Ännu mer om äldrevård, privatiseringsfundamentalism och dess effekter…

19 november, 2011 § 12 kommentarer

Jesper Meijling skriver väldigt intressant och tänkvärt i artikeln ”Naiva politiker har själva skapat problemen i vården”. Läs den, den är bra:

”… det dominerande regeringspartiet för ögonblicket ser sig tvunget att gå till storms mot sin egen politik på landets debattsidor.”

Men som sagt ”Regeringen visste…” som Lena Sandlin skriver!

”Man springer nu efter sina egna misstag och snurrar in sig i ett allt värre trassel av stopplagar, halva reträtter, nya tillsynsmyndigheter, värdighetsgarantier och allt vad man kan hitta på att kalla det som egentligen bara är ett uttryck för att man inte gjorde det man skulle från början.”

Vad bra skrivet! Och vad kostar kontrollapparaten för allt detta t.ex. för en ny tillsynsmyndighet (och så har man lagt ner andra tillsynsmyndigheter)?

Nej, vi är utsatta för ett gigantiskt experiment, som högern med rasande fart genomför innan folk börjar inse var vi är på väg, till vad slags samhälle. Tyvärr startat av höger”sossar”.

Yrvaket, skriver Meijling vidare (”snällt”) om ansvariga politiker, men återigen ”Regeringen visste…”

Meijling fortsätter:

”De nödtvungna svar som kommit från regeringspartierna de senaste dagarna är inte lösningar på problemen, utan utgör i sig själva en omgång ytterligare problemsymptom.

Bilden har snarast förstärkts: man vet inte vad man håller på med, man vet inte hur det funkar och man vet inte vart det ska leda.”

Så bra sagt! Nej, man vet inte vad man håller på med, hur det funkar eller vart det ska leda?

”Politikern, den som har till uppdrag att sätta reglerna, behöver emellertid om någon göra stora ansträngningar att förstå frågan.”

Precis! Inte minst i frågor som dessa?

”I synnerhet som det handlar om de samhällsuppgifter som slukar de allra största resurserna [och vi har råd med detta!].

Inte ett enda av de problem vi har sett hade varit omöjliga att räkna ut på förhand.

Vill man kunna betros med att hantera skattemedel i avtal med enskilda aktörer av de gigantiska volymer det handlar om, är det av nöden att man inhämtar den kunskap som krävs för förtroendet och för in den i de lösningar man utformar tillsammans med sina tjänstemän./…/

[Man måste] ställa sig tydliga och ogenerade frågor om drivkrafter.

Om vi nu privatiserar verksamheter inom det offentliga ansvarsområdet x, vilka drivkrafter kommer då att sättas i rörelse?

Hur kan vi kontrollera dem från början, så att de tjänar de syften vi vill?

Det låter som om det vore vanligt ABC för alla sorters lagstiftare och regelsättare, men här har det slagit fullständigt slint.”

Nej, så har inte skett, för det handlar om ideologi och inte om omsorg om människor. Och enorm lobbying från intressen som ser sin chans att tjäna storkovan (även för nyliberala ”sossar”). Sjukvård och undervisning behövs ju alltid.

Detta med privatisering skulle verkligen behövt problematiseras i all debatt i samhället; i media inte minst, men den är ju högervriden och -driven. Även om den är högervriden så kunde den ha omsorg om även de svagare grupperna i samhället (jag tror att även medelklassen förlorar på minskande trygghetsnät och ökande ekonomiska skillnader, något som definitivt inte är ofrånkomligt, utan handlar om ideologi – vi HAR råd med starka trygghetsnät och ojämlikhet är inget entydigt framgångsrecept för blomstrande marknadsekonomi, se vad förre nyliberal ekonomen Jeffrey Sachs säger).  

Och som läkaren Ingrid Eckerman påpekar: man auktionerar inte bara ut byggnader, utan också dess innehåll. Och innehållet består av människor (inte minst sjuka, gamla, barn).

Meijling vidare:

”… man [måste] helt enkelt utveckla andra modeller som är funktionsdugliga från grunden. Inte komma kutande i efterhand med plötsliga kontraktsbrytningar, viten, nya löften och uppmaningar till de drabbade att välja om.”

Precis! modellerna måste i största möjliga mån fungera från början! Man kan inte komma kutande i efterhand, men högern har haft ett fullt sjå att genomföra sin politiska ideologi så fort som möjligt innan människor vaknar!

”… man [behöver också] med långt större allvar sätta sig in i hur de situationer faktiskt ser ut där det offentliga, vårdföretagen och medborgarna möts.

Vad är ett troligt utfall i dessa situationer?

Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här.

De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag [och om man som i Stockholms vårdval har runt 100 olika val, på vilka grunder gör man sitt val? Hur avgör man vilken vårdgivare som är ‘bäst’? Kan man inte säkra vården FÖR ALLA från första början?].

Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr.

Vidare måste man som politiker kunna göra sig en mer realistisk bild av hur ett företag kan tänkas resonera.

Man verkar inte ha förstått att privata entreprenörer ser en marknadssituation, och att de utgår från vad den har för givna begränsningar och möjligheter.”

Och de som är spekulanter på sjukhus – och skolor, ser också att där kan finnas stora tillgångar. T.ex. en massa värdefull skog som Naturbruksgymnasiet Nytorp i Hälsingland har.

En skog som man skulle kunna tjäna en rejäl hacka på att få köpa billigt (och sälja vidare när man väl förvärvat skolan), därför att kommunen är desperat angelägen att bli av med något de anser vara ett problem. Ett bekvämt sätt att lösa problem för sig som kommunpolitiker. Politiker i båda blocken är att kritisera starkt. ÄVEN de till vänster.

Och skattebetalarnas pengar snillas bort och ner i privata aktörers fickor.

Se också om Bollnäs sjukhus som i vår övergår i privatbolaget Aleris drift. Tummen ner för landstingspolitikerna, över hela linjen, ÄVEN de till vänster. Vad för ”valmöjlighet” får befolkningen i Södra Hälsingland?

Och alla apotek är i stort sett privata (Hjärtat, tror jag). Är det ”valfrihet” heller?

Är ”valfriheten” att man kan åka till Gävle eller Hudiksvall sjukhus om man inte vill anlita Bollnäs? Och åka till Bollnäs sjukhus om man skulle vilja undvika privata apotek? Hur länge förblir apoteket på sjukhuset där icke privat?

De ska bara vara tacksamma för att de alls har ett sjukhus (ganska syrligt)?

Meijling fortsätter:

”I en växande marknad av mer normalt snitt kan ett vinstdrivande företag expandera fritt, man kan investera och kosta på, och självständigt sätta gränserna i förhållande till hur utsikterna råkar se ut.

Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är.

Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ‘pressa inåt’, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor. Vill man ha en annan utveckling på de befintliga vårdinstitutioner det trots allt handlar om, kräver det att man kan ta fram de driftsformer som kan fungera där utan målkonflikter./…/

Om inte begreppet valfrihet kan sättas i en bättre analyserad relation till de olika situationer det kan handla om, gör man sig själv oförmögen att konstruera trovärdiga och hållbara lösningar.

Vårdsituationen är ingen rak valfrihets- och avtalssituation mellan självständiga parter, den utgör (i viss likhet med till exempel grundskolan) en annan typ: vi ger redan vid inträdet upp en del av vår självständighet till expertisen, och parterna flätas med nödvändighet in i varandra – patienten, den medicinskt ansvariga läkaren, ibland också anhöriga, och så sjukvårdsfinansiären.

Ofta nog kan vi dessutom, som vi har fått många sorglustiga exempel på, vara helt och hållet oförmögna att utöva någon valfrihet i en vårdsituation.

Hur hanterar vi det dilemmat?

Den politiker som då fortsätter att upprepa valfrihet bara som ett slagord underlättar inte för någon alls, tvärtom.”

Och på LO-bloggen kan man läsa om ”Välfärd – inte vilken vara som helst” där man refererar till en rapport från LO 2007 ”Offentligfinansierade verksamheter- Modellens väg framåt” av Thord Pettersson, Linda Grape och Viktoria Bergström som behandlar privata utförare i offentlig drift.

På LO-bloggen kan man läsa:

”[Denna innehåller] en argumentationsuppräkning om varför välfärdstjänster aldrig kan fungera som vilken marknad som helst.”

Där nämns att:

”1. Välfärdstjänster är ofta mer komplexa. Tjänsterna måste anpassas efter individens behov. En insats kan sällan jämföras med en annan insats, inte ens om det rör sig om samma sjukdom.

2. Vård- och omsorg konsumerar vi ur ett underläge – t.ex. när vi är sjuka. Vem har möjlighet att uppträda som en rationell konsument när diagnosen är blindtarmsinflammation eller cancer?”

Exakt! När vi verkligen behöver vård; hur fritt kan vi då agera? I vilket läge står vi till vårdgivaren? Vid enklare åkommor kanske vi lättare kan agera. Men det finns ju ett talesätt ”Man måste vara frisk för att vara sjuk.”

”3. Hälso- och sjukvården är viktigare – den är livsviktig. En dålig DVD-spelare täcks av garantin. Vilken garanti kan täcka upp för dålig hälso- och sjukvård?”

I USA verkar advokater tjäna storkovan på alla som stämmer varandra och andra. Vårdgivare måste ha dyra försäkringar för att skydda sig själva (vet dock inte riktigt hur detta funkar i Sverige – än).

”4. Det ‘fria valet’ är i praktiken begränsat. För de flesta torde nyttan av att ”fritt” få välja vårdgivare vara underordnat nyttan av att snabbt få bästa möjliga vård. Vård vill vi i allmänhet få i vårt närområde. Och för de allra flesta torde det bara finnas ett sjukhus i närområdet.”

Och om vi har ett hundratal att välja emellan? Eller bara ett enda val på rimligt avstånd?

”5. Alla vinstmaximerande företag vill försöka att öka omsättningen av lönsamma tjänster. Företagen kommer att bearbeta beslutsfattarna att öka prissättningen på viss typ av vård. Det är troligt att föreslagen behandling inte bara baseras på beslut om patientens bästa utan också om företagets bästa.”

Något man märkt i USA, där man har sett ”diagnosglidning.” Peter Gerlach skriver i boken ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” s. 58:

”Det statliga amerikanska sjukförsäkringssystemet för pensionärer, Medicare, ersätter vårdutförare enligt en schablon baserat på vilken diagnosgrupp den behandlade patienten tillhör.

Dessa ersättningar justeras ibland av staten och lönsamheten för en privat klinik att behandla olika patienter förändras därvid.

Man har noterat att en höjning av ersättningen för behandlingen av patienter med en viss diagnos ökar antalet patienter som får en sådan diagnos.

Risken att man som patient, på grund av vårdgivarens vinstintresse, får en annan behandling än vad man borde ha är en av förklaringarna bakom den långtgående juridifieringen av vården i USA.”

Ja precis, advokater tjänar storkovan – liksom försäkringsbolag.

Gerlach hänvisar också till ett annat liknande fenomen som beskrivs i en artikel skriven av Jon Gruber, John Kim och Dina Mayzlin i vilken de visar att antalet kejsarsnitt i USA beror på lönsamheten för vårdgivarna att utföra ingreppet.

Se om ”Physician fees and procedure intensity: the case of Cesarean delivery” eller ungefär ”Läkararvoden och intensitet i [val av] åtgärd: fallet med kejsarsnitt”, något som ökade därför att läkare fick mer betalt för dessa. Det står om deras undersökning ungefär:

”Forskning utfördes för att utforska effekterna av skillnaderna i Medicaidarvoden när det gällde användandet av kejsarsnitt vid födslar över perioden 1988-1992 [alltså bara 4 år].

Det visade sig att de högre arvodena för kejsarsnitt jämfört med för normal förlossning i Medicaidprogrammet resulterar i ett större antal kejsarsnitt, vilket står i [bjärt] kontrast till den åter/bakåtvikande kurvan som gjorts gällande av Medicarelitteraturen [???].

Fynden indikerar att Medicaids ersättningsreduktioner kan orsaka verklig reducering [vad gäller behandlingsmetod?] med vilken Medicaidpatienter behandlas.”

Vad innebär detta för patienterna i slutänden?

”6. Sverige är ett relativt sett ‘litet’ land och det innebär svårigheter att få till stånd en väl fungerande marknad. Det finns en risk för snabbt uppkomna dominerande marknadspositioner.

Stora internationella aktörer skulle snabbt kunna ta över en stor del av marknaden, med bristande konkurrens som resultat.”

Nejmen hoppsan! Vi ville ju ha konkurrens och konkurrensens alla (förmodade) fördelar!

”De positiva effekterna som regeringen är ute efter skulle då inte infinna sig.

Däremot skulle nästan samtliga här ovan framförda kritiska argument fortfarande vara giltiga.”

Och vad har vi då vunnit i slutänden? Kanske snarare förlorat mycket mer än vi vunnit?

Nej just det! Välfärd – inte vilken vara som helst! Och Sverige är en liten marknad.

Slutligen: se Ett hjärta RÖTT i senaste bloggpostningen där.

Annonser

§ 12 svar till Ännu mer om äldrevård, privatiseringsfundamentalism och dess effekter…

  • k skriver:

    Paul Krugman skrev om social rörlighet i sin blogg igår i ”Självbedrägeri rörande [social] mobilitet [eller social rörlighet dvs att göra klassresor]” relaterat till den enorma ojämlikheten i USA.

    Om den låga i USA, det land som påstås vara Drömmarnas land. Där man tros kunna gå från botten till toppen, lätt som en plätt. President Abraham Lincoln är idol där; en man som kom från ytterst fattiga förhållanden i Illinois och Indiana, om jag minns rätt, och som slutade som president.

    T.o.m. där menar och inser debattörer, från olika utgångspunkter (fler och fler?) att man måste ta tillvara ALLAS resurser och att så inte sker i ett starkt ojämlikt samhälle. Att göra detta är viktigt inte minst för samhällets ekonomi.

    Nu skrev Krugman också om detta med olikhet i förutsättningar i ett starkt ojämlikt land.

    Diane Ravitch, som är skoldebattör, menar att uppväxtförhållandena påverkar skolprestationerna och Jeffrey Sachs, som är ekonom, skriver också nu om vikten av att alla får förutsättningar att utvecklas och om behov av en ny progressiv rörelse.

    Om Ravitch.

    Sachs var för övrigt rådgivare till Bush förut, samt nyliberal, men kritiserar nu resultatet av en 30-årig Reagan-era som han kallar de senaste tre decennierna i USA.

    http://minahogafunderingar.wordpress.com/2011/11/03/%E2%80%9Dden-sociala-valfardsstaten-bortom-ideologi-%E2%80%93-ar-hogre-skatter-och-starka-%E2%80%99trygghetsnat%E2%80%99-inte-forenliga-med-en-blomstrande-marknadsekonomi%E2%80%9D-jo-absolut-sager/

    • k skriver:

      Sachs menar att Reagan ”inte såg skogen för alla träd” med sitt ”staten-är-problemet-politik.”

      Att han inte insåg att problemet kanske ligger på ett helt annat plan! I en ökande global konkurrens så måste TILL OCH MED ett så stort land som USA se till att ta tillvara ALLA sina förmågor och resurser. Och till det krävs att alla får samma förutsättningar, något man inte får i ett land med enorma skillnader i välstånd mellan människor. Vilket är fallet i USA och det håll högern i Sverige driver vårt land skulle jag vilja hävda (de bryr sig inte om den lilla människan, de verkar inte kunna leva sig in i hennes villkor).

      Dessutom behöver vi skapa ett annat slags samhälle – och en annan värld. Där vi bryr oss om varandra, samarbetar osv.

      Men vår högerregering ser inte detta, utan går nu i samma spår som Reagan och Thatcher, trots alla dem som mer och mer börjar ifrågasätta denna politik! 😦

    • k skriver:

      Dick Armey.

      Ezra Klein.

      Paul Krugman om ”Självbedrägeri rörande [social] mobilitet [eller social rörlighet dvs att göra klassresor]”:

      Greg Sargent ger oss Paul Ryans senaste utspel [i artikel med titeln ’Paul Ryans lösning på ojämlikhet hjälper de rika, gör inget för fattiga’] – som är ett försök att ställa CBO-rapporten om inkomstojämlikhet i sin rätta dager.

      Som vanligt får Ryan mig att tänka på Ezra Kleins gamla utsaga om Dick Armey:

      ‘han är en korkad persons idé om hur en smart person låter.'”

      Armey var en av ingenjörerna bakom ‘Den republikanska revolutionen,’ en kampanj som startade runt 1990 och ledde till att republikanerna blev valda i kongressens båda hus för första gången på fyra decennier. Efter karriären i kongressen har han jobbat som konsult, rådgivare och lobbyist. Låter som en amerikansk Schlingmann?

      Greg ger oss en grundlig nedmontering [av Paul Ryans påstående] av Tim Smeeding, som verkligen kan sin ’ojämlikhetssak.’ Jag skulle bara addera att Ryan upprepar den välkända linjen om hur vi har en omfattande inkomströrlighet, så att bilden som ges av statiska ojämlikhetsjämförelser är missledande.

      Men som jag har påpekat, CBO-rapporten själv antar det argumentet [först] och motbevisar det [sedan]. Mått över ojämlikhet över många år är inte mycket lägre än enstaka års mått, visar det sig. Hur är det möjligt när många människor byter inkomstkvintil? Därför att de vanligtvis rör sig korta avstånd på inkomstskalan [alltså gör inga dramatiska förändringar vad gäller klassresa].

      En massa människor rör sig, låt säga, från toppen av andra kvintilen till botten i den tredje kvintilen eller vice versa – men sådana rörelser är triviala när det gäller deras verkliga inkomstposition.

      Stora rörelser, att hoppa mer än en kvintil, är mycket mer ovanligt; men ändå är det dessa stora rörelser som folk har i åtanke när de talar om [inkomst/social] rörlighet.

      Men i slutänden så är Ryans svar att vi behöver en starkare ekonomisk tillväxt, den sorts som vi får av att skära ner på skatter för de rika.

      Därför att där se vi orsaken till att Clinton-åren var en ekonomisk katastrof och Bush-åren så blomstrande.”

      Anser Ryan. ”Blomstrande” hur?

      • k skriver:

        Och om den svenske Dick Armey nämligen Per Schlingmann och det han sysslar med kan man läsa i Katrine Kielos ”Vanvård av vår välfärd”:

        ”Moderaternas pr för Sverige:

        Brittiska The Guardian basunerade i veckan ut ett avslöjande. Tidningens reportrar hade fått reda på att arbetslösa ungdomar i Storbritannien kan tvingas jobba gratis utan lön i ett av regeringens arbetsmarknadsprogram. Vägrar de, förlorar de sin arbetslöshetsersättning.”

        Se ‘Young jobseekers told to work without pay or lose unemployment benefits’ eller ‘Unga jobbsökande tillsagda att arbeta utan betalning eller förlora sina arbetslöshetsförmåner’:

        “Storbritanniens arbetslösa unga människor skickas för att arbeta i supermarkets och ’budget stores’ i upp till två månader utan arbete eller några garantier om jobb kan Guardian avslöja.

        Under regeringens ’work experience programme’ [eller ungefär arbetserfarenhetsprogram] så är undantagna från nationella lagar om minimilön i upp till åtta veckor och erbjuds placeringar i [diverse dagligvarukedjor och liknande]./…/

        Unga människor har berättat för Guardian att de gör upp till 30 timmar obetalt arbete i veckan och måste vara tillgängliga från kl. 9.00 till 22.00./…/

        Guardian har också förstått att advokater håller på att sätta upp legala protester [mot något de anser representera en form av slaveri under mänskliga rättigheters akt].”

        En ung kvinna som just avslutat studier i geologi vid universitetet i Birmingham sa att

        ”… hon berättade för sitt jobb(söka?)center att hon inte behövde erfarenheten i butiken att plocka upp varor på hyllor, för hon hade redan gjort en massa detaljhandelsarbete.”

        Hon fick höra att hon skulle förlora sitt arbetslöshetsunderstöd om hon vägrade utföra placeringen i den supermarket som hon placerats.

        Kielos fortsätter:

        ”The Guardian berättade att jurister i Storbritannien redan förbereder en juridisk prövning av ett liknande program. Att tvinga människor att arbeta utan lön är inte förenligt med den brittiska lagstiftning som förbjuder slaveri och tvångsarbete, menar de. Lagstiftningen utgår från europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

        Frågan är hur britterna skulle reagera om de fick reda på att i Sverige – detta land som de har lärt sig förknippa med jämlikhet, anständighet och modernitet – är påtvingat gratisarbete för arbetslösa satt i system.

        Antalet personer i Fas 3 växer lavinartat i Sverige.

        På denna slutstation i den nymoderata arbetslinjen hamnar du efter att jobbcoacher, mindre pengar och finansministerns ekonomiska teorier om att sänkt skatt för någon annan, automatiskt kommer göra dig frisk och anställd, inte biter längre.

        Du ska inte söka jobb, bara hålla på med dina i många fall helt konstruerade arbetsuppgifter.

        Regeringen har öppnat upp för en helt ny bransch. Fas 3 är i dag en större arbetsgivare i Sverige än Volvo. Och uppenbarligen är idén alltså på export till Storbritannien.

        ‘Föregångslandet Sverige’ var Moderaternas slogan i valet förra året.

        Bilden av Sverige är något som moderater i allmänhet är väldigt glada över att prata om. Ifall ni undrat vad deras pr-kille Per Schlingmann har haft för sig sedan han utnämndes till propagandaminister i regeringskansliet, kom svaret för några veckor sedan i tidningen Fokus.”

        Se artikeln ‘Propagandaministerns plan’. Där man bland annat kan läsa:

        ”Är det någon som vet det så är det reklammannen Per Schlingmann.

        ‘För att en story ska få fäste är det viktigt att själv använda den ofta, speciellt i början. En story ger ingen större effekt om den förblir en ›engångsanekdot‹, utan det är när den återkommer av sig själv på fler och fler ställen som den blir som mest effektiv.’

        Ur ‘Progressiv kommunikation i praktiken’, Nämnden för Sverigefrämjande i utlandet.

        [googleapps domain="docs" dir="viewer" query="url=http%3A%2F%2Fwww.sweden.se%2Fupload%2Fpromotion_forum%2Fkommunikativ_plattform%2FProgressiv%20kommunikation%20i%20praktiken.pdf&embedded=true" width="425" height="355" /]

        View more ebooks on ebookbrowse.com

        Vill man veta vad Per Schlingmann egentligen gör om dagarna kan det finnas en anledning att i stället studera vad han inte gör – eller snarare vad han får andra att göra. För Schlingmanns roll, nu precis som när han var moderaternas strateg, handlar om vad som på marknadsföringsspråk kallas storytelling. Historieberättande.

        Att omvandla budskap till berättelser som vandrar från mun till mun. Vilket är själva kärnan i ‘Nation brandning’. Det gäller att plantera fröet i rätt jord, se till att det får vatten och tillräckligt med sol. Sedan kan man se på medan historien växer.”

        Kielos vidare:

        Schlingmanns uppdrag handlar om bilden av vårt land, berättade reportern Claes Lönegård.

        Lars Trägårdh skrev tillsammans med Henrik Berggren 2006 boken ‘Är svensken människa?‘ Boken driver tesen att den svenska välfärdsstaten är ett individualistiskt projekt med djupa rötter i svensk historia. Det är antagligen det som har fått Per Schlingmann att (så här fem år senare) haja till.

        Om välfärdsstaten handlade om individualism – då måste vi moderater ju ha varit för den!

        Vad Berggren och Trägårdh beskriver är dock en speciell form av statsindividualism. Folkhemmets projekt var att med hjälp av staten frigöra individen från ojämlika beroenderelationer.

        Mormor behöver inte känna att hon ligger sina barn till last om hon kan få hjälp av hemtjänsten.

        Hennes barnbarn kan i sin tur betala sin utbildning genom CSN och därför känna sig fria att inte behöva bli läkare som pappa. I Sverige gav vi makt till välfärdsstaten för att slippa vara beroende av andra människors välvilja, det är Berggren och Trägårdhs teori.

        Och den är mycket svår att förena med de nya Moderaterna.

        I SvD förklarade Reinfeldt nyligen att nu när a-kassan är så dålig ‘hittar människor andra grunder för sin försörjning (…) sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt’. För den som saknar rika släktingar finns ju dessutom socialkontoret, tyckte statsministern. Det här är raka motsatsen till den svenska modell som Berggren och Trägårdh beskriver samt vad de flesta människor förknippar med Sverige.

        Det är en sak att försämra trygghetssystemen för att man tror att de gör människor slöa. Att privatisera stora delar av arbetsmarknadspolitiken till en lönsam bransch av utförsäkring, slut­förvaring, vinster och skojare. Men kom inte sen och kalla det för den svenska modellen.

        Fast vi kanske är en annan typ av föregångsland i dag.

        Sverige är i dag ett land där den som vanvårdar djur kan dömas till fängelse, men den som vanvårdar gamla kan få bonus.

        Sverige är ett land där hårt arbetande familjer måste oroa sig för att behöva sälja huset ifall mamma får bröstcancer. Sverige är ett land där en majoritet av de allra äldsta inte får någon offentlig omsorg över huvudtaget.

        Och Sverige är uppenbarligen ett land där vi stilla accepterar system med påtvingat arbete för arbetslösa som i andra länder resulterar i skandalrubriker och rättslig prövning av argsinta jurister mot lagstiftning om mänskliga rättigheter.

        Det kan bli svårt för Moderaterna att sälja in detta land utomlands under namnet Sverige. Även om de uppenbarligen tänker försöka.”

        Ungdomsarbetslösheten är rekordhög i Storbritannien.

    • k skriver:

      Här om Tim Smeeding som verkar vara en väldigt intressant person. Se t.ex. Poor Kids in a Rich Country: America’s Children in Comparative Perspective. Dvs ungefär ”Fattiga barn i ett rikt land: USA:s barn i ett jämförande perspektiv.”

      ”In Poor Kids in a Rich Country, Lee Rainwater and Timothy Smeeding ask what it means to be poor in a prosperous nation—especially for any country’s most vulnerable citizens, its children. In comparing the situation of American children in low-income families with their counterparts in 14 other countries—including Western Europe, Australia, and Canada—they provide a powerful perspective on the dynamics of child poverty in the United States.

      Based on the rich data available from the transnational Luxembourg Income Study (LIS), Poor Kids in a Rich Country puts child poverty in the United States in an international context.

      Rainwater and Smeeding find that while the child poverty rate in most countries has been relatively stable over the past 30 years, child poverty has increased markedly in the United States and Britain—two of the world’s wealthiest countries.

      The book delves into the underlying reasons for this difference, examining the mix of earnings and government transfers, such as child allowances, sickness and maternity benefits, unemployment insurance, and other social assistance programs that go into the income packages available to both single- and dual-parent families in each country.

      Rainwater and Smeeding call for policies to make it easier for working parents to earn a decent living while raising their children—policies such as parental leave, childcare support, increased income supports for working poor families, and a more socially oriented education policy.

      They make a convincing argument that our definition of poverty should not be based solely on the official poverty line—that is, the minimum income needed to provide a certain level of consumption—but on the social and economic resources necessary for full participation in society.

      Combining a wealth of empirical data on international poverty levels with a thoughtful new analysis of how best to use that data, Poor Kids in a Rich Country will provide an essential tool for researchers and policymakers who make decisions about child and family policy.”

      Väldigt intressant!

      Så blomstrande ekonomi som Paul Ryan påstod, vadå?

      • k skriver:

        Greg Sargent i “Paul Ryans lösning vad gäller ojämlikhet hjälper de rika, gör inget för de fattiga”:

        ”Igår släppte Paul Ryan en rapport som ser väldigt seriös ut, betitlad ’En djupare titt på ojämlikhet.’

        Ryans ansträngning – ett genmäle på den nyligen släppta CBO-rapporten om växande ojämlikhet som har fått så mycket uppmärksamhet – applåderades av konservativa som ett viktigt bidrag i debatten.

        Eftersom Ryan har ett vida spritt rykte som en allvarlig finansiell tänkare, tänkte jag att jag skulle be Tim Smeeding, expert på ojämlikhet från Wisconsins universitet, att utvärdera hans rapport.

        Smeedings utlåtande lyder: Ryans försök är bara ’halvseriöst’ och han misslyckas med att understödja sina argument om ojämlikhet och erbjuder inte några politiska föreskrifter om vad som skulle lösa problemet så som Ryan själv definierar det.

        Smeeding fokuserade på flera av Ryans kärnargument. För det första så hävdar Ryan att kritiker som pushar för skattehöjningar för de rika har fel, med argumentet att skattesystemet har blivit mer progressivt de senaste åren.

        ’Andelen av den federala skattebördan som burits av topp 1 % ökade dramatiskt’ skriver Ryan.

        Men Smeeding säger att detta är ett typiskt felslut som begås av dem som är emot progressiv beskattning. Även om det är sant att skattebördan för inkomsttagarna i toppen har gått upp, så är det för att deras inkomster har ökat och dessa inkomster har faktiskt ökat snabbare än deras skattesatser, vilket betyder att de nu betalar en mindre procent av sin totala inkomst i skatter.

        ’I den absoluta toppen, så fördubblades eller tredubblades inkomsten under den tidsperiod han talar om. Naturligtvis gick deras skatter [då också] upp, säger Smeeding. ’Men deras skatter ökade mycket mindre än deras del av den totala inkomsten. Deras inkomst efter skatt växte mer än deras inkomst före skatt.’

        Ryan hävdar att det verkliga problemet som förvärrar ojämlikheten inte är inkomstolikhet, utan avsaknaden av rörlighet hos dem i botten [!!!!]. Smeeding håller med om att rörligheten är en nyckel. Men då hävdar Ryan att snarare än att befordra jämlikhet genom omfördelningsbeskattning, så borde vi istället ’puffa för rörlighet uppåt, öka brett delad ekonomisk växt och försäkra att fler och fler amerikaner är fria att förtjäna sin [egen] succé.’

        Smeeding förkastar dock detta som en falsk valmöjlighet. Han säger att vi kan göra skattesystemet mer progressivt medan vi också samtidigt strävar efter en politik som ökar rörlighet. Faktiskt så argumenterar Smeeding för att dessa mål är två sidor av samma politikmynt – de är kopplade till varandra.

        Målet att höja skatter för de rika är inte bara för att befordra jämlikhet genom omfördelning av välstånd. Snarare handlar det om att generera mer avkastning att investera i politik som ökar den rörlighet/mobilitet som Ryan hoppas åstadkomma.

        Smeeding lägger till att det inte finns några politiska föreskrifter i Ryans rapport som faktiskt skulle öka mobiliteten.

        ’Hur ökar du rörligheten i botten? Jo, du förser låginkomstfamiljer med redskap så de kan tävla i 2000-talets ekonomi,’ säger Smeeding. ’Skapa avkastning/inkomst för att investera i rörligheten hos barn från fattigare bakgrunder – förbättra tidig undervisning, förbättra skolor, förbättra chanserna att lyckas, gör kostnaderna att studera vid college lägre. Han [Ryan] missar hela poängen med rörlighet, vilken handlar om att öka de utbildningsmässiga- och ekonomiska möjligheterna.’

        Ryan efterlyser också skattereformspolitik för att befordra ’växt.’ Men Smeeding säger att även om denna politik fungerade, så har tillväxt historiskt främjat de välbeställda mer än någon annan och att Ryans föreskrifter inte skulle göra något för att skydda från detta.

        ’De senaste 10 eller 15 åren, har praktiskt taget all tillväxt gått till de 5 % i toppen,’ säger Smeeding. ’Om vi på ett eller annat sätt lyckades öka den ekonomiska tillväxten igen, så erbjuder Ryans politik inga garantier att vi inte skulle uppleva samma sak.’

        Smeeding sa att han höll med om en del i Ryans rapport, sådant som behovet att skära ner på statlig sjukvårdshjälp/bistånd [???] för äldre medel- och höginkomstpersoner. Men I stort säger Smeeding ‘Hans föreskrifter skulle hjälpa de rika och det finns inget här som hjälper de fattiga.’”

        Med en dåres envishet hävdar högern att skattesänkningar – och privatiseringar – är den enda och rätta kuren (vad får vi som medborgare och röstberättigade för inflytande över skolor och sjukvård som är privata?).

        Är inte högern lika fundamentalistisk i detta som den vänster de förkastar så? Hur balanserad är högern egentligen?

        Högern i Sverige fick fullt sjå att vederlägga SNS-rapporten ”Konkurrensen konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd?” och dess slutsatser, på liknande sätt som denne Paul Ryan måste komma med en motrapport på omtalad rapport om de enorma olikheterna mellan människor i USA och konsekvenserna av detta.

        Se t.ex. Urban Bäckström i ”En bedrövlig SNS-rapport.” Och ”Var är Bäckström nu?”

        Akademikern i ”Locket på för kritik av privatiseringar – SNS-rapporten som skapade turbulens.”

  • k skriver:

    Radion om att ”Tjänstemän polisanmäls för vanvård av gamla” i radions Ekot.

    Samt om att Mats Odell använde fel uppgifter om äldreomsorgen i Ekots lördagsintervju igår.

    Och slutligen om ”Nästan fattig – men inte riktigt” i USA. Angående CBO-rapporten som nämnts i andra kommentarer i denna tråd. Som beskriver hur det är för dem som inte faller under det man anser vara fattigdomsstrecket i USA. Och de är visst många som tillhör gruppen strax ovanför detta streck.

    I artikeln kan man läsa:

    ”When the Census Bureau this month released a new measure of poverty, meant to better count disposable income, it began altering the portrait of national need.

    Perhaps the most startling differences between the old measure and the new involves data the government has not yet published, showing 51 million people with incomes less than 50 percent above the poverty line.

    That number of Americans is 76 percent higher than the official account, published in September. All told, that places 100 million people — one in three Americans — either in poverty or in the fretful zone just above it.

    After a lost decade of flat wages and the worst downturn since the Great Depression, the findings can be thought of as putting numbers to the bleak national mood — quantifying the expressions of unease erupting in protests and political swings.
    They convey levels of economic stress sharply felt but until now hard to measure.

    The Census Bureau, which published the poverty data two weeks ago, produced the analysis of those with somewhat higher income at the request of The New York Times.

    The size of the near-poor population took even the bureau’s number crunchers by surprise.

    ‘These numbers are higher than we anticipated,’ said Trudi J. Renwick, the bureau’s chief poverty statistician. ‘There are more people struggling than the official numbers show.'”

    Det är alltså detta som Paul Ryan, Tim Smeeding, Greg Sargent och Paul Krugman kommenterat och haft synpunkter på.

    Se tidigare kommentarer i tråden ovan.

  • k skriver:

    ”Arbetets kvinnor blir hemslavinnor när äldrevården faller samman…..”:

    ”Fackförbundet Kommunal släppte i måndags en rapport som visar på allvarliga försämringar i det svenska välfärdssystemet. Det är en skrämmande läsning som visar på en nedåtgående spiral för de som jobbar i äldreomsorgen, men också för de gamla som är beroende av en god, professionell omvårdnad.

    Privatiseringar, nedskärningar och minskade skatteintäkter dränerar kommunernas möjligheter att leverera kvalitativ omvård i önskad omfattning. Ett exempel är den senaste mandatperiodens skattesänkningar på cirka 100 miljarder kronor. Mer pengar i plånboken till de som arbetar, men följaktligen också 100 miljarder mindre till vård, skola och omsorg.

    Det märker våra medlemmar ute på sina arbetsplatser. Priset betalas av de gamla i minskade insatser och av personalen med försämrad arbetsmiljö och sänkta sysselsättningsgrader. Under föregående mandatperiod försvann 25 000 årsarbetare ur offentlig sektor. Den kvarvarande personalen förväntas klara samma höga vårdkvalitet med mindre resurser, ofta med en ökande vårdtyngd. Det är en ekvation som inte går ihop.

    Idag får de som är 80 år och äldre 35 procent av sin omsorg via den offentligt finansierade vården, motsvarande siffra var på 1980-talet 62 procent.”

    Redan 2003 kunde man läsa om att ”Reinfeldts affärer kostade de äldre i Täby 7,5 miljoner”:

    Moderaternas nye partliedare Fredrik Reinfeldts fru Filippa är kommunalråd. Något som även han varit.

    Fredriks pappa Bruno Reinfeldt sitter i fullmäktige och satt också fram till årsskiftet även i styrelsen för HSB Täby Roslagen.

    Föreningen HSB Täby Roslagen har ett dotterbolag, HSB Omsorg AB som bedriver äldreomsorg på uppdrag av Täby kommun. 2002 omsatte HSB Omsorg AB 71 miljoner kronor.

    Vinsten blev 7,5 miljoner kronor.

    Men av den vinsten såg Täbys gamla inte ett öre. 3,8 miljoner kronor av vinsten lämnades i stället tillbaka till HSB Täby Roslagen som koncernbidrag.

    Där användes pengarna till att täcka förlusten för verksamheten i helt andra dotterbolag.

    HSB Omsorg AB använde dessutom nära en miljon kronor av vinsten till arvoden för styrelsen och vd.

    Därtill avsattes 326 000 kronor till pension för vd. Han har rätt att sluta vid 62 års ålder med 80 procent av slutlönen i pension.”

    Pengar som hade behövts i äldrevården.

    Och apropå Juholts lägenhetsaffär m-politikern Walburga Habsburg Douglas har fått 430 000 kronor i hyresbidrag för en lägenhet i centrala Stockholm (trots att hon bor på ett slott värt 37 miljoner kronor bara några mil utanför Stockholm) i en lägenhet där kontraktet står på hennes man.

    I ”Tröttsam följetong” kan man också läsa att till Thomas Bodströms heder står det också i samma artikel att han försökt säga ifrån sig statsrådspensionen och kritiserar den (se mer i artikeln).

    Annars är väl inte Bodström hittills någon av mina favoritpolitiker på jorden… 😉

    • k skriver:

      Och här har inte minst (m) jagat fuskare i sjukförsäkringen, som egentligen inte var fuskare.

      http://stardustsblogg.blogspot.com/2011/11/kortforelasning-om-sjukfranvaromyter.html

      Hur många sjuka har bostäder för 37 miljoner kronor, samt ett andra boende för nästan 8 000 kronor? Eller lever på en riksdagsmannalön?

      • k skriver:

        Som svar på detta skrev Gunnar Axén (m) och Helena Rivière (m) om Alexandra i artikeln och till försvar för alliansens sjukförsäkringspolitik i denna artikel.

        Och här står det om en recension av Johnsons bok ”Kampen om sjukfrånvaron”:

        ”‘… pinsam läsning för politiker [Gunnar Axén, Helena Riviére och alla andra ansvariga för socialförsäkringsfrågor], ledarskribenter och företrädare för intresseorganisationer, som envetet hävdat orsaksförklaringar som sammanfaller med deras ideologiska utgångspunkter, men som vid närmare analys inte är särskilt hållbara.

        Kampen om sjukfrånvaron är därmed en obekväm bok som det ligger i mångas intresse att glömma så fort som möjligt.’

        Roland Kadefors skriver också om egna erfarenheter av välfungerande anpassningsarbete under 1970-talet, då han arbetade som mellanchef på Götaverken Arendal. Han lyfter en fråga som jag funderat en del över, nämligen om det skulle vara möjligt att rekonstruera systemet med anpassningsgrupper:

        ‘Om Johnson har rätt – och det är svårt att tro annat – så finns det goda skäl att fundera på om det tidigare och i stort sett välfungerande systemet med decentraliserade, partssammansatta arbetsgrupper med resurser bakom sig, skulle kunna återinföras i någon form som en del av en nystart när det gäller ett system för individuellt inriktad, arbetsplatsnära rehabilitering.

        Även om Johnson själv är pessimistisk på den punkten så borde väl ändå hans genomgång ge upphov till nya tankar i de politiska smedjorna?'”

        Läkaren Åke Thörn om Johnsons bok och om sjukskrivningar i Läkartidningen.

  • k skriver:

    Lars Pålsson Syll skriver i ”Jämlikheten hotas av privatisering” om ”Jämlikhetsambitionerna hotas i dagens äldreomsorg” av professor Marta Szebehely.

    Citat från den senare artikeln:

    ”[Vi] har råd med en välutbyggd skattefinansierad äldreomsorg i framtiden./…/

    Det är ingen tvekan om att det behövs mer resurser till äldreomsorgen – inte minst för att återställa de två senaste decenniernas åtstramning.

    /…/ det finns en bred vilja att betala skatt för äldreomsorg. Och det finns all anledning att sluta betrakta äldreomsorgen som enbart en kostnad.

    I ett europeiskt perspektiv är det mycket tydligt att ju mer pengar ett land satsar på äldreomsorg, desto fler medelålders kvinnor förvärvsarbetar.

    Det här sambandet är dubbelriktat – en välutbyggd och välfungerande äldreomsorg är inte bara en förutsättning för att medelålders kvinnor (och män) ska kunna förvärvsarbeta även om de har omsorgsbehövande föräldrar.

    Ju fler som förvärvsarbetar, desto större är skattebasen och desto mer pengar finns att fördela till välfärdstjänster som äldreomsorg.

    Parallellt med åtstramningarna inom den skattefinansierade äldreomsorgen har det skett en ökning av privata utförare.

    Idag är var femte hemtjänsttimme och var femte plats i äldreboende i privat regi – en ökning från 2-3 procent år 1990. Hela ökningen har ägt rum i vinstsyftande företag.

    Den svenska äldreomsorgen är mycket attraktiv för internationella investerare – verksamheten karakteriseras av god och stabil finansiering, låg grad av reglering och höga vinster.”

    Men som LO-rapporten påpekar i originalpostningen ovan, så är Sverige också ett litet land och det kan bli ett problem när det handlar om stora vårdföretag, som snabbt kan komma att dominera marknaden.

    Szebehely skriver vidare:

    ”Hälften av den privata äldreomsorgen bedrivs idag av två företag (Attendo och Carema), båda ägda av internationella riskkapitalbolag. Så vitt känt har inget annat land en så stark ägarkoncentration.”

    Bekräftar inte det LO-rapportens farhågor???

    ”Delvis för att motverka tendenserna till oligopol infördes LOV, lagen om valfrihet, år 2009.

    Genom att låta den äldre välja mellan olika utförare av hemtjänst och även äldreboenden hoppas lagstiftaren att konkurrensen ska leda till ökad kvalitet genom ‘den enskildes möjlighet till val och omval’.

    Ett problem här är att även om de allra flesta äldre vill ha inflytande över sin vardag (framförallt vill de kunna påverka vad de ska få hjälp med och hur hjälpen ska utföras) så är det många som upplever det som stressande att tvingas välja mellan många olika utförare – inte minst i Stockholm där 60 procent av hemtjänsten är privat och valet rör sig om upp till 100 olika företag.

    Och på mindre orter där man inte kan ”välja”? Fast där kanske vården blir bättre för chansen att alla känner alla är större?

    ”Det är också mycket få äldre som byter utförare – de flesta byter inte för att de är nöjda, men även för den som är missnöjd upplevs ‘priset’ för att byta många gånger som för högt.”

    Pinsamt, ja!

    ”Om den som klagar får förslaget att byta utförare i stället för att fel och brister åtgärdas, kan kundval till och med innebära att brukarinflytandet i praktiken minskar.”

    !!!

    ”Kundvalsmodeller kan också problematiseras ur ett jämlikhetsperspektiv: mindre resursrika äldre (och deras anhöriga) har svårare att hitta information och fatta informerade beslut.”

    Och de har mindre resurser att ställa upp som privata vårdgivare kanske också! Kan inte bekosta privat vård av högre kvalitet. Det låter som om vi skulle få samma urusla system som i USA!!! Hemskt! Oroande!

    ”Kombinationen av kundvalsmodeller, inkomstrelaterade avgifter för hemtjänst och RUT innebär också ett ekonomiskt incitament för äldre med högre inkomster att välja bort den kommunala hemtjänsten.

    Om de har små behov blir det billigare att köpa hushållstjänster och använda RUT-avdraget, och om de har större behov finns en drivkraft att välja en privat utförare för sin biståndsbedömda hemtjänst och toppa upp med extratjänster från samma utförare (subventionerade med RUT).

    Detta eftersom de privata (men inte de kommunala) hemtjänstutförarna får erbjuda tilläggstjänster.

    En viktig fråga ur ett jämlikhetsperspektiv är om den offentliga äldreomsorgens kvalitet försämras om ’medelklassens vassa armbågar’ försvinner ur systemet./…/

    Enligt min bedömning hotas den svenska äldreomsorgens jämlikhetsambitioner av både minskande resurser och ökad privatisering.

    En tudelad äldreomsorg, med bättre och dyrare insatser för den som har råd och ett basutbud för övriga, är klart i strid med lagstiftning och riktlinjer för den svenska äldrepolitiken.”

    Men med högerkrafter kan väl lagen tyvärr ändras! 😦

    ”Moderaternas idétorka leder mot samma öde som socialdemokratin mött” och det ödet unnar jag dem med fullt hjärta, men oj, vad gammaldags de ungdomar låter som skrev denna debattartikel.

    Ute i världen börjar den nyliberala ordningen verkligen ifrågasättas mer och mer av dem som varit utsatta för den i 30-talet år!

    Och t.o.m. studenter i ekonomi börjar ifrågasätta vinklad undervisning! Se också bloggen anti-Mankiw och ”detta är varför vi är anti-Mankiw”samt tidigare inläggStudenter i grundläggande kurs i ekonomi på Harvard i protest mot professors partiskhet, vilken de anser påverkar studenter, Harvard som universitet och det större samhället…

    Och se också kommentarerna ovan, om förhållandena både i USA och Storbritannien. Som är oerhört tuffa för väldigt många människor – utom för de rikaste! Även medelklassen har drabbats i dessa samhällen, samhällen som präglats av Reagans och Thatchers politik och varit utsatta för den i flera decennier och vars resultat vi nu ser.

    Boom för vem?

    Om denna politik nu var så bra borde väl förhållandena vara annorlunda i dessa länder!?

    Dvs. av den politik som alliansen ny genomför – och som den unga centerpartisten och kristdemokraten ”förordar” i debattartikel ovan om (m)’s idétorka! Borde inte unga människor vara bättre pålästa, med all information som finns på nätet? (mossigt av så unga människor kan jag inte låta bli att tycka!)

    • k skriver:

      Göran Greider skriver faktiskt om detta med ”den mossiga nyliberalismen” (som unga, nykonservativa människor häpnadsväckande står för) i ledaren ”Vad var nyliberalismen?”:

       

      ”Vad var nyliberalismen?

      Svar: Den var det filosofiska uttrycket för den finanskapitalism som från slutet av sjuttiotalet sakta men säkert skulle växa och växa i omfång, och till sist omsluta hela våra liv.

      Skandalerna idag med Carema och riskkapitalister som väller in i välfärdssystemen, eller det stora sammanbrott som vi kallar finanskrisen, börjar någonstans där, för trettio år sedan

      Precis!

      ”Jag tror att vi lever i slutet av den eran.

      Jag tror att det är viktigt att säga just det. Vi måste säga detta – att nu är det de där idéerna om privatiseringar, avregleringar och skattesänkningar – alltså hela det nyliberala paketet – som är de gamla idéerna.

      De har testats under en generation i västvärlden. Och de har inte löst några problem.

      De har tvärtom förvärrat de sociala problemen och onödigförklarat människor i en skala som vi inte sett sedan trettiotalet. Dessa idéer har också förträngt avgörande frågor – om miljö och klimat – och dränkt dom i närmast religiösa idéer om evig tillväxt.

      Vi lever i slutet av denna nyliberala era. Och nu skulle själva språket kunna vända.

      Traditionalister – det är dom som fortfarande naivt tror på detta nyliberala paket.

      Bakåtsträvare – det är dom som ännu är övertygade om att staten alltid måste dra sig tillbaka och politiken lägga sig i mindre.

      Nostalgiker – det är dom som talar omprivatiseringar som lösningar på arbetslöshet eller bristande välfärd. Konservativa – det är dom som klamrar sig fast vid idén att marknadsmekanismen alltid löser problemen bäst.

      Språket vänder. Och förnyare – det är alla vi som nu vill dra ett streck för trettio års nyliberalt experimenterande med världens befolkningar.”

      Ja, se återigen amerikanske ekonomen Jeffrey Sachs som också är inne på samma tema, se vad han skriver i artikeln ”Den nya progressiva rörelsen och slutet på en 30-årig Reagan-era…” i New York Times i min översättning från engelskan och med länk till originaltexten:

      ”OCCUPY WALL STREET och dess allierade rörelser runtom i landet är mer än bara en liten promenad i parken. De är mest sannolikt starten på en ny era i USA. Historiker har noterat att amerikansk politik rör sig i långa svängningar.

      Vi befinner oss i slutet av den 30-åriga Reagan-eran, en period som kulminerade i inkomster som svingade sig i höjden för de 1 % som finns i toppen och en förkrossande arbetslöshet alternativt stagnation i inkomster för största delen av den resterande befolkningen.

      Den övergripande utmaningen de kommande åren är att återställa välståndet och makten för de resterande 99 %.

      För trettio år sedan så gjorde en nyvald Ronald Reagan en ödesdiger bedömning:

      ’Staten är inte lösningen på våra problem. Staten är problemet.’

      Skatter för de rika skars ner kraftigt, liksom utgifter för offentlig service och investeringar som del av nationalinkomsten [BNP].

      Bara militären och några få stora transfereringsprogram som Social Security, Medicare, Medicaid och krigsveteranförmåner var befriade från åtstramningen.

      Det Reagan gjorde var en ödesdiger feldiagnos. Han förbisåg/låtsades inte om det verkliga problemet – ökningen av den globala tävlan i informationsåldern – och slogs [istället] mot den hemska staten.

      I decennier framöver kommer USA att betala priset för denna feldiagnos, med en nation som är märkligt oförberedd att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna i vår tid.”

      Ska vi Sverige göra samma misstag???

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: