Mer om äldrevård…

15 november, 2011 § 13 kommentarer

Apropå vårdskandalerna i äldrevården kom jag att tänka på artikel för bara knappt två månader som säger att de äldre som verkligen behöver vård i stor utsträckning inte har förmåga att välja själva.

”De äldre kan inte agera som rationella och välinformerade kunder och bidrar därmed inte till en marknadsmässig korrigering av kvaliteten inom vård och omsorg.”

Och de som inte har några som kan välja åt dem, vad gör de?

Men då är det väl bara att sätta in vårdlots för dem? ”Svårt sjuka bör få vårdlots” anser en massa allianspolitiker helt käckt i lokaltidning.

Se vad en läkare i hemsjukvård anser om detta; bilden ovan (klicka på den för att göra den större och lättare läsbar).

Han menar att…

… vårdlots kan fungera för den som är kristallklar, har telefonhörsel och hänger med på viss telefonteknik, dvs. för sjuka yngre pensionärer.

Tydligen har vårdlotsen inget vårdansvar och ingen rätt att söka information i olika datajournaler – om nu någon tar detta för givet. De verkligt multisjuka och i mest behov av hjälp riskerar att inte kunna utnyttja vårdlotsen menar denna läkare.

Han menar att resurserna istället borde läggas i primärvård och hemsjukvård, där finns de verkliga ”lotsarna”.

Jag sommarjobbade som sekreterare i hemsjukvård några somrar (jag utbildade mig under den tiden till något helt annat, inom helt annat område, men var och är intresserad av vård. Min mamma är sjuksköterska och jobbade några år som sjuksköterska i hemsjukvården; skrev in och ut patienter m.m.).

På den tiden fanns t.ex. kurator som gjorde en noggrann undersökning om hemförhållandena innan en patient skickades hem. Arbetsterapeut gjorde bedömning om hjälpmedel behövdes, ramp fixas för rullstol osv. Och sjukvårdspersonal var inblandad (läkare, sjuksköterska).

Detta verkar dock vara en helt gången tid nu knappt 30 år senare och vara något vi inte har råd med längre, ens i rudimentär form? Istället ska det till ”vårdlotsar”.

Nej, som sagt ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”:

”[De är] För skröpliga för att välja?

Drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg, visar en ny, ännu opublicerad studie från Karolinska Institutet.

De äldre kan inte agera som rationella och välinformerade kunder och bidrar därmed inte till en marknadsmässig korrigering av kvaliteten inom vård och omsorg, skriver Mats Thorslund, Bettina Meinow och Marti Parker./…/

I Stockholm har utvecklingen gått långt. Den som där beviljats hemtjänst får en lista på mellan 70 och 102 utförare att välja mellan [ett styvt jobb att välja! Och att välja rätt!!].

Utan några varudeklarationer!

Om man då väljer fel och inte blir nöjd kan man alltid välja om [sägs det käckt!?].

För en frisk 40-talist som valt fel läkare är detta ingen stor sak.

Men för den äldre med flera sjukdomar är det kanske svårare. Har man svårt att förflytta sig blir sannolikt valet ändå den vårdcentral som ligger närmast.

Det kan vara svårt att säga att man vill byta hemtjänst efter att ha mött åtminstone delvis samma personal under ett antal månader [Jo, pinsamt].

För att inte tala om de – ofta demenssjuka – äldre som flyttat in på ett vård- och omsorgsboende där det skall mycket till för att man själv eller med hjälp av anhöriga bestämmer sig för att flytta till ett annat boende.

Men framförallt – kan man själv välja? Har man förmågan att söka information om de olika alternativen och därmed möjlighet att utöva den konsumentmakt som antas leda till kvalitetsförbättringar?

I det kommande numret av den vetenskapliga tidskriften Social Science & Medicine visar vi att drygt hälften av ett representativt urval av befolkningen som är 77 år eller äldre saknar de förmågor som behövs för att själv kunna välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg.

De har inte förmågan att agera som den rationella och välinformerade kund som ligger till grund för det marknadsekonomiska antagandet om automatisk kvalitetskorrigering.

Att kunna få fram relevant information samt förstå och ta ställning till olika alternativ är avgörande om man ska kunna göra ett eget val.

Enligt våra resultat klarade en tredjedel av de som var 77 år eller äldre inte av att intervjuas över huvud taget, alternativt kunde inte göra ett enkelt minnestest.

Ytterligare 20 procent hade svårt att klara test på förmågan att till exempel hitta rätt telefonnummer och att förstå instruktioner på en medicinförpackning.

Dessa äldre skulle sannolikt behöva hjälp med valet av utförare, även om en del skulle kunna tala om vilka egenskaper de tycker är viktiga hos en vårdgivare.

[Se ovan om s.k. vårdlotsar och vad de egentligen kan (och får?) utföra. Har vårdlotsarna sjukvårdskunnande? Kunde deras sjukvårdskunnande användas betydligt bättre och effektivare i så fall? I ordinarie vård t.ex.?].”

Ur ”Så kallad valfrihet…”

Ja, vi håller verkligen på att få en allt ojämlikare vård, skola och omsorg. Det gör mig så oerhört upprörd.

Men detta med nedskärningar i vården (skolan och omsorgen) är inget ofrånkomligt menar lektorn vid Malmö högskola Daniel Ankarloo (bland andra), det finns andra vägar att gå. Den politik som förs nu handlar om ideologi och inget annat, INTE den enda sanningen eller ens vetenskaplig sanning.

Dvs. vi kan faktiskt välja, det finns olika ideologier, och vi kan välja vad slags samhälle vi vill ha.

Kommer att blogga mer om kritiken mot Harvardprofessorn i ekonomi, Greg Mankiw (var rådgivare till Bush i ekonomi), vars studenter tågade ut från hans undervisning och skrev ett öppet brev till honom om hans ensidiga och vinklade grundläggande undervisning i ekonomi.

Se också bloggen anti-Mankiw och ”detta är varför vi är anti-Mankiw”.

Tack Lars Pålsson Syll för tipset!

Den sociala välfärdsstaten, bortom ideologi – är högre skatter och starka ’trygghetsnät’ inte förenliga med en blomstrande marknadsekonomi?”

”Jo, absolut,” säger Jeffrey D. Sachs… 

Läkarna Lars-Erik Hansson och Simon Larsson skriver också i artikel att ”Vårdvalet styr resurser till dem som är friskast”

Se också ”Borgerlig syn på omänsklig sjukvård, mer om privatiseringar och om Reinfeldts förljugna allmänintresse…” samt alla tidigare inlägg angående vårdval.

Ja, som Daniel Ankarloo skriver (se postningen ”Försörjningsbördan och ålderschocker…”, exakt samma retorik används i USA faktiskt! Ja, nyliberalerna använder samma retorik över hela världen!?

”… den politiska högern [har] lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och vetenskapliga argument.

Det de kallar ‘ekonomiska realiteter.’

Finansminister Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning./…/

I själva verket, menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbild och rörelse som har en stark och vetenskaplig bas.”

Och slutligen, kolla f.d. folkhälsoläkaren Ingrid Eckermans blogg.

Ja, säljs människor på auktion till riskkapitalbolag, som i gamla dagars fattigvårdsauktioner? 

För man säljer faktiskt de människor som bor i dessa hus, eller som kommer att bo i dem, på auktion. Vad vore dessa hus värda utan dess invånare?

”En nations storhet mäts i hur den behandlar sina svagaste medlemmar.”

(Ghandi)

Annonser

§ 13 svar till Mer om äldrevård…

  • k skriver:

    Jeffrey Sachs i artikeln ”The New Progressive Movement” i New York Times:

    ”OCCUPY WALL STREET and its allied movements around the country are more than a walk in the park. They are most likely the start of a new era in America.

    Historians have noted that American politics moves in long swings.

    We are at the end of the 30-year Reagan era, a period that has culminated in soaring income for the top 1 percent and crushing unemployment or income stagnation for much of the rest.

    The overarching challenge of the coming years is to restore prosperity and power for the 99 percent.

    Thirty years ago, a newly elected Ronald Reagan made a fateful judgment: ‘Government is not the solution to our problem. Government is the problem.’

    Taxes for the rich were slashed, as were outlays on public services and investments as a share of national income.

    Only the military and a few big transfer programs like Social Security, Medicare, Medicaid and veterans’ benefits were exempted from the squeeze.

    Reagan’s was a fateful misdiagnosis.

    He completely overlooked the real issue — the rise of global competition in the information age — and fought a bogeyman, the government.

    Decades on, America pays the price of that misdiagnosis, with a nation singularly unprepared to face the global economic, energy and environmental challenges of our time.”

    Sachs säger alltså i slutet av detta citat ungefär:

    ”I decennier så betalar USA priset för denna feldiagnos från Reagans sida, med en nation som är oförberedd för att möta de globala ekonomiska, energi- och miljömässiga utmaningarna idag.”

    Men alliansen i Sverige traskar glatt i hans spår. Och gör det med oerhörd hastighet.

  • k skriver:

    ”Ja, vad händer patienterna om dessa vårdbolag går i konkurs?”

    som en kommentator till bloggpostningen ”Riskkapitalbolag bör förbjudas äga vårdbolag” av Jinge.

    Veronica Palm skriver om detta i postningen ”Sjukhus slår igen, skolor går i konkurs. Vem tänker på barnen?”

    Se ”Privat barnsjukhus stänger”, samt om barnsjukhuset Martina på wikipedia.

  • k skriver:

    Och i bloggpostningen ”Sveriges sjuka vård har skördat fler ‘framgångar”! kan man läsa:

    ”De som är satta att utföra välfärd verkar mer upptagna med att spara och tjäna pengar än att utföra välfärden. Äldrevården är en kassako för riskkapitalbolagen.”

    Jamen, är det inte faktiskt så?

      • k skriver:

        Anders Lindberg undrar i ledare i Aftonbladet idag om Carema har sponsrat (M):

        ”Skandalomsusade vårdkoncernen Attendo ägdes tidigare av miljardären och greven Gustaf Douglas, ledamot av Moderaternas partistyrelse.

        Inför valet 2006 drev Gustaf Douglas den så kallade Rosenbadsfonden som samlade in privata donationer till Moderaterna. Uppdraget i partistyrelsen fick han som tack för hjälpen.

        Rosenbadsfonden och andra insamlingar var en av förutsättningarna för att ge Moderaterna resurser att vinna valet.

        De senaste åren har närmare 90 miljoner kronor samlats in. Alltihop från hemliga bidragsgivare.

        Under samma period har vårdkoncernen Carema gått från en vinst på under 100 miljoner till över 600 miljoner. Skattepengar som bolaget har fört över till skatteparadis.

        Kristina Axén-Olin var tidigare finansborgarråd i Stockholm och vice ordförande i Moderaterna. Efteråt blev hon ”etisk rådgivare” åt just Carema.

        Hon togs bort från hemsidan när vårdskandalen inleddes.

        Vårdkoncernerna och Moderaterna verkar leva i någon slags politisk och personlig symbios.

        Henrik Borelius, VD för Attendo är bror till Maria Borelius, tidigare moderat minister. I Stockholm har moderaten Birgitta Holm gått direkt från kommunstyrelsen, som beställer vård, till en chefsbefattning på Carema.

        Och så vidare./…/

        Och nu, när Moderaterna gör allt för att rädda systemet med riskkapitalister och obegränsat vinstuttag i välfärden, måste frågan ställas.

        Var den moderata politiken egentligen bara en väntjänst till dem som bekostade valsegern?”

  • k skriver:

    Ankarloo:

    ”Relativt nyligen kom till exempel en rapport som sade att demensvården behöver 10 miljarder extra i resurser för att klara en bra standard.

    Det motsvarar ca 0,3 % av BNP idag eller ca en tiondel av de skattesänkningar som skett under förra mandatperioden.

    Och finansdepartementet har redan gjort en uträkning med en personaltäthet som följer den åldrande befolkningen fram till 2050 och där finns inget som helst finansieringsproblem.

    Detta utan skattehöjningar. Och utan fler arbetade timmar i ekonomin.”

    I ”Högern urholkar Sverige” kan man läsa:

    ”Alla alarmistiska rapporter om drastiska kostnadsökningar saknar helt grund. Men vårdföretag och marknadsliberaler använder dem som påtryckning för privatiseringar och högre pensionsålder.

    Visst, andelen äldre kommer att öka, men ökningen beräknas endast motsvara en skattehöjning med en procentenhet, enligt Sveriges Kommuner och Landsting.

    Och de intäkterna kan säkras på annat sätt.

    Allt annat är bara påhittade scenarier, inga verkliga prognoser. Det är viktigt att känna till. Sverige är exceptionellt rikt, och välfärdsfinansieringen är stabil på mycket lång sikt.

    Problemet är att våra gemensamma pengar inte kommer oss till nytta.

    Hotet för välfärden är inte någon ‘äldrechock’ eller svaga finanser.

    Hotet är snarare regeringen. För lite resurser till välfärden äventyrar våra åtaganden i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och skollagen.

    Men lag är lag och kommuner och landsting som har det svårt ekonomiskt borde skicka notan till Anders Borg, menar Ankarloo. Det är Borg som minskar stöden till dem och som samlar pengarna på hög i staten.

    Arbetarrörelsen måste våga utmana Borg. Hindret för full sysselsättning och stark välfärd är inte pengar. Det är ideologi.”

    Och mer om ”Om eliter som smickrar sig med att fattigdom och andra tillstånd är självvalda tillstånd…”

  • k skriver:

    F.d. läkaren Ingrid Eckerman om hur arbetsmiljön i vården påverkas:

    ”Arbetsmiljön

    Delvis fick jag detta bekräftat när en arbetsmiljöundersökning genomfördes i SLSO, den förvaltning som hade hand om all landstingsägd primärvård, geriatrik, psykiatri och lite till. Där hade man genomfört en organisationsförändring där verksamhetsansvaret delegerades till verksamhetschefen på plats. Det medförde att arbetstagarna kunde både få information och påverka dels direkt via medarbetarsamtal, arbetsplatsträffar och kafferumsprat, dels indirekt via de valda ombuden i samverkansgrupperna.

    Man använde en enkät som använts framför allt på stora privata företag. Det fanns alltså gott om jämförelsematerial. Resultatet för SLSO blev en topplacering. (Offentlighetsprincipen gäller, och detta kan inhämtas ur protokoll från samverkansgrupper mm.) Min slutsats var att det inte är privat/offentligt som är avgörande.

    Jag tror inte att inflytandet inom de privata vårdbolagen (som tenderar att ta över små företag) är så värst mycket större än inom landstingsägd verksamhet. Däremot har man inom offentlig verksamhet varit dålig på att utnyttja möjligheterna att föra ner besluten i verksamheten.

    Att arbetsmiljön kan vara dålig inom privat verksamhet har framkommit framför allt genom enskildas berättelser, ibland fackens larm. Här gäller inte offentlighetsprincipen. Tystnaden är större.

    Kvaliteten

    Det finns bra och det finns dålig kvalitet i såväl privat som offentligägd verksamhet. Styrmedel idag är beställningar och uppföljningar – det finns bra och det finns dåliga.”

    Och hon skriver om Arbetsvillkor och drift:

    ”Otrygg anställning (texten från 2000)

    När privatisering av vården diskuteras talas huvudsakligen om de positiva effekterna för dem som arbetar i vården. Upphandlingsförfarandet innebär dock åtskilliga osäkerhetsfaktorer som i slutändan kan medföra en försämrad arbetssituation för många.

    • Arbetsmiljön blir både bättre och sämre. Visserligen blir det åtminstone på små företag närmare till besluten, men pressen att jobba 120 procent kan bli större. I ett litet företag blir det närmare till besluten, vilket brukar uppfattas som positivt ur arbetsmiljösynpunkt. Besluten styrs dock av avtalet med beställaren. På större företag är det tveksamt om de anställda kommer att uppleva att besluten ligger närmare.

    • Vart 3-5:e år kommer alla anställda att utsättas för möjligheten att få byta arbetsgivare. Tiden från det att beställaren börjar fundera över nytt förfrågningsunderlag tills en eventuell ägare tar över kan beräknas till 1-2 år. Under denna tid lever personalen i osäkerhet om framtiden. Det är troligt att detta kommer att öka den psykiska pressen./…/

    Ett landstingsägt sjukhusbolag kan förlora verksamheten på det egna sjukhuset till ett utländskt vårdföretag, men vinna verksamhet på ett privat sjukhus. Ägarförhållandena kan komma att bli svåröverskådliga, det blir svårt för personalen att förstå vem som är deras arbetsgivare.

    • Erfarenheter från utländska företagsetableringar i Sverige visar att det kan vara svårt för utländska företag att förstå den svenska arbetskulturen med samarbetsavtal, inflytande, ständig kontakt med de fackliga organisationerna. Detta kan bidra till dålig arbetsmiljö.

    • Ägarna måste ta en stor del av sin arbetstid för att arbeta med anbud.

    • Vid personalägt företag riskerar ägarna att få gå om en ny entreprenör vinner avtalet.

    6. Mer rörlighet, mindre samverkan (texten från 2000)
    • Det är troligt att dessa förhållanden kommer att leda till att folk börjar söka sig bort då det blir dags för ny upphandling. Kanske vill man vara kvar hos gamla arbetsgivaren, eller så är man inte nöjd med de anställningsvillkor man erbjuds. Rörligheten kommer att öka, det blir svårare att bygga upp välfungerande team och svårare att bygga upp samverkan med omvärlden.

    • Så länge bristen på vissa personalkategorier kvarstår så kommer dessa att välja sin arbetssituation och välja bland tilltänkta arbetsgivare. Genom att byta arbetsplats ofta kommer de att i praktiken fungera som konsulter eller inhyrd personal, utan långsiktigt ansvar för verksamheten. På detta sätt avsäger de sig ledarskapet.”

    Läs vidare i länkad postning.
  • k skriver:

    Och vad gäller vårdval så är informationen asymmetrisk mellan de olika aktörerna på sjukvårdsmarknaden som Peter Gerlach skriver i boken ”Nationalekonomi för vänstern” i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?”.

    Han skriver på sidan 56:

    ”Ännu större problem skapar dock informationsgapet på marknader för trovärdighetsvaror. Sjukvård är ett av de bästa och vanligaste exemplen på trovärdighetsvaror. Läkare och patient har olika mycket information om kroppen, olika sjukdomstillstånd och risker./…/

    … dessa skillnader i kunskap blir ännu mer problematiska på grund av den stora osäkerheten som förknippas med sjukvård. Är det behandlingen som gjort dig frisk eller är det kroppen själv som bekämpat sjukdomen? Var läkemedlet du fick helt onödigt eller nyckeln till ditt tillfrisknande? Här finns uppenbara risker för att vårdgivaren utnyttjar sitt informationsövertag./…/

    I ett system där patienten betalar direkt till vårdgivaren är risken för överbehandling större, medan ett system där ett försäkringsbolag både utför behandlingen och betalar för vården finns risken för underbehandling. Utöver dessa två problem finns risken att vårdgivaren ger en enkel behandling men tar betalt för en sofistikerad [något som tydligen skett i både Stockholm och Göteborg, belagt där och skrivet om].

    Det här är problematiskt inte bara eftersom det innebär en ren inkomstöverföring från patient till vårdproducent utan också för att sjuka som en konsekvens av detta kan bli mindre benägna att uppsöka vård, vilket i sin tur kan leda till att insatser sätts in senare än vad som är optimalt.”

    Ekonomisk forskning har också visat att just på sjukvårdsområdet kan producenter av sjukvård öka efterfrågan på sina produkter. Vilket enligt Gerlach inte är något nytt Även om det kan låta cyniskt som han skriver..

    Och som sagt så har det visats i en stor kanadensisk studie att dödligheten är högre i privat vinstdriven sjukvård jämfört med privat icke vinstdriven.

  • k skriver:

    ”Jo, det spelar roll om vården är privat eller offentlig”

    “Det kan synas okontroversiellt att låta en verksamhet övergå från offentlig till privat utförare, men i själva verket handlar det två fundamentalt olika former.

    När motivet för att bedriva verksamheten vänds från att styras efter behov till att styras för vinst påverkas allt: bemanning, belöningssystem, mentalitet, organisation, ledning, kontroll, uppföljning.

    Framför allt förändras synen på de äldre.

    I stället för att se de gamla som människor som ska respekteras och vårdas i solidaritet efter sina behov, förvandlas åldringarna till varor vilka som helst; något att tjäna pengar på.

    Det hjälper inte att personalen sliter och gör så gott de kan. Förutsättningarna maler obönhörligt ner alla humana ansträngningar till slut.”

    Lars Taxén, Docent, Aktiv inom Nätverket för Gemensam Välfärd
    Artikel på Aftonbladet debatt 11 november 2011 – länk

  • k skriver:

    Se bloggen Ett hjärta RÖTT om marknadsvärde går före människovärde?

    Hon hänvisar till Lena Lena Sommestad i blogginlägget ”Corporate responsibility?”:

    ”Inför det faktum att konkurrensutsättning och privatisering visar sig leda till stora risker och problem, så hävdar man helt frankt att ansvaret för den dåliga kvaliteten ligger på politikerna .

    ‘Kommun och landsting måste få hjälp och verktyg att kontrollera kvalitén på de tjänster som handlas upp. Det är en helt annan roll att gå från utförare till beställare. Det måste finnas bättre möjligheter att följa upp att de tjänster som beställts håller måttet’ säger till exempel Marie Reinius på Svenska Riskkapitalföreningen (SvD).

    Frågan är varför inte företagen själva kan ta ansvar för sitt eget kvalitetsarbete? Av vilket skäl ska politiker överhuvudtaget anlita privata företag, om detta kräver en långt mer omfattande och kostsam tillsyn än om verksamheten bedrivs i egen regi?

    Det finns också skäl att ställa frågan hur det kommer sig att näringslivet har så stora förväntningar på kommunernas förmåga att upphandla och bedriva kontroll, när kommuner enligt näringslivets egen lobbying inte förmår göra något som är betydligt mindre krävande: att organisera och kontrollera sin egen verksamhet.”

    Eller ens i första vändan tillhandahålla och organisera bra vård. Skulle de vara bättre på att kontrollera den istället? Jag får inte ihop det.

    ”Det finns ett begrepp som svenska vårdföretag och riskkapitalbolag borde reflektera över: corporate social responsibility. Om näringslivet vill få en chans att verka inom områden som tidigare har organiserats av medborgarna själva, med non-profit som utgångspunkt och allmänintresset i fokus, så kräver det att näringslivet självt tar ett ansvar. Det duger inte att några privata företag drivs med god kvalitet. Alla aktörer måste gå att lita på.

    Min egen slutsats är sedan länge att privata vinstintressen ska hållas utanför den gemensamma välfärden. När nu de privata företagen kräver att medborgarna – utöver att uthärda skandaler och ekonomiska förluster – ska upprätta en kostnadskrävande tillsyns- och kontrollverksamhet, därför att företagen själva inte kan svara för sitt eget kvalitetsarbete, då borde gränsen vara nådd för fler.”

    • k skriver:

      En kommentator skriver tänkvärt:

      ”Jag minns att för tio år sedan pratade en föreläsare om ‘vårdpluralism’ och gjorde antagandet att det skulle behövas en stor och kostsam kontrollapparat för att se till att alla dessa nytillkomna så kallade aktörer av olika slag skulle sköta sig.

      Tanken att det kunde gå åt helsike är alltså inte ny, det gällde bara att tänka efter i förväg.

      Det är ju en intressant paradox att ökad ‘frihet’ måste åtföljas av större kontroll för att (möjligen) fungera.”

      En Kerstin Eldh skriver:

      ”Maria Larsson ger Socialstyrelsen i uppdrag att jämföra skillnader mellan privat och offentlig omsorg.

      Är det någon som tror att utredningen är tänkt att visa hur den offentliga omsorgen har förändrats av konkurrensen med den privata?

      Vi som jobbat inom offentlig sektor när den skulle förberedas för upphandling eller utförsäljning vet att verksamheten försämrades. Vi fick höra hur mycket effektivare privat företagsamhet var och våra synpunkter på verksamheten förlöjligades eller ignorerades.

      Det enda rimliga när det gäller gemensam välfärd som vi alla betalar till, är att den styrs av de som jobbar med den, de som använder den och folkvalda politiker i en gemensam styrelse med nära anknytning till verksamheten.”

      Och en David skriver:

      ”Det inger hopp att det inom S finns intellektuella som du, Kajsa Borgnäs, Mikael Damberg, Leif Pagrotsky, Marika Lindgren-Åsbrink mm som lutar er mer åt vetenskap och kunskap än ideologi och dogmer.

      Jag undrar därför hur du ser på följande tre problem med valfriheten inom välfärden, som ledande progressiva ännu inte lyckats beröra:

      (1) enligt forskare som t ex Barry Schwartz kan ökad valfrihet göra oss mindre lyckliga. Hur kan progressiva få med detta perspektiv i valfrihetsdebatten?

      Detta eftersom ny forskning inom detta område säger att människor antingen är maximizers – får ångest inför beslut, tar lång tid på sig att samla info om alla alternativ och mår dåligt över att tänka om gräset är grönare i de fall då alternativen är snarlika – eller satisficers – kör på ett kriterium, uppfylls detta blir vi lyckliga.

      Eftersom antal val vi måste göra har ökat rejält senare år förklarar också detta varför t ex depression ökar i västvärlden för maximizers. Satisificers påverkas troligtvis inte.

      För mer om ämnet se t ex senaste Fokus.

      (2) För i stort sett alla tjänster inom välfärden kommer producenten ha ett informationsövertag över oss konsumenter, det råder en informationsassymetri enligt forskningen se t ex SNS rapporten, varför vi inte kommer att bedöma läkaren för den vård vi får (vi kommer inte ha kunskapen om att just vår läkare är bättre än andra läkare på knäoperationer) utan snarare t ex det bemötande vi får (jättefräscha lokaler!) vilket inte har en tydlig koppling till målet med välfärden eller t ex vården som ju var att få mitt knä bra igen.

      Finns det några progressiva förslag för att komma tillrätta med detta?

      Det finns här en stor risk med lösningen som många inom M och S förespråkar ‘låt konsumenten sätta kvalitetsbetyg så vi sen kan jämföra och välja bort’ eftersom betygen kommer avspegla t ex glädjen hos de elever som går i skolor som har coola lokaler och där man får en dator medan skolor som är trista men ger en grymt bra utbildning för framtiden får sämre betyg (det förstår man ju såklart inte när man är 18 år och ska sätta betyget).

      (3) För delar av välfärden är det problematiskt att byta leverantör om man inte är nöjd vilket ju är ett av kraven för att en marknadsekonomi ska fungera bra, t ex byter äldre extremt sällan äldrevård och att byta skola eller dagis motsätter sig många av flera naturliga orsaker. Se t ex SNS rapporten, Jonas Vlachos mfl.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mer om äldrevård…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: