Borgerlig syn på omänsklig sjukvård, mer om privatiseringar och om Reinfeldts förljugna allmänintresse…

22 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

Först och främst; Reinfeldt och Borg beskrivs av nyliberal högermedia som ansvarsfulla, tekniska expertagerande, där framförallt Reinfeldt nu senast säger sig leda ”allmänintresset” (men det är knappast allmänintresset han företräder!). Se mer om Reinfeldt och det s.k. ”allmänintresset” i slutet av denna postning.

Men för att starta hela denna tråd; AT-läkaren och miljöpartistiska politikern Daniel Svedin skriver i ”Produktionssjukvård – inte i Dalarna”:

”… valfrihet betyder också att invånare med stora ekonomiska resurser kan påverka sin vård i större utsträckning än låginkomsttagare. Lägre inkomstskatt, vilket förespråkas av borgerliga partier, genererar högre patientavgifter.

Du som har råd att betala ‘extra’ kan gå före i vårdköer [även vi lärare erbjuds teckna – en ganska dyr – sjukvårdsförsäkring, allt mindre blir kvar för oss medel- och låginkonsttagare av jobbskatteavdraget samtidigt som trygghetssystemen försämras i allt snabbare takt, en politik som knappast är ofrånkomlig och knappast är kostnadseffektiv heller, ger oss t.ex. inte billigare vård, utan troligen dyrare], du kan välja en vårdcentral med ett större utbud av multidisciplinära kompetenser och du kan snabbare få tillgång till specialistsjukvård.

Privata vårdgivare har heller inget intresse i folkhälsa, förebyggande samhälleliga sjukvårdsinsatser eller hemsjukvård.

De lämnar patienter med kroniska sjukdomar och socialmedicinska bekymmer därhän eftersom dessa patienter är alltför vårdkrävande och kostar mer än de smakar. Det enda en privat vårdgivare eftersträvar är ekonomisk vinst.

Denna ojämlika ansvarsfördelning mellan offentlig och privat vårdgivare innebär naturligtvis ojämlika konkurrensförhållanden och slutändan vård på olika villkor. Tillåter vi alltför många privata vårdaktörer att få slå rot i Dalarna har vi snart en primärvård som liknar den i Stockholms län./…/

I Stockholms län har man okontrollerat och utan behovsprövning släppt fram privata vårdaktörer i syfte att maximera patientens valfrihet. Ersättningssystemet ‘betalt per patient’, har lett till att ett patientbesök inte gärna får överskrida 15 minuter.

Flertalet mottagningar uppvisar tvivelaktig kompetens och kvalitet. Till exempel så riskerar just nu en privatmottagning i Gamla Stan att få stänga på bakgrund av bristfälliga hygieniska rutiner. En kvartersakut i de norra förorterna upptäcktes ha anställt läkare från utlandet utan giltig svensk legitimation.

Eftersom läkarbesök genererar större ekonomisk ersättning än sjuksköterskebesök har flera mottagningar minimerat sin sjuksköterskemottagning och telefonrådgivning.

Istället satsar de allt på att låta läkarna ta emot så många patienter som möjligt och detta oavsett patientens individuella behov! [är det effektiv resursanvändning?]

Inte undra på att landstingsrådet Filippa Reinfeldt stolt kunde presentera en 35-procentig ökning av antalet läkarbesök år 2007-2009!/…/

I den bemärkelsen handlar sjukvård inte längre om människor utan om pengar. Hälsovalet i Stockholm [vårdval Stockholm] har lett till ett ineffektivt utnyttjande av personalresurser och en arbetsmiljö som präglas av stress och där varken personal eller patienter mår bra./…/

Denna borgerliga syn på omänsklig primärvård vill vi aldrig någonsin se i Dalarna.”

Läkarna Lars-Erik Hansson och Simon Larsson skriver också i artikeln ”Vårdvalet styr resurser till dem som är friskast” i Göteborgsposten (dvs fler och fler reagerar, men hörs de ordentligt i media? I TV-nyheter, svensk press osv?)

”Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga. Samtidigt inför allt fler landsting, inklusive vårt eget, vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Det är orättfärdigt

Åtta levnadsår – det är skillnaden i medellivslängd mellan män i Älvsborg och män i Bergsjön, en spårvagnsresa med 11:an som tar trekvart.

Den ojämlika hälsan börjar alltmer uppmärksammas i medicinsk och samhällsekonomisk forskning. Ett flertal undersökningar visar att vården utnyttjas mer av rika än av fattiga och det gäller allt från förskrivning av Viagra till vård i livets slutskede.

Socialstyrelsens rapport Cancer i Sverige (2011) konstaterar att den lägsta socioekonomiska gruppen har klart sämre överlevnad vid alla cancerformer och i oktober ska myndigheten på regeringens uppdrag presentera en lägesrapport om vårdens (o)jämlikhet./…/

Många vårdarbetare kan vittna om hur hälsogapet stadigt växer. En ung, frisk och välinformerad grupp tar till sig hälsoråden och konsumerar vårdresurser för att ‘maxa’ hälsan medan en stor och tyst grupp inte tycks söka eller få de vårdresurser som de behöver./…/

Det märkliga är att allt fler landsting, inklusive vårt eget, samtidigt inför vårdvalsmodeller som riskerar att kraftigt öka ojämlikheten. Bo Burström, professor i socialmedicin vid Karolinska institutet, menar att vårdvalsmodellerna ökar skillnaderna mellan de som är informerade och de som inte är det.

Vårdvalet inom primärvården innebär i korthet att politikerna avsäger sig makten att lokalisera vårdresurserna dit de behövs. Innebär det en vårdcentral per kvarter i centrum och en i nordost må det vara hänt, lyder det ansvarslösa marknadstänkandet i sin förlängning.

Vårdvalet infördes i namn av ett högre syfte, nämligen valfrihet.

Men primärvårdskontorets egna siffror visar att bara 17 procent av regionens medborgare alls brydde sig om att välja, och detta efter en dyr och omfattande reklamkampanj. Än mer anmärkningsvärt är att de sjukaste och äldsta var de som minst brydde sig om att välja.

När man frågar vårdgivarna själva anser de att vårdvalsmodellen skapat en obalans till förmån för de friskaste patienterna och till nackdel för kroniskt sjuka och multisjuka.

Vi som arbetar inom vården vet vad det betyder i praktiken: vårdcentralerna har sett sig tvungna att konkurrera genom generösa jourtider och dyra drop-in-mottagningar. Detta är praktiskt för alla som kommer med en förkylning men drop in-tiderna har finansierats genom nedskärningar av de personalgrupper (specialiserade sjuksköterskor, psykologer och kuratorer) som är helt avgörande för de med störst ohälsa.

Det är tveklöst så att vårdvalsmodellen gör vissa patienter mer lönsamma än andra. De minst lönsamma märks dock knappast i en enkätstatistik som domineras av medelklassens eufori över att kunna ”droppa-in” med sina innebandystukade fötter.

Att ge männen i Bergsjön åtta år till var redan tidigare en stor utmaning för våra politiker. Vi vill gärna veta hur de menar att målet skall kunna uppnås med en vårdmodell som styr om resurser till de friskaste. Har Västra Götalandsregionen avskrivit tanken på jämlik hälsa som en vacker men orealistisk utopi?”

Se vidare läkare Anders Romelsjö om ”Vårdval är en dyr, oekonomisk och odemokratisk myt”:

”Som med doktor Jan Halldin påpekat många gånger, senast i Läkartidningen igår 5 oktober (nr 40 2011), finns det däremot risk för att privatisering av vården medför att den blir mer ojämlik, att ekonomiska intressen förstärks på bekostnad av kvalitet och vårdbehov./…/

Jan Halldin har alldeles rätt då han skriver:‘Att vårdval och vårdprivatiseringar har införts så snabbt i vårt land har huvudsakligen politiskt ideologiska orsaker. Det anmärkningsvärda är att det har kunnat ske utan stöd i evidensbaserad forskning och kunskap’.

Är inte detta något av en skandal? Vill medborgarna betala mer för en vård som sannolikt är sämre genom att den blir mer ojämlik (i strid med Hälso- och sjukvårdslagen) och där utsatta grupper särskilt riskerar att hamna i kläm, och där vinstmedel går till skatteparadis i utlandet?”

Se också hans inlägg ”Privata vårdbolag tjänar miljarder av skattepengar utan att vården förbättras” och kommentarerna till detta.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Och om privatisering av skolan och skolgången skriver Sven-Eric Liedman apropå en bok av den amerikanska skolforskaren Diane Ravicth i ”För friskolan – ur tiden”:

”… vinstdrivna skolor både sänker kunskapsnivån och förstärker klassamhället.

I Sverige talar vi om Jan Björklund som om han vore unik. Men världen är full av sådana som han. Hela den svenska utvecklingen under senare decennier har i mycket följt den amerikanska i spåren.

När kommunaliseringen planerades, reste svenska experter till USA för att hämta inspiration för egna kommande stordåd. Friskolereformen några år senare hade amerikanska förebilder; förändringen blev bara mer drastisk i Sverige. Skolor försvinner inte i USA bara därför att några föräldrar väljer att sätta sina telningar någon annanstans. De stängs när provresultat och betyg trots varningar från myndigheterna förblir usla.

Men färdriktningen är densamma, och i år genomförs i Sverige nya genomgripande förändringar som i väsentliga punkter kopierar en tio år gammal amerikansk reform.

Därför är Diana Ravichs bok så viktig också för oss. Med klarhet och precision visar hon hur NCLB [No Chilod Left Behind dvs inget barn ska lämnas efter] kommit till korta.

Koncentrationen på några få kärnämnen – matematik och engelska – har lett till en utarmning av andra ämnen. Tillsammans med den överdrivna uppmärksamheten på prov och betyg har skolans lärokurser snävats in och berövats livgivande inslag.

Man dyrkar enkla, mätbara data (och, vill jag tillägga, där man inte har några sådana data höftar man till några som kan ge illusion av exakthet).

En synbar effekt är att estetiska och konstnärliga ämnen håller på att försvinna. Historieämnet, som redan tidigare vanställdes av en ängslig objektivitetsiver, har ytterligare förtvinat. Det anses farligt att berätta, och kvar blir döda fakta.

Över huvud sviker den nya skolan sin uppgift ‘to make sense of this world’ [göra världen förståelig, skapa mening] för eleverna, säger Ravitch. Blickfältet snävas in. Siktet ställs enbart på provräkningar och provskrivningar. Elever tvingas lära för skolan, inte för livet.

Ravitch riktar också en förödande kritik mot friskolorna.

Det började så oskyldigt.

En ordförande i lärarfacket, Albert Shanker, lanserade på 1980-talet idén att grupper av lärare skulle få möjlighet att starta sin egen skola, detta för att deras professionella kompetens skulle få fritt spelrum. Därmed skulle också vägen öppnas för djärva pedagogiska experiment.

Men Shankers idé kidnappades snart av den sorts människor som i den fria marknaden ser lösningen på all problem, också skolans. Skolans värld invaderades av smarta ekonomer som inte hade begrepp om vad undervisning och utbildning är för något. De visste där­emot hur man kunde driva företag och ersatte så snart möjligheter gavs professionella rektorer med folk av sin egen sort. Över huvud förpassades lärarna till marginalerna. De blev tjänsteandar i sin egen skola.

Effekterna har enligt Ravitch varit förödande. En främmande logik har på många håll tagit makten över skolan. Marknaden har vinnare och förlorare, säger Ravitch. Det ska inte skolan ha./…/

I detta alltmer klasskiktade samhälle sprids lögnen att om skolorna och lärarna bara sköter sig spelar elevernas bakgrund inte någon roll för studieresultaten [blickarna riktas bort från fattigdom och isolering på grund av ras!!!]. Men all statistik visar att det är så. Varningsropen om att Sverige, liksom USA, klarar sig sämre vid internationella jämförelser gäller egentligen bara vissa skolor i vissa områden. ”

Och andelen icke vinstdrivande skolor sjunker, dvs de vinstdrivande håller på att ta över. Vad kan det innebära?

Och Reinfeldt och Borg påstås vara och säger sig vara ansvarsfulla, tekniska expertagerande. Framförallt Reinfeldt säger sig leda ”allmänintresset”.

Men den nya välfärden ska vara föräldrar och sambos. Tillägg 23 oktober: läs denna artikel av utförsäkrad journalist om detta att leva på anhöriga ”Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för sjuka och arbetslösa.”

Se denna intervju i SVD med Reinfeldt.

Det är klart tjänar men över miljonen per år, så bör man ha råd att stötta sjuka och arbetslösa anhöriga, sätta sina barn i privatskolor och kanske t.o.m. betala avgift för detta osv osv osv? Men hur blir det för dem som inte har någon familj eller kanske ens anhöriga (vare sig rika eller fattiga)?

Läs andra bloggpostningar om detta här, här, här, här och här:

”Fredrik Reinfeldt och hans nya Moderaterna är inte ett neutrum. Det är en politisk organisation vars bild av hur samhället skall konstrueras är subjektiv.

Att Fredrik Reinfeldt vill representera allmänintresset och skapa bilden av ett Moderaterna som politisk norm är däremot begriplig.

Det är trots allt det enda alternativet som står till buds för att skyla det faktum att Moderaterna representerar särintresset välbärgade, vita, medelålders män.”

Jag höll på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när jag läste Göran Greiders ledare ”Reinfeldt lämnar politiken”. Där skriver han:

”Den svenska politiska offentligheten är uppenbarligen på väg att övergå i ett slags absurd teater. I alla fall är det den känslan jag alltmer fått efter att ha hört utspelen från moderatledaren Fredrik Reinfeldt de senaste dagarna under den pågående moderatstämman. Är han ens moderatledare längre? 

Han har ju nu offentligt deklarerat att han i grunden endast företräder det så kallade allmänintresset och står fri från alla slags bindningar [se Vänstra stranden om detta s.k. allmänintresse]./…/

Fredrik Reinfeldt leder ett allmänintressets parti som emellertid vägrar att ens gå med på lagar som kräver redovisning av de kampanjpengar det får från välbeställda personer. Hur är det möjligt att Reinfeldt undkommer kritik för det? Åtminstone i allmänintressets namn borde väl dessa kampanjbidrag redovisas? 

Alltmer tycks det ha blivit så att såväl Reinfeldt som Borg höjt sig över politiken och framstår och framställs som ett slags oberoende experter, eller ämbetsmän i staten.

De svävar ovanför alla småttigheter.

De kommer med små analyser av världsläget och ger kommentarer som i medierna närapå framställs som kommande från oberoende håll och pressas sällan på det politiska innehållet. I fallet Carl Bildt blir det direkt parodiskt.

Varför pressas inte statsministern på om han verkligen har förtroende för sin utrikesminister när denne uppenbarligen försökt mörka kopplingarna till Etiopen som han via Lundinkoncernen har haft? Men när Reifeldt pratar om Bildt låter det som om han pratar om en intressent figur i TV och inte om en av sina egna ministrar. /…/

I sitt tal på moderatstämman kunde således Reinfeldt i allmänna ordalag klaga på konsumtionshetsen i samhället. Bra. Men var är då följdfrågorna om vad moderaterna vill göra för att minska konsumtions- och statushetsen?

Vill de nu dra in köpkraft genom att höja skatterna?

Nej. Istället driver (m) en politik som ökar skillnaderna och därmed triggar igång just konsumtions- och statushets?

Men Reinfeldt säger det han säger som om det rörde sig om ett fritt kåseri och ingenting mer./…/

alla slags ideologiska kompasser plockas bort, att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället och reducerar politik till en vag fråga om förtroende för förmågan att förvalta det bestående./…/

… idépolitik eller analys av de politiska beslutens konsekvenser för miljoner människor ersätts av frågor om enskilda politiker gör rätt för sig eller inte./…/

De lanserar således ett skattesänkarprogram som ger miljarder till de välbeställda och tar samtidigt ifrån breda löntagarskikt en fungerande a-kassa eller sjukförsäkring. Men detta djupt politiska projekt beskriver de inte som tydlig intressepolitik, utan som ett slags ansvarsfullt, tekniskt expertagerande. 

Och många sväljer det. Hur är det möjligt? Kanske kan det förstås bara om man ser på den samlade effekten av idépolitisk utarmning, medialisering och minskande folklig aktivitet.

Jag tror ändå att den antipolitiska vågen till slut når sin topp och sedan faller tillbaka. Men just nu bryter den fram med fullt kraft och den som surfar elegantast på den är moderatledaren och statsministern.”

Och Robert Sundberg skrev att Borg säger sig vilja begränsa vinster i välfärden, men vad tycker han i sakfrågan egentligen? Är det bra om vård och skola blir en marknad vilken som helst?

Sven-Eric Liedman skriver om tandlös politik (vad gäller skolan, men den gäller politiken inom kanske alla områden):

”I Sverige försöker man på tandlöst vis komma åt rena lycksökare i branschen.

Inte ens Socialdemokraterna vågar ryta de befriande orden: Åt helvete med vinster i skolan! Man säger att det alltid skulle finnas kryphål för dem som vill sko sig. Men täpp till kryphålen då!”

Och systemen uppmuntrar allt mer till att bara se till kortsiktigt självintresse och ”vi” ifrågasätter dem inte heller! Borgerlig media framställer inte minst Reinfeldt och Borg som oberoende experter och ansvarstagare och människor går på det!? På lång sikt tror jag att de flesta förlorar på den politik som förs).

Liedman skriver:

Enligt Ravitch förstärker friskolesystemet också segregationen i samhället. Det lockar till sig elever vars föräldrar skyr de så kallade problemområdena, kanske över huvud de kommunala skolorna, samtidigt som de i alla avseenden fattiga, alltså de som är ekonomiskt, socialt och kulturellt underlägsna, lämnas kvar i skolor med sämre resurser.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Borgerlig syn på omänsklig sjukvård, mer om privatiseringar och om Reinfeldts förljugna allmänintresse…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: