Vad är ”arbete”?

26 december, 2011 § 4 kommentarer

[Uppdaterad 27 december, se slutet].

Liv Strömqvist i ”Ja till liv!” om hur man kanske skulle kunna se tillbaka om 1000 år på det som sker i samhället idag och om varför moderaterna dog ut (på samma sätt som neandertalarna gjorde långt tillbaka).

Se Johannes Björk i recension av hennes bok:

”… vad passar då bättre som utgångspunkt än Sven-Otto Littorins Arbetslinjen? Denna målning som korsar en Mondrianpastisch med dagisbarnets illustration av ‘mitt sommarlov’, men som ändå får betraktaren att tänka på regressionsanalyser och riktningskoefficienter.

I Strömquists version blir den en ideologisk extas som kanske kan kallas moderat potlatch; den är baksidan på det mynt som skapar full sysselsättning – inte där det behövs, utan där någon kan betala för det.”

Och i Efter arbetet kan man läsa bland annat detta om Strömqvists bok:

”Boken är uppbyggd som ett ABC och dina serier innehåller ofta hänvisningar till böcker och forskare. Har du en folkbildande funktion?

– Jag tror inte att jag tänkte så från början, men nu tänker jag ofta: ‘det här borde lyftas upp’ eller ‘varför skriver ingen om det här’. Det finns en hegemoni om vad man får och inte får säga idag. Det enda politikerna pratar om är ‘man ska jobba’.

Vad är det du saknar i diskussionen?

– De djupare dimensionerna har fruktanstvärt låg status i dag, det visades till exempel när Svenskt Näringsliv ville sänka studiebidraget för filosofi- och humaniora-studenter.

Samhället blir urlakat, det är livsfarligt att bara tänka i ekonomiska termer.

Jag kan bli skräckslagen när man inte tar klimathotet på allvar till exempel.

Man säger ofta att vänstern består av utopister, men jag tycker att högern är utopisk om man tror att grön tillväxt ska lösa allt.

Ja, se Sven-Eric Liedman, Diane Ravitch m.fl. om just detta (ytlighet och brist på allmänbildning).

”Varför tror du att det ser ut så här?

– Jag tittade på tv-programmet Sommarkväll där de frågade Fredrik Reinfeldt vad han skulle läsa på semestern. Han svarade Camilla Läckberg, och det får han väl gärna göra.

Men kunde det inte vara intressant att läsa något annat, något som kunde få honom att fundera över vårt samhälle?

Han kunde ju läsa Marjaneh Bakhtiari, eller Brott och Straff av Dostojevskij. Det finns inget intresse av att fördjupa sig inom politiken.

– Alla partier måste prata om det här med jobb.

Man får inte säga något annat, att man inte tror på oändlig tillväxt eller att man vill kämpa för sex timmars arbetsdag.

Men man gör en missbedömning där. Jag läste en undersökning före valet i tidningen Amelia där de hade frågat sina läsare om den viktigaste valfrågan.

Svaret blev sex timmars arbetsdag, en fråga som över huvud taget inte debatterades [otänkbart i dagens politiska liv?]. Istället pratar man bara om att kvinnor ska jobba heltid.

Men kvinnor jobbar halvtid för att kunna vara med sina barn, en prioritering även män borde inspireras av.

Man borde inse att det skapar problem som kostar pengar om barn måste växa upp med extremt stressade, frånvarande vuxna.

Män borde alltså jobba mindre istället?

– Ja, särskilt män inom vapenindustrin. De borde sluta jobba över huvud taget.”

Jinge bloggar om att ”Utanförskap skapar farligt hat”:

”När Reinfeldt och Borg övertog makten i landet så skedde det delvis därför att de hävdade att de skulle minska utanförskapet.

Hur det gick med det vet vi, vi har aldrig haft så många i utanförskap som vi har idag, vi har aldrig haft så många drop outs från skolan som idag.

Sjuka, arbetslösa och pensionärer har fått sänkta realinkomster, och det utifrån en låtsaspolitik som de döpt till arbetslinjen.

Det handlar egentligen om en förklädd politik, en politik avsedd att sänka den allmänna välfärden på bekostnad av de tre nämnda grupperna i första hand.

I praktiken handlar det om en rejäl omfördelning från dem som inte har till dem som har.

Kortsiktiga ekonomiska fördelar för dem med hyfsade inkomster har lyckats befästa ett opinionsmässigt övertag för moderaterna.

Borgerligt ägda och styrda tidningar gör sedan sitt till för att demonisera Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, allt för att befästa högerns makt i Sverige.

Vi utmärker oss dessutom som extremt USA-vänliga. Vi krigar i Afghanistan och i Libyen, dessutom vägrar den svenska regeringen – som ett land av tre (!) på hela planeten, lämna ut uppgifter om hur CIA:s hemliga flygplan transporterar hemliga fångar mellan olika lika hemliga fängelser.”

Strömqvist referar till boken ”Arbetssamhället – Hur arbetet överlevde teknologin” vilken verkar väldigt intressant. Om den kan man läsa:

”Behovet av arbete har tack vare den teknologiska utvecklingen aldrig varit mindre än idag. Ändå arbetar vi mer än vad man gjort under större delen av den mänskliga historien.

I arbetssamhället arbetar man inte för att producera något i första hand. I arbetssamhället är arbetet ett självändamål. Som en följd av denna arbetsideologi töms arbetet på innehåll och mening.

Arbetssamhället är en bok ämnad att uppmuntra till kritisk reflektion kring arbetets historiska betydelse för samhälle och ekonomi.

Den ger en utmärkt introduktion till arbetskritisk litteratur och vänder sig både till den breda allmänheten och till studenter inom sociologi, ekonomisk historia, samhällsvetenskap och andra discipliner där människan och arbetet står i fokus.

Roland Paulsen är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet.”

Och läs slutligen Lars Pålsson Syll i ”Radikal?” Ja! Neoklassiker? Nej!”

En vän (i 60-årsåldern) på Irland rekommenderade videon ”Prosperity Without Austerity – Sweden” eller ”Blomstrande/framgång/välgång utan åtstramning.” Hans mamma var svenska, men gifte sig med schweizare och fick barn med honom. Min vän beundrar Sverige (inte minst för förbudet mot barnaga). Jag kunde dock inte förmå mig att säga att detta håller nu på att monteras ner här. Tyvärr! 😦

Tillägg 27 december: Lars Pålsson Syll i ”Näringsministern är sin järnlady trogen”:

”När näringsminister Annie Lööf först besökte Trollhättan för att ‘lyssna in’ de Saab-anställda hade hon inget besked att komma med. Dagen efter presenterade regeringen ett krispaket som legat på lut i två år, visserligen med en rejäl satsning på utbildning, men bara 75 miljoner till näringslivsutveckling, något som knappast lär hejda strukturomvandlingens konsekvenser.

Jag tror inte att de Saab-anställda hade väntat sig så mycket mer av regeringen – och speciellt inte dess närings¬minister. Det här landet har nämligen utrustats med en nyliberal näringsminister som med inspiration från Margaret Thatchers manchesterliberala konservatism, Milton Friedmans monetarism och Ayn Rands iskalla egoism, tycker att marknaden klarar allt mycket bättre än stat och kommun.

Föga överraskande har Lööf litet eller ¬ intet till övers för statligt industristöd och andra former av offentliga marknadsinterventioner.
I hennes värld är offentliga stöd¬åtgärder för att skapa syssel¬sättning, innovationer, kunskaps-kapital och tillväxt i grunden fel. I stället ska ‘fri konkurrens’ vaska fram det bästa alternativet.

Men ekonomi i den verkliga världen handlar ju också till exempel om makt och fördelning. Om alla andra ser om sina hus – med strategiskt stöd av sin industri och forskningsverksamhet – så måste vi också se om vårt hus.

Att det i drömmen om den perfekta marknaden skulle se annorlunda ut är en klen tröst för ett land som kanske förlorar arbetstillfällen, välfärd och tillväxtskapande kunskaps¬kapital.

Det är inte alltid och undantagslöst fel med offentliga engagemang i ekonomin. Existensen av kollektiva varor, odelbarheter, externa effekter och andra former av marknadsmisslyckanden gör att laissez-faire inte alltid är den bästa policyn.

I den moderna tillväxtsteorin läggs stor vikt vid kunskapsteknologi och innovationsbenägenhet. Om vi ur detta perspektiv ser på exempelvis svensk industri, kan vi snabbt konstatera att denna omfattande sektor haft en inter¬nationellt sett mycket hög forsknings¬intensitet.

Om vi i dagens och den snara fram¬tidens ofrånkomliga ‘reningsbad’ ska kunna få till stånd en hållbar omställning är det också viktigt att staten slår vakt om sysselsättningen”

Läs också ”Skärpta regler slår hårt mot skolkares familjer”:

”Enligt dagens regler ska skolor rapportera skolkare till CSN när den olovliga frånvaron är 20 procent eller mer under en studieperiod, vanligen en månad.

Från och med årsskiftet ska skolor rapportera skolk när den olovliga frånvaron bara är några timmar och inte är av engångskaraktär.

Reglerna för skolk och indragna bidrag gäller även elever på folkhögskolor.
Om barnen skolkar kan familjen få en oväntad ekonomisk smäll. Inte bara studiestödet utan även pengar från För¬säkringskassan kan stoppas.

Nya regler för skolk gör att den här risken ökar kraftigt vid årsskiftet.

Förra läsåret fick 16 200 gymnasieelever studiebidraget indraget på grund av att de hade skolkat. Det antalet lär med största sannolikhet öka nästa år eftersom reglerna för skolk har skärpts betydligt när vårterminen startar.”

Jag tror inte på detta. Nyauktoritärt och moraliserande. Jag jobbar bland annat med gymnasieungdomar som lärare och kan föreställa mig vad detta kan innebära för ungdomar. Gillar det inte. Familjen borde inte drabbas, inte minst för den unges skull! Om det är så här är det dåligt.

Och varför skolkar ungdomar?

Det hjälper inte med att bara behandla symptomen.

Annonser

§ 4 svar till Vad är ”arbete”?

  • k skriver:

    Ja, Do nothing day är inte på detta tema med arbete i blogginlägget ”Påskuppropet mot sjukförsäkringar”! Läs detta, det är bra och väldigt tänkvärt!

    http://donothingday.blogspot.com/2011/04/paskuppropet-mot-sjukforsakringar.html

  • k skriver:

    Jenny Wrangborg i ”Mörkret som gränsar till ljuset”:

    ”Det är sent i december. Ljuset gränsar till mörkret. Nere vid Vita Liljans väg fladdrar fem av Stockholms 125 000 ljuspunkter. Motorvägarna sträcker ut sina armar mellan köpcentrumen. Det här är vår tids fyrverkeri.

    När jag inte älskar den här staden hatar jag den passionerat. Allt vansinne i Sverige koncentrerat till en plats.

    Alliansens exprimentstad.

    Här har man bytt bostadsförmedlingar mot bostadsbutiker, här går allting att tjäna pengar på, till och med biblioteken ska säljas ut till minstbjudande.

    Här känner vi tydligt nedskärningarna som finansierar skattesänkningarna; de stora barngrupperna, vanvården på äldreboendena, tempohöjningen i dagens maraton mellan alla sjuka.

    Här drivs vårdcentralerna av riskkapitalbolag skrivna i skatteparadis, här betyder valfrihet likriktning och effektivitet nedskärningar.

    Det är det här vi inte längre betalar skatt för. Oplogade vägar och inställda avgångar.

    Tack Alliansen.

    Tack för de cancersjuka på arbetsförmedlingen och motorvägarna mellan shoppingcentrumen.

    Tack för klassklyftorna och barnfattigdomen, tack för ett helt nytt Sverige./…/

    Samtidigt skulle jag vilja starta krig mot uppfattningen om att allting är hopplöst bara för att det är så det känns.

    Hur såg kampen för ett bättre samhälle ut i arbetarrörelsens ungdom, för 100 år sen?

    Den var inte enkel, vi fick ingenting gratis.

    Men vi fortsatte att kämpa, för gratis skola, åtta timmars arbetsdag, folkbibliotek. Såg hur mörkret gränsade till ljuset.

    Och nu, kampen för att vinna tillbaka våra segrar, vinna nya, tända ljuset i en mörk tid: sjuksköterskorna som vägrar lönepressa, brevbärarna som tröttnat på det ständigt ökande arbetstempot, bestämmer sig för att följa regelboken.

    Jag lyfter blicken ut över Stockholm och tänker att för någon dag sen lutade sig jordaxeln på norra halvklotet långt, långt bort från solen. Den natten blev årets längsta, men sen vände det och vi går mot en ljusare vår.”

    Så bra skrivet!

    http://www.jennywrangborg.se/blogg/2011/12/27/morkret-som-gransar-till-ljuset/

    Och Lena Sommestad skriver så bra i ”Nej moderatkvinnor – sämre inkomstutveckling för kvinnor än för män främjar inte jämställdhet” där hon granskar tvivelaktiga siffror Anna Kinberg Batra och Saila Quicklund kommer med i artikeln ”En mer jämställd jul med M och alliansen” som hon avslutar sålunda:

    ”Vi kan sammanfatta moderaternas julrapport som följer:

    – Moderat politik har gett män större inkomstökningar än kvinnor.

    – Moderat politik har försämrat den sociala tryggheten, vilket främst drabbar kvinnor.

    – Moderat politik gör anspråk på att främja fler arbetade timmar. Denna tes kan de dock inte beläggas empiriskt. Bevisen utgörs istället av teoretiska beräkningar om ”förväntade” utfall.

    Moderaternas PR-skicklighet imponerar. Trösten för oss andra är att fakta sprattlar.

    Läs också bl.a. : Jenny Bengtssons replik, Sara Gunneruds replik (M bör sluta att dribbla med siffror), och Martin Moberg, Alliansfritt Sverige.”

    http://lenasommestad.wordpress.com/2011/12/27/nej-moderatkvinnor-samre-inkomstutveckling-for-kvinnor-an-for-man-framjar-inte-jamstalldhet/

  • k skriver:

    Ulf Lundén i ”Vänster om – Marsch!”:

    ”Vad väntar om hörnet om inte vänstern tar tillbaka initiativet. Här i Sverige handlar det främst om att återupprätta den nordiska välfärdsstaten. Det är den enda typen av samhällsmodell som på allvar kan utmana nyliberalismens hela unkna tankegods.

    Vad som förskräcker är att i kölvattnet av en uppluckrad nationell suveränitet och en avsomnad stark välfärdsstat vaknar också starka högerextrema rörelser och nationalistiska strömningar både i USA och i Europa. Högerpopulisterna pekar med hela handen och kommer med förenklade lösningar på djupa bakomliggande samhällsproblem. De väljer att ställa människor mot varandra, bygga murar och skapa ett vi-mot-dom-samhälle, där rasismen kan odlas ifred på båda sidor.
    I samma slags vilsenhet ökar också intresset för religiositet, ockultism, placebovärldar och olika former av nyandlighet. Ja, det moderna tänkandet – den förnuftiga och fredliga hållningen – utmanas på flera håll samtidigt. Vi vet att vår historia och samhällen har skapats av olika sorters maktförhållanden. Snart ringer nyårsklockorna på nytt. Vad önskar jag av nästa år? En betydligt mer offensiv vänsteropposition som börjar tro på sig själv och som även inser att framtiden är i dag.”

    http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Kultur/2011/12/21/Vanster-om–marsch-/

    Robert Sundberg i ”Storm och skatter”:

    ”Den förr så ofta svartmålade stora, starka staten och dess instanser finns därmed inte nu på samma sätt att söka en trygg famn och hjälpande hand hos.
    Symptomatiskt är att larmnumret 112 går till ett vinstdrivande företag. Även om direkta samband inte går att påvisa kan man säga att priset för jobbskatteavdrag, borttagna förmögenhets- och fastighetsskatter samt sänkt bolagsskatt visar sig nu.

    Ju mindre skatt ett samhälle tar ut, via gemensamma beslut i beslutande församlingar, desto mindre har detta samhälle råd med. När staten blir mindre, vilket politikens högerkrafter alltid velat, blir dess räckvidd också kortare. Att parera en storms härjningar, och städa upp efter den, tar då längre tid, om det alls blir av.
    Vi i Sverige är inte så bra på att organisera ideella insatser annat än i väldigt liten skala. Och individen själv kan inte avhjälpa trasiga järnvägsspår, strömavbrott och blockerade vägar.

    En storm kan däremot väcka funderingar om hur omfattande det gemensamma bör vara i form av kapacitet för att lösa problem. Samt vad det kan tänkas få kosta i form av (högt) skatteuttag.”

    http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Ledare/Storm-och-skatter–/

    Göran Greider i ”Havel och Reinfeldt”:

    ”Det exceptionella med Havel är att hans maktkritik gick djupare än att bara handla om kritiken av öststatskommunismen: Han var också en civilisationskritiker.

    Särskilt fastnar jag för Havels diagnos att den samhälleliga tiden stannat av. För att vi degraderas till konsumerande privatmänniskor. Det är en bra diagnos av Sverige idag. De flesta människor i Sverige, särskilt den halva som röstar borgerligt, kan inte på något sätt föreställa sig möjligheten av ett annat slags samhälle. Som det är nu kommer det att förbli, i all evighet. Vi förtränger problemen med massarbetslöshet eller ökande koldioxidutsläpp –därför att vi urskiljer inte längre någon samhällelig tid. Historia och framtid utplånas.

    Måndag eftermiddag ligger jag litet febrig och vimmelkantig och lyssnar på Fredrik Reinfeldts jultal från Skansen. Det sänds i TV. Han talar om våld, särskilt våld mot kvinnor. Det är bra. Men det är det där att han ser så förbannat nöjd ut! Några småproblem har vi kvar att lösa, t ex våldet mot kvinnor, men i övrigt har den samhälleliga tiden helt stannat av.

    Tror folk på vad han säger? Tja, det gör ju många. Framförallt tror de på Reinfeldt därför att hans egentliga budskap är att allt ska förbli som det alltid varit: Vi behöver inte omgestalta något genuskontrakt eller riva ned något klassamhälle eller ställa om vår civilisation till hållbarhet ?– sådana tankar hör till ett tråkigt förflutet.

    Allt kommer att bli bra. Jag tror att den Vaclav Havel som skrev brev till Husak – och åkte i fängelse för det – skulle ha retat sig även på Reinfeldt.”

    http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Ledare/2011/12/20/Havel-och-Reinfeldt–/

    Se också debattartikeln ”Fler dör när vinsten styr”:

    ”Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) pekade i en rapport för en tid sedan på att det inte finns något vetenskapligt belägg för att konkurrens leder till bättre välfärdstjänster. Om man samtidigt ska minska kostnaderna för driften och skapa vinster till bolaget kan det inte innebära annat än lägre personaltäthet.

    I artikeln ovan drar man slutsatsen att dödsrisken står i direkt samband med personaltäthet och medicinsk kompetens per vårdplats. Lägre personaltäthet med risk för vanvård, gör att man ökar vinsten, medan man t ex inom den offentliga vården tvingas minska personaltätheten pga att statsbidrag, skatteintäkter och patientavgifter inte täcker verksamhetens kostnader.

    Offentligt driven verksamhet får inte gå med vinst. Att riskkapitalbolag driver vård- och omsorg på entreprenad åt kommuner och landsting, innebär ju dessutom att det är våra skattemedel de använder för att skapa vinster som sedan flyttas till skatteparadis. Är det så vi vill ha det? Inte jag i varje fall.”

    http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Debatt/Fler-dor-nar-vinsten-styr-/

    Robert Sundberg i ”Vi får hoppas på oss själva”:

    ”Vi är trots allt många människor, närmare bestämt 45 procent av rödgröna väljare, som grubblar över hur vi kunde hamna i den här typen av samhällen där vinstmaximering, ökad rangordning av människor och en medialiserad underhållningsvärld låter dominera vår offentlighet. När privatiserades våra liv? När började nedmonteringen av välfärdsstaten? När föddes den typ av politiker som Sverigedemokraten Kent Ekeroth representerar?

    Han är född 1981 och är nästan årsbarn med dåvarande Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, satsa-på-dig-själv-kampanj. Själv gjorde jag lumpen det året. Då hanterades stridstuppar av Ekeroths fanatiska sort med en form av god kamratuppfostran. Det var den djupgående tanken bakom folkförsvaret – den allmänna värnplikten. Så var tanken också om den allmänna skolan och om ett samhälle som skulle hålla ihop. Ekeroths generation växte sedan upp under 90-talskrisen.
    Klassamhället är tillbaka. Många barn lever i skilda världar. IT-samhället skapar i sin tur ännu fler isolerade virtuella mötes-platser där likasinnade ständigt kan bekräfta var-andra på alla plan.

    Som sagt, det handlar om ett långsamt förfall som pågått i årtionden oavsett politisk majoritet i svenska riksdagen. Den borgerliga ekonomiska makten har varit konstant sedan indu-strirevolutionen började i slutet av 1800-talet. SAF:s ideologiska kampanj var den första spiken i kistan för det samhälle som byggde på såväl nationell som internationell solidaritet.”

    http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Nyvassat/Vi-far-hoppas-pa-oss-sjalva-/

    ”Vad gör människor utan hjärta”

    http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Nyvassat/Vad-gor-manniskor-utan-hjarta-/

    ”Marknaden – vår tids religion”

    http://www.dalademokraten.se/Opinion–Kultur/Nyvassat/Marknaden—var-tids-religion-/

  • k skriver:

    Ida Gabrielsson i ”Walk the line” om hur det är att vara arbetslös och ha kontakt med arbetsförmedlingen:

    ”På kursen får vi lära oss att det är bäst att säga upp sig från sitt halvtidsjobb om man ville behålla stämplingen. Arbetsförmedlaren skruvar på sig, de arbetslösa åskådarna stirrar förbluffat, nej förlåt jag menar de ARBETSÖKANDE förstås. Får ADHD-rus och mumlar halvhögt som en senildement kärring. Det är regeringen som bestämt det. Bara bordsgrannen hör. Jag står inte ut. Så mummelvrålar ut att det inte är ”a-kassan” som hittat på skiten utan REGERINGEN. Arbetsförmedlaren förklarar kursen avslutat och säger att vi kan söka på ‘jobbsafari’ på webben. Jag skrattar högt. Safari. Höhö.

    Några fria radikaler som har ett jättefast jobb och jättetäta föräldrar säger att vi ska bygga revolutionen istället. Inga jävla sossetjafs! Men jag och mina kassakort kan inte vänta tills revolutionen kommer. Pucko! Arbetarrörelsen måste komma och hämta mig nu. Och det snabbt. Det är bråttom. För på arbetsförmedlingen brinner det.

    Lägg av med den ängsliga ‘mittenpolitiken’. Som borgerligheten redan har patent på. Men patenten de har är befriad från ängsligheten och (Tommy Weidleisch). Förstås. Det har dom inte. De låter sig inte ägas, utan formulerar sig själva. Vi blir ägda. Kanske är det lite fånigt av kamrat fyra procent att tro sig veta vad hela rörelsen borde göra. Men jag är så ofantligt rädd. Måste ta skydd från mätningarna som anfaller. Förut så hatade jag sossarna. Bröt samarbeten. De sålde ju bostäder i Gästrike-Hammarby! Ni hade 48 procent och vi 18. Pampar! De andra fick dela på resten. MP fick en liten stol. I vår kommun. Grattis!

    Flyttade ifrån dom. Flyttade in hos borgerligheten. Nu hatar jag folk som hatar sossarna. Som unnar sig det. Som hittar det utrymmet. Hamnar i samma kolumn som ledarskribenterna på SVD. Med pamparna.

    För själv kan jag inte andas. Istället sörjer jag. Sverige. Sörjer hittepå-mittenpolitiken. Sörjer när de går åt höger. Sörjer deras misslyckanden, vill att de ska bli socialdemokrater igen. Så att jag kan få vara någonting annat.

    Så att vi överlever. Får leva väl. Det goda livet. så att jag kan fortsätta kräva det ‘lilla extra’, det samhällsomvandlande. Så att det kan bli så. På riktigt. Det tycker jag vekar bra för framtiden.

    På arbetsförmedlingen är de förvånade miner som möter mig vid mitt andra besök. Handläggaren säger ‘är du arbetslös? Såg ju dig på TV igår, Jag förklarar att man inte ska lita på allt man ser på TV. Han håller med och coachar efter bästa förmåga. Mina fötter plaskar där jag står. Det läcker in vatten. Stockholm slaskar. Men jag har inte råd att köpa bättre vinterskor. I walk the line.”

    http://gabrielssonida.blogspot.com/2011/12/walk-line.html

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: