Varför testande och val urholkar skolsystemet – amerikansk skolhistoriker om skolan i USA…

22 december, 2011 § 4 kommentarer

Jag har börjat läsa den amerikanske skolhistorikern Diane Ravicths bok ”The Death and Life of the Great American School System – How Testing and Choice Are Undermining the System” eller något i stil med ”Livet och döden för det framstående amerikanska skolsystemet – varför testande och val(frihet?) undergräver/urholkar systemet” och jag drar paralleller till det som hänt och händer i skolan här.

Som jag tror Sven-Eric Liedman skrivit någonstans så finns det en massa Jan Björklunds ute i världen. Han är inte unik i sina patentlösningar på skolans problem. Liksom inte heller Nya moderaterna är ett nytt eller unikt fenomen. I Storbritannien hittar vi New Labour (under Blair) och i USA New Democrats under Clinton, men de två senare är inget annat än nyliberalism light???

Och land efter land utsätts för gigantiska experiment med de människors liv vilka bor i dem! De politiker och alla de grupper som med stora tillgångar av pengar pressar på om dessa stora reformer kommer att klara sig och inte drabbas. De som drabbas är de små människorna (och det är ganska rejält många som troligen kommer att drabbas).

Och hon menar att skolorna kan inte uträtta mirakel i ett starkt ojämlikt samhälle.

Dvs. det man borde göra är inte att vidta överplåstrande åtgärder för de fungerar inte, därför att förutsättningarna saknas för EN MASSA barn att lyckas saknas.

En Noel Hammatt är väldigt kritisk till skolpolitik och skolpolitiker i USA och skriver väldigt bra och intressant i bloggpostningen ”’Schools Out’ and ’Learning Communities are IN! – en försmak av vad som komma ska…’”:

“Skolor har aldrig skapat meritokrati i någon skala bortom den anekdotiska. Faktum är att skolor gör en sak väldigt, väldigt bra. De är otroligt bra på ’social reproduktion’ [dvs barn till föräldrar med akademiska examina och som lyckats i skolan får barn som också lyckas. Och detta beror alltså inte ‘bara’ på gener].”

I första kapitlet ”Vad jag lärde om skolreform” beskriver Ravitch hur hon hösten 2007 motvilligt lät måla om sitt arbetsrum i huset där hon bor. Det blev ett väldigt jobb att packa och ta bort allt för att man skulle komma åt att måla, dessutom kunde hon inte arbeta i de tre veckor som arbetet pågick.

När målandet var klart så började ett lika stort jobb att ställa tillbaka tjugo års papper och böcker som det var att flytta dem FRÅN arbetsrummet, där hon nu kastade bort det hon inte längre ville ha och satte in artiklar i urklippsalbum osv.

Vid tidpunkten för arbetet med att omorganisera böcker och tillhörigheter så gick hon igenom en intellektuell kris, där hon blev medveten om att hon genomgått en smärtsam omvandling i synen på skolreform.

Där hon en gång varit hoppfull, till och med entusiastisk rörande de möjliga förtjänsterna hos testande, ansvarsskyldighet, val och marknad, så fann hon sig själv i upplevelsen av att djupgående tvivla på just dessa idéer.

Hon försökte ordna bevis över vad som fungerar och vad som inte gör det.

Hon försökte förstå varför hon blev alltmer skeptisk angående dessa reformer, reformer som hon entusiastiskt stöttat.

Hon försökte hitta en väg ut ur de förblindande ideologiska och politiska antagandena, inkluderande hennes egna.

Hon fortsatte fråga sig själv varför hon förlorade förtroende för dessa reformer. Hennes svar: jag har rätt att ändra mig. Men hon undrade också varför hon ändrat sig. Vad var de övertygande bevis som manade henne att omvärdera den politik som hon flera gånger under det föregående decenniet hade skrivit under på? Varför tvivlade hon på de reformer som hon tidigare så entusiastiskt hade förespråkat?

Det korta svaret var att hennes syn hade ändrats när hon såg hur dessa idéer fungerade i verkligheten.

Det långa svaret är det man kan läsa i hennes bok.

Hon skriver att när någon skällde ut John Maynard Keynes för att han blev omvänd i en särskild ekonomisk policy som han tidigare hade stöttat, så svarade han sägs det:

”När fakta ändras så ändrar jag mig. Vad gör ni, sir?”

Sant eller inte, så beundrar hon idén bakom ett sådant här uttalande. Det är ett kännetecken på en kännande mänsklig varelse att lära av erfarenhet, vara noga uppmärksam på hur teorier fungerar när de sätts i praktik.

Göran Greider skriver om Keynes i ”Steget före. Göran Greider om John Maynard Keynes – ekonomen med många liv”:

”För en tid sedan hade jag en mejlkonversation med en av Sveriges ledande nationalekonomer. När jag kritiserade honom kastade jag till slut fram Keynes välgörande umgänge med författare och konstnärer som ett sista argument – och kände vilken total främling denne gamle britt i dag är i den ekonomiska världen.

Det är också Skidelskys tes. Han har tidigare skrivit ett mäktigt biografiskt tvåbandsverk om ekonomen från Cambridge men Keynes – mästarens återkomst är mer av ett direkt inlägg i den stora debatten om finanskrisen.

Skidelsky menar att idéer styr världen långt mer än vi tror, och att ekonomernas idéer varit osedvanligt dåliga de senaste trettio åren. De kan inte förklara varför de svarta svanarna dyker upp, alltså de där stora oförklarliga händelserna, såsom depressionen eller finanskrisen.

Enligt traditionell ekonomisk teori kan egentligen inget gå fel, inte i långa loppet. Utbud och efterfrågan anpassar sig till varandra och djupa chocker går över bara staten håller sina fingrar i styr. Ofrivillig arbetslöshet är något som i teorin helt enkelt inte borde kunna existera. 

John Maynard Keynes banbrytande insats var att han insåg att kapitalismen saknar en inre drivkraft att frambringa full sysselsättning och därför måste det offentliga rycka in. Så enkel är egentligen hans teori.

Men den strider än i dag mot de djupaste borgerliga instinkterna och mot i stort sett den mesta ekonomiska teori som kom såväl före som efter keynesianismen. Skidelsky ser ‘keynesianismen’ som en kort parentes av förnuft i en lång historia av intellektuell inskränkthet och hans bok blir en berättelse om en hjälte och en mästare vars återkomst är nära.

Just det blir litet störande under läsningen för var och en som tror att samhällsutveckligen avgörs av mer än idéer.

Kan man inte lika gärna hävda att Keynes sågs som den ledande ekonomen just därför att det fanns betydande sociala rörelser och partier som spontant eller av nödtvång drevs till samma insikter? En hel värld hade under mellankrigstiden sett hur en krisande och hjälplös kapitalism störtat länder och befolkningar i krig och kaos.

Mest uppfriskande med Skidelskys bok är att hans porträtt av Keynes förminskar våra dagars nationalekonomi. Man får till exempel aldrig någon känsla av att Lars Calmfors eller ens Joseph Stiglitz ställer sig frågan: Varför lever vi? Sådant grubblade emellertid Keynes över. I en berömd essä från trettiotalets början förutsåg denne barnlöse ekonom att hans barnbarnsbarn nog knappast skulle behöva arbeta mer än tre timmar per dag. Produktionsproblemet skulle vara löst. Vi skulle kunna ägna oss åt väsentligare saker än hårt lönearbete.

Vi skulle kunna vara – fria. Till och med från nationalekonomin.

För att återgå till Ravitch så undrar hon hur vi borde tänka om den som aldrig erkänner fel/misstag, aldrig umgås med tvivel utan hårdnackat håller fast vid samma idéer hela sitt liv, utan hänsyn till nya bevis? undrar hon.

Tvivel och skepticism är tecken på rationalitet (se Barbara Ehrenreich om positivt tänkande). När vi är för säkra i våra åsikter löper vi risk att ignorera varje bevis som står i konflikt med vår syn.

Det är tvivel som visar att vi fortfarande tänker, fortfarande är villiga att åter pröva förhärdad tro när denna konfronteras med nya fakta och nya bevis.

När hon läste, skummade och mindes började hon se två teman i centrum för det hon skrivit under mer än fyra decennier.

Det första temat som varit beständigt har varit hennes skepticism angående pedagogiska modenycker, passioner och rörelser. Den andra har varit en djup tro på värdet av en rik, sammanhängande kurs/läroplan, särskilt i historia och litteratur, vilka båda ofta är så ignorerade, bagatelliserade/banaliserade/förflackade och politiserade menar hon.

Över åren har hon konsekvent varnat för frestelsen för ”the royal road to learning” eller ”kungsvägen till lärande,” idén att någon lärd/vetenskapsman eller organisation har hittat en patentlösning på amerikansk utbildnings alla problem.

Hon har sett uppgången och fallet av stora idéer som blev lanserade som den säkra lösningen på varje sjukdom som skulle kunna tänkas hemsöka amerikanska skolor och studenter.

Och hon har i sitt arbete försökt visa på envisheten i den nationella passionen för modenycker, rörelser och reformer vilka undantagslöst distraherat från stadigheten i syftet att utveckla amerikanska skolor.

I våra dagar har policy makers och företagsledare varit ivrigt engagerade i en rörelse sjösatt av frimarknadsförespråkare med stöd av större stiftelser. Många utbildare har sina tvivel rörande de slogans och universalmedel/patentlösningar som kännetecknar vår tid, men de avkrävs att följa de federala lagarna (sådana som No Child Left Behind) trots sina tvivel.

Kommer att fortsätta skriva om Ravitch bok.

Och läs också artikeln ”Bara humaniora kan få ekonomin på rätt väg igen”:

”OBILDADE EKONOMER En tung policyrapport från Stanford gör upp med den marknadsfundamentalism som man menar har skapat upprepade kriser. Författarna ordinerar en god dos humanistisk bildning på ekonomiskolorna.”

Så bra sagt! Ja, jag tror att det ligger oerhört mycket i det.

”Vad ska vi ha ekonomerna till? Det frågade tidskriften Fokus med fet rubrik på sin förstasida i september. I kölvattnet efter investmentbanken Lehman Brothers fall den 15 september 2008 och finanskrisens snabba spridning, tillsammans med dess förlängning i en lånekris som i år slagit klorna i både USA och EU, talar tidskriften anklagande om ‘de fallna profeterna’ [se den väldigt intressanta artikeln]. Självaste Lars Calmfors tycker helt enkelt inte att hans eget skrå, nationalekonomerna, har gjort ett tillräckligt bra jobb.

Behovet av självkritik förstärks av den hårda dom som Nobelpristagaren Paul Krugman uttalar över nationalekonomerna: ‘Det mesta av de senaste trettio årens arbete inom makroekonomi har som bäst varit uppseendeväckande värdelöst och som sämst direkt skadligt.’

I boken ‘The crash of 2008 and what it means‘(2008) driver riskkapitalisten George Soros tesen att finanskraschen 2008 inte bara utgjorde kulmen på en superboom baserad på kreditexpansion – utraderingen av Lehman Brothers markerade också slutet på marknadsfundamentalismens era.

Den nyliberala ekonomiska teori som drivits till sin spets i rational expectations theory hade eftersträvat perfekt konkurrens – men en sådan förutsätter perfekt information, något som Popperlärjungen Soros menar vara en omöjlighet.

Den ekonomiska krisen verkar med andra ord ha långtgående epistemologiska implikationer för såväl nationalekonomisk som företagsekonomisk teoribildning – och därutöver.”

Läs vidare genom att klicka på länken.

bild från Alliansfritt Sverige.

§ 4 svar till Varför testande och val urholkar skolsystemet – amerikansk skolhistoriker om skolan i USA…

  • skvitt skriver:

    God jul och gott nytt år!
    /Skvitt

  • Kerstin skriver:

    Bra skrivet och det där att ändra sig känner jag igen.

    Som ung, grön och tämligen oerfaren men tvärsäker, som ofta är i sin ungdom, var jag aktiv i rörelser som krävde decentralisering och mindre klåfingrighet från staten, vilket väl krävdes både från höger och vänster på den tiden.
    Så började man försöka förverkliga denna dröm, från slutet av 70-talet och mitten av 809-talet. Redan i slutet av 80-talet tvingades jag konstatera att jag hade haft gruvligt fel och att alltind bara blev dyrare och sämre med dencentraliseringarna och med privatiseringarna.

  • k skriver:

    Kerstin, jag röstade också på borgerliga partier de första 20 åren som jag fick rösta, men jag var nog oerhört mycket mindre politiskt medveten än du var. Uppvuxen i stor övre medelklassfamilj (äldst av 6 syskon), som inte diskuterade politik, men som nog på något sätt gav mig vissa grundvärderingar.

    Dock i och med valrörelsen som ledde till att Carl Bildt blev statsminister började jag starkt reagera mot det som skedde, men fick väldigt litet medhåll från folk omkring mig. Inte förrän en vän till mig, som jag gillar väldigt mycket, tipsade om politiska bloggar (bland annat din!), så började jag inse att jag inte var ensam om mina känslor och reaktioner emot tendenserna i samhället.

    Jag gav min pappa en bok som Kjell-Olof Feldt skrivit. Något jag inte skulle ha gjort idag alls och en bok som jag redan då reagera litet emot, även om pappa fick den i julklapp av mig.

    Den fick nog dock honom att tro på det Feldt förespråkade och nog fortfarande förespråkar.

    Ja, undrar om ”högersossarna” skulle kunna komma att erkänna att de hade fel – och erkänna exakt hur mycket fel?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Varför testande och val urholkar skolsystemet – amerikansk skolhistoriker om skolan i USA…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: