Så kallad valfrihet…

7 oktober, 2011 § Lämna en kommentar

[Uppdaterad på kvällen]. Liten notis i tidningen idag ovan. Kom att tänka på artikeln ”Många äldre har inte själva förmåga att välja sin omsorg”:

”För skröpliga för att välja? Drygt hälften av dem som är 77 år eller äldre saknar förmåga att själva välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg, visar en ny, ännu opublicerad studie från Karolinska Institutet. De äldre kan inte agera som rationella och välinformerade kunder och bidrar därmed inte till en marknadsmässig korrigering av kvaliteten inom vård och omsorg, skriver Mats Thorslund, Bettina Meinow och Marti Parker./…/

I Stockholm har utvecklingen gått långt. Den som där beviljats hemtjänst får en lista på mellan 70 och 102 utförare att välja mellan. Utan några varudeklarationer!

Om man då väljer fel och inte blir nöjd kan man alltid välja om. För en frisk 40-talist som valt fel läkare är detta ingen stor sak. Men för den äldre med flera sjukdomar är det kanske svårare. Har man svårt att förflytta sig blir sannolikt valet ändå den vårdcentral som ligger närmast. Det kan vara svårt att säga att man vill byta hemtjänst efter att ha mött åtminstone delvis samma personal under ett antal månader. För att inte tala om de – ofta demenssjuka – äldre som flyttat in på ett vård- och omsorgsboende där det skall mycket till för att man själv eller med hjälp av anhöriga bestämmer sig för att flytta till ett annat boende.

Men framförallt – kan man själv välja? Har man förmågan att söka information om de olika alternativen och därmed möjlighet att utöva den konsumentmakt som antas leda till kvalitetsförbättringar?

I det kommande numret av den vetenskapliga tidskriften Social Science & Medicine visar vi att drygt hälften av ett representativt urval av befolkningen som är 77 år eller äldre saknar de förmågor som behövs för att själv kunna välja utförare inom sjukvård och äldreomsorg. De har inte förmågan att agera som den rationella och välinformerade kund som ligger till grund för det marknadsekonomiska antagandet om automatisk kvalitetskorrigering.

Att kunna få fram relevant information samt förstå och ta ställning till olika alternativ är avgörande om man ska kunna göra ett eget val. Enligt våra resultat klarade en tredjedel av de som var 77 år eller äldre inte av att intervjuas över huvud taget, alternativt kunde inte göra ett enkelt minnestest.

Ytterligare 20 procent hade svårt att klara test på förmågan att till exempel hitta rätt telefonnummer och att förstå instruktioner på en medicinförpackning. Dessa äldre skulle sannolikt behöva hjälp med valet av utförare, även om en del skulle kunna tala om vilka egenskaper de tycker är viktiga hos en vårdgivare.”

Och hur är det med förmågan att välja i annat för en stor del av befolkningen och kanske en växande andel, med klyftor som växer i samhället?

Se också ”Behoven styr inte äldrevården”.

Tillägg på kvällen: Sten Svensson skriver i ”Nyliberalismen och nykonservatismen kompletterar varandra inom skolpolitiken” om konkurrensen som skulle uppstå i och med att det fria skolvalet infördes, vilken man trodde skulle höja kvaliteten och sänka kostnaderna. Men vilka effekter har då den nyliberala skolpolitiken (som moderaterna införde vid sitt regeringsinnehav förra gången för 20 år sedan, måtte det inte förlängas eller upprepas)?

”Det första man kan konstatera är att vare sig resultat eller kostnader har utvecklats så som förespråkarna sa utan tvärtom, kvaliteten har sjunkit och kostnaderna har ökat. Dessutom har en rad andra effekter uppstått som en följd av marknadsstyrningen. Skapandet av en skolmarknad har lett till att stora skolkoncerner har bildats. De satsar på det som är lönsamt. De etablerar sig i kommuner och i stadsdelar där de ser att de har de största möjligheterna att fylla elevplatserna och gå med vinst. De satsar inget i kommuner och stadsdelar där vinsten är osäker. De största av skolbolagen är i dag lika stora och har lika många elever som stora kommuner./…/

I kommuner med ett utbrett fritt val av skola har kommunen mist sin möjlighet att planera och organisera skolan utan får istället anpassa sig efter det fria valet. I dag är det marknaden som styr och det innebär att det demokratiska inflytande som ska råda över skolans organisation drastiskt har minskat.

Dessutom kan fristående skolor gå i konkurs vilket inträffar emellanåt. Vid de konkurser som skett på gymnasieskolor är det eleverna som är de största förlorarna. De har mist sin utbildningsplats och i många falla har de blivit tvungna att gå om ett år. Det förekommer också att elever helt har lämnat sin gymnasieutbildning i samband med konkurser.

Marknadsstyrningen har även medfört en rik flora av olika marknadsföringsinsatser med fria datorer, fri körkortsundervisning och annat. Dessutom har lärare och skolledare tvingats bli marknadsförare.

Trots den massiva marknadsföringen (eller tack vare?) är det allt fler elever som väljer fel. Enligt Skolverket rapport ”Konkurrensen om eleverna.” var det närmare 10 procent som gick minst ett extra år i gymnasieskolan under 2010./…/

Den kanske allvarligaste effekten av den nyliberala skolpolitiken är att skolsegregationen har ökat. Det fria valet gynnar i första hand dem som är välutbildade och som har resurser. Den nyliberala skolpolitiken har medfört ökande skillnader mellan skolor och mellan elever. Medelklassen och dess barn är vinnare, förlorare är barn till de svagaste grupperna i samhället./…/

Om det var moderaterna som var drivande för den nyliberala omläggningen av skolpolitiken under 90-talet så är det folkpartiet som är ledande i dagens konservativa skolpolitik. Med konservativ menas att i stort sett alla de förändringar som nu genomförs hämtar sin inspiration från en skola vi hade tidigare.

Skolminister Jan Björklund är en hängiven centralist och i dag detaljstyr staten återigen skolan. I den nya skollagen står det i detalj vad både huvudmän och profession ska göra. Dessutom går Björklund ut titt som tätt och säger hur det ska göras, att det ska vara mer katederundervisning, till exempel. De nya lärarlegitimationsbestämmelserna, är ett annat exempel, de är en orgie i detaljstyrning som många skolhuvudmän inte kommer att kunna leva upp till.

Men det är inte bara detaljstyrningen som ökar, det byggs också upp ett skolsystem som effektivt kommer att sortera eleverna genom att olika spärrar och återvändsgränder införs./…/

Effekten är att den sammanhållna skolan avvecklas och att Sverige återigen har en urvalsskola.

Men det finns också en mycket tydlig motsättning mellan nyliberal och konservativ skolpolitik. Björklunds nykonservatism är starkt centralstyrd medan marknaden kräver största möjliga frihet.”

Kommentator Bertil Törestad skriver:

”Det man ständigt förvånas över är den naivitet som marknadsförespråkare ständigt visar inför privatiseringar; allt ska bli bättre, kvalitet, kreativitet, effektivitet etc. I själva verket fungerar marknaden i stort sett som konkurrensen i andra domäner. Skillnader mellan fattiga och rika, både penningmässigt och resursmässigt i övrigt, ökar. Valfrihet har egentligen inte med frihet att göra. Valfrihet är en instängd frihet där marknaden står för diverse alternativ, vars kvaliteter det behövs mycken tid att genomskåda och verkliga upplevelser för att blottlägga. När valet väl är fel tar det lång tid att reparera skadan.”

Vad bra skrivet!

På bloggen Approximationer kan man läsa en massa tänkvärt i ”Drivbänkar för ett värderingsskifte” (ja, vi skulle behöva ett sådant!):

”… värderingar förändras i mötet med olika materiella och institutionella omständigheter (bas) och i mötet med andra moralsystem.

Ett exempel på detta är de två fundamentalt olika moralsystem som växer ur de olika konkreta produktionsförhållandena i privat- och offentlig sektor. För att hårddra och idealisera en aning:

Den privata sektorns uppdrag är att öka den privata vinsten. Människorna, kunderna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär internt, det är ett egenintresse.

För den offentliga sektorn är uppdraget att öka människors välbefinnande. Pengarna, de gemensamma resurserna, är ett medel för att nå det målet. Målet är till sin karaktär externt, det är ett allmänintresse.

Denna skillnad i mål och medel genererar också skillnader i värderingar och moral. I privat sektor är slöseri, stor firmabil och ett flott kontor, ett tecken på framgång. I offentlig sektor är slöseri (‘med skattepengar!’) något fult. I privat sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att byta ut. I offentlig sektor är det ett misslyckande om en trasig anställd inte går att ha kvar. Och så vidare.”

Och ja, ”Det är synd om rika människor”. Skatteutskottet skrev iskallt redan för flera år sedan (2007?) att…

”… uppgiftsskyldigheten ‘innebär en stor administrativ börda’ och är ‘integritetskränkande’ för rika människor och företag.”

Men man (de med förmögenheter och stora inkomster) har tid, resurser och pengar att placera sina pengar, välja fonder, pensionsplaceringar, välja ditten och datten, det är ingen administrativ börda? Men att redovisa sina inkomster eller förmögenheter är för stor administrativ börda?

De har kanske till skillnad från vanligt folk råd att betala folk att sköta allt detta åt dem? Men människor som får en futtig sjuklön eller a-kassa kontrolleras noga och de tvingas göra en massa val vare sig de vill eller inte, har tid, resurser eller pengar eller inte!?

”Sen när blev det kränkande att vara rik undrar jag?

Och det är alltså en börda att deklarera hur stor förmögenhet man har och varifrån den kommer för rika, men inte för oss andra dödliga att deklarera våra inkomster?/…/

Men skatteamnesti för de rikaste är det enda ord som faktiskt passar in. Vad annars kan man säga om slopandet av en skatt som betalas av den tiondel av befolkningen som har de högsta inkomsterna. En grupp som består av 63 % män och som företrädesvis bor i Stockholm. En grupp som nu går helt fria från sina tidigare skattesynder.

Denna kränkta minoritet i Sveriges konungarike har nu äntligen fått upprättelse och kan med gott samvete skåla in nyåret med sin nyinköpta lyxchampagne.

För min egen del känns det mer som en obehaglig baksmälla när jag betänker resultatet.

Vi säljer ut vår välfärd och ger upp skatt efter skatt för att behaga stora kapitalstarka aktörer på marknaden och mäktiga lobbyorganisationer.

Och att vi idag har en Riksdag och en regering som beviljar amnesti för miljonärer, men som vägrar amnesti för flyktingar.”

Någonstans läste jag att forskning visat att skatter inte alls är så skadliga för ekonomin som hävda(t)s. Om jag hittar detta kommer jag att länka detta eller blogga om det.

Och läs om Diane Ravitch och hennes kritik att det amerikanska friskolesystemet, som hon en gång trodde så på, men som hon nu kritiserar hårt. Läs bloggpostningen Liberty Plaza, Wall Street & Schools”.

Ja, valfrihet för vilka?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: