ser här exempel på det oerhörda förakt för de människor som bygger upp det här landet, företagarna och entreprenörerna, som genomsyrar stora delar av samhället efter ett århundrade av socialistisk hegemoni.”

    Se ”Den ofrivilligt frivillige företagaren” av Christer Johansson.

    Behövs inte vi alla? Företagare/entreprenör eller inte?

  • k skriver:

    Vad handlar satsningen på 100 miljoner till Facebook i Luleå om? Var dessa pengar avgörande?

    Kunde 100 miljoner kronor ha använts bättre?

    Kastar Annie Lööf och regeringen bort skattepengar? Handlar det mer om marknadsföring av Annie Lööf själv och mindre om verklig omsorg om landet och dess invånare?

    Katrine Kielos:

    ”100 miljoner är i dessa sammanhang ingen större summa.”

    Nej, det är det inte.

    ”Självklart kan man, av samma skäl, diskutera hur mycket stödet egentligen betyder för etableringen. Men det är inte vad kritikstormen mot Lööf handlade om.

    Hur kunde hon vara för någon form av statlig inblandning i näringslivet dundrade liberala debattörer.

    De glömde lägligt att 40 procent av investeringarna i Silicon Valley var statliga.”

    Behöver Facebook miljoner?

    ”Alliansen hävdar hela tiden att de är försiktiga med skattebetalarnas pengar, men trots det så gödslas det ena företaget efter det andra med pengar och gärna skickar man också stålar utomlands till skatteparadis. Jag trodde nästan det var ett sent april-skämt när jag igår läste att Annie Lööf och hennes Allians-kompisar ger bort 100 miljoner till Facebook, ett företag som de facto är värderat till 350 miljarder kronor.”

    ÄR detta väl använda pengar?

  • k skriver:


    Kajsa Ekis Ekman i ”Reinfeld, trivs du med fattigdomen?”:

    ”Fredrik Reinfeldt, jag har en fråga till dig. Jag sitter här med sjutton dokument från Eurostat, EU:s officiella statistikorgan, och undrar vad som har hänt.

    De här dokumenten handlar om fattigdom. Om risken för att hamna i fattigdom i Europa i dag. Jag tog fram dem för att jämföra krisens konsekvenser i Sydeuropa med ett stabilt land där tillväxten ökar. Ett rikt land som det går bra för. Det vill säga, ett land som Sverige.

    Men det är något som inte stämmer.

    Jag granskar siffrorna om igen: har jag råkat titta på Spanien? Nej, det står Sverige. Där jag trodde jag skulle se ett land som mådde bra, såg jag ett land där risken för att hamna i fattigdom hade ökat i alla sjutton kategorier under de senaste fem åren.

    Under din tid vid makten, Fredrik Reinfeldt, har andelen svenskar som riskerar att hamna i fattigdom ökat från 9,5 till 12 procent i hela befolkningen. Antalet lågutbildade som riskerar fattigdom har fördubblats. Andelen pensionärer som riskerar fattigdom har ökat från 10 till 15,5 procent. Bland utomeuropeiska invandrare är risken 45 procent.

    Grupp efter grupp är mer utsatt.

    Är man ung, pensionär, invandrare, lågutbildad, glesbygdsbo, småstadsbo, ensamstående förälder, familj med fler än tre barn, deltidsanställd eller arbetslös – då är risken större i dag än för fem år sedan att man ramlar över gränsen.

    Kanske kommer du att svara: dessa människor arbetar inte – vi står för en politik där det ska löna sig att arbeta. Men det stämmer inte.

    Även för gruppen anställda har risken för att hamna i fattigdom ökat under din tid vid makten./…/

    Det finns ett ord som beskriver just den här relativa fattigdomen på pricken. Nämligen utanförskap. Det var ni i alliansen som myntade det. Ert mål att ‘stoppa utanförskap’ bidrog till att ni kom till makten.

    Fem år senare har utanförskapet ökat i alla kategorier.

    Det finns inga yttre orsaker till det här.

    Ingen eurokris som i södra Europa, ingen skuldkris som i USA. Ingen naturkatastrof, inte krig eller resursbrist.

    Tvärtom – Sverige är rikare än någonsin. Vi har mer resurser än någonsin.

    Men för en allt större grupp svenskar spelar det här ingen roll. De lever under permanent kris, oavsett konjunkturen.

    Det finns ingenting som tyder på att ökade samhällsklyftor är bra för samhället. Däremot finns omfattande forskning som visar på motsatsen. Läs bara Wilkinson och Pickett (2010), eller The Marmot Review, beställd av brittiska regeringen (Sir Michael Marmot, 2010.) Dessa studier visar att klyftor i samhället skapar otrygghet, brottslighet, hälsoproblem och ökade samhälleliga kostnader. Denna fattigdom är skadlig och i Sverige – helt onödig.

    Så därför undrar jag, Fredrik Reinfeldt: Vad är det som har hänt? Är det ett misstag, något som har gått fel? Eller är det så här du vill att Sverige ska se ut?”

    Se artikeln ”How to bridge Britain’s divide between health and wealth.”

    Se också Michael Marmots blogg!

    Och här en av hans medarbetares blogg.

  • k skriver:

    Reblogga detta på reflektioner och speglingar II… och kommenterade:

    Verkligen aktuellt fortfarande, 3 år senare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Väl använda pengar? Landsvägar, broar, vattentillförsel/tillgång och andra delar av offentlig infrastruktur förfaller, vilket sätter liv i fara. Parker och gator blir smutsigare och vägar mer överbelastade. Fattigdom och drogmissbruk ökar och våldsbrott ligger kvar på höga nivåer. Ett ökande antal medel- och övreinkomstfamiljer söker tillflykt till inhägnade och bevakade bostadsområden…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: