Om RUT – eller ”tjänsteflicka på beställning?”

12 november, 2011 § 19 kommentarer

”Helt i linje med ökande klasspolarisation så gör den klassiska hållningen av undergivenhet en smygande comeback”

skriver Barbara Ehrenreich redan 2000 i sin artikel ”Maid to Order – The Politics of other women’s work” eller ungefär ”Tjänsteflicka på beställning – andra-kvinnors-arbete-politiken” om förhållandena i USA.

[Uppdaterad 18 november, se slutet].

Snabbt och litet fritt översatt:

”’Vi skrubbar era golv på det gammaldags sättet, på händer och knän [alla fyra]’ skryter broschyren från Merry Maids [Merry Maids blir översatt ungefär ’Glada tjänsteflickor/hembiträden/jungfrur’], den största av de bostadsstädningsinrättningar som har sprungit upp [som svampar ur jorden] de senaste två decennierna.’ [USA är före oss även där och vi härmar allt idiotiskt de gjort]. 

Detta är inte den kroppshållning som självständiga ‘städdamer’ villigt antar – vilka föredrar, precis som de flesta andra människor som städar sina egna hem, att hantera sin mopp från en stående position.

I sin omfattande guide från 1999 angående husligt arbete, Home Comforts [ungefär bekvämlighet i hemmet], så varnar Cheryl Mendelson: ’Be aldrig en hyrd städare av hemmet att göra rent dina golv på händer och knän; denna önskan kommer troligen att ses som nedvärderande.’

Men i ett samhälle i vilket 40 procent av välståndet ägs av 1 procent av hushållen medan de 20 procenten i botten rapporterar negativa tillgångar, så köps förnedringen av andra med lätthet.

Knäskydd kom in i amerikanskt politiskt samtal som en slags ‘eftergift’ för de könsmässigt underordnade [merparten av dem som städar i hemmen är kvinnor och amerikanska män var ganska ovilliga att hjälpa till med hushållssysslor?].

Anställda hos Merry Maids, The Maids International och andra tjänstestädningsföretag tillbringar timvis varje dag på dessa bisarra påhitt [knäskydden alltså], medan de torkar bort lämningarna efter dem som lever i överflöd./…/

Jag tillbringade tre veckor i september 1999 som anställd i Portland, Maine, hos The Maids International tillsammans med mina teamkamrater, städande cirka 250 skurgolv, badrum, kök och entréer som krävde hand-och-knä-behandling [se boken ovan].

Det är en annorlunda värld därnere, [befinnande sig] på knänivå, en som få vuxna frivilligt skulle äntra.

Här hittar du ingrodda ’dammstrukturer’ sammanhållna av hundhårsmaterial; torkade bitar av pasta fastlimmade vid golvet i sin sås; de stelnade resterna av köttsaft, geléer, preventivkrämer, spyor och urin.

Ibland stöter du också [faktiskt] på en del fragment av levande människor: ett barns ben, som stampar förbi i avsky över hembiträdet som fortfarande är närvarande när han kommer hem från skolan; men mer vanligt är Joan&David-beklädda fötter och de elektrolyserade vaderna [vad det nu är???] hos hemmets ägarinna.

[Skor från Joan&David för ca 1 600 svenska kronor, förmodligen finns det betydligt dyrare skor än dessa!]

Tittar du upp kan du finna denna person [husets ägarinna] stående där stirrande på dig, med armarna i kors, i förväntan att få se en fläck som missats.

Vid sällsynta tillfällen kan hon försöka hjälpa dig på något slags vagt symboliskt sätt, genom att flytta kakaduans ställning till exempel, eller ursäkta för de tappade bladen vid miniatyrträdet som står inomhus.

Dock, för det mesta kommer hon inte att se dig alls och kan till och med sätta sig ner med sin post vid ett bord i samma rum som du städar, där hon skulle vara komplett omedveten om din existens såvida du inte kröp under bordet och började tugga på hennes anklar.”

Ehrenreich skriver vidare om hemmet att (näst sista sidan i artikeln):

”Det är också den plats där dina barn uppfostras/växer upp och det de lär sig ganska kvickt är att vissa människor är mindre värda än andra.

Ännu bättre löner eller arbetsförhållanden kommer inte att radera ut hierarkin mellan en som anställer och hans eller hennes hemhjälp, därför att hjälpen vanligtvis finns bara därför att den som anställer städhjälp har ’något bättre’ att göra med sin tid, som en rapport angående tillväxten av städtjänster uttrycker det, utan att dock märka den uppenbara undermeningen att den städande personen själv inte har något bättre att göra med sin tid.

I en familj som blott och bart är medelklass [inte övre medelklass eller överklass] kan budskapet bli förstärkt med varningen att detta är där du kommer att sluta om du inte försöker hårdare i skolan.

Hushållsarbete definierar en relation mellan människor, som en radikal feminist en gång föreslog, när den, ojämlikt fördelad mellan sociala grupper, förstärker redan existerande ojämlikheter.

Smuts tenderar med andra ord att fastna på dem som tar bort den [så att säga] – ’sopmannen’ och städtanten.’

Eller, som städentreprenören Don Aslett sa till mig med viss bitterhet – och detta är icke att förglömma en framgångsrik man, styrelseledamot för en industriell rengöringsservice och ofta förekommande TV-gäst – ’hela mentaliteten därute är att om du städar så är du drägg.’

Ett av de ’bättre’ saker de som anställer hemhjälp ofta vill göra med sin tid är naturligtvis att tillbringa den med sina barn.

Men ett underliggande problem med postnittonhundratalsbarnfostran är, som Deidre English och jag argumenterade för i vår bok For Her Own God [För hennes eget bästa] för flera år sedan, att detta har avskiljts från varje sorts meningsfullt syfte.

Medan ’föräldraskap’ en gång betydde att instruera sina barn i nödvändiga sysslor; så är det idag mer troligt att det koncentreras kring en ensidig konversation som börjar med ’Och hur var skolan idag?’

Ingen vill sätta barnen i arbete att rensa ogräs och sy/virka; men i tomrummet som det moderna hemmet är, så är relationer med barnen ofta ansträngda.

Litet lågkvalitativ tid spenderad på att diska eller vika tvätt tillsammans kan bidra med ett komfortabelt utrymme för förtroenden – och ge barnet värdigheten i att veta att han eller hon är deltagare i och inte bara en produkt av arbetet hemma.

Det finns ytterligare en lektion som tjänsteekonomin lär ut till sina förmånstagare och, vilket är ytterst bekymmersamt, barnen hos dessa. Att bli städad efter är att vinna en särskild viktlöshet och okroppslighet.

Nästan alla klagar över våldsamma videospel, men betald städning hemma har samma följdavskaffande effekter: du skäller ut bondtölpen i blodröd ilska och fortsätter vidare; du släpper sockorna väl vetande att de så småningom kommer att lyfta sig själva, tvättade och vikta, tillbaka på sin ’bostadsplats’.

Resultatet blir en sort virtuell existens i vilken avfallsspåren efter dig verkar gå upp i rök av sig själv [vilket i förlängningen kan få diverse konsekvenser, både för dig, dina närstående och samhället i stort].

Spill sirap på golvet och den städande personen kommer att skrubba bort det när hon kommer på onsdag.

Lämna Wall Street Journal spridd omkring din flygplansstol [senare som vuxen] och flygvärdinnor och flygstewarder kommer att ta rätt på denna sedan du lämnat planet [ja, det ser för jäkligt ut överallt när man kliver av planet när man rest över Atlanten t.ex.!]./…/

Individuella situationer ändrar sig naturligtvis, på sätt som kringgår generella omdömen.

Vissa människor – de äldre och handikappade, föräldrar till nyfödda, astmatiker som behöver zoner fria från allergener – kan mycket väl behöva hjälp att utföra det som omvårdnadspersonal kallar ’ADLs’ eller allmän daglig livsföring och kring detta beroende borde ingen skam häftas.

I en generösare social ordning så borde tjänster för hushållsskötsel bli subventionerade för dem som har hälsorelaterade orsaker att behöva dessa – en åtgärd som skulle generera en massa nya jobb för dem med mindre utbildning som nu städar hemmen till de mest välbeställda.

Och i en mindre könsdelad samhällelig ordning skulle män och pojkvänner bli mer villiga att ta sin del av sysslorna [fast så är det väl redan i många svenska hem liksom i många amerikanska, dock kanske inte alltid i de mest välbeställda hemmen, där både män och kvinnor har ‘viktigare saker’ att uträtta?].

Hur som helst så löser vi saken i våra individuella hem, den moraliska utmaningen är, enkelt uttryckt, att synliggöra arbete igen: inte bara skrubbandet och dammsugandet utan allt hackande/rensande, travande, hamrande, borrande, böjande och lyftande som pågår för att skapa och bibehålla en miljö som är möjlig att bo i.

I en alltmer ekonomiskt ojämlik kultur, där så många av de välbeställda viger sina liv åt sådana icke riktigt synliga sysselsättningar som varumärkesförsäljning [??], imageskapande och opinionsundersökningar, tenderar sådant verkligt arbete – på det gammaldags arbetssättet, som tar hand lika väl som öga i anspråk, det som tröttar kroppen [och inte bara huvudet/hjärnan] och direkt förändrar den fysiska världen, att försvinna ur sikte [dvs. man ser det helt enkelt inte].

Min generations feminister försökte föra upp en del av detta i ljuset, men, som upptagna professionella kvinnor som flydde från huset på morgonen, så lämnade de [vi] projektet oavslutat, debatten avbruten mitt i meningen, de nobla intentionerna ouppfyllda.

Förr eller senare kommer dock någon annan att avsluta arbetet.”

Anledningen till denna postning: Bredvid en av mina systrar bor en ung familj med ganska goda inkomster och (endast) två barn, tror jag. Huset de bor i är utbyggt i flera omgångar (fult i mitt tycke!) och min syster berättade att de har städhjälp och troligen gör RUT-avdrag. Detta fick mig att tänka till.

Jo, jag tycker att det är ”magstarkt”, hittar inget bättre uttryck, för jag blir så upprörd över det som sker i samhället och hur det är.

Min syster sa förklarande att:

”De vill kunna vara med sina barn mer.”

En annan nära släkting till oss sa:

”Men de ger arbete till en arbetslös.”

Jag blir alldeles matt. Nej, jag gillar inte detta.

Jag försökte kontra med att istället för att subventionera städning för helt friska, välbetalda, så skulle dessa pengar kunna användas i vård, skola och omsorg, dvs. till dem som VERKLIGEN behöver hjälp. Ge arbete där till arbetslösa. I något som VERKLIGEN är behjärtansvärt och där man verkligen kan göra en insats – en viktig insats.

Jo, den sociala välfärdsstaten, med högre skatter och starka trygghetsnät är visst förenligt med en blomstrande marknadsekonomi.

Och jag fortsatte med att:

”Och hur är det för ensamstående föräldrar? Har de råd att anlita städhjälp?”

Trots rut-avdraget är tjänster i hemmet fortfarande för dyrt för många säger länkad artikel.

”Rut-debatten ställer kvinnor mot kvinnor”:

”Det är ju inte som att någon av de berörda bryr sig, inte egentligen.

Jag skulle istället vilja ifrågasätta själva idén om att barnfamiljer inte har tid. Mina föräldrar hade jättemycket tid. De lekte aldrig med oss barn, vi fick sysselsätta oss själva, vi hade inga ‘aktiviteter’, och om vi ville någonstans fick vi vackert cykla.

Jag tror att skälet till att folk är så stressade är att man måste vara så jävla lyckad nuförtiden, särskilt familjelivet måste vara perfekt.

Livspusslet är inte en realitet, det är helt enkelt bara resultatet av en olycklig myt. Och den som är stressed på riktigt borde nog tagga ned istället för att lägga sin tvätt i händerna på någon annan, oavsett om denna annan befinner sig i hemmet eller tunnelbanan.”

Vad lär sig dessa barn om städning? Kunde de rentav hjälpa till med städningen hemma? Och samtidigt vara tillsammans med sina föräldrar? Se Ehrenreich ovan! Är verkligen dessa föräldrar mer med sina barn eller använder de detta skäl för att urskulda sig? För mig får de gärna skämmas. Jag unnar dem det så väl.

Mina båda föräldrar jobbade från äldsta barnet av sex var 16 år (det yngsta var då 4 år). De klarade sina jobb (pappa chefsjobb och mamma också under en period i ledarjobb), en stor familj, en stor trädgård, tvätt av kläder, städning av hus, skötsel av djur. Hade nog haft råd att betala hjälp i hemmet, men jag tror inte de skulle ha utnyttjat RUT om det funnits då.

Kanske skulle de ha kunnat vara mer med oss? Men det berodde nog mer på den sorts personligheter de var/är att vi hade den slags familj vi hade. Vi barn cyklade till aktiviteter, men blev också skjutsade, så det var inte så att våra föräldrar aldrig skjutsade oss.

Jo, jag tror relationen föräldrar-barn är viktig (och jag har en massa tankar om det och står helt klart på barnets sida där), men befrämjas denna relation av RUT eller några sådana åtgärder?

[Tillägg 13 november: Jag har adderat citat och länkar i kommentarer till denna postning istället för att lägga till allt detta i själva postningen, se nedan.

Läsningen kanske kräver sin lilla tid, men man kanske kan komma tillbaka till och läsa vidare?]

Uppdatering 19 november: Men nu uppdaterar jag i själva postningen. Läs Alliansfritt Sverige om RUT i ”Svarta tjänster blev inte vita” och ETC om att RUT-motståndare inte får jobb.

”Som anställd får du inte vara aktiv i organisationer som är mot Rut-avdraget. Det fick Peter och Johanna höra under jobbintervjun på läxhjälpsföretaget My Academy. Företagets vd tillbakavisar uppgiften.

ETC Stockholm har tidigare skrivit om hur läxhjälp i hemmet har blivit en kraftigt växande bransch, mycket tack vare att priserna på tjänsterna har pressats eftersom de går att dra av som hushållsnära tjänst. Ett av de största läxhjälpsföretagen, My Academy, var med och lobbade för att Rut-avdraget skulle införas.

Peter, som arbetar som pedagog (läxhjälpare) för My Academy, berättar att han fick höra under anställningsintervjun att anställda inte får motarbeta Rut-avdraget, ens på fritiden. Det hände när intervjuaren gick igenom anställningsavtalet.”

§ 19 svar till Om RUT – eller ”tjänsteflicka på beställning?”

  • k skriver:

    Skattesubventionerna går till fullt friska människors städning av deras hem, medan de allra svagaste, sjuka, äldre, dementa, människor som är helt beroende av sin omgivning råkar illa ut. Och deras röster är för svaga för att höras. Till skillnad från andras röster, som hörs mer än väl och vars röster vi matats med under mycket lång tid.

    Ja, girighet är ett uselt motiv för vård.

    Med all rätt kan man känna raseri mot blöjchef hos Carema.

    Men vi har kanske ÄNNU större anledning att vara rasande på politiker som genomfört detta???

    Redan för mer än 2 år sen skrev Carin Jämtin om att ”Skattepengar för välfärd får inte gå till kapitalister”

    ”Ledande socialdemokrat: Friskolornas och de privata välfärdsföretagens vinster ska inte gå till aktieägare. Stora delar av friskolornas vinster hamnar i aktieägarnas fickor i stället för att komma eleverna till del, trots att de privata välfärdsföretagen finansieras med skattemedel.

    Det är oacceptabelt.

    Vinsterna bör i stället användas för att höja kvaliteten i verksamheten. Jag vill därför att Socialdemokraternas partikongress i höst ställer sig bakom begränsningar av vinstuttag för välfärdsentreprenörer, skriver Carin Jämtin, oppositionsborgarråd i Stockholm och medlem av Socialdemokraternas partistyrelse.”

    Precis! Så borde det vara!

    Håller vi på att återfå fattigstugan?

    En rejäl backlash i samhället där inte minst kvinnan får ta hand om vården av gamla föräldrar, därför att den äldrevård som finns är så urusel och slimmad att man fasar för att hamna där?

    Och de som inte har anhöriga som kan ta hand om dem?

    Liksom de som inte kan betala för bättre äldrevård? Eller som inte har råd att förse sina gamla med torra blöjor, så personalen byter blöjor utan att först väga dem?

    Ett nytt Sverige där vi försäkrar oss var och en – om vi har råd? Vi lärare erbjuds sjukvårdsförsäkring så vi kan glassa förbi andra i sjukvårdskön.

    • k skriver:

      Elin Grelsson skriver så bra i ”Floskler om flexibilitet” om hurtiga uppmaningar till anställda om att

      ”… vara sina egna entreprenörer”

      om

      ”… coacher som genomför positiva övningar med anställda, om att ändra inställning istället för att bemöta kritik, att ägna mindre tid åt hat och negativa känslor och istället6 öppna sig för människor omkring sig.”

      ”Kritiken mot självhjälpsfloskler och positivt tänkande är vid det här laget omfattande. Säg den politiska skribent eller kultursida som vid det här laget inte har haft minst en text som behandlar självhjälpskulturens lyckojakt. Det blir lätt ett uddlöst, elitistisk raljerande över de som väljer att tro på tankens kraft för att förändra sitt liv.

      Om man ska kritisera den begreppsvärld där flosklerna blivit allmänt språkbruk bör man i stället rikta in sig på sättet som de ofta används för att maskera maktstrukturer och utnyttjandet av människors arbetskraft. Precis som talet om att man med tankens kraft kan förändra allt i sitt liv innebär att hierarkier döljs, betyder språket i företagsvärlden att man effektivt gör arbetet till något annat än det är.

      När diskussioner förts om huruvida man får säga ‘skitjobb’ är det alltid identifikationen med arbetet som framhålls av förfärade tyckare som menar att de som talar om skitjobb ger uttryck för klassförakt.

      Men debatten om skitjobb handlar inte om att det är mindre värdefullt att vara städerska och kökspersonal än någonting annat. Det handlar om att det oftast är otrygga arbeten, med många arbetsrelaterade skador och stressiga miljöer med få möjligheter till insyn och kontroll över sin egen arbetssituation. [ja, se det Ehrenreich skriver ovan]

      Där klingar också flosklerna extra falskt. Alla som jobbar som timanställda eller via bemanning i serviceyrken vet att de är fullständigt utbytbara. Om de blir sjuka, protesterar mot arbetsvillkoren eller låter det positiva leendet stelna för ett ögonblick riskerar de att åka ut.

      En städerska med osäkra anställningsvillkor är ingen nyckelkompetens i företaget. Någon som serverar latte på övertid, på gränsen till utmattningens rand, är inte en fri entreprenör. Kökspersonal som sliter tio timmar i sträck och ser kollegor skrika av smärta när de bränner sig på något har inte som primärt mål att positivt öppna sig för omvärlden.

      Ett jobb med skitvillkor är ett skitjobb.

      Det kan inga brandingbegrepp i världen sminka över.”

       

       

      • k skriver:

        Ja, vi har en ”Disciplinens återkomst – nu byts morot mot piska” och

        ”… moraliserande tankegångar har fått allt större utrymme.”

        Precis!

      • k skriver:

        Och här är mer moralism över människor i ”Grundavdrag ökar dygd” (litet satir behövs!?):

        ”Dygder som flit, sparsamhet och förkovran skriver P J Anders Linder om i Svenskan. Borgares lösning på alla problem låter ofta som citat ur böcker från 1800-talet och utmynnar i långa listor med ord som förmodligen beskriver dem själva och som alla andra borde efterleva./…/

        Receptet på hur dygderna ska genomföras är ofta att man ska påpeka för andra att de ska ta ansvar./…/

        … P J Anders Linder har ett mer konkret råd för att göra folk sparsamma: ”… ett grundavdrag i kapitalbeskattningen … vore ett välkommet steg på vägen mot ett dygdigare Sverige.”

        Det är naturligtvis bra att staten stiftar lagar och tar beslut som ökar dygderna. Frågan är bara varför Fredrik Reinfeldt inte beslutat om ett ‘dygdepaket’ som i ett slag slår ut lasterna i landet. Man anar i kulisserna skumma mustaschprydda socialister som önskar hugga kniven i dygdepaketet.”

        Elizabeth Warren om medelklassen i USA och dess kommande kollaps:

        ”… problemen beror inte på överkonsumtion, vilket vi vill tro och media vill få oss att tro (en myt Warren sticker hål på)!

        Det som kostar, och kostar multum, är boendet, sjukförsäkringen, bilinnehav och barnens studier.

        Med försämrade allmänna skyddsnät så är familjen oerhört sårbar ekonomiskt och flexibiliteten i ekonomin betydligt mindre mot hur den var en generation bort.

        Återigen; konsumtionsvaror är så billiga idag (genom import och stormarknader) och när man sparat på detta kanske så gott som helt och totalt så har man fortfarande enorma kostnader, som dessutom skjutit i höjden (kostnader som var betydligt lägre en generation bort), för boende, 2 bilar (för 2 familjeförsörjare i det nästan totalt bilberoende USA), sjukförsäkring och barnens studier. Som man inte klarar.

        Förlorar ena inkomsttagaren då sin inkomst genom arbetslöshet eller sjukdom, då står familjen där på pottkanten och den ekonomiska ruinen står för dörren. Skulle båda förlora jobbet eller bli sjuka, då blir det ännu värre.

        Ensamstående föräldrar har det ÄNNU tuffare.”

        Så människor har svårare att lägga undan, dvs, svårare att spara jämfört med för 30 år sedan.

        Personer som J.P. Linder lever i en annan verklighet än en stor del av Sveriges befolkning?

        Se också Barbara Ehrenreich i ”Om eliter som smickrar sig med att fattigdom och andra tillstånd är självvalda tillstånd…”

         

  • k skriver:

    Och den politik vi har är inte grundad på något ofrånkomligt. Se Daniel Ankarloo i boken ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

    I ”Högern urholkar Sverige” kan man läsa:

    ”Alla alarmistiska rapporter om drastiska kostnadsökningar saknar helt grund. Men vårdföretag och marknadsliberaler använder dem som påtryckning för privatiseringar och högre pensionsålder.

    Visst, andelen äldre kommer att öka, men ökningen beräknas endast motsvara en skattehöjning med en procentenhet, enligt Sveriges Kommuner och Landsting.

    Och de intäkterna kan säkras på annat sätt.

    Allt annat är bara påhittade scenarier, inga verkliga prognoser. Det är viktigt att känna till. Sverige är exceptionellt rikt, och välfärdsfinansieringen är stabil på mycket lång sikt.

    Problemet är att våra gemensamma pengar inte kommer oss till nytta.

    Hotet för välfärden är inte någon ‘äldrechock’ eller svaga finanser.

    Hotet är snarare regeringen. För lite resurser till välfärden äventyrar våra åtaganden i hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och skollagen.

    Men lag är lag och kommuner och landsting som har det svårt ekonomiskt borde skicka notan till Anders Borg, menar Ankarloo. Det är Borg som minskar stöden till dem och som samlar pengarna på hög i staten.

    Arbetarrörelsen måste våga utmana Borg. Hindret för full sysselsättning och stark välfärd är inte pengar. Det är ideologi.”

    • k skriver:

      S-politikern Lena Sommestad längtar efter en mer kunskapsbaserad politik, en mer intellektuell diskussion i politiken. Ja, verkligen!

      Men det finns all anledning att vara kritisk mot (s) också, som kommentatorer till intervjun påpekar. Jag håller med; de kunde vara ÄNNU mer radikala! Jag hoppas de ser och inser att många i folket efterlyser detta. För jag tror att allt fler kommer att inse att den politik som förs nu är orättfärdig.

      Ute i världen har folk verkligen börjat reagera. Se i Oakland, USA, t.ex.:

      ”Äntligen efter år av förtryck så håller det på att formuleras ett brett systemkritiskt motstånd./…/

      … det händer någonting på riktigt nu. Människor är arga och de organiserar sig för att se en annan värld./…/

      Vad förenar alla som deltar?

      – Det som förenar är det Occupy står för. En procent har ungefär 50 procent av resurserna här i USA. Det visar hur kapitalismen inte är ett fungerande system. Vi representerar de 99 procenten av befolkningen som på olika sätt är drabbade av kapitalismen. Men vi drabbas på olika sätt och olika mycket på grund av klass, kön, etnicitet, sexualitet och funktion.”

      Och reaktioner börjar också komma mot bristen på intellektuell hederlighet. Se t.ex. de studenter som tågade ut från grundläggande kurs i ekonomi för Greg Mankiw vid Harvard därför att de anser att Mankiw bedriver en ensidig och partisk undervisning och att det slags ekonomiska doktriner han lär ut får och fått katastrofala effekter och negativt påverkar studenter i ekonomi och i sin tur Harvard som universitet liksom det större samhället.

      Om Occupy-rörelsen kan man läsa:

      ”‘Det är en bra bild av vad kapitalismen ägnar sig åt. De hittar på en säljstrategi som dödar själva den sak de vill tjäna pengar på… Och det gäller allt. Det är vad kapitalismen gör med allt den rör vid.’/…/

      ‘Man kallar USA för världens finaste demokrati. Men vad det kokar ner till är att vi vart fjärde år har att välja mellan två multimiljonärer, som är beroende av Wall Street för att finansiera sina kampanjer.’/…/

      Det är ofattbart sorgligt att se författare, konstnärer och tänkare ge efter och förvandla sig från konstnärer till kändisar eftersom marknaden och den av marknaden erövrade offentligheten kräver det. Varje tid har sina medlöpare och i allmänhet förstår de inte att de var medlöpare förrän efteråt./…/

      Som jag ser det har dessa partier gått med på att de är varumärken, ”redan kända”, och de vill fylla sina varumärken/partier med innehåll – content – allt för att bevara sin makt på marknadens villkor, genom att ta reda på vad som är mest säljbart. Men då är de redan döda. Idèn borde vara att de ska våga ge en helt ny berättelse om världen, inte en berättad av fokusgrupper, som ofta är drogade av propaganda.Praktiskt taget alla på torgen runtom i världen ser världen ur ett vänsterperspektiv. Men de vill inte ha något att göra med den etablerade vänstern. /…/

      Ni företräder inte längre oss, trots att ni kallar er vänster. Vi är på torgen för att ge vänster ett nytt innehåll./…/

      Jag hoppas att de också vet att de nya hoten mot Iran – dags att bomba – har att göra med det äldsta tricket av alla: Att starta krig för att avleda uppmärksamheten från inrikespolitiken. Livet är för kort för att man ska hinna lära sig av fädernas misstag, skrev Kafka.”

      • k skriver:

        Maria-Pia Boëthius i ledaren ”Spindoktorer styr Sverige”, det är inte demokratiskt valda politiker som styr, utan spindoktorer. Hon anser, troligen med rätta, att (M) mer är en högertankesmedja än ett politiskt parti, finansierade av krafter de inte vill redovisa, samt finansierade av oss medborgare.

        ”M är sammansatt av ‘duktigt’ folk från reklam- och pr-världen och fullt av nyutbildade spindoktorer, sådana som vet allt om hur man ska hantera media. Propagandaminister är enligt Resumé Per Schlingmann, det är Resumés ord, fast världen övergav benämningen propagandaminister efter Josef Goebbels. Det är smart av Resumé eftersom den tidningen ingår i propagandaapparaten; dess uppgift är att gifta ihop media och reklam och komma med kittlande medie- och politikskvaller./…/

        Moderaterna har haft tre fronter att besegra: sina egna väljare, ’folket’ och allianspartierna. Det går bara att fantisera om hur deras interna strategimöten sett ut; de måste vara som hämtade ur ’Du sköna, nya värld’. Eftersom vi lever i en berättelse där bara vinnare räknas – inte ideologi eller hederlighet /…/

        Samma sak med allianspartierna: de krymper stadigt, men får vistas på den vinnande sidan och som tröst får de olika ministerposter, samtidigt som deras konturer som partier håller på att suddas ut.

        Delar av ’folket’ har M erövrat genom att övertyga den nya medelklassen, i vilken det ingår välförtjänande arbetare, om att en röst på dem betyder mer pengar i plånboken och en berättelse om världen som låter dem överge de andra, eftersom fattiga, sjuka och utsatta egentligen är parasiter som suger ut deras plånböcker, ett slags omvänd marxism.

        Det är de utsatta som suger ut de lyckade, är det vinnande budskapet. M har genomfört en skicklig pr-kampanj, som företrädare för kapitalet [och det är exakt så här det också låter i USA. Högerstrategerna har säkert fått en massa av sina idéer från högern och dess tankesmedjor i USA]./…/

        Sen 1968 har det svenska näringslivet tillfört högerpropagandan en halv miljard kronor om året i understöd – sägs det, men ingen vet den exakta siffran.

        Bevisa motsatsen, brukar jag säga, eftersom den bara kan avvisas med hjälp av hederlig redovisning.

        Med Jeopardysvar: Vad är Timbro? Vad är de ”nya” Moderaterna? Vad är SNS? Svenska Dagbladet?”

        Borde inte högern dömas efter sin historia, på samma sätt som krafter vill döma vänsterns?

        ”De verkar påstå att man alltid ska döma vänstern utifrån sin historia, men aldrig högern. Varför det? Vem är högerns Stalin? Franco i Spanien? Sydamerikas diktatorer, Pinochet, eller Greklands junta? Sydafrikas apartheidregimer? Salazar i Portugal? Sukarno i Indonesien, som mördade hundratusentals vänsteraktivister?

        Antikommunisten Mc Carthy i USA som härmade inkvisitionen?

        George Bush [ja, hur kommer historien att se på hans och Reagans tid vid makten]? Eller alla folkmördare som föregick demokratin (ungefär som i Syrien och Jemen i dag) de som önskar den demokrati som högern i Sverige från allra första början motsatte sig? Var de en kidnappad höger?

        Vi har nu fått ett högerns pr-maskineri att leda landet, poserandes som politiskt parti. Smart, de får massor av pengar från både skatt och näringsliv eftersom de utger sig för att vara ett parti och inte högerns tankesmedja.”

        Se också om häxjakt.

         

      • k skriver:

        Lena Sommestad i intervjun ”Det finns anledning att vara självkritisk”, om olika politik för olika grupper (ja, metoden att spela ut grupper mot varandra, söndra och härska):

        ”Problemet, som borgarna etablerat, är att de har börjat införa olika politik för olika grupper, och de driver in oss i samma fålla.

        Höginkomsttagare ska ha RUT medan barnfattigdom ska bekämpas med ökat underhållsbidrag.

        Om vi istället ser till att ha en bra barnomsorg, oavsett inkomst, så för vi samman människor från olika samhällsklasser.”

        Exakt!
        Om regeringens jämställdhetspolitik:

        ”… den grundläggande politiken de har, som är extremt marknadsorienterad och handlar om att sänka ersättningen i a-kassa och sjukförsäkringar och pressa ner lönerna, är förödande för kvinnor, som har en svagare ställning på arbetsmarknaden och tar större ansvar för hemarbetet.”

        Ja, det är kvinnor som drabbas av det som sker i äldreomsorgen – och i sjukvården överhuvudtaget. Kvinnor har dominerat vad gäller sjukskrivningar, troligen en viktig anledning till de försämringar som skett där. Jag tror att om män hade dominerat denna statistik hade det varit litet svårare att genomföra de försämringar som skett – i namn av de sjukskrivnas bästa. Men ingen blir friskare av tidsbegränsning eller av att ha det jättetufft ekonomiskt.

        Hon pratar vidare om ökande ojämlikhet, social rättvisa och klassfrågor (något som hör ihop med existensen av RUT-bidrag):

        ”Det som är centralt och helt avgörande i integrationsfrågan, är att den väldigt starkt hänger samman med social rättvisa och klassfrågor, och inte bara handlar om etnicitet. I dagens Europa och Sverige råder massarbetslöshet och ökande ojämlikhet samtidigt som vi har en invandring. Då är det extra viktigt att ha ett inkluderande samhälle där alla har en chans att få jobb och kunna bidra.”

        Bra sagt! Men i jobb som kommer de verkligt behövande till godo. Och inte i jobb subventionerade av staten som riktar sig till fullt friska och bra avlönade, som skulle kunna göra jobbet själva eller betala för det.

        Detta med integration är ett annat exempel på söndra-och-härska-politiken, som (m) bland andra är så bra på. Man riktar bort blickarna, blickarna leds bort, från det underliggande och grundläggande problemet, nämligen ökande ojämlikhet och ökande olikhet vad gäller förutsättningar.

        Det Diane Ravitch påpekar vad gäller amerikansk skola (och vi härmar ju USA på alla områden). Sven-Eric Liedman påpekar i recension av Ravicth senaste bok att Jan Björklund inte är ensam i världen, det finns fler som han. Tyvärr!

        Vidare ur intervjun med Lena Sommestad.

        Och arbetarklassen drabbas av politiken (inte minst i EU), dvs inte minst de i bemanningsbranschen, anställda i städbranschen t.ex.:

        ”När du inte kan använda växelkursen för att justera för sjunkande produktivitet eller bristande konkurrenskraft så blir du för dyr. Utan rörlig växelkurs måste du pressa lönerna – och då drabbas arbetarklassen. Att som socialdemokrat välja ett sådant ekonomiskt system tycker jag är ett stort misstag.”

      • k skriver:

        (M) är samma gamla högerparti som alltid, trots deras ”nya” retorik. Se Boëthius ledare.

      • k skriver:

        Ja, det är samma gamla unkna moderatpolitik som alltid.

        I ”Riskkapitalismen och marionetterna” kan man läsa:

        ”I media framställs det ofta som att Anders Borg är en populär minister, antagligen för att hans guldring i örat ger en felaktig bild som antyder att han både är ung och modern. Allt fler inser dock att den politik han företräder är den vanliga gamla unkna högerpolitiken, en politik vars mål är att skilja på folk och folk. Regeringens målsättning är att sälja ut så mycket som möjligt av den offentligt drivna verksamheten för att sedan avgiftsfinansiera den. Det tycker man är en bra metod att åstadkomma det önskade resultatet.

        Själv är jag hjärtsjuk och har då indoktrinerats med ett uttryck som moderaterna kallar ‘vårdval Stockholm’. Men något val har jag inte i praktiken, det enda valet för min del att vända mig till ett privat bolag som ägs av Investor och andra riskkapitalister. Jag får inte träffa en landstingsanställd hjärtläkare om jag inte faller ihop på gatan utanför sjukhuset, så fungerar högerns fria vårdval.

        Att företaget som jag anlitar har lurat Stockholms Läns landsting på mångmiljonbelopp genom att debitera skattebetalarna för undersökningar som de aldrig har utfört spelar tydligen mindre roll för Filippa Reinfeldt, de har fått förlängt förtroende i alla fall. Den förre hjärtläkaren förklarade saken genom att berätta att man från företagets sida hade prissatt vissa tjänster för lågt, därför lurade man Landstinget./…/

        Vår marionett till finansminister gör ingenting åt saken. Han sprattlar när hans skötare drar i trådarna och kan till och med prata. Han säger ‘– Det där måste vi titta på’ när någon journalist frågar honom vad man ska göra åt saken [och med detta nöjer sig folk och tror att han kommer att gör något åt detta verkligen]. Hundra journalister av hundra nöjer sig med det svaret tyvärr, och det vet attrappen och hans skötare./…/

        Idag rinner miljarder ut ur landet till olika skatteparadis, det är inget vi kan göra åt eftersom attrappen ” – Tittar på det” och så länge det tillåts pågå så sker ingenting. Jag trodde personligen att finansministrar skulle se till att skapa nya lagar, men det gäller inte vår. Han har redan ordnat med de lagar som krävs för att företagen ska få plundra skattebetalarna in på de bara benknotorna i Sverige.”

         

      • k skriver:

        Och en kanadensisk studie har visat att dödligheten i privat vinstdriven vård är högre än i privat icke vinstdriven vård:

        ”Resultat: femton observationsstudier, innefattande mer än 26 000 sjukhus och 38 miljoner patienter, uppfyllde kvalifikationskriterierna. I studierna av vuxenpopulationerna, med justering för eventuella sammanblandande faktorer, så var privata vinstdrivande sjukhus förbundna med en ökad risk för död /…/ Perinatalstudien [före, under och efter födsel vård] med justering för eventuella sammanblandande faktorer visa också på en ökad risk för död i privata vinstdrivna sjukhus.

        Tolkning: vår metaanalys föreslår att privat vinstdrivet ägarskap resulterar i högre risk för död för patienter.”

        Bakgrunden till denna studie är att kanadensiska sjukvårdspolitiker överväger att expandera privat vinstdriven sjukvård, innefattande privata vinstdrivna sjukhus.”

  • k skriver:

    Mer om Välfärdsmyter:

    ”- Välfärdsmyter har recenserats av docent Jan-Otto Andersson på Åbo Akademi i tidskriften Ikaros, ”Välfärd utan budgetrestriktioner?”, Ikaros 2/2011. Endast i pappersformat, än så länge.

    – Recension av Välfärdsmyter i nättidningen Yelah. Länk här.

    – Recension av Välfärdsmyter i tidskriften Anti-kapitalist. Länk här.

    – Recension av Välfärdsmyter i tidskriften Röda Rummet (och bry er inte om kommentaren om bindningen, den är fixad i den nya upplagan…). Länk här.

    – Statsvetaren och docenten i socialt arbete Björn Johnson – författare till den uppmärksammade boken Kampen om sjukfrånvaron (Arkiv 2010) – har skrivit en kortrecension av VÄLFÄRDSMYTER på sin blogg. Kan läsas här.

    – En debatt om Välfärdsmyter har uppstått i tidningen Efter Arbetet. Inlägg finns här (Martin Karlsson), här (jag) och här (Karlsson igen och min slutreplik).”

  • k skriver:

    Ankarloo:

    ”Relativt nyligen kom till exempel en rapport som sade att demensvården behöver 10 miljarder extra i resurser för att klara en bra standard.

    Det motsvarar ca 0,3 % av BNP idag eller ca en tiondel av de skattesänkningar som skett under förra mandatperioden.

    Och finansdepartementet har redan gjort en uträkning med en personaltäthet som följer den åldrande befolkningen fram till 2050 och där finns inget som helst finansieringsproblem.

    Detta utan skattehöjningar. Och utan fler arbetade timmar i ekonomin.”

    Tänka sig!

    • k skriver:

      Så behöver man ta tid att väga blöjor för att spara pengar på blöjor?

      Tillägg: Min mamma som är f.d. distriktssköterska säger att dagens blöjor har väldigt bra uppsugningsförmåga, så patienten inte riskerar liggsår. Det finns blöjor med olika uppsugningsförmåga. Men att hålla på och väga blöjor hela tiden är sjukt! Om så görs! Kunde tiden att väga blöjor användas till annat???

      • k skriver:

        Och jag kunde möjligen tycka det är okej med folk som kommer hem för städning hemma för fullt friska, som tjänar så mycket så de kan ha ett rejält stort hus (även fast de bara har två barn), om skola, vård och omsorg verkligen fungerade – för ALLA!

  • k skriver:

    Och för att finansiera skattesänkningar (men subventionera RUT, sänka restaurangmoms m.m.) så hittar högern på alla sätt att skära ner på vård, skola och omsorg – samt också kultur! Se om Stockholmsmoderaterna.

    ”‘Den totala omfattningen av kulturstödet bör minska’, skriver moderaterna i en proposition som vill göra upp med ‘den politiska korrektheten’.”

    Som Maria Schottenius skrev redan 2005 i ”Varför hatar moderater kultur?” som hon avslutar som följer:

    ”Så går det på, med det vanliga tugget om sponsring och projekt, utan tanke på kontinuitet. Lite barnteater och barnbibliotek är vad som blir kvar. Och stöd till samlingar.

    Propositionen från moderaterna är författad av en person som skriver som en kråka. Torftigt, andefattigt och utan precision.

    Förutom alla klyschor om ‘kreativt tänkande’ andas hela planen en fullständig brist på kontakt med allt det man nu vill strypa.

    Har inte moderaterna uppfattat alla stockholmare som fyller stan med populärkultur, högkultur, teaterkultur, filmkultur, musikkultur, all sorts kultur? Det är ju full fart. Gå till Stadsteatern och Kulturhuset eller vart som helst, och titta.

    Är det inte värt pengarna att få en stad där människor utvecklas?

    Tanken att Sverige skulle vara ett kulturland, Stockholm en kulturstad, varför är det så främmande för moderaterna?”

    Bra frågor!

     

     

    Alla bibliotek i Nacka privatiserades till jul förra året:

    ”Det finns redan ett privatiserat bibliotek i Nacka. Dieselverkstaden. Ett riktigt bra bibliotek på alla sätt. Men bibblan har redan skakats av en konflikt eftersom kommunens kulturchef Börje Sjölund har en relation med en av biblioteksbolagets sex ägare. Enligt Biblioteksbladet (10/2005) har det redan för många år sedan lett till att anställda sagt upp sig på grund av hur resurserna fördelades mellan kommunens bibliotek.

    En utredning som nyligen gjorts i Nacka avslöjar dessutom att kommunen saknar insyn i Dieselverkstaden. Man har blandat ihop kommunalt och privat och kan ha brutit mot Lagen om offentlig upphandling.

    Att det ens uppstår misstankar kring driften säger något om riskerna med att privatisera bibliotek. Och då pratar vi bara om ett enda bibliotek som hittills saknar konkurrens. I framtiden kommer sex företag att konkurrera om kommunens pengar. Om jag var biblioteksentreprenör i Nacka skulle jag tänka efter noga innan jag gav mig in i den här matchen.

    Eller vänta, det är väl inte tanken att Dieselverkstadens bibliotek AB ska driva allihop, Börje?

    Att det är bibliotekens bästa som är syftet med privatiseringarna (vilket PM Nilsson hävdar i Dagens Nyheter 21 december) är lögn. Om det vore sant – varför vill kommunen då till varje pris lägga ut på entreprenad? Kulturnämndens ordförande Tobias Nässén (M) har inte angett några som helst kvalitetskäl till att biblioteken ska privatiseras de bara ska det.

    Nacka kommuns marknadsanpassade kulturpolitik har länge haft problem. Den kulturpeng man var först i landet med att införa ledde till att Nacka Kulturcentrum 2008 fick sparka hälften av sina anställda. Idag står centret utan chef och den offentliga konsten förfaller.

    I Åre har man tidigare testat att privatisera biblioteken, men försöket lades ner eftersom det helt enkelt inte fungerade. Inga andra nordiska länder har ens provat modellen.

    Jag vet vad jag vill ha i julklapp.”

    I blogginlägget ”Moderater och kultur” kan man läsa:

    ”I moderaternas värld finns det många som anser att kulturen ska underordna sig marknadens regler, dvs det ska vara lönsamt av egen kraft.

    Det är för mig ett farligt synsätt som utarmar kulturlivet och sätter det i ett beroende till rådande ‘trender’ och konjunkturer.

    Kultur är och ska vara något större än så.

    Det kräver att vi erkänner kulturens roll och att vi ger kulturen villkor som gör att den kan leva utan att snegla på intäktsmaximering.”

    Ja, precis! Andefattigt för moderat kulturpolitik är ordet!!!

    Men RUT-avdrag är okej!

  • k skriver:

    Och se ”Därför drabbas kvinnorna hårdast” apropå klimatproblemen i världen.

    Var skulle energi och resurser läggas egentligen i denna värld?

    Att gemensamt lösa världens problem, fattigdom osv.? Och inte fixa för de redan välbeställda, med av skattepengar subventionerad städning hemma!

  • k skriver:

    Alliansfritt Sverige om ”Vanvårdskandalen – sagt & gjort av högern”:

    ”… högern har inte varit passiv medan skandalen pågått. Alla dessa år av privata alternativ är alltid bättre har satt sina spår. Här är vad högern har gjort medan folk upprörts över att döende människor lämnats ensamma framför TV:n för att vinstmarginalerna hotas av att man har full bemanning:

    Högertankesmedjan Timbro släppte sin vältajmade rapport Äldreomsorg som tillväxtfaktor, som argumenterade för större vinster i äldrevården. Samma vinster som maximeras genom att man väger blöjor för att se om de kan användas igen.

    I SVT satt Stockholms tidigare finansborgarråd Kristina Axén Olin (M) och debatterade Carema, som hon under sin tid i stadshuset sålde vårdinrättningar till. Någon kritik fanns inte att komma med. Sedan visade det sig att hon ansvarar för etiska frågor hos just Carema.

    Stockholms biträdande socialborgarråd Ewa Samuelsson (KD) protesterade mot vanvården. Hon förstod inte att det skedde till följd av att man från politiskt håll skapat regler som gör det både lönsamt och lagligt att mjölka ut pengar ut äldreomsorgen. Hon såg inga problem i vare sig vårdföretagens eller samhällets agerande. Hon deklarerade högtidligt i en debattartikel istället att anställda som inte rapporterar missförhållanden ska avskedas. Och vältrade därmed över hela ansvaret på personalen.

    Till råga på allt skrev hon debattartikeln tillsammans med arbetsgivarorganisationen Vårdföretagen.

    En som också gick på samma linje var äldreminister Maria Larsson (KD). Hon krävde ”civilkurage” från de anställda, trots att de riskerar att avskedas om de rapporterar missförhållanden till exempelvis media. I offentlig verksamhet skyddas rätten att säga ifrån, men inte i privat vård. Några planer på att införa meddelarskydd i privat vård existerar inte, tvärtom har högern blockerat sådana förslag från oppositionen.

    Maria Larsson kunde inte svara på vad hon skulle göra, nu när anställda bevisligen har rapporterat missförhållanden. Istället begärde hon att kommunerna måste göra mer.”

    Läs mer i länkad bloggpostning.

    Se också ”Axén Olin debatterar Carema – glömmer att hon rådger Carema.”

    Nej, jag tycker RUT är skit! Möjligen kan man ha det för äldre personer…

    Vad kommer kontrollerna av all privatiserad verksamhet att kosta? Tjänar vi på detta? Blir vård och omsorg bättre?

  • […] säga nej till sådant som vinster i vården och RUT-avdraget. Ha modet att tala om offentlig sektor som en drivande faktor i samhället och inte bara ett […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Om RUT – eller ”tjänsteflicka på beställning?”reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: