Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…

19 oktober, 2011 § 2 kommentarer

Fortsättning från föregående postning.

I mitt snabba referat från engelskan:

Vårdpersonal var väl medvetna om oron över vårdstandarden inom hela äldrevårdssektorn och tvivlade på att saker skulle förbättras, samtidigt som personalens arbetsförhållanden blev sämre.

Retoriken där som här och överallt är ju att vi inte kommer att kunna finansiera de allt fler äldre. Något som enligt bland annat Daniel Ankarloo inte är sant.

Det finns inga tillgängliga bevis för att någon ’ålderschock’ hotar oss.”

Se också hans bok ”Välfärdsmyter – visst har vi råd att finansiera tryggheten.”

Lango Gamanga, anställd hos Fremantle, säger:

”Fremantle lurar oss. De får oss att ta hand om alltför många människor på en gång. De flesta hem är underbemannade (Fremantles årliga rapport diskuterar problem med att behålla personal).”

”En del av de boende har inte någon familj, så de ser oss i personalen som deras familj. De bävar för när vi ska ta ut ledighet. Det är en viktig service vi ger”

säger Jackie Mitchell.

Allmänheten har sett allt detta och stöttat de strejkande.

”Min mamma var på Merrivales ålderdomshem”

säger en äldre man på en strejk nyligen.

”De [vårdpersonalen] tog hand om henne så bra. Min mamma var inte rik. Hon bodde i en kommunlägenhet [hyreslägenhet?] hela sitt liv. Vårdpersonalen var fantastisk med henne. De tog ut henne och såg verkligen efter henne.”

“Hela idén med vård har spårat ur. Jag skulle inte rekommendera någon att gå in i vårdsektorn idag. Det handlar om hela arbetsetiken. Det känns nästan som en förvaringsplats/lager [de boende ses inte på med respekt som levande varelser från högsta ort? Utan som kostnader och besvär?]”

säger Carmel Reynolds.

Situationen blev än mer utmanande när kommunledningen annonserade att man ville stänga ett äldreboende.

Personalen blev förskräckt över de tänkbara följderna av stängningen.  Det fanns en tvist med ett annat vårdföretag, Catalyst Housing, som inte verkade gå att lösa och som gjorde saker än mer komplicerade.

“Om jag hade varit yngre skulle jag gå någon annanstans”

säger Ann Quinn och fortsätter

”Jag skulle inte vara här. Jag skulle gå.”

Strejkarna börjar bli modfällda. Ja, vem är mest uthållig? De med pengar och resurser sitter på fler trumfkort?

Det som var ännu mer demoraliserande var kommunledningens erkännande – i en annan rapport – att nedskärningarna i löner och villkor för personalen inte hade gett den önskade, billigare, mer effektiva servicen. Det började ovanpå allt annat bli klart att lidandena hade varit förgäves.

Den höga personalomsättningen hade varit kostsam och de privata serviceföretagen kunde inte leverera service inom budgeten. Rapporten gjorde klart att försöket att mildra förluster genom att skära ner lönerna genom en ’högprofilförändring’ (striden med vårdpersonalen) hade misslyckats.

Det andra vårdföretaget Catalyst Housing lämnade in en fordran på 17 miljoner pund till kommunledningen. Det verkade som om detta företag hade underuppskattat kostnaden för förbättring vad gällde nya vårdhjälpmedel (??). Fallet gick till skiljedom.

“Detta har pågått för länge nu. Vårdpersonalen är demoraliserad. En del människor har depressioner och är stressade [dvs mår rejält dåligt]”

säger Sandra Jones.

“Det är svårt att fortsätta och fler och fler människor slutar… men jag tror att vi måste fortsätta strejka”

säger Pat Ward.

Hon hade arbetat i Barnets äldrevård i mer än 20 år när hon tvingade skriva på Fremantles kontrakt och hon var extra arg.

”De tvingar fram underskrift genom hot/skrämsel.”

Det finns dock en del uppmuntrande saker. Man har fått ett enormt stöd från fackets gräsrötter och man sätts allmänt högt, liksom man sätter andra strejkande. Kampen att överleva finansiellt och ovilligheten att till sist överge sin kampanj har väckt stor respekt.

Det finns också vissa tecken på att kampanjen har varit till nytta för andra, t.ex. i Bristol, där en fackrepresentant säger att de använt erfarenheten från Fremantleexemplet för att förklara farorna med privatiseringar för arbetare och kommuners service. Fremantle är ett klassiskt exempel på hur man inte kommer att spara pengar, leverera service – eller behålla personal.

Men det kommer inte att bli några stora triumfer för människor som jobbar inom vården. Det blir det sällan när privatiseringar fortsätter.

Catalyst House vann tvisten nämnd ovan och detta kostade flera miljoner pund för kommunen (pengar som kunnat användas till en massa annat och mycket bättre).

2011 växte också oron över standarden i Barnets äldrevård. Förutom personalens bekymmer över effekten av den service som ges, arbetsbörda och arbetstid, så fann man legionella i tre hem.

Vårdpersonalen fortsätter betala: tidigare detta år så presenterades personal som åker runt till äldre med ett kontrakt där deras löner skulle skäras ner liksom semestrar och reseersättningar.

Ändå fortsätter kommunledningen i Barnet med sina planer att massprivatisera kommunservice. Trots att revisorer kom med en rapport som gjorde ner dess upphandling och processer rörande kontrakt, men man fortsätter ändå på den inslagna vägen.

Och man har visat här i Sverige att oerhört många äldre är för skröpliga för att välja, se ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”. Apropå s.k. ”valfrihet”. För vilka är ”valfriheten”? För gemene man verkligen?

Tillägg: Peter Gerlach skriver i kapitlet ”Informationsekonomi – Varför är privat vård ofta dyrare än offentlig?” i boken ”Nationalekonomi för vänstern”:

”Nationalekonomisk forskning har emellertid visat att det också finns stora problem med de system för privata utförare av offentligt finansierad vård som är under uppbyggnad i Sverige. I en kanadensisk metastudie har Philip J. Devereaux och ett antal forskarkolleger sammanställt data från 15 olika amerikanska och kanadensiska studier och jämfört skillnaden att dö mellan privata vinstdrivna sjukhus och privata icke vinstdrivna sjukhus [se också här och här]. /…/

…mortaliteten på de vinstdrivande sjukhusen är signifikant högre än i de icke-vinstdrivande för behandling av samma sjukdomar.”

Det är också enligt honom vanligare att den offentligt producerade vården presterar bättre än den privata i termer av effektivitet än tvärtom. Och det förklaras med något som kallas informationsekonomi. Han skriver också om informationsassymetri:

”Asymmetrisk information är ett begrepp som används inom nationalekonomi för att beskriva situationer där parter som ingår ett avtal har tillgång till olika förhandsinformation. Enskilt eller samman med andra faktorer kan asymmetrisk information leda till ett snedvridet urval.”

Det finns en massa att säga och skriva om detta, men bland annat skriver han:

”Det kan låta cyniskt att en läkares val av behandling skulle styras av lönsamhet, men faktum är att det inom nationalekonomin finns mycken forskning om producentdriven efterfrågan på just sjukvårdsområdet. Att producenter vill öka efterfrågan på sina produkter är inget nytt.”

Vårdproducenten kan driva fram en efterfrågan som inte skulle ha funnits om patienten hade haft mer kunskap om tjänsten.

Människor riskerar att bli både under- och överbehandlade.

Och vad gäller valfrihet inom ett annat område i samhället, nämligen skolan, skriver Bengt Göransson i sin bok ”Tankar om politik” att en enskilds valfrihet aldrig provas mot andra elevers valfrihet.

”Föräldrars och elevers valfrihet lyfts fram utan problematisering.”

”Det tas för givet att varje elev när som helst ska kunna välja en annan skola. Men om fyra elever i en skolklass plötsligt väljer en ny skola får deras val ofta svåra konsekvenser för de elever som stannar kvar. De senares reella valfrihet beskärs eftersom klassen kanske måste upplösas och de kvarvarande eleverna tvångsförflyttas.

Och om en friskola strax innan skolstart får klartecken kan det innebära stora problem för den kommunala skolan, som inte fått chans att budgetera för minskat elevantal, utan står där med för många lokaler, lärare osv.

Läste också om kritik som riktats mot kommunala småskolor här vilka saknar kurator. Men hur är det med dessa specialfunktioner i privata skolor?

Se slutligen Daniel Lind i ”Regeringens politik ökar ofriheten”:

”Regeringen har rört sig bort från den sammanhållna skolan. Val ska göras tidigare, elever ska sorteras och elitklasser införas. Uppdelningen mellan yrkes- och teoretiska studier har cementerats. Genom mindre resurser och ändrade antagningsregler har komvux funktion som andra chans kraftigt beskurits. 25:4-reglen har slopats.

De med allra svagast utbildningsbakgrund har drabbats genom att rekryteringsbidrag och korttidsstudiestöd i stort sett har avskaffats.

Den sammantagna effekten av detta blir att barn som kommer från stabila och stimulerande hemmiljöer gynnas.

De som inte har rätt stöd hemifrån och de som behöver lite mer tid för att hitta rätt väg in i vuxenlivet kommer att bestraffas.

Moderaternas uttalade mål är att skattekvoten ska ned till 40 procent av BNP. Det innebär att skatterna behöver sänkas med ytterligare 200 miljarder kronor.

Priset för detta betalar alla de som hade gynnats av den omfördelning som dessa resurser hade kunnat resultera i – i form av en aktiv politik för fler jobb, högre kvalitet i skolan och vården och insatser som direkt riktas mot att stödja de mest utsatta grupperna.

Regeringen har i stället valt att öppna upp för gräddfiler i vården och att stimulera den snabba tillväxten av privata sjukförsäkringar.

Principen om vård efter behov urholkas snabbt. I stället för omfördelning är regeringens standardmedicin ytterligare skattesänkningar.

OECD menar att effekten på den sociala rörligheten av sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är ‘unclear’ [oklar].

Så om högerpartierna påstår att sänkta skatter gynnar låginkomsttagarna, så finns inga bevis för den saken. Folket ska hållas på mattan med nyauktoritära metoder, lyda och hålla tyst. Inte ifrågasätta, framförallt inte göra det kraftfullt. Unni Drugge skriver så bra:

”… avund, ett begrepp som ofta och gärna används som argument mot kritik. De är bara avundsjuka, brukar den kritiserade och dennes tillskyndare utbrista. Den påstådda avunden gäller i regel utseende, rikedom, status, exponering och makt. I och med att kritiken avfärdas som simpel avundsjuka blir den detroniserad och det går inte längre att ifrågasätta den som tilldelats orimliga favörer.

Sällan kopplas avund samman med begreppet rättvisa. Ändå borde varje folklig resning inbegripa ett visst mått av avund: Varför ska just den samhällsklassen eller gruppen vältra sig i överflöd? Har de verkligen förtjänat det?

Det är när grunden för vissa individers och gruppers upphöjelse och privilegier känns felaktig som avunden faktiskt är ett välbehövligt bränsle för förändring. När utseende, ärvda titlar, hot, fusk och rövslickeri ligger bakom framgång växer avunden ur en moralisk övertygelse, ur en djupt förborgad rättvisekänsla./…/

Den lättroade massan (vad nu denna består av) sitter framför undermåliga underhållningsprogram och flinar snällt åt tramsiga skämt. De beundrar nyrika kändisar som visar upp sina smaklösa hem som de kunnat skaffa sig just pga massans penningstarka beundran.

Ja, folk är snarare toleranta än missunnsamma inför vissa gruppers särställning.

I detta vilar visserligen något vackert – tolerans och generositet är ju fina mänskliga egenskaper – men det finns också en beklämmande aspekt hos den medgörliga massan.”

Så bra skrivet! Läs också mulans och Anjas kommentarer till Drugges postning.

Jag tror också att motsättningarna i samhället kan komma att öka p.g.a. växande skillnader mellan människor och det gagnar ingen av oss. Ja, det börjar röra på sig. Oroar högerkrafterna? Vilka motreaktioner kan komma från dem med makt (från högerregeringar och högermedia runt om i världen)?

Solidaritet och medkänsla, vadå, från högerregeringen? De ser bara om sitt eget hus, inget annat. Deras inlevelseförmåga i andra är begränsad.

Men många med positioner och höga inkomster har inget emot att bidra till trygghet för alla i samhället. Se här och här bland annat. För de har det fortsatt väldigt gott ställt (och kan sova gott på natten). Ja, vilka avundas vem? Vilka avundas de som knappt har pengar till mat, som är sjuka osv osv osv? Vilka kan verkligen avundas dessa?

Kommer nog också att blogga om Jonathan Tasinis artikel “En enorm majoritet – inkluderande de flesta republikanska röstande – stöder miljonärsbeskattning i New York.”

Och återigen; borde inte svensk media och inte bloggare rapportera om saker som dem ovan samt om de snabbt växande klyftorna i Sverige? Och göra det riktigt rejält indignerat!

Ger privatiseringar bättre vård?

Annonser

§ 2 svar till Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…

  • Igor Insanic skriver:

    Eftersom jag har bott under kommunism, finns det, har det funnits kvalitetsskillnader mellan olika skolor oavsett om de är privata eller statliga så att även under den renaste formen av socialismen försökte alla föräldrar få in sina barn på skolor som var bäst. Om du läser boken ”Free to choose” av Milton Friedman ser du att det blir skillnader i kvalitet mellan statliga universitet, vilket är fallet i Sverige också.

    Socialisterna vill helt enkelt inte acceptera att det finns bra och dåliga elever samt bra och dåliga lärare – det är mänskligt, mänsklig natur. Vad ska vi göra med lite sämre lärare och lite sämre elever? Att slänga in bästa elever i den sämsta skolan som i programmet som visades i SVT bevisar ingenting. Det är som att be alla spelare i Manchester United göra en sejour i GAIS för skojs skull – det är klart att GAIS vinner allsvenskan då.

    Ska vi förstöra chanser för dem som vill prestera och sköta sig genom att ge alla likvärdigt dålig utbildning för jämlikhetens skull. Vad är lösningen på problemet? Jag ser inga förslag på lösningar i dina kommentarer.

    Principen är så här: Föräldrarna ska ha frihet att välja vilken skola deras barn ska gå i. Människor ska ha rätt att bedriva verksamhet och starta företag fritt; även staten ska ha den rätten. Om staten inte kan budgetera rätt bevisar det bara att den är inkompetent att fördela resurserna och bedriva en verksamhet på ett bra sätt. Varför ska någon part ha monopolställning att bedriva utbildnings- eller vilken typ av verksamhet som helst? Den skola som inte lockar till sig elever eller duktiga lärare får hitta på ett sätt att förbättra sig som alla andra företag. I vilket fall som helst ska staten garantera (som med bankerna) att en elev ska unvika de negativa följderna av konkurs inom privat eller offentlig verksamhet.

    Snacket om vinsterna inom sjukvård och skolverksamhet är också rent trams. Varje anställd inom ett statligt eller privat företag föröker göra en vinst för att täcka sina omkostnader och få ut ett överskott för att kunna använda pengar som de själva bestämmer. Plötsligt när det är ett företag som startar en skola ska det inte göra vinst? Pratar vi om principer då eller att du behandlar olika människor på ojämlikt sätt särskilt med tanke på att företag härstammar från familjen ursprungligen. Vad är nästa steg att förbjuda en familj att få ut ett överskott av sina inkomster, att tvinga dem att spendera alla pengar, inte spara så att de som är dåliga på att sköta sin ekonomi blir jämlika med dem som är sämre????

    Den svenska reformen att finansiera statlig och privat verksamhet inom sjukvård och utbildning med skattemedel är bra, men den är inte perfekt. Överhuvudtaget gillar jag inte den socialistiska inställningen till människor, att de är onda, att entreprenörer och människor med mod som startat bolag är ruttna kapitalister samt att alla privata företag är kriminella eftersom de vill få ut en vinst. Enligt den principen ska vi låsa in alla människor från början i fängelse så att de inte får chansen att bli brottslingar, vilket också skedde i kommunistländerna.

    Acceptera den mänskliga naturen och att livet som en företeelse inte är rättvist.

    Ett samhälle som strävar efter jämlikhet som sitt främsta mål kommer att sluta med ett fåtal välställda partifunktionärer på toppen och fattiga folkmassor.

  • k skriver:

    För det första så har jag jobbat som lärare ett helt yrkesliv snart. Dessutom tillhörde jag den duktiga sortens elever. Som var allround duktig: i teoretiska, artistiska och praktiska ämnen. Vi är sex syskon som är väl utbildade inom vitt skilda områden: sjukvård, lantbruk (3 agronomer), teknik (1 civilingenjör), en socionom, en musikpedagog och kyrkomusikerutbildad. Pappa hade en femårig universitetsutbildning och jobbade som lärare och rektor och tre av oss syskon har jobbat som eller jobbar som lärare. Så vi har erfarenhet av skolor runt om i landet på olika nivåer och inom olika områden.

    Jag tror inte alls att alla människor jobbar för att göra stora eller ens mindre vinster, för sig själva eller sitt ”företag” (om vi nu ska kalla vård och skola för företag). Att det skulle vara den enda eller primära drivkraften. Jag tror att det finns väldigt många människor som vill göra ett bra jobb för att själv känna sig tillfredsställd samt kanske också göra en insats för sina medmänniskor och för samhället, gärna bidra med något värdefullt. Göra en insats. Och är glada om de kan försörja sig och leva hyfsat på detta.

    Men ingen kan leva på bara luft!

    Jag tror dessutom att ganska få verkligen kan med säkerhetr välja den bästa skolan eller de bästa lärarna. Inte ens högt utbildade kan göra dessa bedömningar.

    Skoldebattörer i USA säger rent ut att barn som växer upp i fattiga (och rassegregerade) områden presterar sämre än barn som kommer från andra slags bakgrunder. Och de menar att man borde ta itu med fattigdomen – och utjämna skillnaderna mellan människor för att verkligen skapa samma förutsättningar för alla barn.

    Min sambo är dessutom amerikan och hans pappa jobbade på diverse universitet i USA med att utbilda ingenjörer som professor och vårt utbildningssystem står sig väldigt bra jämfört med deras hela vägen upp till universitetsnivå. Min sambo har gått high school och två år på amerikanskt universitet innan han hoppade av detta i protest.

    Dessutom verkar det finnas en hel del likheter mellan länderna bakom järnridån (Sovjet och öststaterna) och ett kapitalistiskt, som USA! Märkligt nog, eller inte!?

    Privatiseringen av USA:s skolsystem kritiseras hårt där i faktiskt ungefär samma banor som här! Dock är amerikanska debattörer mycket fränare och tuffare än svenska, något som jag verkligen gillar med USA! En av de saker jag gillar med USA. Sjukvården och äldrevården där vill jag inte alls ha här, men tyvärr verkar vi i rask takt vara på väg däråt. Jag har också på nära håll sett hur det fungerar där. Drivkrafterna i ett privatiserat system.

    Jag tror inte alls att det bara finns en sorts mänsklig natur och ingen ska komma och tala om för mig vad jag ska acceptera eller inte acceptera, när det gäller denna mänskliga natur eller något annat!

    I den skola där jag jobbar försöker vi inte göra vinster i pengar, vi försöker skapa en så bra skola och undervisning som möjligt för de elever vi har, med de pengar vi har.

    Och att jag inte tror på företagarmodellen för skola, vård eller omsorg betyder på intet sätt att jag tycker någon ska tala om för människor hur de ska använda de pengar de tjänar! Eller heller diktera människors liv. Bara ingripa om man direkt eller indirekt skadar andra människor.

    Entreprenörer är inga gudar, de är lika mycket eller litet gudar som alla vi andra! Och vi andra är precis lika bra (eller dåliga) som de fantastiska entreprenörerna! Vilka hjälteinsatser skulle de alls kunna göra utan alla oss andra i samhället? Jag är sambo med en egen småföretagare och hans entreprenöriella verksamhet i USA var långt ifrån hur den framställs här i Sverige; som något att sträva efter i landet där företagare har det tusen gånger mer väl förspänt än här. Mitt starka intryck är att de inte har det ett dugg bättre där än här. Kanske snarare tvärtom.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Vad är detta?

Du läser för närvarande Mer om problemen med privatisering av äldrevård i Storbritannien och myten om ålderschocker och att vi inte kan finansiera tryggheten…reflektioner och speglingar II....

Meta

%d bloggare gillar detta: