Om att offra frihet för säkerhet…

[Se också Greider om Frans de Waals bok ”Empatins tidsålder: hur naturen lär oss skapa ett humanare samhälle” i ledaren ”Det går att tro på människorna”].

Tony Judt på s. 8-9 i ”Ill Fares t he Land”:

”Vi har trätt in i en osäkerhetens tidsålder – ekonomisk osäkerhet, fysisk osäkerhet, politisk osäkerhet. Faktumet att vi till stora delar är omedvetna om detta är liten tröst: få kunde 1914 förutspå den fullständiga världskollapsen och de ekonomiska och politiska katastroferna som följde på denna. Osäkerhet föder rädsla. Och rädsla – rädsla för förändring, rädsla för förfall, rädsla för främlingar och för en främmande värld – fräter sönder tilliten och det ömsesidiga beroende på vilket civilsamhällen vilar.

All förändring är nedbrytande. Vi har sett att terrorismens spöke är tillräckligt för att kasta stabila samhällen in i kaos. Klimatförändringar kommer att få ännu mer dramatiska konsekvenser. Män och kvinnor kommer att vara hänvisade till statens resurser. De kommer att hoppas att deras politiska ledare och representanter skyddar dem: öppna samhällen kommer återigen att pressas att sluta sig kring sig själva, därmed offrande frihet för ‘säkerhet’. Valet kommer inte längre att stå mellan staten eller marknaden, utan mellan två sorters stat. Det ligger sålunda på oss att åter tänka oss statens roll. Om vi inte gör detta kommer andra att göra det.”

Känner vi oss (tillräckligt) trygga så hanterar vi förändring bättre och kanske också mer konstruktivt. De flesta av oss blir troligen också mer produktiva, i alla fall på längre sikt. Ja, kanske skulle man forska på detta?

Se om kvinna som har civilkurage. Hennes hemsida och blogg. Läs om hennes bok ”Internatet” (längst ner på länkad sida):

Text på baksidan:

”Mycket av det jag upplever på Internatet är känslor som är svårbeskrivna – känslan av kyla från personalen, känslan av maktlöshet från barnen, min egen känsla av atmosfären på hela stället – det går inte riktigt att beskriva.

Känslan som Nina fick redan första arbetsdagen gick inte att ta miste på. Hennes tid som lärare på Internatet skulle visa sig bli tuffare än hon någonsin kunnat ana.

Kränkningarna mot de placerade pojkarna bestående av allt från hot, ironi, utskällningar till bestraffningar och rent maktmissbruk skulle visa sig tillhöra vardagen.

Det tog lång tid innan Nina och hennes lärarkollega tvingades inse att ledningen, med näbbar och klor, skyddade det som hände.

Berättelsen är en stark skildring av Ninas upplevelser under sin tid på Internatet.

En tid fylld av rädsla, förvirring, misstrohet, osäkerhet och framför allt maktlöshet.”

Uppdatering 3 augusti: socionom kommenterade artikeln om behandlingshemmet som beskrivs i boken ”Internatet” som följer:

”Intressant artikel och alldeles för vanligt förekommande tror jag. Tyvärr så är det svårt att ändra på sådana förhållanden och synsätt. Nu för tiden verkar det vara hårda tag och eget ansvar som är allenarådande. Och eget ansvar tycker inte heller jag är fel bara man anpassar det efter individ och även kan lyfta blicken till grupp och samhällsnivå också.”

Ja, vad ska man säga?