Är det segregerad vård vi vill ha eller om hur man förstör välfärdsstaten. Två brittiska folkhälsovetare ser med bestörtning på hur man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstaten…

12 januari, 2012 § 9 kommentarer


[Uppdaterad 13 januari, se slutet av postningen, samt 14 januari: bytt ut inledande bild. Tyckte denna bild var ÄNNU bättre än föregående bild].

Snabbloggning (jag blev så upprörd av det jag fick veta att jag satte mig ner och bloggade innan jag kröp i säng inför helg med jobb varenda dag, så, ja, det blev en verklig snabbloggning!).

Fick just höra om nära anhörig som har ”vissa hälsobesvär.” Hon bor i Östersund och jobbar åt privat företag inom vårdsektorn.

Det visar sig att hennes arbetsgivare har försäkrat sina anställda så att de ska kunna få åka och få specialistvård på annat håll och få en vård som sker omedelbart.

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Vill vi inte ha en högkvalitativ vård, med korta vårdköer som gäller ALLA! Där varken man själv eller ens arbetsgivare ska ha måst försäkra en!

Hur blir det för de som inte har någon försäkring från arbetsgivare? Ja, hur blir det för de som är sjukskrivna och kanske mist sitt jobb till råga på allt? Får de möjligen ÄNNU svårare att komma tillbaka, för nu måste de också stå i kö, medan andra går före dem som kanske är betydligt friskare.

Och vad innebär detta för småföretagare? Har de råd med denna försäkring? Borde det inte ligga i företagarnas intresse (kanske inte minst småföretagarnas) att deras anställda har tillgång till en högkvalitativ vård om de behöver, så de förhoppningsvis blir friska snabbt?

Vill vi verkligen ha det så här: en gräddfil för dem med pengar? Där mindre bemedlade ska vara tacksamma att de får ”åka snålskjuts” på dem som kan betala för sig, antingen ur egen ficka eller via försäkring de själva betalat eller arbetsgivaren betalat?

Där vissa är värda liksom mer? Beroende på om man kan betala för sig eller att någon annan kan betala för en?

Vad håller vi på att få för land?

Har vi verkligen inte råd med bästa möjliga vård som är helt likvärdig för alla?

Jag tycker detta är SKIT! Men naturligtvis önskar jag ju att min anhörig ska få hjälp…

Läkaren Ingrid Eckerman i blogginlägget ”Följ USA: rasera välfärdssystemen”:

”Sjukvården verkar ha börjat krackelera. Långsamt – men säkert. Lite i taget så det är svårt att se helheten.

Stora sparbeting i Skåne.

Ransonering av behandlingar har börjat – vissa läkemedel får inte längre användas. Alltfler vakanta distriktsläkartjänster för att fler går i pension och för att arbetsförhållandena gör att man flyr.

Allt större press på dem som ‘producerar’, dvs vårdar sjuka – öka ‘produktionen’! (Vad är produktion i sjukvården? Bot, lindring tröst? eller betalda patientavgifter? eller antal personer som sovit i en säng?)

Den ökade produktionen [dras inte också ‘produktionen’ ner alternativt privatiseras???], utan ökade resurser (kanske snarare minskade resurser) ger lägre kvalitet – mest synligt inom äldrevården.

Nej, det känns inte alls roligt att lägga pussel. Så dimper det ner en julartikel i BMJ (British Medical Journal) som beskriver precis det samma – i Storbritannien. The assault on universalism: how to destroy the welfare state. Martin McKee and David Stuckler watch aghast as American examples are followed to destroy the European model of the welfare state [eller ‘Angreppet på universalism (allmäntillgängligheten): hur man förstör välfärdsstaten. Martin McKee och David Stuckler ser med bestörtning när man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstatsmodellen’]. Författarna är folkhälsovetare.

Och vad ska jag säga om detta? Tja, det verkar bara verifiera mina misstankar om vart vi är på väg. Ett samhälle som blir svårare att leva i för många. Där kapitalism ersätter solidaritet. Där den kortsiktiga egennyttan tillåts gå ut över det gemensamma.

Där tilliten minskar och samhället blir mer människofientligt”

Man kan läsa om ”Växande klassklyftor” här också.

Annonser

§ 9 svar till Är det segregerad vård vi vill ha eller om hur man förstör välfärdsstaten. Två brittiska folkhälsovetare ser med bestörtning på hur man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstaten…

  • k skriver:

    Har vi inte råd med högkvalitativ vård för ALLA. Eller inte råd med en sjukvård med korta köer?

    Dessutom är det kanske samhällsekonomiskt med en befolkning som är frisk! Friska människor producerar och fungerar bättre och kanske också under längre tid.

    Varför har vård, skola och omsorg problem med budgetar och ekonomi? Är budgeten för liten? Möjligen? Skulle mer resurser där minska budgeten inom andra områden?

    Räcker inte intäkterna till?

    Jag tror att de flesta av oss, inte bara bland dem med lägst inkomst, utan också vi med ”medelklasslöner” förlorar på den politik som förs, ÄVEN ekonomiskt! I form av ökade egenavgifter, som jag tror kommer att äta upp de skattesänkningar de flesta av oss fått.

    De enda som kommer att tjäna ekonomiskt är de med allra högsta lönerna, men jag tror att de också förlorar p.g.a. sämre samhällsklimat.

    Om inte förr så senare så kommer vi att se detta.

    Men det är viktigt att komma ihåg att det inte finns något ödesbestämt i den politik som förs!

    De som påpekar att det inte är den enda vägens politik*, utan att vi kan välja (dvs. vi kan välja bort dagens politiker och rösta på andra politiker) får dock väldigt litet plats i debatten och i media.

    Se debattartikeln ”Läkare gjorde jätteklipp på avknoppad vårdcentral.”

    Paul Krugman i ”Somewhere in Europe – The EU wakes up, but is it too late?” eller ”Någonstans i Europa – EU vaknar upp, men är det för sent?” Ja, vad för slags Europa håller vi på att skapa?

    *Den amerikanske f.d. nyliberale professorn och nationalekonomen Jeffrey D. Sachs i artikeln ”The Social Welfare State, beyond Ideology – Are higher taxes and strong ’safety nets’ antagonistic to a prosperous market economy. The evidence is now in” eller i min översättning ”Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi? Bevisen finns nu”.

    Artikeln i min snabba översättning:

    ”En av de stora utmaningarna för en uthållig utveckling är att kombinera samhällets önskan om ekonomiskt blomstrande och social säkerhet. I decennier har ekonomer och politiker debatterat hur man ska få den otvivelaktiga makten i marknaden att bringas i harmoni med de återförsäkrande skydden som socialförsäkringar ger.

    Amerikas förespråkare av utbudsekonomi hävdar att det bästa sättet att åstadkomma välmående för Amerikas fattiga är genom att stimulera/ge incitament till snabb ekonomisk tillväxt och att de högre skatter som behövs för att finansiera höga nivåer av socialförsäkringar skulle lamslå/förlama blomstrandet. Österrikefödde frimarknadsekonomen Friedrich August von Hayek framkastade att hög beskattning skulle vara en ’väg till träldom,’ ett hot mot friheten själv.

    Största delen av debatten i USA är fördunklad av kapital-/egenintressen och av ideologi. Dock finns det nu ett rikt empiriskt underlag för att kunna bedöma de här sakerna vetenskapligt. Stöd kan hittas genom att jämföra en grupp relativa frimarknadsekonomier som har låga till måttliga grader av beskattning och sociala utgifter med en grupp sociala välfärdsstater som har höga grader av beskattning och sociala utgifter.

    Inte av en tillfällighet så är lågskatte- och höginkomstländer till största delen engelsktalande sådana vilka delar en direkt historisk linje med 1800-talets Storbritannien och dess teorier om laissez-faire-/låt-gå-ekonomi. Dessa länder inkluderar Australien, Kanada, Irland, Nya Zeeland, Storbritannien och USA.

    Högskatte- och höginkomstländer är de nordiska socialdemokratierna [som nu raskt monteras ner; så fort så människor inte ska hinna inse vad som händer och vilka resultaten kommer att bli], i synnerhet Danmark, Finland, Norge och Sverige, vilka har letts av vänster-om-mitten-socialdemokratiska partier under största del eller hela efterkrigstiden [dvs tiden efter andra världskriget].

    De kombinerar en hälsosam respekt för marknadskrafter med starka antifattigdomsåtagandeprogram. Budgetutgifter för sociala ändamål ligger i genomsnitt runt 27 % av BNP i de nordiska länderna och endast 17 % i de engelsktalande länderna.

    I genomsnitt så utklassar de nordiska länderna de anglosaxiska i de flesta mått vad gäller ekonomiska prestationer. Fattigdomsgraderna är mycket lägre där och nationalinkomsten per befolkning i arbetsför ålder är i genomsnitt högre. Arbetslöshetsgraderna är grovt räknat ungefär desamma i båda grupperna, bara något högre i de nordiska länderna. Budgetsituationen är starkare i den nordiska gruppen, med större överskott som andel av BNP.

    De nordiska länderna bibehåller sin dynamik på flera olika sätt trots hög beskattning. Viktigast, de bekostar frikostigt forskning och högre utbildning. Alla, men särskilt Sverige och Finland, har ägnat sig åt den framsvepande informations- och teknologirevolutionen och nått global konkurrenskraft.

    Sverige spenderar nästan 4 % av BNP på forskning och utveckling [R&D=reserach and development], den högsta andelen i världen idag. I medeltal så spenderar de nordiska nationerna 3 % av BNP på forskning och utveckling, att jämföra med runt 2 % i de engelsktalande nationerna.

    De nordiska staterna har också arbetat för att behålla sociala kostnader/utgifter förenliga med ett öppet, konkurrenskraftigt, marknadsbaserat ekonomiskt system. Skattenivåer på kapital är relativt låga. Arbetsmarknadspolitiken betalar lågutbildad och på andra sätt svåra-att-anställa-individer för att arbeta i servicesektorn, i nyckelområden vad gäller livskvalitet, sådana som barnomsorg, sjukvård och stöd för gamla och handikappade.

    Resultaten för dem i botten av inkomstfördelningen är häpnadsväckande goda, särskilt i jämförelse med det småaktiga nonchalerande som nu ska räknas som amerikansk socialpolitik.

    USA spenderar mindre än nästan alla rika länder på social service för de fattiga och oförmögna/handikappade och får vad det betalar för: de högsta fattigdomstalen bland de rika länderna och ett exploderande fängelsebestånd.

    Genom att undvika offentliga utgifter för sjukvård, så får USA faktiskt mycket mindre än det betalar för [dvs. detta system blir kostsammare!!!], på grund av att dess beroende av privat sjukvård har lett till ett fallfärdigt system som lämnar mediokra resultat, till väldigt höga kostnader [dödligheten är också högre på vinstdrivna sjukhus än i icke vinstdrivna visar kanadensisk forskning].

    von Hayek hade fel. I starka och livfulla demokratier så är generösa välfärdssystem inte vägen till fattigdom, utan snarare till rättvisa, ekonomisk jämställdhet och internationell konkurrenskraft.”

    Se Dan Josefsson i ”Så ska de skapa ett Sverige för de rika” samt i Skattjakten som kom av sig. Dan Josefsson om en revolt som kom av sig – och om högskattesamhället som firar triumfer”:

    ”De senaste finanskriserna har visat att det är lågskatteländerna som är mest sårbara. Höga skatter visar sig vara en förutsättning för att ett land ska fungera.”

  • k skriver:

    Och nationalekonomen Lars Pålsson Syll skriver om centerledaren Annie Lööf i ”Annie Lööf och inkomstklyftorna – hur fel får det bli?”, liksom också Jinge gör i ”Annie Lööf måste ta hjälp av koefficienter.”

    Och fler amerikaner än tidigare undrar om USA är mitt i ett klasskrig:

    ”More Americans think the nation is in the grips of class warfare than ever before. According to a new Pew Research Center survey – two-thirds of the nation believes there are ‘strong”’conflicts between the rich and the poor in America – that’s an increase of 19-points since 2009.

    Across all demographics – white, black, Hispanic – and across all political affiliations – Republican, Democrat, and Independents – as well as across all classes – poor, middle class, and rich – majorities of Americans believe there’s a strong conflict between classes.

    That might have something to do with wealth inequality in America – which now rivals a lot of third-world nations – and the Occupy Wall Street movement, which has brought many of these inequalities to the forefront.

    Even billionaire Warren Buffet admitted there’s class warfare in America – and he said that it’s his class – the rich class – that’s winning.”

  • k skriver:

    Ja, vi kommer att få ett allt mer segregerat land! Detta med försäkringar för att vissa ska få en gräddfil till vård är bara ett exempel. Och media bidrar till detta.

    Eva Hillén Ahlström skriver om svensk media i ”Pressen mot Juholt – i dubbel bemärkelse” och Jinge tipsar om en bra artikel i ”Reinfeldt skulle riskera dödsstraff i andra länder” (där han tar upp detta med utförsäljningarna och Marcus Wallenberg som utsetts till styrelseordförande för LKAB).

    I en artikel där Fredrik Virtanen har skrivit på samma tema (nämligen om medierapporteringen), i ”Reinfeldt gör ingen Göran Persson”. Där några kommentatorer skriver:

    ”Livet blir allt hårdare för de som hamnat i det s.k. utanförskapet. Man kan inte längre lita på att det som står i tidningarna är sant, stora delar av informationen är manipulerad. Viktiga politiska frågor som arbetslösheten (f.n minst 7 % ) och den ökande ojämlikheten tigs ihjäl. För att inte tala om upphandlingarna som skapar en situation där smarta företagare kan tjäna grova pengar på att leverera icke-fungerande tjänster till de som behöver samhällets stöd. Och folk vågar inte längre prata på grund av rädsla för repressalier. Vi står återigen med mössan i handen inför överheten och frågar oss yrvaket: Vart tog demokratin vägen?”

    ”Man kallar honom inte för Fege Fredrik utan orsak. Han KAN inte säga vad han egentligen göra med det Svenska samhället för då åker han ut ur riksdagen så det visslar om det. Han far med halvsanningar och talar med kluven tunga inför Sveriges medborgare. Det vet och förstår alla vi som har läst hans politiska visioner och ambitioner i böckerna han skrivit.”

    ”tyvärr finns det många i hans generation som bara ser till sin plånbok och reinfeldt har lätt köpt deras röster med väljarnas egna skattepengar. Musslan Renfält lär segra igen bara genom att inte säga så mycket för då brukar grodorna flyga!”

    Och, ja, det är ”Fortsatt mest rut och rot i lyxregioner med mycket god hushållsekonomi”.

    Jonas Sjöstedt skriver om Klas Eklundartikel i ”Tänkvärt av Klas Eklund”:

    ”Det är alltid spännande när någon som har andra grundvärderingar börjar säga intressanta saker och peka på liknande problem och lösningar som man själv. Klas Eklunds artikel på dagens DN-debatt är en uppvisning i politisk ärlighet.

    Trots att jag uppfattar Eklund som solitt borgerlig så är han öppen och resonerande om kapitalismens stora svagheter.

    Jag önskar att fler borgerliga debattörer kunde visa samma öppenhet, det skulle ge ett intressant politisk samtal där man kommer upp ur skyttegravarna.”

  • k skriver:

    Och kommer nedskärningarna av minskade skatteintäkter möjligen?

    Ja, vi håller på att få ett kallt samhälle! Här är en till läkare som tycker så:

  • k skriver:

    Paul Krugman i ”Things We’re Supposed To Be Quiet About” eller ”Saker som det är meningen att vi ska hålla tyst om” :

    ”Apologists for rising inequality often argue that since most Americans’ income has risen despite rising inequality, there’s no reason to complain about inequality other than envy.

    So it’s worth remembering that we used to expect economic growth to deliver large increases in real income, not just a bit of a rise that’s accomplished in large part through longer working hours; and that a major reason so many have seen such small gains is that a large part of growth has been siphoned off to the very high end./…/

    This is real stuff, not some trivial envy-driven concern. But we must be very, very quiet about it, right?”

  • k skriver:

    Och arbetslinjen är ett misslyckande och man hör inget om utanförskapet numera…

    Johan Ehrenberg skriver också om avdragsrätten för välgörenhet i ”Privatiserade skattepengar”:

    ”I Sverige har vi haft en princip om att välgörenhet är något individerna själva får finansiera. Med våra skatte­pengar betalar vi omsorg och trygghet, vi kan låta kommuner och staten stödja organisationer och verksamheter som tar hand om människor (även privata organisationer som Stadsmissionens övernattning för hemlösa eller Röda Korsets centrum mot tortyr och så vidare) men det är individerna som skänker pengar till goda, dåliga, religiösa, politiska, giriga och ideella hjälpverksamheter.

    Du väljer om du vill stödja en verksamhet med dina egna pengar.

    Nu har regeringen infört en lag som gör att det istället är alla andra som betalar en del av dina gåvor. Genom att ge individer avdragsrätt vid deklarationen för gåvor så ändras allt.

    De skattesänkningar som sker betyder ju att den givmilde betalar in mindre till det gemensamma. Han eller hon bestämmer privat över en liten del av välgörenheten, men det betalas av andra som inte har något att säga till om gällande personens val.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Är det segregerad vård vi vill ha eller om hur man förstör välfärdsstaten. Två brittiska folkhälsovetare ser med bestörtning på hur man följer amerikanskt exempel och förstör den europeiska välfärdsstaten…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: