Mer om vård och omsorg – arrogans och empatibrist…

18 november, 2011 § 3 kommentarer

Klicka på bilderna för att göra dem större och lättare läsbara.

”Det handlar om människor – inte brödrostar!” är väldigt värd att läsa:

Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert för Vårdföretagarna, kritiserar mig på Dala Demokratens debattsida den 29 oktober, för att ha missförstått hur den gemensamt finansierade vården fungerar.”

Ytterligare artikel av Ulf Övferberg i augusti förra året. Han har varit en väldigt flitig skribent visade det sig när jag sökte på honom!

Bo Degerman skriver så bra i ”De borgerligas ideologiska härdsmälta”:

”Vårdskandalerna har inneburit att de borgerliga drabbats av ideologisk härdsmälta.

I bästa fall kan man säga att de bara varit naiva när de trott att privatiseringarna skulle bli under av kvalitet och valfrihet.

I realiteten har privatiseringarna inneburit att det skulle bli precis det skandalerna bekräftar. Riskkapitalister är inga idealister. De beter sig som misantroper, människoföraktare.

Nu gör de borgerliga allt för att reparera skadan. Stoppa privatiseringarna vill de förstås inte. Det skulle vara att underkänna den ideologiska uppbyggnaden.

Istället vrider sig de borgerligt plågat med argument som att skandaler minsann också förekommer i den offentliga sektorn. De skyller på samhällets, på myndigheternas, bristande kontroll. Indignerat efterlyser de hård kontroll och tillsyn.

Man vet inte om man av skratt måste hålla sig för magen eller av häpenhet ta sig för pannan. Ty de borgerliga som alltid velat hålla samhällets inflytande utanför och som varnat för byråkrati och tjänstemannastyre – de kräver nu ökad kontroll.

De borgerliga tvingas överge en hållning för att kunna försvara en annan.

Men om samhället måste hålla efter och rätta till och ha ansvaret är det väl rika bra att det självt tar över vården? Det blir rakare. Det ger säkraste insynen och inflytandet. Värdig vård blir ingen handelsvara.

Varför gå vägen över en stark kontrollapparat för att göda vårdkapitalisterna? Vad är det för valfrihet att gynna dem?”

Och Lena Sandlin skriver i ”Regeringen visste…”:

”Både folkhälsominister Maria Larsson (KD) och finansminister Anders Borg (M) har uttryckt bestörtning över vanvården inom den privata äldrevården och rasat över vårdbolagens skattesmitning.

Men enligt Sydsvenskan informerades regeringen om detta redan 2008. I oktober 2008 varnades Maria Larsson för dålig kvalitet i privata vårdföretag. Enligt Riksrevisionens fanns en betydande ‘risk för att missförhållanden inom privat bedriven äldreomsorg inte upptäcks’. Regeringen har inte skaffat sig tillräcklig kunskap om äldreomsorgsmarknaden fungerar tillfredsställande’, skrev

Riksrevisionen. Samma år fick Anders Borg enligt tidningen en larmrapport från Skatteverket, som ‘identifierat ett antal skatteplaneringsförfaranden’ där vårdbolag trollade bort vinster genom att göra skatteavdrag för fiktiva ränteutgifter till riskkapitalbolag.

Regeringen har alltså i flera år vetat om problematiken men inte gjort något. Nu när hela Sverige rasar försöker de ge intrycket av att agera snabbt. Skandalöst!”

”Nya” moderaterna försöker veva historien baklänges som Ett hjärta RÖTT skriver. Men de är samma gamla högerparti som alltid.

Och ”Anhörigomsorgen ökar”:

”Annelie Nordström ordförande för fackförbundet Kommunal sätter fokus på hur det offentliga drar sig tillbaka beträffande åtaganden och ambitionsnivåer inom äldreomsorgen genom en ny rapport.

Fackförbundet Kommunal presenterade nyligen rapporten ‘Hänger din mammas trygghet på dig?’ Rapporten tydliggör på ett skrämmande sätt hur de resurser som läggs på äldreomsorgen har minskats kraftigt sedan 1980 – trots att det blir allt fler äldre.

Samtidigt ökar anhörigomsorgen dramatiskt. Omkring 100 000 personer i vårt land har gått ned i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en anhörig. Framförallt är det de äldres döttrar som ökat sina insatser sedan 1990-talet.

– Utvecklingen som vi ser nu är helt oacceptabel. Den alltmer slimmade äldreomsorgen skjuter över en allt större del av ansvaret och kostnaden för omsorgen, till den äldre själv och till, deras barn. Huvudansvaret för att detta sker ligger på kommunalpolitikerna.”

Så här är det i USA redan, som det verkar. För att slippa sätta sina föräldrar i urusel och superdyr vård eller på jättedyrt service- eller pensionärsboende. I den lilla krets jag har kontakt med är det så här, om man inte har gott om pengar (vilket inte stora delar av medelklassen har) så man kan låta sin gamla förälder bo på bra serviceboende.

Men det var ju just detta Reinfeldt sa att anhöriga kan rycka in. Se Anna-Karin Mattsson i ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och anhöriga”:

”Den stora frågan för mig när det gäller Alliansens politik är om en vuxen människa verkligen ska behöva söka sig till vänner eller släktingar för att be om pengar till sin försörjning i svåra situationer. Jag anser att det är kränkande, skriver Anna-Karin Mattsson som är utförsäkrad.

Fredrik Reinfeldt intervjuades i Svenska Dagbladet om de fem åren med alliansen.

‘Regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är ‘värt’ det att stanna i a-kassan, konstaterar statsministern. I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös, säger Fredrik Reinfeldt.

Enligt Svenska Dagbladet har 400.000 personer lämnat A-kassan under de fem åren med alliansen. Reinfeldt får också frågan från SvD ‘Hur ska en som är utförsäkrad kunna försörja sig på kanske 7000-8000 kronor?’

Statsministern menar att med alliansens genomförda politik hittills hittar människor andra grunder för sin försörjning än a-kassan.

‘Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor’, säger Fredrik Reinfeldt.

Han nämner också att det nya regelverket har gett resultat; 2006 hade Sverige 555 000 förtidspensionärer. Idag är antalet 430.000 [!!! Så bra då!].

Jag funderar när jag läser. Hur olika måste inte vår verklighet se ut, min och statsministerns?

Jag har ingen förälder som jag kan låna pengar av om jag behöver det. Jag har aldrig haft det i hela mitt liv.

I stället har det ofta varit jag som fått låna pengar till min mamma som p g a en arbetsskada fick gå i förtidspension och varit ensamstående halva sitt liv.

Jag hör idag också ibland om unga människor i min närhet som har utförsäkrade föräldrar. Jag känner unga människor som har två arbeten för att kunna hjälpa sin utförsäkrade förälder att klara sig ekonomiskt.

Jag som är långtidssjukskriven och numera också utförsäkrad, har inte någon större möjlighet att låna ut pengar till mina barn, hur gärna jag än skulle vilja det. Men jag har inte varit utförsäkrad en månad än.

Än så länge behöver inte mina barn hjälpa mig ekonomiskt och jag önskar att de aldrig kommer att behöva göra det. Man mår inte bra av att leva så som vuxen människa, vare sig den som lånar ut pengar eller den som känner att den behöver låna pengar.

Lena Sandlin fortsätter i sin ledare:

”– Anhörigomsorgen är inte gratis, varken för de som ger omsorg eller för samhället. Den leder till att anhöriga får lägre inkomster, mindre fritid och i det längre perspektivet en försämrad pension. … Därtill förlorar samhället i uteblivna skatteintäkter. Det rimmar mycket illa med arbetslinjen, fortsätter Annelie Nordström.

Jättebra sagt!

”Hur vuxna barn som vårdar sina föräldrar- oavsett om de vill eller tvingas till detta – ska kunna kombinera den omsorgen med jobb är en precis lika viktigt fråga som hur kombinationen jobb och barn ska gå ihop.

Äldreomsorgen är precis som barnomsorgen en nödvändig infrastruktur som bidrar till att fler kan arbeta och som får samhället att fungera.

Socialdemokratin måste stå upp för den offentligt finansierade välfärden. Vi behöver satsa mer på äldreomsorgen i kommunerna och vi behöver ge skälig ersättning till anhörigvårdare. Det är ett statligt ansvar att öka resurserna till dessa områden.

Statens budget är i dag överbalanserad, vilket innebär ett outnyttjat reformutrymme. Det vill säga äldreomsorgen skulle kunna förbättras och sysselsättningen inom offentlig sektor skulle kunna ökas.

Sverige har råd med dagens välfärdsnivå utan att höja någon skatt alls. Vi måste sluta med den ‘anorektiska finanspolitiken’ och få tillbaka människor i arbete och vi kan inte fortsätta betala av på en statsskuld, helt i onödan.”

Men marknadsvärdet går före människovärdet? Se Ett hjärta RÖTT om detta.

Göran Greider uppmuntrar Håkan Juholt ”Välj din väg, Juholt!”:

Ändå sedan Juholt tillträdde har det ju pågått ett lågintensivt drev mot honom i borgerliga medier, och naturligtvis främst på borgerliga ledarsidor, vilket alltid också smittar av sig på SvTs kommentatorer. Men det är inte bara medierna i sig som drivit på; falangstriderna inom det socialdemokratiska partiet skickar ständigt in ny energi i detta drev.

Ja, är det för att högern anser honom vara alltför farlig för dem? Därför gör de allt för att få bort honom?

”… under många år är det den högra sidan av det socialdemokratiska partiet som haft makten och agendan.

I höstas avslöjade Aftonbladet den så kallade Primeskandalen, där det framkom att ledande socialdemokrater praktiskt taget avlönats av svenskt Näringsliv för att driva den organisationens intressen inne i partiet.

Åtskilliga har helt enkelt känt sig hotade av de nya toner som Juholt gett ifrån sig. I veckan har ett litet sms från en sådan högersosse getts en enorm uppmärksamhet.

Men det är inte konstigt att det finns höger och vänster i ett stort parti. Håkan Juholts problem är att det är svårt för honom att navigera i dessa oroliga farvatten. Drevbenägna medier låter sig ganska lätt utnyttjas av dem som vill ha bort Juholt och räds att han byter ut delar av toppskiktet./…/

Våga säga nej till sådant som vinster i vården och RUT-avdraget. Ha modet att tala om offentlig sektor som en drivande faktor i samhället och inte bara ett problem. Återuppliva idéerna om en aktiv ekonomisk politik.”

Bra skrivet!

Arne Kjönsberg skriver på sin blogg om just Primeskandalen:

”Efter vårt sämsta val sedan 1914 satt Niklas Nordström i var och vartannat tv-program och förklarade valresultatet.

Han förklarade att vi borde ha varit för kärnkraft, för avdrag för överklassnära tjänster, mot förmögenhetsskatt, mot fastighetsskatt, mot utjämning, mot genuin socialdemokratisk politik. I varje tv-program presenterades Nordström som f.d. SSU-ordförande.

Det är han onekligen, men numera är han i första hand konsult med ett, enligt massmedia, fyramiljonersuppdrag från Svenskt Näringsliv. Uppdraget han och hans kollegor på Prime fått är kort sammanfattat.

Påverka socialdemokraterna så partiet går ännu mer åt höger än det redan gjort.”

Och nu ser jag att Ett hjärta RÖTT också skriver om höger”sossar” och Primeskandalen i ”Förtroendet raseras i ett rödvinsmingel på Prime”! Bra att det skrivs om dessa saker här och där!

Och Kjönsberg om hur regeringen kör över riksdagen. Och högerregeringen använder ”Fula taktiker för att slippa kritik” och ”Borgarna försöker styra innehållet medierna”:

”Det blir allt vanligare att politiker försöka styra innehållet i medierna genom att endast ställa upp i positiva sammanhang.

Den 10 november tackade Jens Holm ja till en radiodebatt i Studio ett om att apoteksbolag flyttar vinsterna till skatteparadis. Trots att finansministern flitigt diskuterat frågan i andra medier ville han inte ställa upp i programmet.

Även socialminister Göran Hägglund samt en rad andra allianspolitiker tackade nej. Då Studio ett inte kunde hitta en motpart valde producenten att helt stryka programpunkten.

– Det är väldigt tråkigt. Det visar att deras pr-strategi fungerar. Borgarna försöker styra innehållet i medierna. Om de vill att en diskussion ska dö ut så håller de sig undan, säger Jens Holm.”

Läs kommentarerna till artikeln, de är tänkvärda.

Om privatiseringen av våra apotek:

”… kräver nu riskkapitalisterna ännu större subventioner eftersom de på papperet inte gör några vinster (dessa finns ju på Jersey).

Anders Borg är förvånad och upprörd över förfarandet. Ja, han säger att det hela är ‘djupt stötande’

Men kom igen, Anders Borg, du var ju med och privatiserade apoteken.

Du har varit med och höjt subventionerna till riskkapitalisterna. Och du är ansvarig för ett skattesystem som möjliggör för att hundratals miljoner kan flyttas till skatteparadis. Helt lagligt.

Anders Borg är inte mycket att hålla i handen för alla som är upprörda över att våra skattepengar försvinner iväg till skatteparadis. Däremot kan riskkapitalisterna tacka Anders Borg för alla miljarder hans delat ut till dem.

Glöm ej att privatisering kommer från latinets ‘privare’ = beröva. Vi berövas våra gemensamma tillgångar.”

Annonser

§ 3 svar till Mer om vård och omsorg – arrogans och empatibrist…

  • k skriver:

    Jesper Meijling skriver väldigt intressant och tänkvärt i artikeln ”Naiva politiker har själva skapat problemen i vården”. Läs den, den är bra:

    ”… det dominerande regeringspartiet för ögonblicket ser sig tvunget att gå till storms mot sin egen politik på landets debattsidor.”

    Men som sagt ”Regeringen visste…” som Lena Sandlin skriver!

    ”Man springer nu efter sina egna misstag och snurrar in sig i ett allt värre trassel av stopplagar, halva reträtter, nya tillsynsmyndigheter, värdighetsgarantier och allt vad man kan hitta på att kalla det som egentligen bara är ett uttryck för att man inte gjorde det man skulle från början.”

    Vad bra skrivet! Och vad kostar kontrollapparaten för allt detta?

    Yrvaket, skriver Meijling vidare, men återigen ”Regeringen visste…”

    Meijling fortsätter:

    ”De nödtvungna svar som kommit från regeringspartierna de senaste dagarna är inte lösningar på problemen, utan utgör i sig själva en omgång ytterligare problemsymptom.

    Bilden har snarast förstärkts: man vet inte vad man håller på med, man vet inte hur det funkar och man vet inte vart det ska leda.”

    Så bra sagt! Nej, man vet inte vad man håller på med, hur det funkar eller vart det ska leda?

    ”Politikern, den som har till uppdrag att sätta reglerna, behöver emellertid om någon göra stora ansträngningar att förstå frågan.”

    Precis! Inte minst i frågor som dessa?

    ”I synnerhet som det handlar om de samhällsuppgifter som slukar de allra största resurserna [och vi har råd med detta!].

    Inte ett enda av de problem vi har sett hade varit omöjliga att räkna ut på förhand.

    Vill man kunna betros med att hantera skattemedel i avtal med enskilda aktörer av de gigantiska volymer det handlar om, är det av nöden att man inhämtar den kunskap som krävs för förtroendet och för in den i de lösningar man utformar tillsammans med sina tjänstemän./…/

    [Man måste] ställa sig tydliga och ogenerade frågor om drivkrafter.

    Om vi nu privatiserar verksamheter inom det offentliga ansvarsområdet x, vilka drivkrafter kommer då att sättas i rörelse?

    Hur kan vi kontrollera dem från början, så att de tjänar de syften vi vill?

    Det låter som om det vore vanligt ABC för alla sorters lagstiftare och regelsättare, men här har det slagit fullständigt slint.”

    Nej, så har inte skett, för det handlar om ideologi och inte om omsorg om människor. Och enorm lobbying från intressen som ser sin chans att tjäna storkovan (även hos nyliberala sossar). Sjukvård och undervisning behövs ju alltid.

    Och som läkaren Ingrid Eckerman påpekar: man auktionerar inte bara ut byggnader, utan också dess innehåll. Och innehållet består av människor (inte minst sjuka, gamla, barn).

    Meijling vidare:

    ”… man [måste] helt enkelt utveckla andra modeller som är funktionsdugliga från grunden. Inte komma kutande i efterhand med plötsliga kontraktsbrytningar, viten, nya löften och uppmaningar till de drabbade att välja om.”

    Precis! modellerna måste i största möjliga mån fungera från början! Man kan inte komma kutande i efterhand, men högern har haft ett fullt sjå att genomföra sin politiska ideologi så fort som möjligt innan människor vaknar!

    ”… man [behöver också] med långt större allvar sätta sig in i hur de situationer faktiskt ser ut där det offentliga, vårdföretagen och medborgarna möts.

    Vad är ett troligt utfall i dessa situationer?

    Anledningen till att det förespeglade myllret av engagerade småföretag i vården i stor utsträckning har uteblivit till förmån för riskkapitaljättar menar jag står att söka här.

    De färdiga strukturer man som politiker och offentlig beställare erbjuder företagen i form av stora vårdanläggnings- och finansieringssystem har sin naturliga partner i storbolag – inte i en snårskog av småföretag [och om man som i Stockholms vårdval har runt 100 olika val, på vilka grunder gör man sitt val? Hur avgör man vilken vårdgivare som är ‘bäst’? Kan man inte säkra vården FÖR ALLA från första början?].

    Det spelar ingen roll vad man har för åsikt eller söta drömmar här, den befintliga strukturen styr.

    Vidare måste man som politiker kunna göra sig en mer realistisk bild av hur ett företag kan tänkas resonera.

    Man verkar inte ha förstått att privata entreprenörer ser en marknadssituation, och att de utgår från vad den har för givna begränsningar och möjligheter.”

    Och de som är spekulanter på sjukhus – och skolor, ser också att där kan finnas stora tillgångar. T.ex. en massa värdefull skog som Naturbruksgymnasiet Nytorp i Hälsingland har. En skog som man skulle kunna tjäna en rejäl hacka på att få köpa billigt, därför att kommunen är angelägen att bli av med något de anser vara ett problem. Ett bekvämt sätt att lösa problem för sig.

    Och skattebetalarnas pengar snillas bort och ner i privata aktörers fickor.

    Meijling fortsätter:

    ”I en växande marknad av mer normalt snitt kan ett vinstdrivande företag expandera fritt, man kan investera och kosta på, och självständigt sätta gränserna i förhållande till hur utsikterna råkar se ut.

    Det borde inte vara så fruktansvärt svårt att inse hur vi i den skattefinansierade vårdapparaten befinner oss i en närmast motsatt situation: en avgränsad, budgetstyrd, tämligen färdigdefinierad verksamhet som auktioneras ut som den är.

    Därför kan inte vinsten skapas och ökas genom en expansion utåt – den möjligheten är stängd. Det ekonomiska expansionsutrymme som återstår för en vinstdrivande verksamhet är då bara att ‘pressa inåt’, mot det som har någon form av rörlighet inuti verksamheten: kostnader, behov, trygghetsnivåer, hygiennivåer och så vidare.

    Det vill säga, det som i verkligheten kan utvecklas till just plågad personal, ensamt ropande åldringar och tungt kissindränkta blöjor. Vill man ha en annan utveckling på de befintliga vårdinstitutioner det trots allt handlar om, kräver det att man kan ta fram de driftsformer som kan fungera där utan målkonflikter./…/

    Om inte begreppet valfrihet kan sättas i en bättre analyserad relation till de olika situationer det kan handla om, gör man sig själv oförmögen att konstruera trovärdiga och hållbara lösningar.

    Vårdsituationen är ingen rak valfrihets- och avtalssituation mellan självständiga parter, den utgör (i viss likhet med till exempel grundskolan) en annan typ: vi ger redan vid inträdet upp en del av vår självständighet till expertisen, och parterna flätas med nödvändighet in i varandra – patienten, den medicinskt ansvariga läkaren, ibland också anhöriga, och så sjukvårdsfinansiären.

    Ofta nog kan vi dessutom, som vi har fått många sorglustiga exempel på, vara helt och hållet oförmögna att utöva någon valfrihet i en vårdsituation.

    Hur hanterar vi det dilemmat?

    Den politiker som då fortsätter att upprepa valfrihet bara som ett slagord underlättar inte för någon alls, tvärtom.”

    • k skriver:

      Och på LO-bloggen kan man läsa om ”Välfärd – inte vilken vara som helst” där man refererar till en rapport från LO 2007 ”Offentligfinansierade verksamheter- Modellens väg framåt” av Thord Pettersson, Linda Grape och Viktoria Bergström som behandlar privata utförare i offentlig drift.

      På LO-bloggen kan man läsa:

      ”[Denna innehåller] en argumentationsuppräkning om varför välfärdstjänster aldrig kan fungera som vilken marknad som helst.”

      Där nämns att:

      ”1. Välfärdstjänster är ofta mer komplexa. Tjänsterna måste anpassas efter individens behov. En insats kan sällan jämföras med en annan insats, inte ens om det rör sig om samma sjukdom.

      2. Vård- och omsorg konsumerar vi ur ett underläge – t.ex. när vi är sjuka. Vem har möjlighet att uppträda som en rationell konsument när diagnosen är blindtarmsinflammation eller cancer?”

      Exakt! När vi verkligen behöver vård; hur fritt kan vi då agera? I vilket läge står vi till vårdgivaren? Vid enklare åkommor kanske vi lättare kan agera. Men det finns ju ett talesätt ”Man måste vara frisk för att vara sjuk.”

      ”3. Hälso- och sjukvården är viktigare – den är livsviktig. En dålig DVD-spelare täcks av garantin. Vilken garanti kan täcka upp för dålig hälso- och sjukvård?”

      I USA verkar advokater tjäna storkovan på alla som stämmer varandra och andra. Vårdgivare måste ha dyra försäkringar för att skydda sig själva (vet dock inte riktigt hur detta funkar i Sverige – än).

      ”4. Det ‘fria valet’ är i praktiken begränsat. För de flesta torde nyttan av att ”fritt” få välja vårdgivare vara underordnat nyttan av att snabbt få bästa möjliga vård. Vård vill vi i allmänhet få i vårt närområde. Och för de allra flesta torde det bara finnas ett sjukhus i närområdet.”

      Och om vi har ett hundratal att välja emellan? Eller bara ett enda val på rimligt avstånd?

      ”5. Alla vinstmaximerande företag vill försöka att öka omsättningen av lönsamma tjänster. Företagen kommer att bearbeta beslutsfattarna att öka prissättningen på viss typ av vård. Det är troligt att föreslagen behandling inte bara baseras på beslut om patientens bästa utan också om företagets bästa.”

      Något man märkt i USA, där man har sett ”diagnosglidning.” Peter Gerlach skriver i boken ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” s. 58:

      ”Det statliga amerikanska sjukförsäkringssystemet för pensionärer, Medicare, ersätter vårdutförare enligt en schablon baserat på vilken diagnosgrupp den behandlade patienten tillhör.

      Dessa ersättningar justeras ibland av staten och lönsamheten för en privat klinik att behandla olika patienter förändras därvid.

      Man har noterat att en höjning av ersättningen för behandlingen av patienter med en viss diagnos ökar antalet patienter som får en sådan diagnos.

      Risken att man som patient, på grund av vårdgivarens vinstintresse, får en annan behandling än vad man borde ha är en av förklaringarna bakom den långtgående juridifieringen av vården i USA.”

      Ja precis, advokater tjänar storkovan – liksom försäkringsbolag.

      Gerlach hänvisar också till ett annat liknande fenomen som beskrivs i en artikel skriven av Jon Gruber, John Kim och Dina Mayzlin i vilken de visar att antalet kejsarsnitt i USA beror på lönsamheten för vårdgivarna att utföra ingreppet.

      Se om ”Physician fees and procedure intensity: the case of Cesarean delivery” eller ungefär ”Läkararvoden och intensitet i [val av] åtgärd: fallet med kejsarsnitt”, något som ökade därför att läkare fick mer betalt för dessa. Det står om deras undersökning ungefär:

      ”Forskning utfördes för att utforska effekterna av skillnaderna i Medicaidarvoden när det gällde användandet av kejsarsnitt vid födslar över perioden 1988-1992 [alltså bara 4 år].

      Det visade sig att de större arvodena mellan kejsarsnitt och normal förlossning för Medicaidprogrammet resulterar i ett större antal kejsarsnitt, vilket står i [bjärt] kontrast till den åter/bakåtvikande kurvan som gjorts gällande av Medicarelitteraturen [???].

      Fynden indikerar att Medicaids ersättningreduktioner kan orsaka verklig reducering med vilken Medicaidpatienter behandlas.”

      Vad innebär detta för patienterna i slutänden?

      ”6. Sverige är ett relativt sett ‘litet’ land och det innebär svårigheter att få till stånd en väl fungerande marknad. Det finns en risk för snabbt uppkomna dominerande marknadspositioner. Stora internationella aktörer skulle snabbt kunna ta över en stor del av marknaden, med bristande konkurrens som resultat. De positiva effekterna som regeringen är ute efter skulle då inte infinna sig. Däremot skulle nästan samtliga här ovan framförda kritiska argument fortfarande vara giltiga.”

      Nej just det! Välfärd – inte vilken vara som helst! Och Sverige är en liten marknad.

  • […] Reflektioner och speglingar om vård och omsorg, Röda Malmö om privata vinster, Röda Berget om antirasism,  Olas Tankar om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mer om vård och omsorg – arrogans och empatibrist…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: