Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

23 november, 2011 § 6 kommentarer

Lena Sandlin i gårdagens ledare ”Det nya bidragsberoendet”:

”Jobb i stället för bidrag har högerregeringen skanderat sedan valrörelsen 2006. Socialdemokraterna är ett bidragsparti medan högeralliansen skapar riktiga jobb har det hävdats.

Men hur har det egentligen blivit i realiteten? Hur ser det ut nu när högerregeringen styrt vårt land i fem år?

Jo, vi kan konstatera att andelen människor som får socialbidrag ökar samtidigt som färre får ersättning från a-kassan.”

Och de sa sig vara ”det nya arbetarpartiet.”

Hon avslutar ledaren som följer:

”Högerns strategi för att försvaga fackföreningsrörelsen och ge sig på den offentliga välfärden har lyckats.

Nu tar de även i smyg steg bort från den traditionellt svenska progressiva statsbeskattningen för att lägga tyngre ansvar på den platta kommunal- och landstingsskatten.”

Kommuner och landsting kommer att få det ÄNNU tuffare och vad kommer det att betyda? Rent konkret och in på bara skinnet för medborgarna.

”Det är tid nu för den politiska oppositionen och oss inom media att faktiskt ställa Reinfeldts regering mot väggen i fråga om arbetslöshet och bidrag.

Svenska folket har rätt att få veta att retoriken inte håller.”

Bra sagt! Inte en dag för tidigt!

Ja, och i detta samhälle har en devalvering av människovärdet skett.

Dålig vård ger samhällsstress:

”Dålig vård skapar samvetsstress.

För lite tid att byta blöjor, mata, eller bara sitta ner en stund och prata med de gamla. Det är vardag för många anställda inom äldreomsorgen. Samvetsstress är ett viktigt arbetsmiljöproblem, menar Gunilla Strandberg, professor i omvårdnad.”

Kan leda till utmattning eller känslokyla (ett teflonbeteende) hos personalen kan man bland annat läsa i artikeln, men arbetsmiljöarbetet har fått stryka på foten.

Återigen; bland annat Jeffrey Sachs påpekar att i dagens globala konkurrens måste vi ta tillvara ALLAS resurser och skapa ett samhälle så att vi verkligen gör det. Se tidigare inlägg ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…”

Men denna politik genomför nu alliansen, med (M) i spetsen, för fullt, trots ifrågasättandena och kritiken som börjar poppa upp mer och mer och här och där ute i världen. Det som kommit som resultat av detta slags politik (Thatchers i Storbritannien och Reagans i USA)!

Alliansen UPPREPAR samma dumma saker! Har inte tagit lärdom. Tyvärr är S (och hela oppositionen) än så länge en svag motkraft.

Och media, var är de? Rapporterar de? För svenska folket och väljarna här?

Se också artikeln/intervjun ”‘Det har blivit allt striktare’ – Forskaren Malin Junestav om dagens och dåtidens fattigvård”:

”På 1800-talet hade vi fattigvård och nödhjälpsarbeten – i dag har vi försörjningsstöd och fas 3.

Enligt Malin Junestav, ekonomhistoriker och forskare, har det skamliga i att vara fattig ökat i takt med att problemet förskjutits från samhället till individen.

– Dagens ekonomiska politik går ut på att pressa ut folk på arbetsmarknaden”:

Man har individualiserat strukturella problem, dvs individen får ta ansvar för strukturer som han/hon inte kan rå på. Se ”Individualisering av strukturella problem – den ‘flexibla’ kapitalismens överideologi.”

”Lovsången till Entreprenören följs allt för sällan av följdfrågan om vad som måste göras ifall drömmen spricker och allt går snett.

En politiker med näsan i vindriktningen aktar sig  noga för att förknippas med ‘förlorarna’ (bidragstagarna). Det är istället den nya och framgångsrika urbana medelklassen som skall vinnas.

Allt fler hänvisas därmed till den flexibla kapitalismens skuggsida, där det idag råder såväl medieskugga som brist på generell trygghet.

Det selektiva och behovsprövade socialbidraget eller familj och vänner [Ja, ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”] – i sämsta fall kriminella strukturer – får för dem istället träda in som alternativ välfärdsstat.

Av allt att döma kommer vi i framtiden, enligt Bauman och andra sociologer, att se en växande och till stor del osynliggjord underklass. Det handlar om en klass som dessutom ofta saknar självklara företrädare. Om de nu ens vill bli företrädda.

När vi, från fackligt håll, försöker förstå det nya och framväxande klassamhället kan vi förvisso använda oss av en hel del gamla och kända analysverktyg. Men utan tvivel måste vår ‘verktygslåda’ också ständigt förnyas och uppdateras. Annars kommer vi aldrig att klara av att ringa in vilka de viktiga drivkrafterna är som vi har att hantera.

Här tror jag att vi kan och bör ta hjälp av en del idéer och perspektiv som formulerats av sådana forskare som Zygmunt Bauman och Christer Johansson.”

Läs hela artikeln, den är jättebra!

Och här är Christer Johanssons ”Den ofrivilligt frivillige företagaren – starta eget-bidragsföretagande och en förändrad livssituation” av Christer Johansson.

Tillbaka till intervjun med Malin Junestav:

”– Men det som finns kvar från äldre tider och som det inte pratas så mycket om idag, det är en stark idéströmning att staten inte ska dela ut några pengar utan motprestation. Om det då inte finns några jobb att erbjuda blir det lätt som du undrade över … att man hittar på jobb enbart i syfte att sysselsätta folk.

Har attityden gentemot arbetslösa förändrats?

– Ja, det har skett en förskjutning, om man tittar på debatter i riksdagen, ledarsidor och radioinslag. Men vad är det ett tecken på?/…/

Är det skamligare att vara fattig idag än förr när det fanns så många som var fattiga eller levde under enkla förhållanden?

– Ja, tidigare kunde man vara fattig men stolt, åtminstone om man höll sig över svältgränsen. I välfärdssamhället och konsumtionssamhället är det värre: Ingen ska vara fattig, det är ett välfärdssamhälle, ”det finns ingen fattigdom”. Det är antagligen dubbelt skambelagt.

Den relativa fattigdomen eller graden av jämlikhet är också viktig, säger Malin Junestav.

– Människor jämför sig med varandra.

Tror du att individualiseringen av människors problem kan förklara skammen, att det är ens eget fel att man är fattig, arbetslös och så vidare?

– Ja, individualiseringen har stort utrymme i dagens debatt. Annars skulle inte reformerna på detta område se ut som de har gjort de senaste decennierna.”

Två rapporter av Malin Junestav som länkas i slutet av intervjun i ETC:

”Socialförsäkringssystemet och arbetsmarknaden – politiska idéer, sociala normer och institutionell förändring – en historik, IFAU Rapport 2007:4.

”Sjukskrivning som politiskt problem i välfärdsdebatten – det politiska språket och institutionell förändring, IFAU Rapport 2010:16

Och apropå Carema och skandalerna i äldrevården här i Sverige läs artikeln “Avslöjat: växande kris I Storbritanniens omsorgssektor.”

Där kan man läsa i inledningen i min översättning:

”Nästan en halv miljon äldre människor erhåller omsorg/vård i sina egna hem, vilket betalas av den lokala myndigheten. Men kanal 4 har sett bevis för att systemet kämpar för att stå pall.

Vi är sorgligt välbekanta med historier om dålig vård och försummelser, som visar sig i servicehem och sjukhus.”

Och artikeln skriver om ett

”…komplext och bristande system som nu avslöjas.”

De som arbetar i omsorgen beskriver situationen där som här att de jobbar under akut tidspress, som gör att de ”tar genvägar” som det står i artikeln.

”Styrande kräver ännu kortare visiter av omvårdnadspersonalen och billigare service. Och de ansvariga känner sig också pressade av nedskärningar – och många av deras plikter mot äldre är godtycklig [??], inte lagstadgad plikt, vilket gör servicen för äldre till ett uppenbart mål för nedskärning i kostnader.

Läs även ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och ”En bortglömd folkrörelse.”

§ 6 svar till Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…

  • k skriver:

    En miljö som gör att människor KAN arbeta borde värnas. Där de resurser som FINNS även hos lägre ”presterande” tas tillvara.

    Och vad skapar det nya kalla klimatet? Det moraliserande skulle jag vilja påstå. Slå-sig-för-bröstet-klimatet. Bidrar det till att vi försöker fylla behov vi inte får fyllda (eller kan fylla) med att vi tror oss kunna köpa lycka genom konsumtion? Och får omgivningen att tro att de har råd med detta?

    Med följd att allt fler förköper sig? De som har det bäst ställt sätter ribban? Luxury Fever ligger och väntar på mig i USA. Den handlar om dessa saker.

    Oro finns visst för ny bostadsbubbla… Ja, köper folk större och finare än de egentligen har råd med? Större och finare hus, bil? Renoverar kök och badrum dyrt osv?

    Blir vi lyckligare?

    De positiva tänkarna i USA har en av världens högsta förbrukningar av antidepressiva medel. är inte det konstigt? Eller inte?

  • k skriver:

    Vad händer när människor inser vad politikerna gjort? När folkets ilska måste få uttryck?

    Alliansen med (M) i spetsen har nu försökt köpa människor med jobbskatteavdrag – och har lyckats med det. Undrar i vilken grad?

    På litet längre sikt kommer vi att inse att vi förlorat på det och vad sker då? Ger vi oss på varandra eller på dem genomfört detta skifte?

    Fortsatt högt tänkande: jag är ganska övertygad om att det kommer att visa sig att vi inte mer kvar i plånboken än före jobbskatteavdragen infördes, men däremot ett mycket sämre trygghetsnät och inga socialförsäkringar värda namnet.

    Kanske har rentav många MINDRE kvar i plånboken!? Jo, jag tror att risken är att så kommer att bli fallet.

    Detta med jobbskatteavdrag är en söndra-och-härska-teknik/politik. En sån politik i sig skapar inget gott i samhället psykologiskt! Vi riskerar gå från hög grad av tillit till lägre (kanske riktigt låg?). http://www.equalitytrust.org.uk/why/evidence/trust-and-community-life

    Jo, jag tror The Equality Trust har en poäng på många sätt!!!

    På länkad sida kan man läsa:

    ”Kvaliteten i sociala relationer är sämre i mer ojämlika samhällen./…/ ojämlikhet delar upp folkgenom ökande social skillnad och en större skillnad i levnadsstandard och livsstil.

    Genom boendesegregation mellan rik och fattig, så ökar också det fysiska avståendet.”

    • k skriver:

      Några väldigt bra och tänkvärda kommentarer:

      ”Det står dig helt fritt att tycka att detta är ett lågt pris att betala, men det är en ideologisk uppfattning, inget neutralt. Jag anser att det är mycket allvarligt att personer med mycket knappa inkomster har förlorat 567 kronor i månaden [ett högt pris att betala, inte lågt]. Jag påstår inte att detta är fakta, det är min ideologiska övertygelse.”

      ”För det tredje finns det inget sätt jag som enskild individ kan bygga upp a-kassan eller sjukförsäkringen, hur mycket av mina pengar jag än skulle avstå. Det måste göras tillsammans med andra i ett politiskt system.”

      ”Att ett visst politiskt block har majoritet betyder inte att de för den bästa politiken, eller den politik som syftar till omtanke. Jag bryr mig inte om bevekelsegrunder i politiken, det spelar ingen roll för mig varför borgarna gör som de gör, om de har omtanke eller inte. Det som spelar roll är utfallet och det tycker jag är dåligt. Eftersom personer som jag, som redan har mycket, har fått ännu mer, på direkt bekostnad av personer som har mindre.”

      ”Progressiva måste satsa mer på att krossa myter. En myt som väldigt många svenskar tror på är att det fuskas rejält med försäkringssystemen, den bilden förstärks av nyheter som t ex den man i södra Sverige som utnyttjade sin dotter för att få ersättning från försäkringskassan. Hur många svenskar vet egentligen att av totala fusket med försäkringssystemen är cirka 5 miljarder jämfört med skattefusket som ligger på cirka 130 miljarder? Skattefusket är 26 ggr större. Bara fusket bland chefers ersättningar i riskkapitalbolag är en tredjedel av fusket i försäkringssystemen.”

      ”… en majoritet av befolkningen [läser] inte Dagens Arena, Marikas blogg eller hänger på twitter hela dagarna, det enda som når ut är Aftonbladet och SVT/TV4 och till mindre del Expressen, DN, SVD och lokalpressen, och där dominerar storys som den ovan om mannen i södra Sverige. Så länge information stannar i den lilla politiska debattvärlden kommer inte svenskarnas åsikter att ändras. Här måste progressiva komma med en ny strategi eller börja tala klarspråk de få tillfällen man får tala politik i allmänhetens strålkastare.”

  • k skriver:

    Jonas Gardell på Twitter:

    ”Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Det ena utesluter det andra.

    Det finns en gräns för hur mycket vi kan privatisera innan överenskommelsen ”samhället, det är vi alla” upphör att gälla.

    Människan måste få vara människa, inte en enhet som skall födas, vårdas, utbildas och ge avkastning.

    Reinfeldt säger att vårdskandalerna är enskilda fall. Visst, varje träd är ett enskilt träd, men tillsammans bildar de faktiskt en skog.

    Alla människor har en uppgift här i livet. Just din uppgift är att bli itutad en massa floskler och lögner och sedan bli blåst av bara fan.

    Fast om Fredrik undrar vill jag poängtera att varje skelett i min garderob är ett enskilt fall.

    Oppositionens icke-fungerande gör regeringen trött och nonchalant. Opposition är viktigt oavsett blocktillhörighet!”

    Och läs vad han skriver i ”Vad väger en kissblöja?”:

    ”Privatiseringar handlar inte om att förbättra vård och service, utan om ideologi.

    Jonas Gardell påminner om att omsorg inte får vara en fråga om att sko sig på andra.

    Ännu ett år efter mors död får jag hem reklam i brevlådan från företag som vill vårda min dementa mamma.

    De erbjuder henne storstilat ’taktil beröring’.

    Det betyder att de lovar att klappa henne på kinden.

    Företaget som vill klappa min mamma på kinden har naturligtvis ingen personlig relation till vår familj. Adress och personuppgifter är hämtade från något register i behov av uppdatering.

    Så är min mamma, också ett år efter sin död, ännu en enhet för ett privat företag att tjäna av våra skattepengar på/…/

    … att kunna tacka nej till en erbjuden plats är ingen självklarhet, hur mycket valfrihet våra politiker än påstår att vi har.

    Vår mamma var i skriande behov av omvårdnad redan då, och det krävde både tid, förtvivlan, personligt engagemang, kunskap och pengar för att avstå och vårda mamma själva i ytterligare ett par år tills mamma äntligen fick plats på det hem där vi ville ha henne.

    Vilken valfrihet har de gamla och dementa som saknar anhöriga med sådana möjligheter?

    Det hade kunnat varit min mamma som låg där naken, insmetad i sin egen avföring.

    En dag kanske det är din.

    Medan vi upprörs över Caremas och Attendos omänsklighet kan vi minnas att det var just det här som svenska folket faktiskt röstade för: sänkta skatter och privatiseringar.

    Skammen är naturligtvis Caremas och Attendos.

    Men skammen är också vår.

    För hur mycket väger en kissblöja?

    Väger den mer än en slopad förmögenhetsskatt? Mer än en sänkt restaurangmoms?

    Vad är den här girigheten, den här bristen på empati ett tecken på?/…/

    Privatiseringar handlar inte i första hand om att förbättra vård och service. Privatiseringar handlar om ideologi.

    Jag tror emellertid att det finns en gräns för hur mycket vi faktiskt kan privatisera innan överenskommelsen ”samhället, det är vi alla” upphör att gälla.

    Och när det sker återstår endast girigheten. Att se efter sitt eget bo, att roffa åt sig vad man kan.

    Då uppstår den chefskultur som arrogant kan försvara sina övernattningslägenheter på 300 kvadrat med argumentet ‘människor behöver faktiskt bo’ och privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring samtidigt som cheferna plockar ut bonusar åt sig själva och för över våra skattepengar till skatteparadis.

    Vad gav oss privatiseringarna? Dyr el, tågkaos, skattepengar till skatteparadis och äldrevård som väger kissblöjor medan vd:n får bonus.

    Statsminister Fredrik Reinfeldt förminskar kritiken genom att hävda att de olika skandalerna är enskilda fall.

    Naturligtvis är det så att varje träd är ett enskilt träd, men tillsammans bildar de faktiskt en skog.

    Omsorg kan inte vara att sko sig på andra. Det ena utesluter det andra.

    Jag tror också att människan måste få vara människa, inte en enhet som skall födas, vårdas, utbildas och ge avkastning.
    Och som ännu ett år efter sin död ses som presumtiv konsument som för pengar erbjuds någon som klappar henne på kinden.”

    Och här är en mycket god anledning att inte välja Clarion hotell om man ska bo på hotell; ”Galna jakten på jobb”:

    ”På två minuter måste Simon sälja in sig framför norska hotelljuryn

    Det ser ut som ’Idol’ på tv – men är talangjakt på blodigt allvar för arbetslösa unga.

    På två minuter ska du sälja dig själv – och fixa jobbet.

    En skylt är fäst på bussen som dundrar fram genom den jämtländska dimman.

    ’Clarion hotel loves talents’, står det.

    Simon Öynes, 22, från Krokom, har inte haft ett jobb sedan gymnasiet. Nu drömmer han om att kunna flytta hemifrån, till jobb i Norge.

    – Helst vill jag bli kock, men jag kan tänka mig det mesta.

    Det hålls talangjakt i Trondheim i kväll. Men deltagarna är inte hoppfulla tv-idoler utan arbetslösa unga, som vill ha jobb på ett hotell som ska öppna.

    Simon tänker berätta att han lärde sig laga mat när han var volontär och räddade havssköldpaddor på Zakynthos tidigare i år.

    – Jag har lite scenskräck, men det ska nog gå bra.”

    Ja, rätt som det är så är det vår mamma, pappa, son, dotter som står där.

    Och det var som en pappa skrev i en kommentar på en blogg; hur samhället ser ut betyder mycket för honom med en dotter som fortfarande är barn. Även för honom som tillhörande skiktet med allra bäst inkomst…

    Vad slags samhälle ska hon senare leva i?

  • k skriver:

    Anne-Marie Lindgren skriver i ”Flytta makt från finansen” att vi ser…

    … en tillnyktring i synen på såväl ‘marknader’ som det privata vinstintresset, som märks både i debatterna om de finansiella marknaderna och om privatiseringarna inom välfärdssektorn.”

    Är det verkligen det? Håller inte marknads- och privatiseringsivrarna på sitt, med kanske några FÅ undantag, sokm börjat ifrågasätta?

    ”Skuldkrisen inom EU är ett övertydligt exempel: det var för lätt att låna för mycket pengar, och nu när notan kommer är det för många som får problem.

    Den svenska bolånemarknaden är ett annat exempel.

    Med de nya europeiska regelverk som börjar sjösättas bedöms bostadslån som mer osäkra än andra lån, och ställer högre krav på bankernas egen kapitaltäckning.

    Och för att klara det höjer bankerna räntorna på bostadslånen. Med åtföljande högre boendekostnader för låntagarna – som vid det här laget är många – och minskande utrymme för andra utgifter.

    Något som kan driva på den lågkonjunktur, som sannolikt ändå blir en effekt av skuld­krisen.

    Det är nödvändigt att förändra dagens ohållbara skuldekonomi./…/

    Och det stora problemet är att de svårigheter som nedväxlingen skapar är så ojämnt fördelade – där de som mest drivit på skuldekonomin slipper lindrigast undan.

    Det är den sannolikt allvarligaste skadan som finansmarknaderna åstadkommit: de växande klyftorna och de ökande sociala spänningar som följer ur dem.

    Som dessvärre inga EU-toppmöten ägnar sig åt.

    För all del, de är knappast rätt forum.

    Men europeisk socialdemokrati borde börja ta i frågan om hur effekterna av skuldkrisen ska hanteras i former också av ekonomisk och social politik.”

    Johan Ehrenberg är inne på detta tema också i ”1000 miljarder på bolån”:

    ”Bo måste vi alla.

    Efter att krediterna avreglerades på 80-talet och efter den fastighetskrasch som gjorde att Carl Bildt faktiskt socialiserade hela banksystemet (och startade bankakuten under ledning av Bo Lundgren) på nittiotalet [förluster socialiserades och vinster privatiserades, länkad debattartikel skrevs 2008!!!], så har bankerna sökt sig till bolån för att hitta ‘säkra placeringar’.

    För kom ihåg att ett lån till en bostad är en skuld för dig, men för en bank är det en tillgång. Ju mer skulder, desto mer tillgångar har banken.

    Bankerna har tjänat på att bostadspriserna stiger, ju mer de stiger desto större tillgångar har bankerna.

    Den sjuka förklaringen bakom bolånevinsten på 1000 miljarder sen 2001 är alltså att inget i detta är konstigt. Det är bara en sjuk spekulationsekonomi vi ser.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Nytt bidragsberoende i ”det nya arbetarpartiets” Sverige – samt mer om äldrevård…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: